Skattenytt nr 1–2 1996 s. 20

Beskattning av värdepappersförmån i samband med anställning

I inkomstslaget tjänst gäller som huvudregel att kontanta intäkter är skattepliktiga när de är tillgängliga för lyftning och att förmåner är skattepliktiga när de åtnjuts. Det är således den s.k. kontantprincipen som härskar i nämnda inkomstslag. Eftersom det föreligger skillnader i beskattningsnivån avseende tjänste- och kapitalinkomster har kreativiteten under åren varit stor för att uppnå s.k. växling, d.v.s. överföring av en inkomst från inkomstslaget tjänst till inkomstslaget kapital. Lagstiftarna har under årens lopp infört stopplagstiftning mot en rad oönskade transaktioner. Ett exempel härpå är lagstiftningen om beskattningstidpunkt och värdering av rättighet att förvärva egendom som erhållits i samband med anställning. Föreliggande uppsats behandlar frågan om tidpunkten för beskattning i inkomstslaget tjänst och då särskilt huruvida reglerna om beskattning av värdepappersförmån uppfyller sitt syfte.

1 Inledning [1]

Under 70- och 80-talen präglades det svenska skattesystemet bland annat av extrema marginalskatter. Detta var en konsekvens av att det svenska välfärdssystemet byggde på ett rättvisetänkande som ledde till att personer med höga inkomster relativt sett skulle erlägga mer skatt. Uppfinningsrikedomen för att finna lösningar, genom vilka höga marginalskatteeffekter undviks, tenderar naturligtvis att bli stor i ett dylikt system, och lagstiftaren har under årens lopp nödgats införa stopplagstiftning mot en rad oönskade transaktioner.

Enligt inkomstskatteutredningens betänkande (SOU 1989:33 del III s. 94 ff.) inför 1990 års skattereform erbjöd det då rådande systemet möjligheter att mildra inkomstbeskattningen genom exempelvis lunch- och bilförmåner som inte värderades till marknadsvärdet. Vid införandet av 1990 års skattereform eftersträvades ett skattesystem med lägre marginalskatter och breddad skattebas. Därmed skulle det i princip inte finnas möjlighet att genom arrangemang med naturaförmåner kringgå, skjuta upp eller mildra inkomstbeskattningen.

Kreativiteten när det gäller att finna skattemässigt gynnsamma lösningar är alltjämt stor. En av de senaste innovationerna är s.k. syntetiska optionsplaner mot vilka framförts stark kritik ur framför allt etisk synvinkel. [2] Syftet med optionsplaner är ofta att de skall kunna användas som incitament, företrädesvis för nyckelpersoner, varvid beskattningskonsekvenserna är av centralt intresse.

Beskattningstidpunkten vid förmånliga förvärv av värdepapper i samband med anställning är ett ämne som blev föremål för specialreglering i och med 1990 års skattereform. Reglerna stadgar att beskattning av värdepappersförmån skall ske vid förvärvet. Detta gäller enligt förarbetena även rättighet att förvärva egendom oaktat om rättigheten är förenad med rådighetsinskränkningar.

1.2 Syfte och avgränsningar

Enligt den s.k. kontantprincipen skall intäkt i inkomstslaget tjänst anses åtnjuten det år då den är tillgänglig för lyftning. Skattemässig redovisning skall enligt huvudregeln (41 § 2 st KL) således ske när en anställd kan disponera över sin ersättning, oavsett om utbetalning skett. Regeln syftar till att förhindra att beskattningstidpunkten skjuts upp genom överenskommelse om senare faktisk utbetalning. Anledningen härtill är att dylika arrangemang kan leda till en skattekredit och kanske även till lägre skatteprogression för den anställde. Det förekommer dock avsteg från kontantprincipen enligt såväl särskild reglering som enligt praxis. Exempel härpå är tryggande av pension respektive avsättning till vinstandelsstiftelse.

Av 32 § anv p 3 KL framgår att naturaförmåner som har åtnjutits är skattepliktiga. Denna regel har nyligen varit föremål för ändring då det tidigare gällde att skatteplikt för naturaförmån förelåg vid tillhandahållandet. Av 41 § anv p 4 KL framgår vidare att beskattningstidpunkten framför allt inträffar när naturaförmånen kommit den anställde till godo och av 42 § KL framgår att naturaförmåner skall värderas till marknadsvärdet. Syftet med dessa regler är naturligtvis att det skall föreligga neutralitet mellan beskattningen av kontant lön och naturaförmåner.

Frågan kan emellertid ställas om detta syfte uppnås. Enligt 41 § anv p 4 KL skall förmån av värdepapper i samband med anställning beskattas det år då förvärvet skedde. En skattskyldig som genom sin anställning förvärvar en rättighet att i framtiden på förmånliga villkor förvärva egendom skall tjänstebeskattas redan vid förvärvet av rättigheten under förutsättning att denna utgör ett värdepapper enligt nämnda lagrum. Denna regel gäller även om rättigheten är förenad med begränsningar i förfoganderätten, s.k. rådighetsinskränkningar. Framtida värdetillväxt skall däremot beskattas i reavinstsystemet och mot bakgrund av att tjänsteinkomst är föremål för högre skatte- och avgiftsuttag än kapitalinkomst kan regelverket i vissa fall leda till förmånliga skattekonsekvenser. För det fall rättigheten inte utgör värdepapper inträffar beskattningstidpunkten först när underliggande egendom förvärvas på förmånliga villkor. Beskattning sker då i inkomstslaget tjänst varvid skillnaden i skattesatser mellan inkomstslagen inte kan nyttjas för att uppnå skattefördelar. Däremot kan det av andra skäl uppfattas som positivt att beskattningstidpunkten skjuts upp. Det är sålunda av vikt att avgöra om ett erbjudande om framtida förvärv av egendom i sig skall betraktas som ett förvärv av värdepapper vilket föranleder omedelbar beskattning.

Föreliggande uppsats syftar till att belysa när de särskilda reglerna om beskattning av värdepappersförmån skall tillämpas och vad som åsyftas med begreppen: värdepapper, åtnjuten anställning eller dylikt samt förvärv. Slutligen berörs i korthet de särskilda värderingsregler som gäller vid beskattning av värdepappersförmån. Uppsatsen skrivs ur ett skatterättsligt perspektiv och begränsas till att belysa frågorna ur den anställdes synvinkel.

Uppsatsen är, utöver detta inledande kapitel, indelad i ytterligare fyra. Härnäst följer en allmän diskussion om centrala begrepp för inkomstslaget tjänst. Nästföljande kapitel berör de särskilda reglerna om beskattningstidpunkten vid värdepappersförmån och den praxis som vuxit fram. Det näst sista kapitlet belyser värderingsfrågor relaterade till värdepappersförmån och till slut kommer några avslutande synpunkter.

