Skattenytt nr 11 1997 s. 642

Varför är internationell skatteplanering och skatteflykt populärare nu än förr?

Frågorna om internationell skattekonkurrens och globaliseringens följder för de nationella skattesystemen är aktuellare än någonsin. En bakgrund tecknas i professor Muténs artikel, där frågan belyses vad Sverige och de internationella samarbetsorganen, OECD och EU, kan göra.

1 Bakgrunden

Frågan om illojal internationell skattekonkurrens står högt på dagordningen både i EU och OECD. Vi noterar, senast i Torsten Fensbys intressanta artikel ”OECD:s skattekonkurrensprojekt” (SN 7–8/1997 s. 443) och i hans gamle chef Stefan Erssons inlägg om ”Illojal skattekonkurrens” (SvSkT 4/97 s. 425), att båda organisationerna nu arbetar under hypotesen att skatteläckorna är för vida för att i längden kunna tolereras.

Varför skall det nu vara på det viset? Fick vi inte under de senaste tio åren litet varstans i världen skattereformer efter mönstret bredare bas och lägre skattesats, som skulle göra skatteplanering och skatteflykt mindre lockande, eller i varje fall mindre lönande än förut? Varför har vi då ett problem?

Låt mig redan från början betona, att den här artikeln inte går ut på att kvantifiera problemet. Det skulle kräva en metodik, som mig veterligt inte utvecklats ordentligt någonstans. Det får räcka med mer eller mindre anekdotiska indikationer byggda på vad som kommit fram vid skattemyndigheters granskning och vad som berättats om i nyhetsmedia. Vi måste – tyvärr – akta oss för den attityd, som Morgensterns alter ego Palmström stod för:

”Weil, so schliesst er messerscharf,

nicht sein kann, was nicht sein darf.” [1]

Likaså måste vi självfallet avvisa den tankefigur, som går ut på att varje tänkbar utväg i lagen för den som vill komma undan skatt genast blir en allmänneligen befaren väg. Så är det inte heller. Det finns transaktionskostnader, risker, förtroendeproblem, ofta men tyvärr inte alltid också en inte obetydlig känsla för anständighet, som håller tillbaka den potentielle skatteplaneraren.

Den första och troligen viktigaste anledningen till att problemet vuxit, är bortfallet av valutaregleringarna. USA började 1962 med sin CFC-lagstiftning, den s.k. Subpart F-lagstiftningen. [2] Denna gjorde större amerikanska delägare i utländska bolag med verksamhet av de slag, som särskilt lånar sig till internationell skatteplanering, skattskyldiga för deras andelar i dessa bolags vinst, oavsett om den delats ut eller inte. Den gången stod USA ganska ensamt på barrikaderna, och resten av den internationella skattevärlden var i princip kritisk till vad som sågs som ett intrång på CFC-bolagens domicilstaters suveränitet. Kritikstormen bedarrade emellertid ganska snart, när den ena staten efter den andra fann med sina intressen förenligt att häva valutaregleringen, och när i det sammanhanget behovet av kontroll på skatteområdet började visa sig – ett behov USA, som åtminstone i princip inte haft någon valutareglering, hade varit först att känna.

Vi i Sverige behöll valutaregleringen ovanligt länge, ända till 1989, med kompletterande lagstiftning 1990 och 1992. [3] Det finns ett naturligt samband mellan denna senfärdighet å ena sidan och Sveriges relativa tröghet i införandet av CFC-lagstiftning och andra, liknande bestämmelser å den andra. I själva verket fanns det indikationer på att man inom näringslivet, i varje fall de mera inflytelserika storföretagen och av dessa dominerade organisationer, föredrog den i praktiken mera flexibla valutaregleringen framför en skattelagstiftning, som kunde upplevas som mer av en tvångströja. Men självfallet kunde Sverige redan på grund av sina avtalsförpliktelser – redan innan vi kom med i EU fanns ju t.ex. EES-avtalet – och sitt allmänna anseende som en avancerad industrialiserad ekonomi inte rimligen hålla fast vid ett regleringssystem, som vid den tid det avskaffades framstod som en föråldrad relikt från andra världskrigets dagar.

