Skattenytt nr 7–8 1997 s. 421

Anteciperad vinstutdelning i moderbolag

EG-domstolen tolkar försiktighetsprincipen, realisationsprincipen och rättvisande bild

Genom årsredovisningslagen har EG:s bolagsrättsliga direktiv om redovisning implementerats i svensk rätt. Det grundläggande direktivet är fjärde bolagsdirektivet från år 1978, som innehåller regler om årsbokslut. En påbyggnad är det sjunde direktivet, som behandlar koncernredovisning.

Alla rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner kan enligt Romfördraget bli föremål för tolkning av EG-domstolen. I vissa fall, sistainstansdomstolar, föreligger en skyldighet för nationell domstol att begära förhandsavgörande när den gemenskapsrättsliga frågan är relevant i förhållande till den fråga som behandlas av den nationella domstolen.

Det dröjde ända till 1996 innan en tolkningsfråga rörande fjärde direktivet avgjordes av EG-domstolen. Med tanke på att det är begreppet rättvisande bild samt några grundläggande redovisningsprinciper som prövas har målet relevans ur ett allmänt redovisningsperspektiv. Målet handlar om under vilket räkenskapsår – samma eller påföljande – som ett helägt dotterbolags årsresultat får redovisas i moderbolagets bokslut, en aktuell fråga i bokslutstider även i svenska koncerner.

1 Rättvisande bild – en mångtydig bild?

Årsredovisningslagen (ÅRL) är enbart i mindre utsträckning en svensk utredningsprodukt. Förlagan utgörs av EG:s 4:e bolagsrättsdirektiv, och ÅRL har inte införts som en följd av Sveriges medlemskap i EU utan är en konsekvens av EES-avtalet. EES-avtalet innebar ett åtagande att införliva en betydande mängd europeisk lagstiftning i den nationella svenska rätten. EG:s redovisningslagstiftning finns i den s.k. sekundära EG-rätten, som består av de rättsakter som utfärdats inom EG till följd av de grundläggande fördragen.

En ofta återkommande fråga är hur det 4:e direktivets överordnade princip, som den formuleras i artikel 2, skall tolkas.

  1. Årsbokslutet skall bestå av balansräkning, resultaträkning och noter. Dessa handlingar bildar en helhet.
  2. Årsbokslutet skall upprättas på ett överskådligt sätt och enligt föreskrifterna i detta direktiv.
  3. Årsbokslutet skall ge en rättvisande bild av bolagets tillgångar, skulder, ekonomiska ställning och resultat.
  4. När tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv inte räcker till för att ge en rättvisande bild enligt punkt 3, skall ytterligare upplysningar lämnas.
  5. Om undantagsvis tillämpningen av en föreskrift i detta direktiv är oförenlig med den skyldighet som föreligger enligt punkt 3, skall avsteg göras från den förstnämnda föreskriften så att en rättvisande bild enligt punkt 3 kan ges. Varje sådant avsteg skall anmärkas i en not med upplysning om skälen för avsteget och om den inverkan som detta kan ha på bolagets tillgångar, skulder, ekonomiska ställning och resultat. Medlemsstaterna får bestämma när avsteg kan ske och får föreskriva de undantagsregler som behövs.
  6. Medlemsstaterna får tillåta eller kräva att annan information lämnas i årsboksluten utöver vad som fordras enligt detta direktiv.

Det har skrivits en del om den svenska implementeringen av rättvisande bild, särskilt om den lydelse artikelns punkt 5 har fått i ÅRL 2:3. Frågan om den svenska behandlingen av den s.k. overridingregeln finns ingående behandlad i Thorell, Årsredovisningslagen, sid 106 ff, som starkt ifrågasätter om lagstiftaren helt insett regelns egentliga innebörd. Begreppet rättvisande bild har i olika sammanhang uppfattats stå i motsatsställning till den ena eller andra av fjärde direktivets enskilda redovisningsprinciper. Dessa återfinns införda under rubriken värderingsregler i avsnitt VII, artikel 31. Motsvarande i svensk lag implementerade regler, betecknade andra grundläggande redovisningsprinciper, finns i ÅRL 2:4.

Tolkningsfrågor kring 4:e direktivet har inte tidigare förekommit i EG-domstolen, trots att direktivet tillkom redan år 1978. Den första fråga som kommit att prövas gäller innebörden av det EG-rättsliga begreppet ”rättvisande bild”. EG-domstolens mål C-234/96 kan formellt uppfattas enbart handla om försiktighets- och realisationsprincipen, som de kommer till uttryck i artiklarna 31 och 59, men tolkningen sker under återkommande hänvisning till ”rättvisande-bild-principen”, dvs artikel 2.

Målet har betydande intresse av flera skäl. Dels ger det en inblick i hur man med stöd av begreppet rättvisande bild kan argumentera för eller mot underliggande redovisningsprinciper, dels binder EG-domstolens tolkning samtliga medlemsländers domstolar. Det kan också hävdas att förhandsavgörandet griper in på aktiebolagsrättens område och kan få betydelse för utvecklingen av svensk praxis.

Denna artikel är disponerad på följande sätt. Först skall kortfattat nämnas något om direktivens nationella implementering och vilken betydelse förhandsavgöranden i EG-domstolen tillmäts. Vidare skall presenteras bakgrunden till det aktuella målet om tolkning av innebörden av vissa bestämmelser i 4:e direktivet, särskilt begreppet rättvisande bild. Därefter skall refereras parternas argumentation, generaladvokatens yttrande och EG-domstolens dom. Avslutningsvis ges några personliga kommentarer till domen, särskilt vilka konsekvenser den kan tänkas få för svenskt vidkommande.

2 Direktiv och förhandsavgöranden

Den övergripande principen är som bekant att EG-domstolen skall tolka EG-rätten och de nationella domstolarna tillämpa den. Kompetensfördelningen kan inte alltid vara lätt att upprätthålla eftersom det är ett konkret fall som hänskjuts till EG-domstolen för ett förhandsavgörande. Närmaste svenska motsvarighet – om än avlägsen – till EG-domstolens förhandsavgöranden är att en tingsrätt kan hänskjuta en prejudikatfråga till HD.

Det som kan avgöras av EG-domstolen till följd av artikel 177 i Romfördraget är:

  1. tolkningen av fördraget i sig
  2. giltighet och tolkning av rättsakter, som beslutats inom EG
  3. tolkning av stadgar för organ som upprättats genom rättsakter, som beslutats av rådet

Alla rättsakter som har beslutats av gemenskapens institutioner kan enligt artikel 177 (1) (b) bli föremål för tolkning. Det är inte klart utsagt i fördragen vilken rättslig ställning de har i förhållande till nationell rätt. EG-domstolen har emellertid i sin verksamhet uttalat vissa principer, nämligen direkt tillämplighet och direkt effekt och EG-rättens företräde framför nationell rätt. Direkt tillämplighet och direkt effekt är ofta använda termer med en inte helt oomtvistad innebörd och används emellanåt som synonyma begrepp. Begreppet direkt effekt är ett centralt begrepp inom EG-rätten och innebär att enskilda vid nationella myndigheter och domstolar kan åberopa en EG-bestämmelse oavsett om den återfinns i den nationella lagstiftningen.

Den direkta effekten är uppdelad i en vertikal och en horisontell komponent. Denna distinktion innebär att den vertikala direkta effekten skapar rättigheter för en enskild gentemot en medlemsstat. Däremot inga skyldigheter för den enskilde vare sig mot medlemsstaten eller mot andra enskilda. Den horisontella effekten har emellertid den egenskapen att den skapar såväl rättigheter som skyldigheter för en enskild och kan därför åberopas såväl av en enskild mot en annan enskild som av en medlemsstat mot en enskild. EG-direktiv har inte horisontell direkt effekt.