2 Allmänt om inkomst av tjänst

2.1 Beskattningstidpunkten

Vid den årliga inkomsttaxeringen är det nödvändigt att avgöra vilka intäkter och kostnader som skall beaktas. Före 1928 års skattereform saknades regler om när en intäkt i inkomstslaget tjänst skulle anses åtnjuten. Frågan hade varit behandlad i riksdagen redan 1908 men föranledde inte lagstiftning p.g.a. kritik från bevillningsutskottet. Genom 1928 års reform stadgades emellertid att en intäkt i inkomstslaget tjänst skall ”anses hava åtnjutits det beskattningsår, under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning, och skall utgift eller omkostnad anses belöpa på det beskattningsår, varunder utgiften betalats eller omkostnaden skett (mina kursiveringar)”. Regeln infördes i 41 § 2 st KL. [3]

I 41 § anv p 4 st 1 KL specificeras beskattningstidpunkten ytterligare och lagtexten lyder:

I fråga om inkomst av tjänst gäller som allmän regel, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från den skattskyldiges synpunkt är att anse som verkligen förvärvad och till sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet, då inkomsten av den skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller, såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på annat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida inkomsten intjänats under året eller tidigare. Har den skattskyldige på grund av sin tjänst fått förvärva värdepapper på förmånliga villkor, tas förmånen upp till beskattning det år förvärvet skedde. I fall då behållning på pensionssparkonto skall avskattas enligt 32 § 1 mom. första stycket j inträder skattskyldigheten när pensionssparavtalet upphör att gälla för de tillgångar som skall avskattas. [4]

Reglerna om beskattningstidpunkt måste balanseras mellan motstående intressen. Det vore orimligt om den skattskyldige skulle beskattas för en intjänad intäkt över vilken han ej disponerar eftersom ett sådant förfarande skulle strida mot skatteförmågeprincipen. Å andra sidan skulle det strida mot lagstiftarens syfte om den skattskyldige efter fritt skön kunde välja att utkvittera intjänad lön under senare år med avsikten att skjuta upp beskattningstidpunkten och därigenom uppnå progressionsfördelar. En kontant ersättning i inkomstslaget tjänst är sålunda skattepliktig när den är tillgänglig för lyftning. Vad som innefattas i detta begrepp är inte någon självklarhet och rekvisitet är enligt Melz inte särskilt väl belyst i förarbeten och praxis. [5] Melz anför i detta sammanhang att rekvisitet vid en extensiv tolkning skulle innebära att den skattskyldige själv kunde bestämma när skatteplikt för en intäkt skulle inträffa, men han konstaterar att så naturligtvis inte är fallet.

Vid kontant löneersättning gäller som huvudregel att beskattningstidpunkten inträder när likvid erhålls. För det fall arbetsgivare och arbetstagare överenskommer om senare faktisk tidpunkt för utbetalning inträffar beskattningstidpunkten när beloppet tidigast varit tillgängligt för lyftning. I RÅ 1956 not 905 avsattes del av lön till en sparfond för senare utbetalning till den anställde. Avsättningen grundade sig på ett avtal enligt vilket arbetsgivaren var berättigad till ett dylikt förfarande. Beskattningstidpunkten ansågs enligt Regeringsrätten inträffa först vid utbetalning från sparfonden eftersom ersättningen inte varit tillgänglig för lyftning på ett tidigare stadium.

Englund ifrågasätter huruvida motiven för framskjutandet skall tillmätas betydelse. [6] Han ansåg att avtalskonstruktioner för framskjutande av utbetalning måste vara ursprungliga, d.v.s. ha tillkommit i samband med anställningsavtalet. Mutén har redovisat en annan uppfattning innebärande att överenskommelser ingångna efter anställningsavtalets tillkomst kan underkännas om de tillkommit på den anställdes initiativ. [7] Vid ett sådant rättsläge finns det naturligtvis en risk att arbetsgivare utger sig för att vara initiativtagare till arrangemang om senarelagd utbetalning eftersom båda parter torde vara angelägna om att undvika sanktioner p.g.a. avvikande avgifts- och taxeringsbeslut.

Jag anser i likhet med Lodin m.fl. att man i princip bör godta varje ny form av avtal om utbetalningstidpunkt, under förutsättning att överenskommelsen träffats före intjänandet. [8] Intjänad lön betalas vanligtvis ut månatligen och enstaka avsteg från vedertagna rutiner inför exempelvis årsskiften bör normalt inte kunna godtas. Ett exempel där sådant avsteg inte godtogs är RÅ 1993 ref 19. I fallet överenskom en sjukpenningsberättigad person (Robert T.) med försäkringskassan om en senare utbetalningstidpunkt än vad som var möjligt enligt tillämpade rutiner. Beskattningstidpunkten ansågs inträffa när han enligt normala rutiner kunde få beloppet utbetalt. Överenskommelser om att framtida lön avsätts till exempelvis en vinstandelsstiftelse eller sparfond för framtida utbetalning bör dock medföra att beskattningstidpunkten inträffar först när faktisk utbetalning görs.

2.2 Värdering

Utgångspunkten vid värdering av förmåner är att beskattning skall ske till marknadsvärdet. Det finns mycket litet kvar av den i tidigare praxis etablerade princip, som innebar att oförytterliga förmåner högst värderades till vad det kunde antas att den skattskyldige själv skulle kostat på sig. Hur värdering skall ske är ingen central fråga för denna uppsats och i det följande skall enbart redogöras för huvuddragen.

Reglerna återfinns i 42 § KL jämte anvisningar. Av anv p 1 st 2 framgår att marknadsvärdet är det pris som betalas på orten. Ortskriteriet har sin främsta betydelse vid förmån av fri bostad. Det bör särskilt uppmärksammas att värderingsfrågor normalt inte går att pröva genom förhandsbesked utan endast vid den årliga taxeringen med sedvanlig möjlighet till överprövning i förvaltningsdomstolarna. [9]

Vissa förmåner värderas enligt schablon. Hit hör bilförmån, semesterbostad och kostförmån och RSV utfärdar årligen rekommendationer med angivna schablonbelopp. Skattefria förmåner torde normalt ej behöva värderas. Skattefriheten kan emellertid vara avhängig av förmånens värde och RSV:s rekommendationer ger ledning i denna fråga. [10]

3 Värdepappersförmån – beskattningstidpunkten

3.1 Historik

Detta avsnitt avser att redogöra för det rättsläge som förelåg före ikraftträdandet av den speciallagstiftning som numera reglerar beskattning av värdepappersförmån. Rättsfallet RÅ 1986 ref 36 (förhandsbesked) torde vara det som uppmärksammade lagstiftaren på att konstruktioner med värdepappersförmåner kunde leda till oönskade skatteförmåner genom att beskattningstidpunkten kunde skjutas upp och förmånliga värderingsregler utkristalliserats. Omständigheterna i fallet var i korthet följande.