Avskaffandet av valutaregleringen kom vid en olycklig tidpunkt, det är alla överens om. [4] Skattereformen borde ha gått hand i hand med avregleringen, eller kommit före den, eftersom pressen att undgå svensk skatt genom utlandsplaceringar var långt kraftigare under det gamla skattesystemet. Köpfesten på fastigheter ute i världen, gärna via nederländska förvaltningsbolag, blev en betydande förklaringsgrund till den stora bankkrisen. Det är tyvärr ovisst hur länge det pedagogiska värdet sitter i av den åskådningslektion, som investerarna fick, särskilt de, som tänkt sig lägga vinster skattefritt i Holland och i stället fann att deras förlustavdrag, outnyttjade, stannade på samma ställe.

Vad man än kan säga om tidpunkten för avregleringen, är det uppenbart, att den åtgärden inte kan tas tillbaka. Det hänger inte bara samman med våra fördragsenliga förpliktelser gentemot EU, EES-staterna och IMF, utan också, och i än högre grad, med utvecklingen av de internationella betalningsformerna och med den fortskridande internationaliseringen av vårt näringsliv. Den fria handeln och de fria valutarörelserna värderas allmänt som positiva förutsättningar för global ekonomisk tillväxt. En nyinförd valutareglering av det slag, som vi hade, skulle lägga en död hand över en rad aktiviteter. Den skulle inte bara vara en black om foten för näringslivet i allmänhet. Den skulle också komplicera kontokortssystemet och göra livet svårare för turister. Den skulle också minska konkurrensen i den finansiella sektorn. Den skulle till råga på allt vara ineffektiv, eftersom ett valutareglerande Sverige inte kunde räkna med något stöd för regleringspolitiken från andra länder och utan sådant stöd skulle ha små möjligheter att effektivt kontrollera regleringarnas efterlevnad. Vi har fått en global ekonomi, och den måste vi anta har kommit för att stanna.

I detta läge blir problemet hur skattelagarna skall kunna göras effektiva utan det stöd, som valutaregleringen tidigare gav. Tre frågor kommer upp i sammanhanget: Först gäller det att veta, hur stora frestelserna är för här domicilierade skattskyldiga att flytta ut kapital och företag eller själva flytta utrikes. Ett besläktat problem är för övrigt vad vi kan göra för att få hit utländskt kapital och utländska företag, liksom utländska experter som landet, dess företag och institutioner, kan behöva. För det andra är frågan vad vi kan göra med nationell lagstiftning för att reducera möjligheterna för de skattskyldiga att genom internationella skatteflyktsåtgärder reducera den svenska skatten. Och för det tredje har vi problemet vad som kan uppnås på det internationella planet för att reducera frestelserna och för att åstadkomma rättvisa konkurrensvillkor mellan staterna.

2 Frestelserna

Frestelserna är vid första påseendet betydande. Världen är om inte full av så i varje fall välförsedd med skatteoasländer, där pengar kan placeras, trustfonder inrättas, fartyg registreras, holdingbolag, egna (captive) försäkringsbolag och andra bolag etableras, försäkringar tecknas osv., och där, om det kniper, den skattskyldige själv kan etablera bosättning, allt mot betalning av närmast nominell skatt. Den låga beskattningen i dessa länder kan självfallet tänkas leda till finansiell och därmed ofta politisk instabilitet, men som regel fungerar skatteparadisen på sådant sätt, att off shore-verksamheten fortgår ostörd av eventuella politiska omvälvningar, ofta under garanti från internationella banker.

Vad som gör hög- och normalskatteländernas myndigheter om möjligt ännu mera bekymrade är det faktum, att också länder med normal beskattning är redo att gentemot icke bosatta skattskyldiga visa upp ett ansikte, som i vissa hänseenden är förvillande likt skatteoasländernas. Det kan t.ex. gälla en så oskyldig detalj som skattefrihet för räntor utbetalade till icke bosatta mottagare. [5] Den regeln har vi haft så länge vi haft inkomstskatt, men vi har åtminstone varit beredda att genom avtal med andra stater erbjuda möjlighet till informationsutbyte. När en sådan möjlighet saknas, och när utländska investerare alltså i princip kan gömma undan sina räntor utan att hemlandets skattemyndigheter kan få upplysningar om dem, blir situationen lik skatteoasländernas. Det är i den meningen som t.ex. Luxemburg i mångas ögon kommit att te sig som en skatteoas, fastän det totala skattesystemet i landet närmast får det att framstå som ett högskatteland.

