Skattenytt nr 1–2 1997 s. 62

Rättsfall

Inkomstskatt

Lex ASEA

Fråga om det s.k. verksamhetsvillkoret i 3 § 7 mom 4 st SIL var uppfyllt vid AB Volvos utdelning av aktierna i Swedish Match. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

Enligt bestämmelserna i 3 § 7 mom. 4 st SIL (Lex ASEA) är ett aktiebolags utdelning av aktier i dotterbolag under vissa förutsättningar skattefri. Bestämmelserna om skattefrihet är enligt 22 § anv. p. 1 4 st KL kombinerade med undantag från uttagsbeskattning för det utdelande bolaget. Ett av villkoren för att Lex ASEA skall tillämpas är att den verksamhet som efter utdelningen bedrivs eller skall bedrivas i vartdera bolaget skall vara av betydande omfattning i förhållande till den verksamhet som bedrevs i det utdelande bolaget (verksamhetsvillkoret).

I ett ärende om förhandsbesked gällde frågan om verksamhetsvillkoret var uppfyllt vid AB Volvos utdelning av aktierna i Swedish Match.

Skatterättsnämnden ansåg att förutsättningarna för skattefrihet och därmed att göra undantag från uttagsbeskattning var uppfyllda.

RSV överklagade förhandsbeskedet.

RR fastställde förhandsbeskedet med bl.a. följande motivering: ”Avgränsningen av de fall där den s.k. lättnadsregeln i 3 § 7 mom. fjärde stycket SIL är tillämplig skall ske enligt de i lagtexten angivna villkoren. Det förutsätts sålunda att en jämförelse görs mellan de båda bolagens verksamheter och att det utdelande bolagets verksamhet därvid skall vara av betydande omfattning. Någon ytterligare precisering i form av ett minsta relationstal el. dyl. görs inte. Vid detta förhållande får vid bestämmande av lagrummets närmare innebörd ledning hämtas från motiven. Uttalanden i motiven får dock inte leda till att undantagsregeln ges en mer restriktiv eller generös tillämpning än lagtexten ger utrymme för (jfr RÅ 1994 ref. 31 och 1996 ref. 5). Någon rättspraxis av direkt betydelse i målet synes inte finnas.

Av allmänmotiveringen i prop. 1990/91:167 kan utläsas att syftet med lättnadsregeln är att den skall möjliggöra uppdelning av aktiebolag på mindre enheter utan omedelbara skattekonsekvenser i de fall då en omstrukturering kan anses önskvärd från allmän synpunkt. Uppdelningen skall sålunda vara motiverad av marknadsmässiga skäl och inte utgöra ett alternativ till kontantutdelning. Regeln skall tillämpas restriktivt med hänsyn till att den är ett avsteg från vad som eljest gäller (prop. s. 17–19). I specialmotiveringen framhålls därutöver att det av naturliga skäl är omöjligt att närmare precisera kravet på en viss omfattning av det utdelade bolagets verksamhet efter uppdelningen. Mot bakgrund härav utvecklas i specialmotiveringen hur jämförelsen mellan bolagens verksamheter kan göras med avseende på olika faktorer såsom marknadsvärdena, storleken av det egna kapitalet, löneunderlaget etc. Avslutningsvis uttalas dels ett allmänt krav att verksamheten i det utdelade bolaget minst skall utgöra ca 20 procent av den verksamhet som bedrivs av det utdelande bolaget före uppdelningen, dels ett besked att avgörandet i detta hänseende får ske efter en sammanvägning av de olika faktorer som nu nämnts (prop. s. 25–27).