Till följd av en på rätt sätt genomförd implementering av ett EG-direktiv i nationell lagstiftning får direktivet sin effekt för de berörda. Om däremot en medlemsstat inte genomfört implementeringen i rätt tid kan det ha direkt effekt då implementeringstiden gått ut. Om det implementerats på ett felaktigt sätt så kan de enskilda ha behov av att få detta prövat. Förhandsavgörandena vid EG-domstolen är ett sätt för de nationella domstolarna att få en gemenskapsrättslig fråga vid en nationell domstol prövad. Därmed kan en enhetlig tolkning och tillämpning av EG-rätten uppnås i samtliga medlemsstater. Det är härigenom den enskilda tillförsäkras ett – låt vara till synes bräckligt – skydd för de rättigheter de är tillförsäkrade genom EG-rätten. EG-domstolen är för övrigt det enda till buds stående sättet att uppnå detta mål eftersom en gemensam EG-appellationsdomstol saknas. Enskilda kan inte väcka talan direkt vid EG-domstolen och har inte heller rätt att väcka talan mot en medlemsstat i detta avseende. Det är de nationella domstolarnas möjlighet och i vissa fall skyldighet att begära förhandsavgöranden vid EG-domstolen, som framstår som en garanti för att rättsstatens princip skall tillämpas.

Ett framtida förhandsavgörande vad gäller ÅRL skulle kunna uppkomma genom att en svensk domstol kan ha behov av att få fjärde bolagsrättsdirektivet tolkat i någon enskild artikel. Det skulle exempelvis kunna tänkas att någon part i ett mål väcker frågan om ÅRL 2:3 är förenlig med 4:e direktivets artikel 2, punkt 5. Det skulle även kunna gälla det förhållandet beträffande värderingsreglerna i avsnitt VII att artikel 39 1 e inte implementerats till skillnad mot artikel 35 1 d, som ingår i ÅRL 5:3. Bägge artiklarna har likvärdig implementeringsrang, dvs de omfattas inte av nationell valfrihet. Ytterligare exempel på tolkningsfrågor står att finna.

3 Förhandsavgörande i EG-domstolen

Ett förhandsavgörandes rättsverkningar berör tre olika plan: i första hand givetvis den hänskjutande domstolen, därutöver rättsverkningarna för övriga nationella domstolar och slutligen frågan om från vilken tidpunkt EG-domstolens bedömning skall gälla. Förhandsavgörandet är bindande för den nationella domstol, som hänskjutit frågan. Frågan om i vilken utsträckning även andra medlemsländers domstolar är bundna av förhandsavgörandet har diskuterats bland sakkunniga. Av EG-domstolens egen praxis framgår dock att man anser att samtliga domstolar i medlemsländerna är bundna av förhandsavgörandet. EG-domstolen har beträffande den tidsmässiga aspekten uttalat att man fastställer hur en viss bestämmelse borde ha tolkats och tillämpats från dess ikraftträdande. Tolkningen gäller alltså även för sådana fall, som uppkommit innan förhandsavgörandet avkunnats.

4 EG-domstolens förhandsavgörande i mål C-234/96

Det nu aktuella förhandsavgörandet, som denna artikel behandlar, gäller tolkningen av artiklarna 31.1 och 59 i fjärde direktivet, men i realiteten är det begreppet rättvisande bilds prioritet som prövas.

Det officiellt tillgängliga materialet i målet är, med svenska mått, mycket knapphändigt. Det finns å andra sidan inget som tyder på annat än att det rör sig om vad som är gängse dokumentation i mål av detta slag. Officiell dokumentation omfattar:

  1. förhandlingsrapport, odaterad, upprättad inför den muntliga förhandlingen 1995-11-16
  2. generaladvokatens förslag till avgörande, daterad 1995-01-25
  3. EG-domstolens dom, daterad 1996-06-27

Förhandlingsrapporten, som i praktiken är svåråtkomlig, existerar enbart på franska och tyska språken, medan de två sistnämnda dokumenten även finns tillgängliga i svensk översättning. Det har vid genomläsning konstaterats icke oväsentliga skillnader mellan olika språkversioner av samma dokument.

4.1 Frågan i förhandsavgörandet

Sökanden, som var aktieägare i svarandebolaget, klandrade bolagets bokslut för det räkenskapsår som löpte från den 1 januari 1989 till den 31 december 1989, vilket fastställdes av bolagsstämman den 19 oktober 1990. Svaranden innehade bland annat andelar om 100 procent av kapitalet i bolagen Technische Sicherheitssystem GmbH och Gesellschaft für Bauwerksabdichtungen GmbH (nedan kallade ”bolagen TSS och GfB”).

Den 29 juni 1990 fastställdes genom beslut av respektive bolagsstämma de bokslut för bolagen TSS och GfB som hade upprättats för det räkenskapsår som likaledes löpte från den 1 januari 1989 till den 31 december 1989. Av boksluten framgick att viss vinst hade avsatts för utdelning till svaranden det räkenskapsåret, men ännu inte hade utbetalats till denna. I svarandens bokslut för år 1989 angavs den vinst som hade utdelats till denna av bolagen TSS och GfB under räkenskapsåret 1988, men inte den vinst som hade avsatts för utdelning till denna för räkenskapsåret 1989.

Sökanden, som ansåg att det i svarandens bokslut för räkenskapsåret 1989 i enlighet med det fjärde direktivet borde ha angivits även den vinst som bolagen TSS och GfB avsatt för utdelning till svaranden för samma räkenskapsår, väckte talan inför Landgericht om ogiltigförklaring av svarandens bolagsstämmas beslut att fastställa bokslutet för år 1989. Talan, som ogillades i första och andra instans, blev föremål för ansökan om ”Revision” inför Bundesgerichtshof.

Bundesgerichtshof ansåg att ett bolag (moderbolaget) som är den enda delägaren eller innehar en majoritetsandel i ett annat bolag (dotterbolaget) har rätt till andel i det senares vinst som är tillräckligt konkret vid dotterbolagets balansdag för att det ska kunna anses att rätten utgör en del av moderbolagets tillgångar. Därav följer att denna fordran skall beaktas i moderbolagets bokslut ”från den dag dotterbolagets motsvarande skyldighet gentemot moderbolaget uppkommer”.

Bundesgerichtshof beslutade att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till EG-domstolen i begäran om förhandsavgörande:

”Strider det mot regeln i artikel 31.1 c aa i det fjärde direktivet av den 25 juli 1978 (78/660/EEG), enligt vilken endast per balansdagen konstaterade intäkter får tas med i bokslutet, och mot principerna i artikel 59 i samma direktiv angående den så kallade kapitalandelsmetoden (’Equity method’) att anse att ett företags rätt till vinst gentemot ett företag med begränsat ansvar – varav det förra är ensam delägare i det senare och presumtionen i artikel 17.2 i lagen om aktiebolag, enligt vilken sagda företag kontrollerar det andra, liksom presumtionen i artikel 18.1 mening 3 i nyssnämnda lag, enligt vilken de båda företagen utgör en koncern (Konzern), inte har motbevisats – utgör en del av tillgångarna i det företag som är den enda delägaren eller innehar en majoritetsandel i det kontrollerade företaget från det senares balansdag, och att rätten till det senares vinst således skall tas upp bland det kontrollerande företagets tillgångar ’från detta datum’, i det fall de båda bolagens räkenskapsår sammanfaller och bolagsstämman i det bolag med begränsat ansvar som kontrolleras av det andra bolaget har beslutat att fastställa bokslutet och att fördela vinsten vid en tidpunkt då revisionen av bokslutet i det företag som helt kontrollerar det andra ännu inte har avslutats?”

4.2 Förhandlingsrapporten

Förhandlingsrapporten inför den muntliga förhandlingen i målet omfattar en beskrivning av de faktiska förhållandena i ärendet och återger till domstolen ingivna skriftliga uttalanden. De härrör från parterna i målet, från Tysklands regering och från EG-kommissionen.

Enligt uppgift från Sveriges Riksdag, EU-upplysningen, finns då det gäller mål i EG-domstolen såväl generaladvokatens yttrande som domstolens dom även i svensk översättning. Vidare har vid förfrågan uppgivits av Ulf Öberg, rättssekreterare vid EG-domstolen, att sedan år 1991 finns förhandlingsrapporterna av översättningstekniska resursskäl bara att tillgå på processpråket – i detta mål tyska – och på franska. I Sverige finns f.n. officiellt inga förhandlingsrapporter rutinmässigt arkiverade, men det finns planer på att åtminstone söka erhålla dem regelmässigt på franska språket. Följande analys av parternas och kommissionens skriftliga ståndpunkter grundar sig på den tyska versionen av förhandlingsrapporten. Det har även upplysts om att till saken hör att det i målet är den tyska versionen av domen som gäller, medan det är den franska versionen som man till följd av arbetsspråket i domstolen i praktiken kommit överens om.