Samma problem med högskatteländer eller länder med normalt skattetryck, som ändå erbjuder vissa skatteoasfunktioner, möter vi i gestalten av speciella skattearrangemang för att attrahera investerare, särskilt utländska sådana. Det kan gälla u-länder som försöker hänga med i konkurrensen med ”Investment Codes”, i vilka de erbjuder skattefria perioder (tax holidays) och andra lockelser till sådana investerare, som lovar sysselsättning och avsättning för landets produkter. Det kan även gälla industriländer, som tillåter arrangemang som de belgiska Coordination Centers eller de irländska finansbolagen (Irland är en utvecklad ekonomi, men tronar fortfarande på minnet av fattigare dagar). Och det kan gälla speciella ”skattefria zoner”, ett oskick som brer ut sig inte bara i u-länder, utan dyker upp, ibland bara som förslag men inte sällan i realiteten, också i högt utvecklade stater, särskilt i dem som har problem med eftersläpande regioner.

Det är klart att det i princip bör råda en skillnad i bedömningen här mellan sådana projekt, som bara syftar till att rycka åt sig en annan stats legitima beskattningsunderlag, och sådana, som i bästa välmening avser att främja den egna statens industriella tillväxt. När skatteoasländer tillåter rena faktureringsbolag, vilkas enda funktion är att köpa billigt från tillverkande koncernbolag och sälja dyrt till distribuerande sådana, med mellanskillnaden obeskattad och nedplöjd i skatteoaslandet, är detta naturligtvis just en sådan ”harmful tax competition”, som OECD:s och EU:s ansträngningar riktar sig mot. [6]

Ett växande antal länder, också i-länder, har försökt få fart på industrialiseringen genom att etablera speciella skattefria zoner, där företag, i regel under restriktioner som begränsar deras aktiviteter till utlandsmarknaden, kan arbeta under speciellt gynnsamma skatte- och tullvillkor, inte sällan också under befrielse från arbetsrättsliga bestämmelser. Systemet kan användas för att få fart på utvecklingen i eftersatta regioner, men ofta kan det också gälla speciella industrigrenar man vill främja, eller utnyttjande av speciella lokaliseringsfördelar som t.ex. strömtillförsel från ett nytt vattenkraftverk. Det är svårt att säga något generellt om denna mångfasetterade företeelse, men i varje fall reser den problem både i meningen av en snedvriden konkurrenssituation och illojal skattekonkurrens.

Det är en annan historia att långtifrån alla projekt av det här slaget varit framgångsrika. Ibland har det varit för svårt att kontrollera, att någon hemmamarknadsförsäljning inte ägt rum. Ibland har förtroendet för myndigheterna varit så dåligt, att företagen valt att stanna utanför trots rundliga löften om förmåner. Och inte sällan har de arbetsrättsliga förhållandena lockat internationella fackorganisationer till bojkottaktioner.

När det emellertid gäller investeringsstimulanser av det slag som avser att utan skada för andra länder främja sysselsättning och tillväxt i det egna landet, har framför allt u-länderna kunnat räkna med förståelse i de rika länderna, antingen i den formen, att man gjort exempt-avtal eller tillämpat territorialitetsprincipen, eller också i formen av ”tax sparing” (i Sverige talar vi oftast om ”matching credit” och i utdelningssammanhang om ”matching exempt”, medan tyskans ”fiktive Steueranrechnung” och franskans ”imputation fictive” mera specifikt talar om vad det gäller). USA:s inställning till ”tax sparing” har dock traditionellt varit helt negativ, och det verkar nu som om vi skulle bevittna en strömkantring också bland de andra länder, däribland Sverige, som tidigare visat en positiv inställning. Det kan vara fråga om att man funnit vissa länder inte längre vara i den situation, att de behöver detta slags hjälp. Singapore och Sydkorea har t.ex. sent omsider och förmodligen utan överraskning fått veta, att det inte blir någon ytterligare förlängning för Sveriges del. Beträffande andra länder hävdas det ibland att ”tax sparing” ger en impuls till repatriering av vinster, som skulle plöjas ner, om man inte hade regeln. Det finns också en viss opinion för att avskaffa systemet på den grund, att det kan missbrukas, inte minst genom ”treaty shopping”.