Peter S., anställd i Skåne-Gripen AB, erbjöds att teckna ett konvertibelt skuldebrev i bolaget 1984. Till det konvertibla skuldebrevet var knuten en rättighet att i framtiden förvärva aktier till en förutbestämd kurs. Enligt villkoren ägde Peter S. emellertid inte rätt att överlåta skuldebrevet jämte konverteringsrättigheter intill dess konvertering skett. Fråga uppkom huruvida Peter S. skulle beskattas vid erhållandet av rättigheterna eller då konvertering skett. Vidare uppkom fråga om hur den eventuella förmånen skulle beräknas. Regeringsrätten konstaterade att förmånsbeskattning kunde ske först vid konverteringen eftersom ett annat synsätt skulle strida mot kontantprincipen. Vidare ansåg Regeringsrätten att värdet skulle bestämmas till det lägsta av skillnadsbeloppen mellan konverteringskursen och börskursen konverteringsdagen och den dag då de konvertibla skuldebreven tecknades.

Vid en positiv kursutveckling på underliggande aktie innebar förhandsbeskedet naturligtvis att en skattemässigt gynnad förmån erhållits, eftersom förmånsvärdet kom att beräknas till ett lägre värde än marknadsvärdet vid konverteringen. Motsvarande utgång står att finna i RÅ 1978 Aa 143, som bland annat gällde förmånliga förvärv av teckningsrätter. [11]

Värdepappersförmåner är dock inget nytt påfund även om Skåne-Gripen-fallet synes vara ett av de mest uppmärksammade. I RÅ 1933 not 655 hade en person enligt anställningsavtalet rätt till ett tantiem motsvarande 5 procent av företagets omsättning. Tantiemet var dock inte tillgängligt för lyftning utan skulle utbetalas i form av aktier vid lämplig tidpunkt. Regeringsrätten ansåg att förmånen var skattepliktig först vid erhållandet, d.v.s. när den skattskyldige förfogade över aktierna.

Efter utgången av Skåne-Gripen-fallet blev s.k. personalkonvertibler populära. De skattemässiga fördelarna var uppenbara och risktagandet ansågs av många som lågt eftersom insatsen för deltagande bestod i förvärv av ett skuldebrev som i sig hade ett motsvarande nominellt värde. Enligt en undersökning från Arbetslivscentrum hade det t.o.m. augusti 1988 tecknats personalkonvertibler för c:a 13 mdr kr. [12] Möjligheten att utge konvertibla skuldebrev infördes 1973 (SFS 1973:302) och enligt uppgift tecknade c:a 200.000 personer personalkonvertibler under 1980-talet. [13] Det visade sig emellertid att risken inom framför allt byggsektorn var väsentligt större än vad många väntat sig eftersom ett flertal byggbolag med utställda konvertibla skuldebrev gick i konkurs i början av 1990-talet. Möjligheterna till utdelning från konkursboen var i princip obefintliga för konvertibelinnehavarna eftersom sådana fordringar saknar förmånsrätt.

Att beskattningstidpunkten kunde skjutas upp genom begränsningar i förfoganderätten ansåg lagstiftaren vara resultatet av en oönskad rättsutveckling. I slutbetänkandet till 1990 års skattereform föreslogs därför ett tillägg till 41 § anv p 4 KL, som stadgar att beskattning av värdepappersförmån skulle ske vid förvärvet, utan hänsyn till rådighetsinskränkningar. [14] Frågan om beskattning av värdepappersförmån hade varit uppe till behandling redan tidigare men föranledde då ingen lagstiftningsåtgärd. [15]

3.2 Införandet av 41 § anv p 4 KL

I förarbetena anfördes att förmånliga förvärv av värdepapper från arbetsgivare borde beskattas redan vid förvärvet även om värdepappret förenats med villkor som innebär inskränkningar i förfoganderätten, s.k. rådighetsinskränkningar. [16] Från remissinstanser framfördes kritik mot detta förslag eftersom det ansågs strida mot skatteförmågeprincipen. Mot denna kritik anförde departementschefen följande:

”Om det är möjligt att skjuta upp beskattningen genom att förena ett förvärv med villkor som innebär inskränkningar i förfoganderätten, finns det en betydande risk att förmåner i allt större utsträckning förenas med sådana villkor. Det skulle innebära att betydande skattekrediter kunde erhållas. Även om det i bedömningen vägs in att arbetsgivaren kan ha andra motiv för den nu diskuterade typen av villkor och att skatteförmågeprincipen kan sägas tala emot en omedelbar beskattning är det enligt min mening nödvändigt att beskattning sker redan vid förvärvet.” [17]

Syftet med lagstiftningen torde vara entydigt, nämligen det att beskattningstidpunkten vid värdepappersförmån inte skall kunna skjutas upp genom rådighetsinskränkningar. Förvärv av underliggande egendom föranleder inte ytterligare beskattningskonsekvenser. Det är först när den underliggande och sedermera förvärvade egendomen säljs som beskattning kan ske. Då sker beskattning enligt reavinstreglerna i inkomstslaget kapital och som anskaffningsvärde får räknas dels det belopp till vilket den anställde förmånsbeskattats, dels eventuell likvid för förvärv av rättigheten och underliggande egendom.

Grundläggande frågor i denna uppsats är huruvida syftet har uppnåtts och om det är motiverat. För att svara på dessa frågor är det nödvändigt att utreda vilka värdepapper som omfattas av lagstiftningen, samt vad som avses med begreppet anställning eller dylikt. En diskussion kring dessa frågor följer nedan.

3.2.1 Begreppet värdepapper

En entydig definition av begreppet värdepapper saknas inom såväl skatterätten som civilrätten. Enligt förarbetena till lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument definieras begreppet värdepapper som handlingar som tillförsäkrar innehavaren en viss rättighet och som vanligen kan omvandlas i pengar. [18] Ett näraliggande begrepp, nämligen finansiellt instrument, förekommer även. Detta begrepp infördes i skatterätten utan någon närmare definition genom 1990 års skattereform och det återfinns i en rad sammanhang. [19] Det får anses klarlagt att begreppet finansiellt instrument är något vidare än begreppet värdepapper. [20] Vad som omfattas av det skatterättsliga begreppet finansiellt instrument är emellertid inte centralt för att avgöra när förmånsbeskattning skall ske enligt specialregeln i 41 § anv p 4 KL eftersom det där talas om värdepapper.