Det kan tilläggas att det förutom ovan omtalat material även finns arkiverat viss dokumentation från den muntliga delen av domstolsförhandlingarna. Dokumentationen består dels av en bandupptagning av vad som förevarit, dels av en utskrift därav översatt till franska språket benämnd transcript de l’audience publique. Som svar på förfrågan om denna dokumentation beklagar i skrivelse 1997-05-21 från kansliet vid Europeiska gemenskapernas domstol justitiesekreteraren att varken bandupptagningen eller ”Transcript de l’audience publique” är tillgängliga för allmänheten. Det är mot denna bakgrund inte möjligt att i dagsläget erhålla en fullständig bild av vad parterna muntligen åberopat i det aktuella målet.

4.2.1 Sökandens uttalanden

Sökanden klargjorde att vad tvisten gällde inte var om en s.k. fasenlig aktiveringsredovisning krävdes enligt direktivet. Beteckningen ”fasenlig” används konsekvent i målet. Därmed avses att det helägda dotterbolagets vinst ett visst räkenskapsår (intjänandeåret) även skall redovisas som en fordran, på dotterbolaget, i moderbolagets bokslut.

Enligt sökanden inskränkte sig frågan till huruvida EG-rätten tillåter en dylik aktivering. I så fall kunde nämligen den nationella domstolen, Bundesgerichtshof, avgöra frågan i enlighet med sin tidigare dom från år 1975 då man i ett likartat fall bejakade kravet på en fasenlig aktivering. Den domen härstammade dock från tiden före direktivets implementering.

Sökanden hänvisade i första hand till att 4:e direktivets artikel 2, punkt 3, ställer som ett överordnat krav på vad en ur EG-rättsligt synsätt vederbörlig balansräkning skall innehålla. Den har att förmedla en, med tyskt ordval, ”ein den tatsächlichen Verhältnissen entsprechendes Bild”, i det följande benämnd rättvisande bild-princip. Detta krav inryms redan i direktivets fjärde motivövervägande (preambel). Följaktligen skall den aktuella frågan besvaras i ljuset av rättvisande bild-principen. Sökanden ansåg att den fasenliga aktiveringen inte stred mot EG-rätten, eftersom den bättre gynnade rättvisande bild-principen.

Enligt artikel 31, avsnitt 1 c aa får enbart på balansdagen konstaterade intäkter tas med, bestämmelsen är i det följande benämnd realisationsprincipen. Denna bestämmelse hänger samman med artikel 31, avsnitt 1 c, försiktighetsprincipen, som alltid skall beaktas. Emellertid står denna princip, i likhet med alla andra värderingsregler, i rättvisande bild-principens tjänst. Av försiktighetsprincipen kan inte slutas en begränsning då det gäller aktivering av vinster enbart till sådana för vilka rättsliga anspråk föreligger. Om det företagsekonomiskt föreligger en fordran, så skall den enligt rättvisande bild-principen tagas in som en post i balansräkningen. I detta fall kunde i vart fall realiserandet ske utan kränkning av försiktighetsprincipen. Men även om dotterbolagets vinstutdelningsbeslut ännu inte förelåg, låg det i moderbolagets hand genom sitt ensamägarskap att första dagen påföljande år förfoga över vinsten. Ingen kunde förhindra ingripandet.

Spänningar mellan försiktighetsprincipen och rättvisande bild-principen skall lösas med hänsyn till innebörden av den sistnämnda. Dessutom framgår det av direktivets första motivövervägande att principen om balansräkningens klarhet i aktieägarnas intresse skall bestå.

4.2.2 Svarandens uttalanden

Svaranden hävdade att den fasenliga aktiveringen i detta fall stred mot realisationsprincipen i artikel 31 1 c aa, eftersom en aktiveringspliktig fordran uppkommer först i och med vinstdispositionsbeslutet i dotterbolaget. Med hänvisning till tysk lag, GmbH-Gesetz, hävdades att på grund av lagens utformning uppkommer en fasförskjutning. Den uppkomna vinsten för år n uppstår för aktieägaren först under år n + 1. Vid detta juridiska betraktelsesätt finns det inget tvivel om att ett aktiveringsmässigt vinstanspråk uppkommer först i och med vinstdispositionsbeslutet i dotterbolaget.

I redovisningsrätt är dock ett ekonomiskt synsätt mer avgörande än ett juridiskt. Även med hänsyn härtill har före vinstdispositionsbeslutet inte uppkommit någon aktiveringspliktig förmögenhetsmassa. Följaktligen hade Bundesgerichthof med sitt utslag från 1975 i ett fall som detta brutit mot försiktighets- och realisationsprincipen om man erkänt aktiveringsanspråk.

Tysk rätt förbjuder tillämpning av artikel 59 (kapitalandelsmetoden) i det enskilda bolaget. Andelarna skall värderas till anskaffningsvärde enligt artikel 35. Däremot föreskrives artikel 59 i koncernredovisningen. Artikel 59 innebär en inskränkning i realisationsprincipen vilken leder till en fasenlig aktivering. Likväl är den inte direkt tillämplig här, eftersom kapitalandelsmetoden utgör en värderingsmetod för andelsägandet, medan det här var fråga om redovisning av vinstanspråk.

4.2.3 Tysklands regerings uttalanden

Enligt den tyska regeringens uppfattning skulle Bundesgerichthof vilja veta om EG-rätten föreskriver en tolkning, som en fasenlig aktivering i föreliggande fall skulle bryta mot. Enligt Bundesgerichthof bryter en fasenlig aktivering vare sig mot artikel 31 1 c aa eller mot artikel 59. Regeringen håller visserligen även den motsatta tolkningen (dvs en fasförskjuten aktivering) förenlig med fjärde direktivet, men är likväl av den uppfattningen att även en fasenlig aktivering inte strider mot EG-rätten.

Enligt artikel 31 1 a cc får enbart på balansdagen konstaterade intäkter redovisas. Emellertid definieras inte närmare i fjärde direktivet när en realisering föreligger. Rådet och kommissionen har medvetet avstått från en dylik definition, då de vid utformningen av fjärde direktivet var klart medvetna att begreppet intäktsrealisering i de olika medlemsstaterna tolkades mycket olika. En enhetlig definition av detta begrepp var därför inte möjlig.

Begreppet realisering täcker såväl de högre som lägre anspråk som de nationella rättsordningarna kan ställa på detta begrepp. Fjärde direktivet omfattar medlemsstater, som beträffande detta begrepp har ett vitt spelrum. Det är alltså den nationella rätten som avgör när en intäkt är realiserad. Enligt tysk rätt är ett moderbolags intäktsanspråk realiserat först då vinstdispositionsbeslutet är fattat, eftersom det först då finns ett rättsligt anspråk. Från denna princip har Bundesgerichthof gjort ett undantag i sin dom 1975 med de specifika omständigheter som därvid förelåg. Denna rättsuppfattning håller sig inom det spelrum som inryms i artikel 31 och strider inte heller mot artikel 59. Tysk rätt har emellertid inte nyttjat möjligheten att införliva valfriheten på bolagsnivå enligt artikel 59. Därför handlar inte frågan om förenligheten med tysk rätt av artikel 59.

4.2.4 EG-kommissionens uttalanden

Kommissionen framhåller först och främst vilket mål, som 4:e direktivet enligt dess mening tjänar. De i Romfördragets artikel 54 3 g nämnda samordnade skyddsbestämmelserna är nödvändiga för gemenskapens näringsliv, särskilt i de fall företag gentemot tredje man endast svarar med säkerhet bestående av bolagskapitalet. De första två styckena i ingressen till 4:e direktivet hänvisar uttryckligen till denna skyddsfunktion. För att uppfylla skyddsfunktionen måste företagens bokslut vara likvärdiga och förmedla en rättvisande bild av bolagets tillgångar, skulder, ekonomiska ställning och resultat. Dessa krav ligger till grund enligt ordalydelsen i artikel 2, punkt 3. Den princip, som innefattas i denna bestämmelse, dvs rättvisande bild-principen, ges företräde genom 4:e direktivet.