Hur det än förhåller sig därmed, kan man knappast ta med ”tax sparing” på listan över skäl till att internationell skatteplanering och skatteflykt frestar mer nu än tidigare.

Däremot är det lätt att föreställa sig, att internationell skatteplanering blir en naturlig funktion för personer med internationell utblick och erfarenhet. Om man inte sett omvärlden annat än som turist, kan man känna tveksamhet inför att engagera sina pengar utomlands och än mer inför att själv skatteemigrera. Har man å andra sidan tjänstgjort i internationell verksamhet och i det sammanhanget bott utomlands, kan attityden bli en annan. Den internationalisering av både den offentliga förvaltningen och näringslivet, som inte minst EU-samarbetet medför, och som också är en följd av de svenska företagens utlandsexpansion, liksom av ökningen av internationellt ägande inom svenskt näringsliv, kan påräknas öka antalet av de svenskar, som lyfter perspektivet i sin finansiella och personliga planering utanför gränserna.

Parallellt härmed får vi också, inte minst i samband med företagens internationalisering, ett stigande behov av att kunna rekrytera utländska specialister. Deras villighet att flytta till Sverige kan negativt påverkas av skattesituationen, inte minst om de redan från början underkastas full belastning med inkomstskatt på sin världsvida inkomst, socialavgifter och förmögenhetsskatt. Justeringar i detta avseende gjordes 1984 för utländska forskare, men förmånerna begränsades i samband med skattereformen. Vid förmögenhetsskattens återinförande fick gruppen också en liten koncession. Nu är frågan aktuell igen, inte minst därför att åtskilliga andra länder känt behov av att agera i sammanhanget.

3 Vad kan Sverige göra?

Vad kan nu ett litet land som Sverige göra för att hålla den internationella skatteplaneringen och skatteflykten under kontroll?

Ett första svar är naturligtvis, att man får försöka hålla skattetrycket inom ramen för vad som är internationellt gångbart. Frestelsen blir naturligtvis större, om hemlandsskatterna upplevs som extrema. Samtidigt accentuerar ett högt skattetryck problemet med rekrytering från utlandet. Men detta första svar är naturligtvis inte tillräckligt. Det kommer i praktiken alltid att finnas länder med lägre skattetryck än vårt, och därmed följer att frestelserna i någon mening alltid finns kvar.

En andra väg är att vidga det svenska beskattningsanspråket på sådant sätt, att den internationella skatteplaneringen eller skatteflykten inte längre blir lönsam. Tendenser i den riktningen har verkligen inte saknats. Problemet är emellertid att göra reglerna effektiva i tillämpningen.

Det vore exempelvis tänkbart att knyta beskattningen av all inkomst, varifrån den än förvärvats (alltså den oinskränkta skattskyldigheten) till medborgarskapet och inte bara som nu till bosättningen. USA är det stora exemplet på detta slags lagstiftning. Men är det ett gott exempel? Knappast. Det är t.ex. en utbredd uppfattning att många av dem, som är bosatta utanför USA, glömmer bort att deklarera. De kan tvingas till det om samarbetet fungerar mellan skattemyndigheter och passutfärdande myndigheter, men redan detta reser problem. Det är också möjligt att etablera visst tryck på de potentiella skattskyldiga genom att knyta skatteämbetsmän till ambassaderna, men det är inte bara dyrt utan kan också betyda diplomatiska konflikter, om det innebär extraterritoriell myndighetsutövning. USA tillåter sig en hel del i den vägen, men en småstat som vår får nog i detta sammanhang konstatera att ”quod licet lovi, non licet bovi”, m.a.o. att vad Jupiter som VD i gudavärlden kan tillåta sig inte passar sig för en oxe (eller annan olympisk tjänstepersonal).