I fråga om AB Volvos utdelning av aktierna i Swedish Match AB har RSV inte påstått att åtgärden skulle sakna marknadsmässig motivering eller kunna ses som en ersättning för kontantutdelning. När det gäller den i lagtexten föreskrivna jämförelsen mellan omfattningen av de aktuella bolagens verksamheter konstaterar Regeringsrätten att relationen mellan marknadsvärdena för aktierna i Swedish Match AB efter utdelningen och i AB Volvo före utdelningen var ca 14 procent. Detta tal är klart lägre än det tal, ”minst ca 20 procent”, som anges i specialmotiveringen. Frågan är vilken betydelse som bör tillmätas detta förhållande. Önskemålen om likformighet och förutsebarhet vid taxeringen talar för att man i en situation då lagtexten är obestämd fäster särskilt avseende vid uttalanden i motiven. Vad nu sagts innebär i fråga om den nu aktuella bestämmelsen att ett klart lägre relationstal än 20 procent bör kunna godtas endast i undantagsfall. Undantag bör främst kunna komma i fråga om det med hänsyn till de berörda verksamheternas omfattning i absoluta tal och omständigheterna i övrigt finns starka skäl för bedömningen att omedelbara skatteeffekter i form av uttags- och utdelningsbeskattning skulle leda till ett resultat som inte är förenligt med den aktuella lagstiftningens övergripande syfte, nämligen att möjliggöra eller underlätta strukturrationaliseringar av allmänt intresse. Marknadsvärdet på aktierna i Swedish Match AB efter utdelningen och i AB Volvo före utdelningen var ca 10 miljarder respektive 64 miljarder kr. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt är upplyst om de berörda företagen finner Regeringsrätten att verksamheten i Swedish Match AB – trots avvikelsen från det i förarbetena angivna minimitalet – får anses uppfylla lagtextens krav på att vara av betydande omfattning i förhållande till den verksamhet som bedrevs i AB Volvo före utdelningen.

Mot bakgrund av det anförda finner Regeringsrätten att verksamhetsvillkoret i 3 § 7 mom. fjärde stycket SIL är uppfyllt beträffande AB Volvos utdelning av aktierna i Swedish Match AB. Utdelningsbeskattning skall därför inte ske. Inte heller skall uttagsbeskattning enligt punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 22 § KL äga rum.”

(RR:s dom 961125, mål nr 6172-1996. Se också RR:s dom samma dag i mål nr 6173-1996.)

Rättsfallsredaktörens kommentar: I detta fall har det alltså varit fråga om verksamheter som representerat mycket betydande värden. RR har därför inte fäst avgörande vikt vid uttalandet i specialmotiveringen om att den verksamhet som skall bedrivas i dotterbolaget minst skall utgöra ca 20 % av den verksamhet som bedrevs i moderbolaget före delningen. Istället har RR funnit förutsättningarna för skattefrihet uppfyllda med hänsyn till de övergripande syftena med lagstiftningen som kommit till uttryck främst i allmänmotiveringen.

Uttagsbeskattning

Fråga om förutsättningar förelegat för att underlåta uttagsbeskattning när en stiftelse överlåtit egendom till underpris i samband med en omorganisation. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

En kommun hade tillsammans med ett annat rättssubjekt (A) bildat en bostadsstiftelse på 1930-talet. Kommunen, A och stiftelsen ingick ett avtal om att A mot visst vederlag skulle överta kommunens rättigheter och skyldigheter enligt stiftelsens stadgar.

I ansökan om förhandsbesked frågade stiftelsen om en överlåtelse till underpris av stiftelsens hyresfastigheter till ett av A helägt aktiebolag skulle föranleda uttagsbeskattning.

Nämndens majoritet konstaterade, utan att ta ställning till de stiftelserättsliga frågor som aktualiserades i ärendet, att A visserligen hade ett inflytande i stiftelsen men att det inte kunde jämställas med ett indirekt ägande av stiftelsens förmögenhet. Förfarandet innefattade därför en förmögenhetsöverföring till A. Skäl att i denna situation underlåta uttagsbeskattning ansågs inte föreligga.

RR gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.

(RR:s dom 961104, mål nr 5790-1995)

Uppskov med beskattningen vid aktieöverlåtelse

Fråga om koncernregeln i 2 § 4 mom. 10 st SIL kunde tillämpas parallellt med strukturregeln i 27 § 4 mom. SIL vid aktieöverlåtelse. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

Av den s.k. koncernregeln i 2 § 4 mom. 10 st SIL framgår att en överlåtelse av näringsbetingad aktie till bolag i samma koncern inte skall föranleda beskattning av reavinst eller avdrag för reaförlust. Istället skall det förvärvande bolaget överta det överlåtande bolagets anskaffningsvärde på de överlåtna aktierna, vilket innebär att beskattning respektive avdrag aktualiseras först när aktierna avyttras externt.

Strukturregeln i 27 § 4 mom. SIL är tillämplig om ett bolag överlåter aktier till ett annat bolag och som vederlag uteslutande får nyemitterade aktier i det köpande bolaget. I sådant fall uppkommer ingen skattepliktig reavinst. Istället skall de nyemitterade aktierna anses förvärvade till det anskaffningsvärde som gällde för de avyttrade aktierna.