Det torde numera knappast krävas att ett värdepapper skall utfärdas i dokumentform eftersom registrering vanligtvis sker i olika datasystem hos exempelvis PRV eller på privata marknader såsom Optionsmäklarnas. [21] Det finns däremot fog för uppfattningen att ett värdepapper skall kunna omsättas, men inte ens detta är något självklart krav. Det torde vara ostridigt att en aktie i ett svenskt bolag kvalificerar som ett värdepapper enligt såväl civil- som skatterättslig definition. Genom hembudsklausuler eller andra särskilda överenskommelser kan ägarens rätt att fritt överlåta en aktie dock vara eliminerad och kravet på överlåtbarhet kan därför inte ställas allt för högt. Däremot bör man kunna kräva att ett värdepapper vid bortseende från rådighetsinskränkningar kan omsättas, d.v.s. att det verkligen kan ha ett värde även för någon annan än innehavaren.

Frågan om en utfästelse att i framtiden förvärva egendom skall kvalificera som ett värdepapper kan således inte avgöras utifrån den form i vilken erbjudandet lämnats eller om den är förenad med rådighetsinskränkningar. Det torde dock inte vara på det viset att varje form av utfästelse om framtida förvärv skall anses utgöra ett värdepapper som skulle kunna föranleda beskattning när utfästelsen lämnas. En förutsättning är naturligtvis att utfästelsen är bindande. Exempelvis kan en företagsledare erbjudas att efter viss tid förvärva sin tjänstebostad. En sådan utfästelse kan vara bindande om bostaden är en bostadsrätt men inte om den är en villafastighet. [22]

Frågan kvarstår dock om varje bindande utfästelse om framtida förvärv skall kvalificera som ett värdepapper enligt definitionen i 41 § anv p 4 KL, eller om en förutsättning är att rättigheten skulle kunna omsättas på en marknad. Vissa rättigheter till framtida förvärv definieras särskilt i lag och andra regleras genom avtalskonstruktioner. Jag skall i följande avsnitt redovisa några olika former av rättigheter som kan tänkas falla in under begreppet värdepapper.

3.2.2 Tillgängliga instrument

Inledningsvis nämndes att det inte synes förekomma någon entydig definition av begreppet värdepapper. I ABL förekommer dock två instrument som kännetecknas av att de innehåller ett inslag av rättighet att i framtiden förvärva aktier. De instrument som åsyftas är konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt. Syftet med dessa instrument är att utöka möjligheten till finansiering utan att direkt påverka ägarbilden i ett aktiebolag. Båda instrumenten fungerar enligt följande. Finansiären lånar mot skuldebrev ut ett belopp till bolaget. Till skuldebreven är rättigheter knutna att i framtiden förvärva aktier enligt vissa villkor. Det finns inget krav på att lånebeloppet skall motsvara det belopp till vilket framtida aktieteckning får ske. Även med ett litet lånebelopp kan således konstruktioner göras genom vilka aktieposter på större belopp får förvärvas. Den avgörande skillnaden mellan de två instrumenten är att rättigheten att i framtiden förvärva aktier kan skiljas från optionslånet men inte från det konvertibla lånet. Optionslånet erbjuder således större flexibilitet än det konvertibla lånet. Båda instrumenten kan vara förenade med begränsningar i förfoganderätten. [23]

Det torde vara ostridigt att konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt utgör värdepapper enligt den definition som avses i 41 § anv p 4 KL. Reglerna infördes ju just för att förhindra arrangemang med konvertibla skuldebrev som förenats med rådighetsinskränkningar.

Utöver de nämnda instrumenten har i doktrinen omnämnts några andra tillgängliga instrument, nämligen standardiserade och icke standardiserade köpoptioner, samt s.k. syntetiska optioner. [24]

Standardiserade optioner har till huvudsyfte att begränsa risktagande för aktörer på aktiemarknaden. De ger rätt att antingen köpa eller sälja vissa noterade aktier till förutbestämda kurser. Det torde vara ovanligt att standardiserade optioner används som löneförmån, men när så är fallet kvalificerar de säkerligen som värdepapper eftersom standardiserade optioner i likhet med konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt omfattas av reavinstsystemet (27 § 1 mom SIL).

Icke standardiserade optioner kan i princip avse förvärv av vilken egendom som helst. [25] Det torde dock vara vanligast att icke standardiserade optioner som används som incitamentsprogram avser förvärv av aktier i arbetsgivarbolaget eller dess moderbolag. Optionen bygger på en avtalskonstruktion och det normala för svenska bolag torde vara att optionen ställs ut av någon utomstående. Anledningen härtill är att ABL stadgar förbud mot ägande av egna aktier. [26] Eftersom en utställare av en köpoption måste kunna prestera leverans av underliggande aktie skulle utställande av köpoptioner i eget bolag kunna stå i strid med ABL.

Syntetiska optioner är ett relativt nytt begrepp i det svenska näringslivet. Enligt uppgift har det under perioden 1992 till 1995 utfärdats c:a 20 syntetiska optionsprogram i svenska aktiemarknadsbolag. [27] Den syntetiska optionen syftar inte till ett faktiskt förvärv av aktier. Det är i stället kutym att en likvidavräkning sker när optionen förfaller. Det föreligger således viss likhet mellan den syntetiska optionens konstruktion och icke standardiserade optioner. Vad jag åsyftar är att båda instrumenten bygger på avtalskonstruktioner som inte omnämns i ABL. En väsentlig skillnad synes dock föreligga, nämligen den att de syntetiska optionerna sällan förutsätter leverans av aktier och att de därmed kan ställas ut utan inblandning av utomstående part. En annan skillnad är att de syntetiska optionerna i allmänhet förvärvas mot vederlag i pengar.

Innan jag går in på rättsutvecklingen efter skattereformen skall jag beröra vad som avses med anställning eller dylikt.