Ett annat problem är att det både på skälighetsgrunder och för att underlätta de inhemska företagens exportansträngningar finns skäl att upprätthålla regler motsvarande 6-månaders- och 12-månadersreglerna. Amerikanerna har motsvarande, om än med en mycket snävare begränsning. Men är det då verkligen realistiskt att räkna med att en person, som visserligen i princip anses bosatt i Sverige men som är befriad från svensk skatt på sin anställningsinkomst, kommer att till de svenska skattemyndigheterna redovisa inkomster av kapital placerat i det land där han bor och arbetar och där han skattemässigt behandlas som bosatt?

En sida av problemet, som under de senaste åren sysselsatt skattelagstiftarna i USA, är frågan om hur man skall behandla dem, som av skatteskäl ger upp sitt medborgarskap. I princip har det sedan länge gällt att man måste överleva sin expatriering med minst 10 år för att undgå amerikansk kvarlåtenskapsskatt. Nu har denna eftersläpande skattskyldighet också utsträckts till kapitalvinster. Men lagen förutsätter att man rannsakar hjärtan och njurar för att etablera om det är skatteskäl eller andra skäl, som föranleder expatrieringen – återgår man till ett tidigare medborgarskap eller har man länge varit bosatt utomlands och antar medborgarskap där man bott, kan man slippa undan.

Själva har vi eftersläpande regler just för reavinster. Finns det inte något skatteavtal som stadgar något annat, blir utflyttande här bosatta skattskyldiga för reavinster på svenska aktier under en tioårsperiod efter avflyttningen. Också på arvs- och gåvoskatteområdet hänger vi med: det blir svensk arvsskatt på vad som efterlämnas av en svensk medborgare, som inte överlever tio år efter utflyttningen, om han inte dessförinnan övergett sitt svenska medborgarskap. [7] Det måste emellertid vara en relevant synpunkt i sammanhanget, att respekten för skattelagen (liksom för annan lag) går förlorad, om lagen ställer krav som av de berörda betraktas som orimliga eller opraktiska, och vilkas uppfyllande inte effektivt kan kontrolleras.

Det torde råda tämligen allmän enighet om att vi inte kan gå mycket längre än vi gör när det gäller skatteemigration. I det senaste betänkande som berör frågan, ”Bosättningsbegreppet”, (SOU 1997:75) går författaren, professor Nils Mattsson, snarast ett steg tillbaka. Det sker främst genom att han föreslår att en skattskyldig, som kan visa, att han är obegränsat skattskyldig på grund av bosättning i annan stat, inte längre skall kunna bedömas som skattemässigt bosatt i Sverige. En annan punkt i utredningsförslaget är att den som utflyttat från Sverige efter fjärde året från utflyttningen inte längre skall kunna anses bosatt här, även om han har väsentlig anknytning till Sverige.

En annan fråga är hur långt vi effektivt kan sträcka oss för att kontrollera sådana skattskyldiga, som finns kvar i Sverige men sänder sina pengar utomlands. Här är frågan om vad slags kontroll, som är möjlig och effektiv. Erfarenheterna är blandade, för att inte säga dåliga. Vi har en regel, 22a § LSK, som föreskriver registrering av skattskyldigas utländska bankkonton, men bara en handfull personer har registrerat sina konton. Regeln kompletteras med skyldighet för de flesta berörda att inge en utfästelse från den utländska banken att fortsättningsvis leverera uppgifter enligt samma regler som gäller för svenska bankers uppgifter om sina kunder till de svenska skattemyndigheterna. Dispens kan meddelas, om banksekretesslagstiftningen i bankens hemviststat förbjuder meddelandet av sådana uppgifter.