I två förhandsbeskedsärenden (jfr. Sandström, SN 1996 s. 581) uppkom frågan om förhållandet mellan koncernregeln och strukturregeln. I princip var förhållandena i båda ärendena att ett aktiebolag A överlät aktier i B till A:s dotterbolag C i utbyte mot nyemitterade aktier i C. I det ena fallet skedde överlåtelsen med förlust. Frågan var i båda fallen hur anskaffningsvärdena skulle beräknas inför en externavyttring.

Skatterättsnämndens majoritet ansåg att något hinder inte förelåg att tillämpa koncernregeln och strukturregeln parallellt. Det innebar att anskaffningsvärdet för de av C förvärvade aktierna i B resp. de av A förvärvade aktierna i C skulle bestämmas till belopp motsvarande A:s omkostnadsbelopp för aktierna i B.

RR delade Skatterättsnämndens uppfattning att hinder inte förelåg att tillämpa strukturregeln och koncernregeln parallellt. RR begränsade dock tillämpligheten av förhandsbeskeden till 1996 och 1997 års taxeringar.

(RR:s domar 961217, mål nr 4577-1996 respektive nr 4578-1996)

Rättsfallsredaktörens kommentar: Konsekvensen av att strukturregeln och koncernregeln tillämpades parallellt var att samma vinst kunde bli beskattad två gånger och i förlustfallet att dubbelt avdrag kunde medges.

För att uppnå en bättre samordning har en ändring gjorts i reglerna (se prop. 1996/97:18 s. 18 f.). Ändringen innebär att om förutsättningar föreligger att tillämpa koncernregeln i 2 § 4 mom 10 st. SIL skall inte strukturregeln i 27 § 4 mom. SIL tillämpas. Motsvarande gäller om 2 § 4 mom 9 st SIL är tillämplig (förlustregeln). De nya reglerna har trätt i kraft den 1 januari 1997.

Om bolaget A således överlåter aktier i bolaget B till bolaget C mot nyemitterade aktier i C kommer alltså, om koncernregeln är tillämplig, C att överta A:s anskaffningsvärde på aktierna i B. Anskaffningsvärdet på de nyemitterade aktierna i C skall bestämmas till marknadsvärdet. Enligt övergångsbestämmelserna punkt 4 gäller i denna situation att även om de nyemitterade aktierna erhållits före utgången av december 1996 skall de vid en avyttring efter utgången av december 1996 anses anskaffade för marknadsvärdet vid förvärvstidpunkten (emissionstillfället).

Anställdas förvärv av värdepapper

Fråga om skattskyldighetens inträde när en anställds arbetsgivare fört över medel till en fristående förvaltare som förvärvat aktier för den anställdes räkning. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

I 41 § anv.p. 4 KL finns en särskild regel för skattskyldighetens inträde beträffande värdepappersförvärv. Bestämmelsen lyder: ”Har den skattskyldige på grund av sin tjänst fått förvärva värdepapper på förmånliga villkor, tas förmånen upp till beskattning det år förvärvet skedde.” Vidare skall enligt 42 § anv. p. 5 KL vid värdering av en skattepliktig förmån att få förvärva värdepapper beaktas även värdet av rätt att till ett i förväg bestämt pris få förvärva egendom vid en senare tidpunkt.

A skulle delta i en aktiesparplan som bl.a. innebar att hans arbetsgivare skulle överföra medel till en fristående förvaltare, vilken skulle använda medlen för anskaffning av aktier för A:s räkning. Huvudfrågan i målet var om skattskyldigheten skulle inträda redan när förvaltarens inköp gjorts eller först när den anställdes rätt till aktierna blev definitiv.

Skatterättsnämndens majoritet konstaterade att en förutsättning för att värdepappersregeln i 41 § anv. p. 4 KL skulle kunna tillämpas var att det verkligen var fråga om ett förvärv av värdepapper – i gängse mening eller i dokumentlös form (jfr RÅ 1994 not 41). Nämnden ansåg därför att en rätt att i framtiden förvärva ett värdepapper inte skulle omfattas av reglerna om omedelbar beskattning om inte denna rätt grundades på ett värdepapper som den anställde faktiskt blivit ägare till. Med stöd av de allmänna reglerna i 41 § kom nämnden fram till att skattskyldigheten för A inträdde först för det beskattningsår då hans rätt till aktierna blev definitiv. Värdet på aktierna skulle beräknas till marknadsvärdet. Föreskriften i 42 § anv. p. 5 KL ansågs inte tillämplig. De avsättningar som arbetsgivaren skulle göra efter intjänandetidpunkten ansågs A, på samma sätt som för lön i kontanter, skattskyldig för redan vid beslutet om avsättningen.