3.2.3 Anställning eller dylikt

Enligt utredningsförslaget vid införandet av specialregleringen skulle ledning för begreppet arbetstagare hämtas ur förarbetena till reglerna om arbetsgivaravgifter. [28] Efter införandet av 41 § anv p 4 KL har reglerna om arbetsgivaravgifter emellertid förändrats väsentligt. [29]

Huvudprincipen är numera den, att fysiska personer som driver näringsverksamhet skall inneha en s.k. F-skattesedel och anställda som tjänstebeskattas skall inneha A-skattesedel. En innehavare av F-skattesedel sköter själv sina betalningar av preliminär skatt samt erläggande av socialavgifter i form av egenavgifter. En uppdragsgivare kan därför enligt huvudregeln lämna ersättningar till sådana fysiska personer utan skyldighet att vare sig innehålla källskatt eller erlägga arbetsgivaravgifter. På motsatt sätt förhåller det sig för ersättningar som lämnats till personer som innehar A-skattesedel, d.v.s. källskatt skall innehållas och skyldighet föreligger att erlägga arbetsgivaravgifter.

För att förhindra missbruk av F-skattesedlar har i uppbördslagen intagits en regel (40 a § UBL) som stadgar att den som utbetalar ersättning till en person med F-skattesedel är skyldig att anmäla till skattemyndigheten om det är uppenbart att det rör sig om ett anställningsförhållande. Detta är främst fallet då uppdragstagarens självständighet är låg. Försummas denna skyldighet kan den som utbetalar ersättning åläggas betalningsskyldighet för obetald skatt (75 c § UBL). Motsvarande skyldighet föreligger för erläggande av arbetsgivaravgifter (16 § USAL).

Reglerna om när skyldighet att erlägga arbetsgivaravgifter föreligger överensstämmer numera i huvudsak med reglerna om när en inkomst skall tjänstebeskattas. [30] Huruvida förmånstagare innehar A-skattesedel eller inte bör kunna tjäna som ledning till om reglerna i 41 § anv p 4 KL är tillämpliga. För det fall anställning ej föreligger torde beskattning av förmånligt förvärv av värdepapper emellertid inte kunna undvikas. Innehar mottagaren F-skattesedel skall beskattning normalt ske i inkomstslaget näringsverksamhet. Beskattning av värdepappersförmån torde då ske enligt allmänna grunder, 22 § KL.

3.2.4 Praxis

Den 31 januari 1994 avgjorde Regeringsrätten det första fallet (RÅ 1994 not 41), som behandlar den nya lagstiftningen. Omständigheterna i fallet var följande.

Sökanden var anställd i ett svenskt aktiebolag som ingick i en koncern med ett utländskt moderbolag. Genom sitt anställningsförhållande erbjöds sökanden att deltaga i en optionsplan enligt vilken hon fick möjlighet att från och med en viss tidpunkt förvärva aktier i det utländska moderbolaget. Erbjudandet lämnades utan vederlag och det framtida lösenpriset motsvarades av underliggande akties marknadsvärde när erbjudandet erhölls. Optionen som var personlig och därmed inte överlåtbar fick utnyttjas tidigast om tre och senast inom tio år. För det fall anställningen upphörde under löptiden förföll optionen. Skatterättsnämnden fastslog att erbjudandet i sig inte utgjorde något värdepapper enligt den definition som avses i 41 § anv p 4 KL, varför beskattning enligt allmänna grunder, d.v.s. 41 § st 2 KL och 32 § anv p 3 KL, skulle ske först när erbjudandet kunde utnyttjas (den skattskyldige yrkade förgäves på att beskattning skulle ske först då den faktiskt utnyttjades).

Den 29 december 1994 avgjorde Regeringsrätten ett andra fall (RÅ 1994 not 733) med likartade omständigheter och utgång. Rättsfallet är mig veterligen det senaste från Regeringsrätten som behandlar de speciella reglerna om beskattning av värdepappersförmån. En viktig skillnad förelåg i decemberfallet, nämligen den att sökande önskade få frågan prövad utifrån den nya lydelsen av 32 § anv p 3 KL, d.v.s. att förmånen skall ha åtnjutits i stället för tillhandahållits. Erbjudandet lämnades av det svenska bolagets moderbolag och utgjordes av en s.k. stock option-plan som är ett väldefinierat begrepp enligt amerikansk skatterätt. Skatterättsnämnden konstaterade emellertid att lagändringen inte föranledde anledning till annan utgång än i januarifallet. Ändringen borde enligt min uppfattning än mer tala för att skattepliktig förmån föreligger först vid intjänandet, d.v.s. när aktier får förvärvas. Regeringsrätten fastställde båda förhandsbeskeden.

Enligt Mutén förekommer det även ett icke överklagat hemligt förhandsbesked från 1992 i vilket omständigheterna synes vara likartade de två föregående. [31] Utgången blev dock den motsatta och optionen ansågs utlösa direkt beskattning enligt särregleringen. Att förhandsbeskedet icke överklagats är enligt ryktet ett misstag från RSV:s sida och mot bakgrund av de två ovan nämnda Regeringsrättsavgörandena med motsatt utgång torde detta förhandsbesked inte ha någon nämnvärd betydelse för tolkningen av rättsläget.

Virin, som är ledamot i skatterättsnämnden, redogör i en artikel för ett förhandsbesked med liknande frågeställning som inte överklagats. [32] Omständigheterna synes emellertid ha varit något annorlunda och utgången var den att rättigheten, för vilken en premie erlagts, utlöste omedelbar beskattning enligt 41 § anv p 4 KL. Det rörde sig enligt Virin om en syntetisk optionsplan.

Det kan således konstateras att det sedan införandet av reglerna bara kommit två prejudicerande domar från Regeringsrätten. Båda innebar att de specifika instrumenten inte utgjorde värdepapper enligt den definition som avses i 41 § anv p 4 KL. Härav torde slutsatsen kunna dras att icke standardiserade optionsplaner med snäva villkor vad avser förfoganderätten knappast skall betraktas som värdepapper. Däremot synes det finnas visst fog för uppfattningen att s.k. syntetiska optionsplaner kan kvalificera som värdepapper och det torde vara ostridigt att rättigheter knutna till såväl konvertibel- som optionslån kvalificerar som värdepapper. Praxis har således öppnat möjlighet till valfrihet innebärande att incitamentsprogram kan utformas antingen på sådant sätt att de omfattas av specialregleringen eller inte. Det förra alternativet innebär att beskattning skall ske vid förvärvet men att framtida vinster beskattas i reavinstsystemet. Det senare alternativet innebär att beskattningstidpunkten skjuts upp och att hela värdetillväxten beskattas som tjänsteinkomst.