Enligt artikel 31, punkt 1 c skall vid upprättandet av bokslutet försiktighetsprincipen beaktas, som är en underprincip till rättvisande bild-principen. Denna princip konkretiseras genom realisationsprincipen i underpunkt aa. Vad beträffar rättstvisten innebär principen att en vinst är realiserad först efter moderbolagets balansdag. Aktieägarens vinstanspråk föreligger först då bolagsstämman fattat ett bindande beslut om vinstdisposition. Fram till denna tidpunkt förfogar moderbolaget på sin höjd över ett ännu inte tillräckligt konkretiserat vinstanspråk men inte över en redan realiserad vinst, som realisationsprincipen kräver. Om man kan tala om en fordran, så kan det enbart röra sig om framtida utdelningsfordringar på dotterbolaget. Enligt lag uppkommer såväl grund som belopp först efter vinstdispositionsbeslutet på bolagsstämman.

Artikel 59 är inte tillämplig i rättstvisten, eftersom den tyske lagstiftaren inte utnyttjat valmöjligheten. Kommissionen ser dock i denna artikel en bekräftelse på den stora betydelse, som försiktighets- och realisationsprincipen har. Enligt denna artikel kan moderbolag visserligen fasenligt överta i sin balansräkning vinstandel, som följer av dotterbolagets bokslut. Dock finns däri också inbyggt en försiktighetsåtgärd. Artikel 59 6 a och b begränsar moderbolagets egen vinstutdelning till vad som i form av utdelning influtit eller på vilken betalningsanspråk finns. Därigenom undvikes att moderbolaget delar ut ett högre belopp av vinstandelarna än det, för vilka det i dotterbolagen har fattats vinstutdelningsbeslut. Därav följer att artikel 59 rättar sig efter försiktighets- och realisationsprincipen.

4.3 Generaladvokatens förslag till avgörande

Nedan återges centrala delar av generaladvokatens yttrande, dvs förslag till avgörande, enligt den officiella svenska översättningen. Förslaget består av 25 numrerade avsnitt, varav här återges de centrala avslutande delarna:

15. Vi kommer nu till den centrala frågan i föreliggande mål som kan sammanfattas i följande fråga. Kan vinster som realiserats av dotterbolagen under loppet av det räkenskapsår som sträckte sig till den 31 december 1989 räknas även som vinster som realiserats av moderbolaget under samma räkenskapsår i enlighet med artiklarna 31.1 c aa och 31.1 d?

Enligt min uppfattning kan svaret inte bli annat än nekande. Grunden för moderbolagets rätt avseende motsvarande vinster utgörs nämligen av beslutet om vinstutdelning till aktieägarna. Ett sådant beslut kan självfallet inte fattas annat än ett senare datum än det då dotterbolagens bokslut upprättades (31 december 1989). Dessförinnan kan, rättsligt sett, inget sägas med säkerhet om dessa vinsters fördelning eller storlek då det skulle kunna hända att de alls inte uppkom eller att de (även endast delvis) disponerades på annat sätt än i utdelning.

16. Det är i föreliggande mål förvisso sant att moderbolagets fullständiga kontroll över dotterbolagen kan medföra att det anses säkert att vinsten disponeras i form av utdelning, då det hur som helst beror på moderbolagets vilja. Det är emellertid inte tillräckligt för att hävda att det ur rättslig synvinkel skulle uppkommit en rätt [till utdelning], och i ännu mindre grad en skyldighet för moderbolaget att redovisa denna vinst i bokslutet för det räkenskapsår (exempelvis år 1989) då den realiserats som vinst i dotterbolagen. En sådan rätt kan, vad beträffar moderbolaget, endast föreligga nästkommande räkenskapsår (år 1990 i det angivna exemplet). I det hänseendet bör påminnas om att trots ”släktskapet” är och förblir moder- och dotterbolagen formellt skilda rättssubjekt, liksom de räkenskapshandlingar som de har att upprätta är skilda.

Att hävda att den vinst som realiserats i dotterbolagen under ett bestämt räkenskapsår kan eller bör anses vara en vinst i moderbolaget under samma verksamhetsår, även innan den på sedvanligt sätt avsatts för utdelning, skulle slutligen motsvara ett erkännande av att varje vinst som uppkommer i dotterbolag automatiskt och samtidigt blir en vinst för moderbolaget, vilket inte kan godtas eftersom det rör sig om skilda rättssubjekt och de bokslut det är fråga om inte är koncernredovisningar.

17. Tysklands och Storbritanniens regeringar, som tillmäter frågan om fullständig kontroll en avgörande betydelse, har hävdat att en tolkning av bestämmelserna som inte skulle tillåta samtidig redovisning av vinst i ett fall som det föreliggande vore överdrivet restriktiv och formalistisk, särskilt med anledning av att det inte finns någon reell risk för oförsiktig värdering. Således skulle moderbolagets rätt till vinsten anses ha uppkommit, åtminstone ur ekonomisk synvinkel, även om den inte fullbordats ur rättslig synvinkel, under samma räkenskapsår som vinsten realiserades i dotterbolaget.

Bundesgerichtshof anser för sin del att moderbolagets rätt till vinsterna kan anses utgöra ett lån som det har utestående till sina dotterbolag, ett lån som på balansdagen kan anses – i ekonomiska ordalag – vara så konkret att det måste framgå av moderbolagets bokslut som en ökning av dess tillgångar under samma räkenskapsår som dotterbolagen.

18. Det förefaller mig inte som om Tysklands och Storbritanniens regeringars synpunkter kan vinna gehör. Betoningen av den ekonomiska framför den juridiska aspekten kan nämligen inte räcka för att ändra på förutsättningarna i frågan, eller på svaret som skall ges den nationella domstolen.

Framför allt bör understrykas att dotterbolagens vinst, i ett sammanhang där fråga är om åtskilda rättssubjekt och bokslut som inte rör en koncern utan de enskilda subjekt som ingår i koncernen, kan identifieras som sådan först på balansdagen och inte förr. Fram till midnatt den 31 december kan nämligen en vinst om 100 minska till 50 eller rent av till 0.

19. För att vinsten i dotterbolagen således skall kunna omvandlas till en tillgång i moderbolaget krävs

  1. ur juridisk synvinkel:

    – att dotterbolagen skall ha stängt böckerna,

    – att dotterbolagets bokslut fastställts och beslut fattats om utdelning och fördelning av vinst,

  2. ur ekonomisk synvinkel:

    – (åtminstone) att dotterbolagen skall ha stängt böckerna.

20. Att, som i föreliggande fall, moderbolaget har fullständig kontroll över dotterbolaget förändrar inte frågans förutsättningar. Att redovisa dotterbolagens vinst bland moderbolagets tillgångar kan nämligen inte ske annat än efter det räkenskapsår (1989) då dotterbolagens vinst redovisas, eftersom det i vilket fall som endast [1] är från och med den 1 januari efter balansdagen för räkenskapsåret i fråga (det vill säga från och med den 1 januari 1990 i vårt fall) som förekomsten av en vinst kan fastställas och man kan tala om olika sätt att disponera denna.

Att fullständig kontroll föreligger medför i sak en enda skillnad, nämligen att moderbolaget från och med den 1 januari 1990 kan besluta att disponera vinsten i fom av utdelning, och således till sig självt. Men inte dessförinnan.

21. Vad som alltså inte kan göras är att vinster som dotterbolagen realiserat under 1989 redovisas i moderbolaget under samma räkenskapsår. Mot detta strider – i mina ögon ovedersägligen – kraven på efterlevnad av försiktighetsprincipen (”endast per balansdagen konstaterade intäkter får tas med”) och även av kongruensprincipen. [2] Det är just en korrekt tillämpning av dessa principer som, som sagt var, bidrar till att säkerställa att boksluten ger en ”rättvisande” bild av bolagets tillgångar [3] det räkenskapsår som bokslutet avser.

Vid en närmare betraktelse skulle nämligen styrelsen i moderbolaget genom samtidig redovisning av vinsterna i ett fall som det föreliggande, och således genom att frångå försiktighets- och kongruensprincipernas [4] krav, ge aktieägarna och tredje man en bild av företagets tillgångar under räkenskapsåret som inte var ”rättvisande”, vilket således skulle strida mot det mål som ligger till grund för hela denna reglering.