RR:s majoritet (3-2) gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.

(RR:s dom 961212, mål nr 3562-1995)

Rättsfallsredaktörens kommentar: Jämför RÅ 1986 ref. 36 och RÅ 1994 not 41. I 1994 års mål hade anställda i en koncern fått ett optionserbjudande att förvärva aktier i moderbolaget. Optionerna fick inte överlåtas och gav inte rätt att köpa aktier förrän efter tre år. Om anställningen upphört dessförinnan förföll optionerna och fick inte utnyttjas. Arbetsgivarens utfästelse ansågs i detta fall inte innebära att den anställde förvärvat ett självständigt värdepapper, varför regeln om förvärv av värdepapper i 41 § anv. p. 4 KL inte var tillämplig.

I 1994 års fall ansågs alltså inte något värdepapper ha förvärvats förrän dess optionerna kunde utnyttjas. I det refererade målet (3562-1995) var det visserligen i och för sig fråga om ett värdepapper, men den anställde ansågs inte bli ägare till värdepappret vid inköpstidpunkten utan först vid en framtida tidpunkt. På grund härav ansågs de särskilda värdepappersreglerna inte heller tillämpliga i det nu aktuella fallet.

Skatteplanering med kommanditbolag

Fråga om det förhållandet att andelar i kommanditbolag kan antas ha förvärvats enbart i syfte att komma i åtnjutande av skatteförmåner kan utgöra skäl att tillämpa antingen s.k. genomsyn eller skatteflyktslagen. Inkomsttaxering 1988.

I korthet innebar transaktionerna följande. Ett handelsbolag, S, som för räkenskapsåret 1987 uppvisade underskott av rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet på sammanlagt närmare 200 milj kr, förvärvades av ett nybildat kommanditbolag i november 1987. Via förmedling av andra personer såldes andelarna i kommanditbolaget under december 1987 till enskilda personer. I samband med försäljningen erhöll köparna en option av aktiebolaget T, som innebar att T erbjöd sig att köpa andelarna i början av 1988 för 100 kr per andel.

H förvärvade 30 andelar i kommanditbolaget. Med andelarna följde enligt köpeavtalet en rätt att utnyttja underskotten i handelsbolaget S per den 31 december 1987 i förhållande till antalet andelar. I februari 1988 sålde H andelarna till aktiebolaget T med reaförlust.

RR fann att annat inte framkommit än att bildandet av handelsbolaget S och kommanditbolaget liksom överlåtelserna av andelar i bolagen varit civilrättsligt giltiga. Inte heller fanns anledning att ifrågasätta de i S uppkomna underskotten. Dessa förhållanden skulle därför utgöra utgångspunkten vid den skattemässiga bedömningen.

RR konstaterade att det av utredningen framgick att kommanditbolaget vid tidpunkten för H:s andelsförvärv visserligen saknade tillgångar av påtagligt värde samt att H:s vederlag för andelarna i kommanditbolaget i realiteten utgjort betalning för de skatteförmåner som förespeglats delägarna i bolaget. Dessa förhållanden ansåg RR emellertid enligt praxis (t.ex. RÅ 1995 ref. 33) inte utgöra tillräcklig grund för att frångå principen att ett handelsbolags skattemässiga resultat skall fördelas mellan dem som är delägare i bolaget vid beskattningsårets utgång.

Mot denna bakgrund fann RR att tillräckliga skäl saknades att tillämpa genomsyn och sålunda vid den skattemässiga bedömningen frångå de civilrättsliga rättsförhållandena i målet.

RR ansåg inte heller att den omständigheten att kommanditbolagets förvärv av handelsbolaget S varit rörelsefrämmande kunde påverka tillämpningen av regeln om att ett handelsbolags inkomster hänförs till dem som civilrättsligt äger andelarna i bolaget.

Slutligen ansåg RR att inte heller skatteflyktslagen kunde tillämpas. Av rättspraxis följde enligt RR att den skatteförmån som följde av den dubbla avdragsrätten i samband med innehav och avyttring av andelar i handelsbolag inte utgjorde skäl att tillgripa skatteflyktslagen (se t.ex. RÅ 1994 ref. 52 I).