Det klena utfallet av denna regel har inte hindrat lagstiftaren från att åberopa den också i samband med lagstiftningen om avkastningsskatt på utländsk försäkring. Den skatten har för övrigt mött invändningar också från EG-rättssynpunkt. [8]

Det finns också problem vid tillämpningen av CFC-reglerna. Om ett utländskt bolag domicilieras i ett skatteoasland, och om man tillser, att bolaget inte är direktägt utan hålls med hjälp av ett eller en serie utländska förvaltningsbolag, är det ovisst om CFC-reglerna verkligen kan göras gällande på avsett sätt. Det har hänt att svenska skattemyndigheter försökt komma åt detta slags bolag genom att göra gällande, att de haft fast driftställe hos moderbolaget. Helt bortsett från huruvida en sådan tolkning av reglerna om fast driftställe kan hålla (och det är ofta nog tämligen ovisst), blir det, om CFC-bolaget saknar svenska tillgångar, en kinkig fråga, huruvida skatten alls kan indrivas.

4 Internationell samverkan

Risken är uppenbarligen stor att åtgärder för att effektivisera den svenska beskattningen och motverka skattebetingad kapitalflykt antingen blir verkningslösa därför att de är för svårkontrollerade eller ger upphov till kritik från EG-rättslig synpunkt som diskriminerande. Vi måste därför se oss om efter internationella lösningar. På den punkten har Sverige genom åren varit aktivt. OECD/Europarådskonventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden tillkom på ett initiativ som ursprungligen var svenskt. Entusiasmen för att ratificera konventionen har dock visat sig ganska begränsad. Inom EG finns en del administrativt samarbete, men det kan inte lösa sådana problem som banksekretessen i vissa medlemsstater.

Det är därför i högsta grad behövligt att ansträngningar nu görs, både inom EG och OECD, för att identifiera möjligheterna till samfälld aktion. Det är självfallet inte i det sammanhanget möjligt att tänka sig något slags internationell skattelagstiftning med en internationell skatteförvaltande myndighet. Dit har vi nog ganska långt att gå, och den nationella suveräniteten känns sällan så betydelsefull som just i skattesammanhang.

Men vi borde i alla fall kunna komma en liten bit längre på väg mot internationellt samarbete. Det kan exempelvis gälla räntor, där en internationell överenskommelse om källskatteavdrag skulle kunna tänkas möjlig. Vi måste emellertid vara realistiska här: det lär knappast gå att få någon enighet vare sig inom EU eller OECD för informationsutbyte om räntor, på sin höjd om en viss, begränsad källskatt. Och vi lär aldrig få hela världen med på en sådan uppgörelse.

Det kan tänkas att den ovilja mot tax holidays och skattefria zoner, som förefaller att sprida sig, kan få till följd en generell omprövning av systemet med ”tax sparing”. Problemet i detta sammanhang är att någon generell effekt knappast kan nås härigenom, om samtidigt en del viktiga industriländer behåller principen om territoriell beskattning, eller gör det åtminstone i sina dubbelbeskattningsavtal.

Det är också ett bekymmer i sammanhanget, att det finns ett politiskt tryck, kanske särskilt i USA, men tills vidare utövat med den största framgången i Nya Zeeland, som går ut på att vid internationella investeringar genomgående tillämpa CFC-behandling. Man vill med andra ord inte tillåta det ”skatteuppskov” (tax deferral), som det uppfattas innebära, att aktieägarna beskattas för bolagens vinster först när de utdelas (eller realiseras som reavinst vid avyttring av aktier). Än så länge har detta betraktelsesätt knappast vunnit någon särskilt stor anslutning utanför kretsen av skatteteoretiker och politiker med ögonen på verklig eller förment skatteflykt till utlandet.

Skulle det emellertid vinna mera allmän anslutning, och samtidigt praxis att medge att ”tax sparing” skulle överges, vore det ett hårt slag mot u-länderna. Den gamla, hätska striden om ”tax sparing” skulle flamma upp på nytt, och ingen skulle kunna lugna ulandsopinionen med att de effektivaste skattelättnaderna är de som bara avser nedplöjda vinster. Dessa skulle ju, om ”skatteuppskovet” avskaffades, också förlora sin effektivitet gentemot sådana investerarländer, som inte tillämpar vare sig ”tax sparing”, territorialitetsprincipen eller (i sina avtal) exemptprincipen.