22. Tysklands regering har dessutom dragit slutsatsen att inom ramen för det samordningssystem av bokföringsregler som gemenskapsregleringen har upprättat, skulle den här dryftade artikel 31.1 c aa utgöra en bestämmelse som skulle kunna fyllas med det innehåll som varje nationell lagstiftare fann lämpligast. Närmare bestämt hävdar Tysklands regering att bestämmelsen ger stort utrymme för medlemsstaterna att skönsmässigt definiera begreppet ”konstaterad intäkt”. Följaktligen skulle det vara tillåtet för varje medlemsstat att tillämpa samtidig redovisning av intäkten och låta denna, under sådana omständigheter som föreligger i detta fall, ingå i begreppet ”konstaterad intäkt”.

Detta argument förefaller inte övertygande. För det första framgår det av ordalydelsen i artikel 31.1 att ”medlemsstaterna skall svara för (kursiveringen tillagd) att de i balansräkningen redovisade posterna värderas enligt följande allmänna grunder”.

23. För det andra föreskrivs i direktivet inte enbart ett allmänt iakttagande av försiktighetsprincipen, utan i detta förtydligas även försiktighetsprincipens innebörd genom vissa detaljerade föreskrifter om dess tillämpning, däribland möjligheten att i bokslutet endast ta med per balansdagen konstaterade intäkter. Med beaktande av detta förefaller det mig som om det skulle strida mot bestämmelsens logik om den tolkning som föreslagits av Tysklands regering godtogs.

Därutöver kan i sammanhanget konstateras att hur olika innebörd begreppet ”konstaterad intäkt” än har i olika medlemsstaters bokföringstradition och praxis, kan det inte utsträckas till att omfatta en blott framtida, det vill säga en rättsligt och ekonomiskt obefintlig, vinst. Av sådan beskaffenhet är nämligen en vinst som ett bolag realiserat för sitt moderbolags räkning under ett visst räkenskapsår, åtminstone fram till balansdagen.

24. Slutligen anser jag en annan bestämmelse i det fjärde direktivet vara betydelsefull, även den ett uttryck för försiktighets- och kongruensprincipen [5] . Det gäller den redan nämnda artikel 31.1 c bb enligt vilken ”hänsyn måste tas till alla förutsebara risker och möjliga förluster som har uppkommit under detta eller tidigare räkenskapsår, även om dessa risker eller förluster blir kända först efter balansdagen men före upprättandet av balansräkningen”.

Den bestämmelsen, som uttryckligen hänvisar endast till förluster och risker (som dessutom skall vara hänförliga till räkenskapsåret i fråga, även om de blivit kända först senare) bekräftar motsatsvis att undantag inte kan göras från skyldigheten att i bokslutet endast uppta intäkter som konstaterats under loppet av räkenskapsåret.

25. Med anledning av ovan uttalade överväganden föreslår jag att domstolen

besvarar den fråga som Bundesgerichtshof har ställt på följande sätt:

”Artikel 31.1 c aa och 31.1 d i rådets direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbalansräkning i vissa typer av bolag, skall tolkas så, att det inte tillåter en bokföringsåtgärd som består i att under ett visst räkenskapsår bland tillgångarna i bokslutet för ett bolag, som i egenskap av ende delägare kontrollerar ett annat bolag, ta upp vinster som uppkommit i dotterbolaget under samma räkenskapsår, även om de båda företagens räkenskapsår sammanfaller och dotterbolaget upprättat bokslut och fattat beslut om fördelning av vinsten innan moderbolagets bokslut har upprättats.”

4.4 Domstolens dom

Av domen (27 juni 1966) framgår inledningsvis att domstolen beaktat, förutom de fyra skrivelserna i målet, förhandlingsrapporten samt muntliga inlägg framförda vid sammanträdet den 16 november 1995. Muntliga yttranden avgavs enligt referatet av parterna, representanter för Tysklands och Englands regeringar samt av kommissionens företrädare. Som ovan behandlats i avsnitt 4.2 föreligger inte tillgång till dokumentation från den muntliga förhandlingen. Det innebär att synpunkter, som bl.a. framförts från Englands representant, inte är kända. Det är desto mer beklagligt vid analys av målet som man i England har en annan redovisningstradition än i det kontinentala Europa. Begreppet rättvisande bild är Englands bidrag till det 4:e direktivet. Detaljbestämmelserna i direktivet fanns redan utarbetade vid Englands inträde i EG, och den politiska kompromissen innebar att det engelska begreppet true and fair view, dvs kravet på rättvisande bild, lades till som en övergripande inledningsbestämmelse.

Eventuell förekomst av skiljaktiga meningar framgår inte av domen. Nedanstående utgör de avslutande avsnitten 15–25, som omfattar de centrala delarna:

15. Inledningsvis bör understrykas att, som framgår av ordalydelsen i tolkningsfrågan och av beslutet om hänskjutande, frågan bygger på ett antal mycket specifika antaganden:

  1. moderbolaget är den enda delägaren i dotterbolaget och kontrollerar det,
  2. moderbolaget och dotterbolaget utgör en koncern enligt den nationella rätten,
  3. de båda bolagens räkenskapsår sammanfaller,
  4. dotterbolagets bokslut för räkenskapsåret i fråga har fastställts av dess bolagsstämma innan revisionen av moderbolagets bokslut för samma räkenskapsår har avslutats,
  5. det framgår av dotterbolagets bokslut för samma räkenskapsår, så som det fastställts av dess bolagsstämma, att dotterbolaget på balansdagen – det vill säga den sista dagen under räkenskapsåret – har avsatt vinst för utdelning till moderbolaget, och
  6. den nationella domstolen anser att moderbolagets rätt till vinsten i fråga, mot bakgrund av de presumtioner i den nationella rätten som rör förhållandet mellan moderbolaget och dotterbolaget, är tillräckligt konkret på de båda bolagens balansdag för att det ska kunna anses att denna rätt samma dag utgör en del av moderbolagets tillgångar.

16. Vad beträffar artikel 59 i det fjärde direktivet, i dess ändrade lydelse, som den nationella domstolen hänvisat till, kan det räcka att – som generaladvokaten gjort i punkt 12 i sitt förslag till avgörande – påpeka att bestämmelsen inte har någon betydelse för utgången av tvisten vid den nationella domstolen, eftersom den tyske lagstiftaren inte har begagnat sig av den rättighet som ges honom i bestämmelsen, varför värderingsmetoderna som föreskrivs i denna inte är tillämpliga i Tyskland.

17. Vad artikel 31 i det fjärde direktivet beträffar, är det värt att påminna om att dess syfte är att samordna de nationella bestämmelserna om uppställningen av och innehållet i årsbokslut för vissa bolagsformer (se det första övervägandet). För att samordna innehållet i boksluten föreskrivs i direktivet principen om att det skall ges en ’rättvisande bild’, vars efterlevnad utgör det främsta målet med direktivet. Enligt denna princip skall årsboksluten för de bolag som åsyftas i det fjärde direktivet ge en rättvisande bild av deras tillgångar och skulder, deras ekonomiska ställning samt resultat (se det fjärde övervägandet samt artikel 2.3 och 2.5 i det fjärde direktivet).

18. Tillämpningen av principen att det skall ges en rättvisande bild skall i mån av möjlighet styras av de allmänna principerna i artikel 31 i det fjärde direktivet. De principer som fastslås i artikel 31.1 c aa och 31.1 c bb samt 31.1 d är i det förevarande fallet av särskild betydelse.

19. För det första föreskrivs i artikel 31.1 c aa att endast per balansdagen konstaterade intäkter får tas med.

20. För det andra förtydligas i punkt 1 d i samma artikel att de intäkter och kostnader som avser räkenskapsår [6] skall tas upp i balansräkningen för det räkenskapsåret, utan att hänsyn tas till tidpunkten för betalning av dessa.

21. För det tredje krävs i punkt 1 c bb, vad beträffar risker och förluster som uppkommit under ett räkenskapsår, att hänsyn skall tas till dessa även om de blir kända först efter balansdagen men före upprättandet av balansräkningen för det räkenskapsåret.

22. Av dessa bestämmelser följer att beaktandet av samtliga komponenter – konstaterade intäkter, intäkter och kostnader, risker och förluster – som verkligen avser räkenskapsåret i fråga möjliggör att efterlevnaden av principen om att det skall ges en rättvisande bild kan säkerställas.