(RR:s dom 961031, mål nr 3417-1995. Se också RR:s dom samma dag i mål nr 3426–3427-1995, där samma fråga avgjordes.)

Rättsfallsredaktörens kommentar: Målet visar RR:s restriktivitet med att tillämpa s.k. genomsyn, d.v.s. att frånkänna civilrättsliga giltiga rättshandlingar skatterättslig betydelse. För en kommentar av 1995 års rättsfall (RÅ 1995 ref. 32–35) angående skatteplanering med handelsbolag och kommanditbolag hänvisas till Bo Svensson, SN 1996 s. 340 ff. Se också Leif Gäverth, Regeringsrätten och genomsyn, Svensk Skattetidning 1996 s. 731 ff. För en allmän behandling av skatteundvikande förfaranden hänvisas till Anders Hultqvist, Legalitetsprincipen vid inkomstbeskattningen, 1995 s. 427 ff.

Lagen om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet (TVL)

Fråga om den rätt, som Europakonventionen ger den som är misstänkt för brott att förhålla sig passiv, innebär att hinder föreligger att tillgripa tvångsmedel enligt TVL. Dessutom fråga om tvångsåtgärder fått vidtas i en företagsledares bostad. Slutligen fråga om lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt är tillämplig vid tvångsåtgärder i samband med skatterevision.

Skattemyndigheten hade beslutat om revision hos J Byggservice AB och J Fastighets AB. Fråga var om en urvalsrevision i byggbranschen. Bolagen förelades att inkomma med handlingar som behövdes för genomförandet av revisionen. Föreläggandena efterföljdes inte. På grund härav ansökte skattemyndigheten hos LR om att med stöd av 7 och 8 §§ TVL få eftersöka och omhänderta handlingar tillhörande bolagen i bolagens verksamhetslokaler och i bostaden hos bolagens företrädare. Bolagens adress var densamma som adressen till företrädaren.

Bolaget bestred yrkandena och åberopade artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och framhöll att man enligt den bestämmelsen har rätt att förhålla sig passiv om man är misstänkt för skattebrott. Rätten att hålla tyst kunde enligt bolagen åberopas i varje procedur som kan leda till att den misstänkte riskerar böter, viten eller andra bestraffningsliknande påföljder.

LR biföll ansökningarna. KR avslog bolagens överklaganden.

RR:s dom är mycket omfattande (11 sidor) och återges här endast i sammandrag.

RR konstaterade till en början att Europakonventionen enligt en särskild lag (SFS 1994:1219) sedan den 1 januari 1995 gäller som lag här i landet. Skäl att inhämta yttrande från EG-domstolen ansågs inte föreligga. Artikel 6 i Europakonventionen innehåller bestämmelser om rätten till domstolsprövning, innefattande bl.a. rätt till en opartisk och offentlig rättegång. I Europadomstolens praxis har däri ansetts ingå en rätt för en för brott misstänkt person att inte behöva lämna uppgifter som är belastande för honom själv.

Beträffande frågan från vilken tidpunkt någon skall anses anklagad för brott ansåg RR att det fanns skäl att anta att skyddet enligt artikel 6 i vart fall inte inträder innan den skattskyldige skäligen kan misstänkas för att ha förfarit i strid mot någon författning eller vederbörande myndighet vidtagit någon åtgärd som tyder på att sådan misstanke föreligger. Att den mot vilken en urvalsrevision inletts tycker sig ana en misstanke om brott räcker inte för att konventionens regelsystem om rätt till en opartisk och offentlig rättegång skall bli tillämplig. RR fann med hänsyn härtill att övervägande skäl talade för att artikel 6 i Europakonventionen inte var tillämplig i målen.

RR gick dock ett steg längre och berörde frågan om räckvidden av den rätt den enskilde i Europadomstolens praxis ansetts ha att vara passiv och inte lämna uppgifter som är belastande för honom själv. RR framhöll sålunda att rätten att vara passiv får antas innebära att en person, som vägrat lämna en handling med för honom själv besvärande innehåll, inte får straffas eller bli föremål för tvångsåtgärder i syfte att han skall förmås att aktivt medverka till att handlingen lämnas. De åtgärder som var aktuella i förevarande mål var inte att betrakta som straff. De kunde inte heller ses som sådana tvångsåtgärder som syftade till att förmå bolaget till att aktivt överlämna några handlingar. RR jämförde i stället det medgivande som skattemyndigheten fått att eftersöka och omhänderta handlingar av visst slag med ett beslut om husrannsakan under en förundersökning samt framhöll att det inte kunde antas att artikel 6 omfattar ett generellt skydd mot att husrannsakan eller andra liknande åtgärder genomförs som ett led i en förundersökning respektive en skatteutredning.