Vad de verkliga skatteparadisen angår, är det tänkbart men knappast troligt att försök görs att genom internationella ekonomiska påtryckningar göra deras ställning ohållbar. En gång i tiden lyckades Frankrike genom en blockad mot Monaco pressa furstendömet till medgivanden, som gjorde fransk beskattning av franska medborgare bosatta i Monaco möjlig. Tanken att man skulle företa liknande åtgärder i större skala mot Kanalöarna, mot Bahamas, Vanuatu eller Virgin Islands är inte realistisk. Vad man på sin höjd skulle kunna komma fram till vore att de normal- och högbeskattande länderna enades om en svart lista på skatteparadis, till vilka betalningar ofelbart skulle leda till taxeringsrevision, och med vilka transaktioner inte skulle kunna göras i andra former heller, utan att skattemyndigheterna skulle börja visa intresse. Detta slags trakasserier försöks i ett antal stater och leder självfallet till motåtgärder i form av hemlighållande. Betalningar till skatteparadisen kan ofta i praktiken ordnas utan att utlösa kontrollåtgärder, om de går via mellanhänder i stater, som själva inte känner sig ha något att kontrollera i sammanhanget. [9]

Skärpning av kontrollen av transferpriser är ytterligare en möjlighet, som får speciell aktualitet när det gäller transaktioner med skatteoasländer. Det är viktigt i det sammanhanget att världens stater samarbetar om vettiga normer för hur kontrollen av internprissättning skall läggas upp. OECD har gjort stor nytta i det sammanhanget. Vad det gäller att undvika är att den orimligt ambitiösa kontroll, som USA av politiska skäl excellerar i, inte upphöjs till allmän internationell norm. Bekymret är att ett stigande antal stater inför hotet att deras skattemyndigheter skall tappa greppet om företagen i konkurrens med amerikanerna har bestämt sig för att också tillämpa hårda regler. Blir detta en farsot, äventyras världshandeln. Vi kan inte ha ett system där världens alla företag hålls sysselsatta med att kämpa sig till ömsesidiga överenskommelser i transferprisfrågor. Och inte mycket bättre skulle det bli, om all världens utrikeshandelsomsättning i andra än armlängdssituationer skulle behöva förhandsgodkännande i form av vad man i USA kallar advance pricing arrangements (APA).

Och till slut bör kanske något sägas om informationsteknikens roll i det här sammanhanget. Det gäller här ett ännu större problemkomplex än bara inkomst- och förmögenhetsskatteområdet. Den stora frågan just nu är faktiskt kringgåendet av moms och tullar genom elektronisk handel. Men om vi bara tittar på elektroniskt hanterande av bankkonton etc. är det uppenbart, att vi står inför betydande kontrollproblem. I USA har linjen lagts fast att nätet som sådant inte bör beskattas. Förslaget om en ”bit tax”, som skulle ge oanade intäktsmöjligheter åt en tänkt mellanstatlig skattemyndighet, är säkerligen helt dödfött, inte bara därför att amerikanerna vänt tummen ner, utan därför att det tekniskt bygger på föråldrade antaganden. Det antal bits som utväxlas över världens datorer är så oerhört och växer så snabbt, att en skatt på dem, även till vad som synes vara en minimal skattesats, snabbt skulle kunna urarta till en fullständigt överväldigande, utvecklingshämmande pålaga.

Så komplicerat är läget. Det finns inte någon enkel, för alla acceptabel lösning runt hörnet. För vårt eget lands vidkommande kanske det är tillåtet att uttrycka förhoppningen att vår internationella skattelagstiftning i framtiden skall kännetecknas mer av rationalism än symbolism. Vi är inte betjänta av en lagstiftning, som ser vattentät ut på papperet men åtlyds bara av en minoritet av principiellt laglydiga medborgare, medan den ses som en tom symbol av mer realistiskt lagda personer. De senares löje lär efter hand begränsa de förras vilja att följa en lag som tappat respekten.

Leif Mutén

Leif Mutén är prof. emeritus i internationell skatterätt vid Handelshögskolan i Stockholm. Han tjänstgör f.n. som rektor vid Stockholm School of Economics i Riga.