23. Vad beträffar det föreliggande fallet, har intäkterna i fråga enligt dotterbolagets bokslut konstaterats av detta bolag under räkenskapsåret 1989 och avsatts för utdelning till moderbolaget den 31 december 1989, det vill säga före räkenskapsårets utgång. Den nationella domstolen bör, innan den undersöker moderbolagets bokslut, försäkra sig om att det inte förekommer någon komponent som skulle kunna föranleda att det ifrågasattes att framställningen av dotterbolagets ekonomiska ställning överensstämmer med principen om att det ges en rättvisande bild.

24. Av det ovan sagda framgår att om dotterbolagets bokslut överensstämmer med principen om en rättvisande bild, strider det inte mot regeln i artikel 31.1 c aa i det fjärde direktivet att den nationella domstolen anser att intäkten i fråga under de beskrivna omständigheterna skall tas upp i moderbolagets balansräkning för det räkenskapsår beträffande vilket dotterbolaget har vidtagit åtgärder för att avsätta denna intäkt för utdelning.

25. Således bör den hänskjutande domstolens fråga besvaras så, att för det fall då

  1. ett bolag (moderbolaget) är den enda delägaren i ett annat bolag (dotterbolaget) och kontrollerar detta,
  2. moderbolaget och dotterbolaget utgör en koncern enligt den nationella rätten,
  3. de båda bolagens räkenskapsår sammanfaller,
  4. dotterbolagets bokslut för räkenskapsåret i fråga har fastställts av dess bolagsstämma innan revisionen av moderbolagets bokslut för samma räkenskapsår avslutats,
  5. det framgår av dotterbolagets bokslut för samma räkenskapsår, så som det fastställts av dess bolagsstämma, att dotterbolaget på balansdagen – det vill säga den sista dagen under räkenskapsåret – har avsatt vinst för utdelning till moderbolaget, och
  6. den nationella domstolen har försäkrat sig om att dotterbolagets bokslut för räkenskapsåret i fråga ger en rättvisande bild av dess tillgångar och skulder, av dess ekonomiska ställning och av dess resultat,

strider det inte mot regeln i artikel 31.1 c aa i det fjärde direktivet att den nationella domstolen anser att vinsten i fråga skall tas upp i moderbolagets balansräkning för det räkenskapsår beträffande vilket dotterbolaget avsatt denna för utdelning.

5 Några kommentarer

Generaladvokatens argumentation

Generaladvokaten motsatte sig att dotterbolagets vinst skulle få inräknas i moderbolagets resultat för samma räkenskapsår och delade svarandebolagets uppfattning att vinsten fick inräknas först påföljande år. Grunden för denna ståndpunkt var tolkningen av försiktighetsprincipen och principen om bokföringsmässiga grunder. Därutöver betonade generaladvokaten bestämmelsen om att hänsyn måste tas till alla förutsebara risker och möjliga förluster. Detta tolkades motsatsvis som att undantag inte kan göras från skyldigheten att i bokslutet endast uppta intäkter som konstaterats under loppet av räkenskapsåret. Generaladvokaten nämnde däremot inget om skyldigheten att i bokslutet uppta samtliga intäkter, som tillhör räkenskapsåret. Inställningen var med andra ord formell och försiktig och generaladvokaten uppehöll sig i princip vid artikel 31 1 c. Däremot innehöll generaladvokatens argumentation föga om variationsbredden i tolkning av den innebörd direktivet lägger i begreppet realisationsprincipen i momentet 31 1 a cc och betydelsen härav vid bedömningen av förhållandena i det enskilda fallet.

Det är således en traditionell och stark betoning av försiktighetsprincipen som genomsyrar generaladvokatens förslag till avgörande. Yttrandet förmedlar ett formalistiskt juridiskt synsätt snarare än ett synsätt som utgår från årsredovisningens läsares informationsbehov. Matchningsprincipens betydelse för en korrekt resultatrapportering förbigås.

Tyskland har hävdat att det ankommer på den nationelle lagstiftaren att fylla artikel 31.1 c aa med innehåll och därmed definiera begreppet konstaterad intäkt. Denna ståndpunkt harmonierar med synsättet att redovisning är under ständig utveckling och att det successivt tillkommer nya rekommendationer från nationella och internationella normgivande organ.

Förutom parterna avgav Tyskland, Storbritannien och kommissionen muntliga yttranden. Något av innehållet i två av dem framgår indirekt av generaladvokatens yttrande, stycke 17.

Tysklands och Storbritanniens regeringar, som tillmäter frågan om fullständig kontroll en avgörande betydelse, har hävdat att en tolkning av bestämmelserna som inte skulle tillåta samtidig redovisning av vinst i ett fall som det föreliggande vore överdrivet restriktiv och formalistisk, särskilt med anledning av att det inte finns någon reell risk för oförsiktig värdering. Således skulle moderbolagets rätt till vinsten anses ha uppkommit, åtminstone ur ekonomisk synvinkel, även om den inte fullbordats ur rättslig synvinkel, under samma räkenskapsår som vinsten realiserades i dotterbolaget.

Bundesgerichtshof anser för sin del att moderbolagets rätt till vinsterna kan anses utgöra ett lån som det har utestående till sina dotterbolag, ett lån som på balansdagen kan anses – i ekonomiska ordalag – vara så konkret att det måste framgå av moderbolagets bokslut som en ökning av dess tillgångar under samma räkenskapsår som dotterbolagen.

I stycke 18 avvisar emellertid generaladvokaten dessa två länders synsätt:

Det förefaller mig inte som om Tysklands och Storbritanniens regeringars synpunkter kan vinna gehör. Betoningen av den ekonomiska framför den juridiska aspekten kan nämligen inte räcka för att ändra på förutsättningarna i frågan, eller på svaret som skall ges den nationella domstolen.

Framför allt bör understrykas att dotterbolagens vinst, i ett sammanhang där fråga är om åtskilda rättssubjekt och bokslut som inte rör en koncern utan de enskilda subjekt som ingår i koncernen, kan identifieras som sådan först på balansdagen och inte förr. Fram till midnatt den 31 december kan nämligen en vinst om 100 minska till 50 eller rent av till 0.

Som en kommentar kan nämnas att ”risk and reward”-aspekten numera är en betydelsefull komponent i redovisningsnormgivares syn på om en viss post skall införlivas i balansräkningen eller hållas ”off-balance”. Aspekten kan sägas vara en utlöpare från den mer generella ”substance over form”-principen, som kommit att ersätta ett formellt synsätt. Det har bland annat kommit till uttryck i ett aktuellt förslag, exposure draft E56, från International Accounting Standards Board (IASC) avseende redovisning av leasingkontrakt. Klassificeringen utgår från i vilken utsträckning ”risk and reward” som är förbunden med äganderätt ligger hos leasegivaren eller leasetagaren. Generaladvokaten avstår dock i sitt förslag till avgörande att knyta an till dagens redovisningssyn hos ledande internationella normgivare.

Domstolens argumentation

Domen inleds med en förteckning av de artiklar i 4:e direktivet, som domstolen fäst särskilt avseende vid. Det är artikel 2.3, som behandlar rättvisande bild och 2.5 som behandlar overridingregeln. Vidare artikel 31.1 avsnitten c och d, som behandlar försiktighetsprincipen inklusive realisationsprincipen samt principen om bokföringsmässiga grunder. Slutligen artikel 59.1 som behandlar kapitalandelsmetoden, men som inte anses ha någon betydelse för utgången av tvisten vid den nationella domstolen eftersom Tyskland inte införlivat bestämmelsen.

Domstolen intog ett annorlunda förhållningssätt än generaladvokaten och fäste mer vikt vid såväl den övergripande redovisningsprincipen rättvisande bild som de speciella omständigheterna i det konkreta fallet. Slutsatsen blev också den motsatta. Domstolen uppmanar den nationella domstolen att först försäkra sig om att det inte förekommer någon komponent i dotterbolagets bokslut som strider mot principen att det skall ge en rättvisande bild av dotterbolagets ekonomiska ställning. Om dotterbolagets bokslut överensstämmer med principen om en rättvisande bild, så strider det enligt domstolen inte mot regeln i artikel 31.1 c aa i fjärde direktivet att ta upp dotterbolagets vinst i moderbolagets bokslut under samma räkenskapsår. Fasenlig redovisning kunde med andra ord tillämpas.