RR drog slutsatsen att innehållet i artikel 6 inte kan anses ha utgjort hinder för att lämna tillstånd till eftersökning och omhändertagande av handlingar i angivna verksamhetslokaler och andra utrymmen av det slag som avses i 7 och 8 §§ TVL.

När det gällde bolagens verksamhetslokaler kom RR vidare fram till att kravet enligt 4 § TVL på proportionalitet mellan skälen för åtgärderna och intrånget eller menet i övrigt fick anses uppfyllt. Mot denna bakgrund fann RR att lagliga förutsättningar för att tillåta åtgärder i dessa lokaler förelegat.

När det sedan gällde frågan om åtgärder bort tillåtas även i ställföreträdarens bostad hänvisade RR till uttalanden i lagmotiven (prop 1993/94:151 s. 106 f. och s. 156) samt anförde därefter: ”Av de redovisade motivuttalandena framgår att det vid lagens tillkomst varit avsett att tillstånd till eftersökning och omhändertagande av handlingar i en företagsledares bostad bör lämnas bara om starka skäl föreligger. I sammanhanget måste också beaktas det krav på skydd för den enskildes hem som gäller enligt artikel 8 i Europakonventionen. Det är mot denna bakgrund tydligt att stor restriktivitet måste iakttas när det gäller att lämna medgivande till åtgärder i någons bostad. I förevarande fall kunde i och för sig den omständigheten att bolagen och deras ställföreträdare hade samma adress leda fram till ett antagande om att handlingar kunde finnas i ställföreträdarens bostad. Med hänsyn till kravet på restriktivitet kan emellertid en sådan omständighet inte anses utgöra tillräcklig grund för att utan några begränsningar låta en eftersökningsåtgärd omfatta även bostaden. Ett beslut om medgivande till eftersökning omfattande bostaden borde därför ha getts först sedan det visat sig att eftersökning i övriga utrymmen blivit resultatlös eller – om man velat undvika omgången med två olika beslut – ha villkorats på sätt här angivits. Eftersom det i länsrättens avgörande inte föreskrivits någon turordning för eftersökningsåtgärderna har avgörandena till den del de avsett ställföreträdarens bostad inte varit förenliga med 8 § TVL.”

När det slutligen gällde frågan om ersättning för bolagens kostnader ansåg RR att förevarande mål fick anses vara mål om skatt i den mening som avses i 1 § lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Eftersom bolagen delvis vunnit bifall till sina yrkanden och målet fick anses ha betydelse för rättstillämpningen ansåg RR att bolagen hade rätt till ersättning för ombudskostnader i den mån dessa kostnader skäligen varit påkallade för tillvaratagande av deras rätt. Bolagen tillerkändes därför ersättning av allmänna medel för sina ombudskostnader i både KR och RR med skäligen ansedda belopp.

(RR:s dom 961031, mål nr 3508–3509-1995)

Rättsfallsredaktörens kommentar: Av RR:s dom kan man dra slutsatsen att artikel 6 i Europakonventionen inte hindrar tvångsåtgärder enligt TVL. Såsom RR framhåller är dessa tvångsmedel inte att betrakta som straff och fordrar inte heller den skattskyldiges aktiva medverkan utan kan tillgripas just när den skattskyldige förhåller sig passiv.

Vilken räckvidd artikel 6 i övrigt har när det gäller skatteutredningar är dock oklart och omdiskuterat. Det kan nämnas att Europadomstolen nyligen avgjort det uppmärksammade s.k. Saundersmålet, där denna problematik ställts på sin spets. Domen kommer säkert att uppmärksammas även i den svenska debatten.

För en närmare behandling av det aktuella problemområdet hänvisas till Skattekontrollutredningens betänkande, 1996:116, Anders Hultqvist, Passivitetsrätten vid skatteutredningar, Advokaten nr 3, 1995 s. 9–11 och FAR INFO nr 14 s. 15–21 samt Maria Nybond, Rätten att vara passiv vid skatteutredningar, Examensarbete vid juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, VT 1996 (stencil).

Redaktör Christer Silfverberg

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%