I en ny artikel i SvSkT uttrycker Johan Rutberg en uppfattning som jag delar – att de personaloptioner som varit föremål för prövning i de två förhandsbeskeden från 1994 aldrig kan betraktas som värdepapper, d.v.s. inte heller då rättigheten har intjänats och kan utnyttjas. [33] Härav drar han slutsatsen att det torde röra sig om sådana instrument som avses i 3 § 1 mom SIL – med optioner jämförliga instrument – och han utesluter därför inte att reavinstbeskattning kan ske vid utnyttjande av personaloptioner. Detta synsätt innebär att förmånsbeskattning skall ske enligt allmänna grunder då rättigheten intjänats och att reavinstbeskattning skall ske när den utnyttjas. Den skattepliktiga förmånen uppgår då till skillnaden mellan marknadsvärdet på underliggande egendom och lösenpriset. Vid reavinstbeskattningen får den anställde som skattemässigt anskaffningsvärde tillgodoräkna sig det belopp till vilket han blivit förmånsbeskattad och om förvärv av underliggande egendom sker i direkt anslutning till intjänandet blir reavinsten i så fall noll. Reavinstbeskattning kan bara bli aktuell om personaloptionen utnyttjas efter intjänandet och värdet på underliggande egendom under denna period har stigit. Det skulle enligt Rutbergs synsätt vara möjligt att tillskapa en personaloption som har ett lågt eller inget värde vid intjänandet, d.v.s. när förmånsbeskattning skall ske och som därefter får utnyttjas under en följd av år varvid framtida faktisk värdetillväxt skulle beskattas i inkomstslaget kapital.

Det är i detta sammanhang viktigt att skilja mellan grunden för skatteplikt som regleras i 32 § KL och tidpunkten för beskattning varom stadgas i 41 § KL. Särregleringen i 41 § anv p 4 KL avseende värdepappersförmån behandlar endast beskattningstidpunkten och är inte tillämplig på sådana instrument som Rutberg kallar personaloptioner. Det är således den allmänna regeln om beskattningstidpunkt som bör vara avgörande för när beskattning av personaloptioner skall ske. Huvudregeln stadgar att förmån skall anses åtnjuten när den kommit den skattskyldige tillgodo. Detta kriterium kan knappast anses vara uppfyllt förrän erbjudandet utnyttjas. I 1994 års förhandsbesked som fastställdes av Regeringsrätten, konstaterar emellertid Skatterättsnämnden att förmånsbeskattning skall ske när rättigheten intjänats och får utnyttjas. Skatterättsnämnden konstaterar vidare att en förlust efter intjänandet p.g.a. att anställningen upphör eller att rättigheten saknar värde på förfallodagen får utnyttjas i inkomstslaget tjänst.

Konsekvenserna av rättsfallen blir märkliga. Beskattning i inkomstslaget tjänst skall ske vid intjänande även om rättigheten inte utnyttjas. Detta är en behandling som för andra förmåner än ovan behandlade rättigheter står i strid med vedertagen praxis. Såvitt jag kan se borde intjänandet av rättigheter i stället utgöra en del av anställningsavtalet, varvid erbjudande om aktieförvärv har lämnats under förutsättning av att vissa kvalificerande villkor blivit uppfyllda. En sådan förmån borde vara skattepliktig när den kommit den anställde tillgodo, d.v.s. när aktier förvärvas på förmånliga villkor. Hela värdetillväxten intill dess konvertering sker borde således beskattas som tjänsteinkomst.

Frågan huruvida personaloptioner som efter intjänandet kan överlåtas skall anses utgöra värdepapper har såvitt jag känner till inte prövats, men det förefaller sannolikt att sådana rättigheter är att betrakta som värdepapper vilka skall anses förvärvade vid erbjudandet och inte vid intjänandet. Förmånsbeskattning skall då ske omedelbart vid erbjudandet i enlighet med värderingsreglerna i 42 § anv p 5 KL varvid rättighetens tidsvärde skall beaktas. Rutbergs påstående [34] att överlåtbara personaloptioner skulle kunna användas för kringgående av den s.k. utflyttningsregeln i 6 § 1 mom SIL torde därför kunna ifrågasättas.

4 Värdering av rättighet att förvärva egendom

4.1 Bakgrund

Skåne-Gripen-fallet innebar att värdering av rättighet att förvärva värdepapper skulle göras utifrån en jämförelse mellan värdet på underliggande aktie vid förvärvet av rättigheten och då den utnyttjades. Det lägsta av dessa värden låg till grund för beskattningen. Om teckningskursen bestämdes till marknadsvärdet på den underliggande aktien den dag då rättigheten förvärvades kunde förmånsbeskattning aldrig bli aktuell.

I anledning härav infördes en särskild värderingsregel (42 § anv p 5 KL) som innebär att ett s.k. förväntningsvärde skall beaktas vid förmånligt förvärv av rättighet. Instrument som är föremål för omsättning på en marknad torde sällan föranleda några värderingsproblem. Anvisningspunkten tar därför sikte på värdering av icke marknadsnoterade rättigheter att förvärva egendom till bestämt pris. Lagtexten lyder som följer:

Vid värdering av en skattepliktig förmån att få förvärva värdepapper skall även beaktas värdet av rätt att till ett i förväg bestämt pris få förvärva egendom vid en senare tidpunkt. [35]

4.2 Metoder

Av utredningsförslaget framgår att det är komplicerat att beräkna värdet av en option och att de på marknaden vanligtvis tillämpade metoderna bör användas. En rad faktorer skall tillmätas betydelse. [36]

  1. Marknadsvärdet på underliggande egendom när optionen utfärdas.
  2. Lösenpriset på underliggande egendom.
  3. Prisrörlighet.
  4. Optionens löptid.
  5. Räntenivån.
  6. Eventuella värdeminskningar under löptiden på underliggande egendom, exempelvis genom utdelning på underliggande aktie.

Den parameter som är svårast att bestämma är prisrörligheten och i detta begrepp innefattas en matematiskt framräknad variation i optionens pris. Prisrörligheten bygger främst på riskbedömningar avseende optionens framtida värde. [37]

Av lagstiftningen framgår att beskattningstidpunkten inträffar vid förvärvet oaktat rådighetsinskränkningar. Vidare framgår det att man vid värderingen skall beakta ett tidsvärde. Med detta värde avses skillnaden mellan marknadsvärdet och underliggande egendomens diskonterade lösenpris vid förvärvet. Tidsvärdet har således inget med prisrörligheten att göra och väsentliga osäkerhetsfaktorer bör därför få påverka prisrörligheten. Detta betyder att det finns fog för uppfattningen att rådighetsinskränkningar ökar prisrörligheten och därmed sänker optionens värde.