  • [1]

    Ett försök till översättning av den på trottoaren påkörde Palmströms konstaterande, att hans trafikskada bara kan vara en dröm, då bilar är förbjudna på trottoarerna, kunde lyda:

    ”Ty, helt knivskarpt sluter han,

    vad ej får vara, ej vara kan.”

  • [2]

    CFC står för ”Controlled Foreign Corporation”. Kriterierna för vad därmed skall förstås växlar, men normalt krävs majoritetskontroll, och beskattningen av de inhemska delägarna brukar inskränkas till sådana som ensamma eller tillsammans med närstående har ett visst minsta innehav.

  • [3]

    Kontrollen lyftes av i princip den 1 juli 1989. En ny lag för användning i kristid kom året efter (SFS 1990:749), då vi också fick en lag om utlandsbetalningar (SFS 1990:750). Den inskränkte fortfarande de vägar som fick användas för utlandsbetalningar, och satte en gräns för utländska försäkringspremier vid 3.000 kr/år, en gräns, som upphävdes när premieskatten kom med skattereformen 1991. Med SFS 1992:1602 upphävdes 1990 års lag och det blev fritt fram för utländska bankkonton, men därvid gällde, också från 1992, (SFS 1992:130, som införde 22a § SKL).

  • [4]

    Gustaf Lindencrona påpekade detta i en klarsynt artikel ”Skatteproblem när valutaregleringen avskaffas” i ”Inför ett nytt skattesystem” (Red.: Sven-Olof Lodin) (Festskrift till Dag Helmers), Stockholm 1989, s.45–61.

  • [5]

    USA införde skattefrihet för bank- och obligationsräntor till utrikes bosatta utlänningar först 1984 (Sec. 127, Tax Reform Act 1984), därmed äventyrande försörjningen för Nederländska Antillerna (Curacao), som stödda på ett skatteavtal med USA var i stånd att skattefritt kanalisera räntebetalningar på amerikanska företags lån genom ”back to back”-arrangemang. Det var ett sublimt moment i den amerikanska skattelagstiftningens historia, när den skicklige Washington-advokat, som skatteparadiset hade anlitat vid kongressförhören, hårt gick tillrätta med den föreslagna skattefrihetsregeln, betonande hur den skulle bereda väg för det mest klandervärda skatteundandragande!

  • [6]

    Vi får väl, som Fensby anmärker (a.a. s. 446 not 5), betrakta termen ”illojal skattekonkurrens” som vedertagen, även om den språkligt inte riktigt stämmer.

  • [7]

    Waller-Linder, AGL, 3:e uppl. 1992 innehåller på s. 160 den berättigade kommentaren, att ingen svensk beskattningsmyndighet torde vara i stånd att bevaka, att gåvoskatt indrivs på en gåva given till en i Grekland bosatt grekisk medborgare av en grek, som någon tid bott i Sverige och som sedermera i Grekland äktat en svensk medborgare. Exemplet kan nämnas som bevis för att vi redan i våra ambitioner att hänga efter med skattekrav har gått över det rimligas gränser.

  • [8]

    Skattevärlden avvaktar med spänning EG-domstolens avgörande i mål C 118/96 – Jessica Safir ./. Skattemyndigheten i Kopparbergs (Dalarnas) län, där Kommissionen (och nyligen också Generaladvokaten) intagit ståndpunkten att den numera avskaffade svenska premieskatten strider mot Art. 59 eftersom den ”har diskriminerande effekter beträffande den beskattning som träffar sparandet av en försäkringstagare hos ett försäkringsbolag som inte är etablerat i denna medlemsstat i förhållande till den som tillämpas på sparandet av en försäkringstagare hos ett försäkringsbolag som är etablerat i medlemsstaten” (detta är den officiella ”svenska” översättningen).

  • [9]

    Det är en annan historia, att mellanhänder som åtar sig detta slags betalningsförmedling inte alltid är Guds bästa barn utan behåller slantarna för sig själva. Benägenheten att anmäla dessa brott är inte så stor bland de bedragna, när dessa själva vet sig ha goda skäl att göra vida cirklar runt polisstationer och skattemyndigheter.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%