Det kan nämnas att i den engelska versionen av domen ingår en litteraturförteckning omfattande nio verk (böcker och tidskriftsartiklar), där motsvarande redovisningsfråga diskuterats. Litteraturförteckningen saknas i den officiella svenska översättningen. Vidare innehåller den engelska versionen av domen en förteckning över ett tiotal artiklar i rättsvetenskapliga tidskrifter, i vilka målets gång i tyska domstolar refereras. Även denna saknas i den officiella svenska översättningen.

Domstolen baserar sitt avgörande på vissa restriktioner eller förutsättningar, som specificeras i avsnitt 15 av domen:

  1. helägt dotterbolag
  2. koncern enligt den nationella rätten
  3. sammanfallande räkenskapsår
  4. på dotterbolagets bolagsstämma fastställt bokslut innan revisionen av moderbolagets bokslut avslutats
  5. vinsten avsatt i dotterbolagets bokslut för utdelning till moderbolaget
  6. rättvisande bild föreligger i dotterbolagets bokslut

Av särskilt intresse är den allmänna analysen av olika redovisningsprincipers relativa betydelse, som mynnar ut i slutsatsen i avsnitt 22. Först betonas i avsnitt 18 att rättvisande bild är det överordnade målet och att tillämpningen skall ”i mån av möjlighet” styras av de allmänna principerna i artikel 31. Tydligare kan overridingregelns primat knappast uttryckas. De värderingsregler som direktivet anger – i ÅRL betecknade andra grundläggande värderingsprinciper – skall enligt domstolens uppfattning enbart tillämpas i mån av möjlighet. Härmed öppnar domstolen en möjlighet att komma runt de i flera avseenden av redovisningsutvecklingen överspelade detaljreglerna i direktivet.

Man behandlar därefter de tre komponenterna konstaterade intäkter, betalningstidpunkten för intäkter och kostnader samt risker och förluster i form av framtida utgifter. Beaktandet av dessa tre komponenter möjliggör enligt domstolen att efterlevnaden av rättvisande bild-principen kan säkerställas. Det är med andra ord tillämpning av realisationsprincipen, bokföringsmässiga grunder och matchningsprincipen som domstolen – utan att nämna principerna vid namn – lägger till grund för rättvisande bild-principen. Försiktighetsprincipen som inleder artikel 31 1 c omnämns inte i domen. Det är en talande tystnad, som markerar viss distans till försiktighetsprincipen. I stället är det principen om rättvisande bild, som ges ett materiellt innehåll genom de tre redovisningsprinciper domstolen anser vara av särskild betydelse.

Den fråga som infinner sig är huruvida domstolen gått på generaladvokatens linje om inte samtliga förutsättningar varit uppfyllda. Det ligger nära till hands att uppfatta domen så. Om vi övergår till svenska förhållanden, så torde vissa men inte samtliga de förutsättningar som EG-domstolen ställer upp också förutsättas och tillämpas vid en motsvarande redovisning i svenska företag. Kan dagens svenska praxis likväl anses förenlig med avgörandet i domen?

6 Frågans betydelse ur ett svenskt perspektiv

Målet i EG-domstolen handlar om en relativt alldaglig företeelse, nämligen när och under vilka förutsättningar ett helägt dotterbolags resultat får återspeglas i moderbolagets årsbokslut. Det är således inte en koncernredovisningsfråga i den meningen att det handlar om vilket år dotterbolagsresultatet skall redovisas på koncernnivå.

Målet gällde hur de grundläggande redovisningsprinciperna i artiklarna 2 och 31 (motsvarande 2:2 och 2:4 ÅRL) skall tolkas. För svenskt vidkommande kan frågan också ses i aktiebolagslagens (ABL) perspektiv, närmare bestämt vinstutdelning i 12 kap ABL. Där anges i 2 §:

Vinstutdelning till aktieägare får inte överstiga vad som i fastställd balansräkning och, i fråga om moderbolag som skall upprätta koncernredovisning, i fastställd koncernbalansräkning för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets eller koncernens nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder med avdrag för

  1. redovisad förlust,
  2. belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, belopp som av det egna fria kapitalet i koncernen enligt årsredovisningarna för de företag inom denna skall överföras till bundet eget kapital
  3. belopp som enligt bolagsordningen annars skall användas för något annat ändamål än utdelning till aktieägarna.

Vinstutdelning får inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Förbud mot vinstutdelning i vissa fall föreskrivs i 6 kap. 5 §.

Vad gäller enligt svensk rätt beträffande den första tidpunkt då ett moderbolags möjlighet till vinstutdelningsredovisning avseende ett helägt dotterbolags intjänade vinster föreligger? Gäller fasenlig eller fasförskjuten redovisning? Ändras bedömningen om det rör sig om ett dotterbolag, som inte är helägt? Vilken aktiebolagsrättslig betydelse har reglerna om koncernbidrag i detta sammanhang?

Målet i EG-domstolen rör sig inom detta område, enär en aktieägare ansåg att det var alternativet fasenlig redovisning, som var förenligt med fjärde direktivet. Stöd för uppfattningen fanns i en dom från tiden före EG-direktivets implementering i tysk rätt. Moderbolaget borde alltså enligt aktieägarens uppfattning redovisa dotterbolagets resultat redan intjänandeåret och inte med ett års eftersläpning. Detta var enligt domstolen möjligt under förutsättning av:

  1. helägt dotterbolag
  2. koncern enligt den nationella rätten
  3. sammanfallande räkenskapsår
  4. på dotterbolagets bolagsstämma fastställt bokslut innan revisionen av moderbolagets bokslut avslutats
  5. vinsten avsatt i dotterbolagets bokslut för utdelning till moderbolaget
  6. rättvisande bild föreligger i dotterbolagets bokslut

Vid koncernförhållanden försvagas de enskilda aktiebolagens, särskilt dotterbolagens självständighet. Risk finns att de regler som ABL ställer upp till skydd av bolagets eget kapital blir verkningslösa. Ett koncernbolag kan tvingas att skjuta till medel för att rädda ett annat koncernbolag. Här uppstår konflikter mellan synen på koncernen som en ekonomisk enhet och en juridisk syn på varje bolag som en självständig enhet. Borgenärers och – om det inte gäller helägda dotterbolag – minoritetsaktieägares intressen kan åsidosättas. Reglerna i ABL 12:2 om vinstutdelning knyter dels an till koncernbalansräkningens fritt eget kapital enligt fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret, dels till fritt eget kapital enligt moderbolagets fastställda balansräkning för samma räkenskapsår.

Ett vinstbelopp får status av fritt eget utdelningsbart kapital först sedan det redovisats och fastställts som resultat för räkenskapsåret. Det skall således ha passerat resultaträkningen. Innan beloppet kan komma ifråga för utdelning skall först erforderlig avsättning ske till det bundna egna kapitalet. Lagstiftaren har som synes omgärdat utdelningsmöjligheterna med dubbla begränsningar.

Det är iögonenfallande hur väl EG-domens fjärde och femte förutsättning motsvarar reglerna i ABL. Även den sjätte och sista förutsättningen som EG-domstolen ställer upp kan sägas inrymmas i det reviderade och fastställda dotterbolagsbokslutet.

En diskuterad fråga är om en förtäckt vinstutdelning inom ramen för disponibla vinstmedel kan ske utan formellt beslut på bolagsstämma, förutsatt att alla aktieägare samtycker. Denna situation aktualiseras bla vid fall av helägt dotterbolag. Högsta Domstolens avgöranden i de s.k. brutto/nettomålen (DT 231 och 232 från år 1995) innebär att formreglerna kan åsidosättas i sådana fall.

Man får skilja på redovisningen på bolagsnivå och på koncernnivå. I koncernresultaträkningen existerar inte problemet, eftersom i den skall koncernens samlade årsresultat anges oavsett i vilket eller vilka koncernföretag den skapats. Målet i EG-domstolen avser redovisning på bolagsnivå. För svenskt vidkommande anses redovisning av dotterbolagsresultat inte utgöra något reellt problem. Enligt företrädare för den svenska revisorskåren accepterar praxis att ett moderbolag anteciperar ett helägt dotterbolags vinstutdelning och således inkluderar det i moderbolagets redovisade resultat för intjänandeåret. Situationen uppfattas inte annorlunda av revisorerna om dotterbolaget i stället ger ett koncernbidrag under intjänandeåret till moderbolaget.