I förarbetena anges att RSV skall lämna råd i värderingsfrågor av det här slaget. [38] RSV har hittills inte utfärdat någon rekommendation om generella värderingsregler beträffande optioner och värderingsfrågan har inte heller varit föremål för prövning i praxis. Möjligheterna att få värderingsfrågor prövade genom förhandsbesked är som tidigare nämnts små och osäkerheten kring hur värdering av optioner skall ske är därför stor. Det bör dock understrykas att värderingen skall göras när beskattningstidpunkten inträffar utifrån de omständigheter som då är kända. Senare inträffade omständigheter kan enligt min uppfattning inte påverka värderingen och någon korrigering av det värde till vilket en skattskyldig blivit förmånsbeskattad kan således inte ske på sådan grund. [39]

Vid värdering av en option med en löptid över ett år bör enligt RSV en diskonteringsmodell användas och i ett fall har RSV tillämpat den värderingsmodell som något förenklad används i nedanstående exempel. [40] Utgångspunkten är värdet av den underliggande aktien när optionen förvärvas. Detta värde skall jämföras med lösenprisets värde vid samma tidpunkt. Som omräkningsfaktor användes Stadshypoteks femåriga obligationsränta och hänsyn togs även till estimerade kommande aktieutdelningar under optionens löptid. RSV beaktade däremot inte någon prisrörlighet. Det bör i sammanhanget även nämnas att Aktiemarknadsnämnden i ett flertal fall har kommenterat värderingsproblematiken. [41] Nämnden har främst att uttala sig i etiska frågor avseende aktiemarknadsbolag och lämnar därför inga konkreta råd om hur värderingen bör ske. Uttalandena redovisar dock en rad alternativa beräkningsmetoder varvid hänsyn tas till prisrörlighet. Att RSV ännu inte utfärdat rekommendationer för en enhetlig rättstillämpning är förvånande.

4.3 Exempel

Med utgångspunkt från ovanstående resonemang angående värderingen ges följande exempel.

Antag att en anställd accepterar att utan vederlag förvärva 1.000 optioner som ger rätt att om tre år förvärva motsvarande antal aktier till en förutbestämd kurs. Optionen förutsätts vara ett värdepapper enligt den definition som avses i 41 § anv p 4 KL.

Förutsättningar

• Priset per option0 kr
• Priset på underliggande aktie vid förvärvet100 kr
• Lösenpriset på underliggande aktie efter tre år100 kr
• Räntenivå10 procent

Det antas att bolaget inte förväntas lämna några aktieutdelningar under optionens löptid. Vidare antas att optionen är förenad med villkor som gör att den inte kan överlåtas, samt att den förfaller om anställningen upphör före förfallodagen. Dessa rådighetsinskränkningar påverkar prisrörligheten som antas uppgå till 20 %.

Förmånsvärdet vid förvärvet blir under dessa förutsättningar och vid tillämpning av en enkel diskonteringsmodell c:a 19.900 [(100 – 100/1,13) × 0,8 = 19,9 och 1.000 optioner ger 19.900 kr] och skatten uppgår därmed till c:a 11.144 kr [0,56 × 19.900 = 11.144]. Antag vidare att kursutvecklingen på underliggande aktie är god, 15 procent årligen. Aktiekursen vid förfallodagen uppgår efter tre år till 152 kr och nettovinsten för den anställde vid en omedelbar avyttring uppgår till skillnaden mellan aktiekurs och lösenpris med avdrag för reavinstskatt om 30 % och tidigare erlagd inkomstskatt, d.v.s. 31.226 kr [52.000 – 0,3 × (52.000 – 19.900) – 11.144 = 31.226].

I RÅ 1994 not 41 medgavs avdrag i inkomstslaget tjänst för förlust som uppkom p.g.a. anställningens upphörande eller att tiden för aktieförvärv gått ut. I ett ännu inte överprövat förhandsbesked [42] medgavs dock inte avdrag i inkomstslaget tjänst p.g.a. ett frivilligt avstående från att förvärva underliggande egendom. För att rätt till avdrag skall föreligga synes det således krävas att tiden för aktieförvärv har gått ut eller att anställningen upphör. Skulle däremot optionen säljas med förlust under löptiden bör avdrag kunna medges i inkomstslaget kapital. Huruvida avdrag skall medges i inkomstslaget tjänst eller kapital kan naturligtvis diskuteras. Eftersom framtida värdetillväxt skall beskattas enligt reavinstsystemet bör även förluster behandlas på samma sätt. Utgången av förlusthanteringsfrågan i 1994 års fall förefaller strida mot vedertagna principer om symmetri inom skatterätten.

5 Avslutande synpunkter

Som en grundläggande princip bör råda likformighet i beskattningen av naturaförmåner och kontant lön. Kontanta ersättningar skall beskattas det år under vilket de är tillgängliga för lyftning och naturaförmåner när de kommit den anställde till godo. Detta betyder att naturaförmåner kan vara intjänade men beskattningstidpunkten skjuts upp därför att den anställde och hans arbetsgivare kommit överens om att förmånen skall åtnjutas vid en senare tidpunkt.

När det gäller kontanta ersättningar är möjligheterna att skjuta upp beskattningstidpunkten mindre. En befintlig överenskommelse om lönevillkor torde kunna omförhandlas vad gäller ännu icke intjänad lön. Framtida inkomster bör således kunna omdisponeras till naturaförmåner, exempelvis deltagande i en optionsplan. Intjänad lön som enligt tidigare överenskommelse förfallit till betalning kan dock knappast disponeras på detta sätt. Det finns således möjlighet att efter ingånget anställningsavtal införa incitamentsprogram som innebär att ännu inte intjänad ersättning kan ackumuleras för senare utbetalning. Härigenom kan den anställde uppnå progressionsfördelar.

Lagstiftaren har infört speciallagstiftning som syftar till att förhindra otillbörliga skatteförmåner genom värdepappersförmåner. Det främsta argumentet för införandet av reglerna var att oönskade skattekrediter annars kunde erhållas. Eftersom beskattningen och värderingen numera skall ske direkt vid förvärv av rättighet att i framtiden förvärva egendom till ett bestämt pris finns det en risk för att värdetillväxt som enligt lagstiftaren skall tjänstebeskattas i stället blir föremål för kapitalbeskattning. Detta förklaras av att reglerna utformats på ett sådant sätt att osäkerhetsfaktorer, såsom rådighetsinskränkningar kan motivera ett lägre värde vid tjänstebeskattningen.

Praxis har dessutom öppnat möjligheter till valfrihet vad gäller tillämpningen av reglerna. Det finns möjlighet att tillskapa incitamentsprogram med exempelvis små konvertibellån med rätt till stora aktieförvärv som skall beskattas direkt. För det fall man vill undvika omedelbar beskattning kan arrangemang med individuella optionsplaner användas eftersom sådana skall beskattas först vid intjänandet, d.v.s. då underliggande värdepapper kan förvärvas.