Formellt är saken emellertid långt ifrån oproblematisk. Reglerna i 12:3 ABL gör vinstdispositionen till en exklusiv fråga för bolagsstämman i dotterbolaget. Skulle moderbolaget befinna sig i en ekonomiskt pressad situation eller reservfonden i dotterbolaget inte uppgår till 20 procent av aktiekapitalet är det inte självklart att DB:s styrelse och VD i sitt förslag till vinstdisposition har rätt att föreslå utdelning av dotterbolagets vinst till moderbolaget. Det är inte heller uppenbart att dotterbolagets revisorer i en sådan situation skulle i sitt särskilda uttalande enligt 10:10 ABL tillstyrka vinstutdelning till moderbolaget.

Situationen skulle vara ännu mer komplicerad och de formella reglerna ställas på sin spets i ett icke-helägt dotterbolag. Enligt 10:14 ABL kan aktieägare väcka förslag om särskild granskning av bolagets förvaltning och räkenskaper under viss förfluten tid eller av vissa åtgärder eller förhållanden i bolaget. Förslaget skall framställas på ordinarie bolagsstämma eller på stämma där ärendet enligt kallelsen till stämman skall behandlas. Biträds förslaget av ägare till en tiondel av samtliga aktier eller till en tredjedel av de vid stämman företrädda aktierna, skall länsstyrelsen på begäran av aktieägare efter hörande av bolagets styrelse förordna en eller flera granskare. Då det gäller ett dotterbolag med sådana ägarförhållanden att denna bestämmelse i ABL kan tillämpas, torde de formella reglerna komma i förgrunden på ett annat sätt än då det gäller ett helägt dotterbolag.

I en situation med ett icke-helägt dotterbolag torde det vara kutym att revisorn inte accepterar att moderbolaget anteciperar vinstutdelning från dotterbolaget respektive att dotterbolaget går händelserna i förväg utan att avvakta bolagsstämmans beslut.

Hittills har den svenska synen på de tre första förutsättningarna i EG-domen behandlats. Det torde kunna konstateras att svensk praxis ställer samma krav för att frångå det formella regelverket. Så långt vållar EG-domen inga problem.

Vad gäller den fjärde och femte förutsättningen uppfylls i allmänhet inte den fjärde som utgör bekräftelsen på den femte, vilket skapar ett glapp mellan lag och praxis. Eventuell förändring torde i första hand bli beroende på vilken uppmärksamhet och betydelse som EG-domen får i vårt land.

Den sjätte förutsättningen är till sin natur mer obestämd, men torde i vart fall kräva förekomsten av ett reviderat årsbokslut med ren revisionsberättelse, på ordinarie bolagsstämma beviljad ansvarsfrihet åt styrelseledamöter och VD samt av stämman fastställd resultaträkning och balansräkning. Eftersom begreppet rättvisande bild är nytillkommet genom ÅRL, torde det inte mer precist än så kunna anges vilken innebörd EG-domstolen kan lägga i begreppet.

En aspekt på frågan som EG-domen av naturliga skäl inte uppehåller sig vid är kopplingen till de unika svenska skattereglerna om koncernbidrag. Dessa återfinns som bekant i lagen om statlig inkomstskatt (SIL) 2 § 3 mom. Där stadgas att under vissa förutsättningar kan bidrag lämnas i valfri riktning inom en koncern med helägda dotterbolag. Eftersom det inte uppställs krav på att bidragen skall motsvara gjorda prestationer är det i realiteten fråga om resultatdispositioner inom koncernen. Ur beskattningssynpunkt är det för lagstiftaren ointressant i vilket koncernföretag, som vinsten tas upp till beskattning. Detta finns uttryckligen formulerat redan i prop 1953:28 s 40, där departementschefen uttalade:

I skattelagstiftningen har i princip intagits den ståndpunkten, att när fråga är om moder- och dotterbolag i egentlig mening, skattebelastningen bör för koncernen och dess delägare ej bli större än om bolagen varit sammanslagna till ett bolag. Det har, med andra ord, ansetts sakna anledning att utkräva en sammanlagd större skatt endast av det skälet, att verksamheten av organisatoriska skäl fördelats på moder- och dotterförtag.

Koncernbidragen är utan intresse vid betraktande av koncernen som en helhet men vid studium av de enskilda bolagens resultat blir de väsentliga. Med koncernbidrag kan även avses normala marknadsmässiga ersättningar för tillhandahållna varor och tjänster, som rätteligen är att betrakta som reguljära rörelsekostnader för det givande respektive rörelseintäkter för det mottagande bolaget. Från dessa bortses i detta sammanhang. Dessutom, vilket är av större principiellt intresse, kan med termen koncernbidrag avses vinstutdelning. För dylika borde reglerna i ABL tillämpas, vilket skulle få till följd att ett koncernbidrag från dotter- till moderbolag först skall ingå i dotterbolagets redovisade årsresultat och därefter enligt beslut av dotterbolagets bolagsstämma delas ut till moderbolaget. Detta förfaringssätt tillämpas emellertid inte och en praxis av annat innehåll har etablerats. Om därtill lägges att koncernbidraget inte framgår av dotterbolagets årsbokslut, antingen i form av sifferuppgift i resultaträkningen eller i not därtill eller i förvaltningsberättelsen så har externa läsare av årsredovisningen ingen möjlighet att bilda sig en uppfattning om de enskilda koncernbolagens egentliga resultat.

7 Sammanfattning

Ur årsredovisningslagens perspektiv får EG-domen vid en första anblick sägas bekräfta den redovisningspraxis som gäller i Sverige för vinstutdelning från dotter- till moderbolag. Ett motsatt domslut enligt generaladvokatens förslag hade inneburit en strikt fokusering på formalia. Det bör dock betonas att avgörandet grundar sig på ett antal uttryckligen angivna förutsättningar i det enskilda fallet. Vissa av dessa förutsättningar synes emellertid inte vara uppfyllda i svensk praxis. Handlingarnas i målet relativa svårtillgänglighet torde ha medfört att domens konsekvenser i redovisningsmässigt och aktiebolagsrättsligt avseende ännu inte uppmärksammats hos oss. Domen hade annars säkerligen kommit att uppmärksammas mer än vad som hittills skett. Det är en öppen fråga om EG-domen kommer att leda till en svensk praxisändring mot ett striktare förfaringssätt. Man får tillsvidare avvakta ett uttalande i ämnet från normgivande organ på redovisningsområdet.

Christer Westermark

Christer Westermark är anställd vid Riksskatteverket. Arbetar med stöd från Nordiska Skattevetenskapliga Forskningsrådet på ett projekt avseende skattemässiga kontra redovisningsmässiga värderingsregler för balansposten varulager i företag.

  • [1]

    Den officiella svenska översättningen ej helt korrekt. Ordalydelse i den engelska versionen: since in any event.

  • [2]

    Den officiella svenska översättningen felaktig. Ordalydelse i den engelska versionen: and the accruals concept. Uttrycket ”accruals concept” innebär bokföringsmässiga grunder. Kongruensprincipen, som översättningen anger, är något annat och finns ej omnämnd i fjärde direktivet.

  • [3]

    Den officiella svenska översättningen ej korrekt. Ordalydelse i den engelska versionen: assets and liabilities, dvs tillgångar och skulder.

  • [4]

    Den officiella svenska översättningen ej korrekt. Ordalydelsen i den engelska versionen: failing to ensure that items are valued on a prudent basis, dvs underlåta att säkerställa att posterna är värderade enligt försiktig grund.

  • [5]

    Den officiella svenska översättningen är felaktig. Ordalydelse i den engelska versionen: the principle of prudent valuation and of the accruals concept, dvs försiktighetsprincipen och bokföringsmässiga grunder.

  • [6]

    Den officiella svenska översättningen ej korrekt. Ordalydelsen i den engelska versionen: account must be taken in the balance sheet for a financial year of all income and charges relating to that year... Det är således ett bestämt räkenskapsår som avses, inte räkenskapsår i obestämd form.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%