För det första kan det konstateras att det här beskrivna förfarandet strider mot skatteförmågeprincipen eftersom beskattning skall ske även då förmånen inte kan realiseras. Principen är i och för sig inte lagfäst, men bör nog enligt allmänna rättsgrundsatser respekteras. För det andra kan lagstiftaren inte vara säker på att den faktiska förmånen blir tillfullo tjänstebeskattad och föremål för socialavgifter. Att så skall ske borde väga tyngre än den ränteförlust som uppkommer p.g.a. den påstådda skattekrediten. För att tillgodose det fiskala intresset borde det därför ha räckt med att ändra värderingsreglerna i 42 § KL till att värdet skall beräknas utifrån skillnaden mellan marknadsvärdet på konverteringsdagen och teckningskursen. Härigenom hade lagstiftaren sluppit att avvika från en allmänt accepterad princip. Samtidigt hade lagstiftaren varit säker på att hela förmånen tjänstebeskattas.

Johan Bojs

Johan Bojs är doktorand i skatterätt vid Handelshögskolan i Stockholm och är verksam vid advokatfirman Allians.

  • [1]

    Artikeln bygger på författarens examensarbete vid juristlinjen, vårterminen 1995.

  • [2]

    En livlig debatt har förekommit om affärsetiken i samband med syntetiska optioner. Det kan bl.a. noteras att Skanskas styrelse drog tillbaka en syntetisk optionsplan efter uppmärksammande i media. I ett referat från Finforum 1994 diskuteras huruvida syntetiska optioner är ett bra incitament, Balans 1995 nr 1 s. 4 ff. Den etiska frågan belyses även i Aktiemarknadsnämndens uttalande 1990:3.

  • [3]

    Denna historik bygger på Sandström, K.G.A., Om beskattning av inkomst av tjänst samt tillfällig förvärvsverksamhet enligt svensk rätt, 1945, s. 80 ff.

  • [4]

    SFS 1993:938.

  • [5]

    Melz, Peter, Kapitalvinstbeskattningens Problem – Företrädesvis vid fastighetsförsäljningar, 1986, s. 258.

  • [6]

    Englund, Göran, Rätt beskattningsår vid kontantmässig inkomstberäkning, 1962, s. 81 f.

  • [7]

    Mutén, SN 1962 s. 418 f.

  • [8]

    Lodin, m.fl., Inkomstskatt, 5:e uppl 1995, s. 89.

  • [9]

    Se vidare Bergström, Sture, Förhandsbesked vid inkomsttaxeringen, 1990, s. 70 och 73 ff.

  • [10]

    RSV S 1994:18 och RSV S 1994:24

  • [11]

    Ytterligare ett fall värt att nämna som gällde äldre rätt är RÅ 1993 ref 90. Även i detta fall ansåg Regeringsrätten att beskattningstidpunkten inträffar först när inskränkningar i förfoganderätten över förvärvade aktier upphört.

  • [12]

    Primärkällan är Sköldebrand, B., Anställd och ägare – konvertibler, Arbetslivscentrum Stockholm 1988. Uppgiften är emellertid hämtad ur SOU 1989:33 del III s. 30.

  • [13]

    Lombach/Cederlund, SN 1995 s. 195.

  • [14]

    SOU 1989:33 del III s. 28 ff.

  • [15]

    SkU 1986/87:50.

  • [16]

    Prop. 1989/90:50 s. 74.

  • [17]

    Kritiken framfördes av Föreningen Auktoriserade Revisorer samt Sveriges Revisorssamfund. TCO och Sveriges aktiesparares riksförbund tillstyrkte förslaget. Prop. 1989/90:50 s. 74.

  • [18]

    Prop. 1990/91:142 s. 85.

  • [19]

    Se exempelvis 32 § anv p 3 a KL, 24 § 2 mom, 27 § 1 och 2 mom, samt 29 § 1 mom SIL.

  • [20]

    Se Rutberg m.fl., Beskattning av värdepapper, 1994, s 30 ff.

  • [21]

    Aktiekontolagen SFS 1987:827.

  • [22]

    Jämför NJA 1992 s. 412 och reglerna om bindande avtal avseende fastigheter i JB 4:1.

  • [23]

    Se vidare i exempelvis Rodhe, Aktiebolagsrätt, 16:e uppl. 1993, s. 61 ff., eller Lombach/Cederlund, SN 1995 s. 194 ff.

  • [24]

    Rutberg m.fl., Beskattning av värdepapper, 1994, s. 203 ff., Lombach/Cederlund, SN 1995 s. 193 ff, Pålsson, SN 1990 s. 657 ff. och Virin, SvSkT 1995 s. 156 ff, Rutberg SvSkT, 1995 s. 568 ff.

  • [25]

    En förutsättning är naturligtvis att optionen i sig är bindande, jämför not 22.

  • [26]

    Se Rodhe, a.a.s. 106 ff.

  • [27]

    Lombach/Cederlund, SN 1995 s. 198.

  • [28]

    SOU 1989:33 del III s. 29. I prop. 1984/85: 80 s. 11 som behandlar införandet av undantagsregeln hänvisas till arbetstagarbegreppet när det gäller skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgifter.

  • [29]

    Prop. 1991/92:112.

  • [30]

    Se prop. 1991/92:112 s. 69 ff. Tidigare förelåg en diskrepans mellan anställningsbegreppet enligt socialförsäkringssystemet och inom skatterätten.

  • [31]

    Mutén, 10 TNI 1995 s. 525 f., February 13, 1995

  • [32]

    Virin, SvSkT 1995 s. 161.

  • [33]

    Rutberg, SvSkT 1995 s. 574.

  • [34]

    A.a.s. 575.

  • [35]

    SFS 1989:1017.

  • [36]

    SOU 1989:33 del III s. 33 ff.

  • [37]

    Se härom i exempelvis Brealy, Richard, Myers, Stewart, Principles of Corporate finance, 1984, s. 472 f.

  • [38]

    Prop. 1989/90:50 s. 72 f.

  • [39]

    Ett avvikande resonemang redovisas av Pålsson, SN 1990 s. 666.

  • [40]

    RSV:s brevsvar till Asea Brown Boveri AB 1992-01-16 Dnr D12-1405-90.

  • [41]

    Uttalanden 1990:2, 1990:3, 1991:1 och 1994:6.

  • [42]

    Se SvSkT 1995 sid 600 f.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%