1. Indelningsfrågor (tomtmark eller inte)

2. Riktvärde för tomtmark (avvikelse från RSV:s rekommendationer)

3. Besvärsfrågor (uppenbart förbiseende, klagorätt)

4. Fastighetsskatt (extraordinära besvär, nedsättning till följd av ändrad fastighetstaxering)

5. Inkomst av annan fastighet (konventionell beskattning eller schablon)

1. Indelningsfrågor (tomtmark eller inte)

I RÅ 1997 not 264, som avsåg AFT 90, gällde frågan om marken till en obebyggd fastighet skulle indelas som tomtmark eller övrig mark. Sistnämnda ägoslag åsätts inget taxeringsvärde. Enligt 2 kap 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) (FTL) skall mark indelas i ägoslag. När det gäller mark till obebyggd fastighet skall marken hänföras till ägoslaget tomtmark om fastigheten har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildats tidigare skall marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall skall obebyggd mark indelas som tomtmark endast om det finns giltigt byggnadslov eller tillstånd enligt ett förhandsbesked enligt plan- och bygglagen. Den i målet aktuella fastigheten hade bildats för mer än två år sedan och något byggnadslov eller tillstånd fanns inte. För rätt att bygga krävdes å andra sidan endast att 144 kvm tillfördes fastigheten från en grannfastighet, något som följde av gällande fastighetsplan (tomtindelning). En sådan marköverföring kunde ske även utan samtycke från grannen. Situationen ansågs med hänsyn till det nu sagda jämförlig med de fall där det gäller att bedöma om en tomt är avstyckningsbar eller inte enligt reglerna om värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden. Slutsatsen blev att markområdet rätteligen indelats som tomtmark. Kostnaderna för att åstadkomma en bestående fastighet, liksom vissa andra förhållanden, beaktades genom justering nedåt för s.k. säregna förhållanden med stöd av 7 kap 5 § FTL.

2. Riktvärde för tomtmark (avvikelse från RSV:s rekommendationer)

Värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden prövades i RÅ 1997 not 127. Enligt 12 kap 3 § FTL skall vid taxeringen beaktas om en tomt utgör en självständig fastighet eller inte. I denna del arbetar man med tre klasser. Till klass 1 hänförs självständiga fastigheter vilka taxeras fullt ut. Till klass 2 hänförs tomt som anses avstyckningsbar och här medges nedsättning med ett fast belopp relaterat till beräknade lantmäterikostnader för en fastighetsbildning. Till klass 3 hänförs tomt som inte kan bilda en självständig fastighet och här upptas såväl mark som byggnad bara till 50 % av eljest gällande värde. De nu angivna modellerna följer av RSV:s rekommendationer (Handbok för fastighetstaxering 1990, 5.2.3 och RSV Dt 1989:16). Målet gällde en byggnad på Djurgården som ägdes av en privatperson. Byggnaden låg på en tomt som bedömdes som ej avstyckningsbar (klass 3). Den nyss nämnda nedsättningen till 50 % frångicks och bestämdes i stället till 10 %. Anledningen härtill var att den av RSV rekommenderade modellen utgjorde en stark schablonisering grundad på fall där arrenden var någorlunda vanligen förekommande, t.ex. tomtmark och byggnader för fritidsändamål. En motsvarande nedräkning för bebyggelse på Djurgården ansågs bli alltför generös för att spegla marknadsvärdet.

3. Besvärsfrågor (uppenbart förbiseende, klagorätt)

Enligt tidigare gällande regler om extraordinär besvärsrätt kunde rättelse även på talan av det allmänna ske med stöd av 23 kap 2 § p 5 om en felaktighet berodde på ett uppenbart förbiseende. Motsvarande återfinns numera (fr.o.m. AFT och SFT 1994) i 20 kap 16 § FTL.

I RÅ 1997 ref 20 prövades om ett sådant förbiseende förelåg när en fastighet vid taxeringen hänförts till ett felaktigt värdeområde. Vid fastighetstaxeringen är föreskrifterna om indelning i värdeområden och om fastighetsvärdeområdestillhörighet av avgörande betydelse. Ett ställningstagande om värdeområdestillhörighet skall göras för varje fastighet. Beslutet i denna del styr värderingen av fastigheten och områdestillhörigheten måste i varje taxeringsärende kontrolleras och avgöras av beslutsfattaren. I det aktuella fallet stod det klart att det inte var efter en saklig prövning från nämndens sida som taxeringsenheten ursprungligen hänförts till annat värdeområde än det dit den rätteligen hörde. I stället hade nämnden utan kontroll godtagit en uppgift om värdeområdestillhörighet som funnits på en fastighetstaxeringsavi. Någon prövning i sak hade således inte skett utan det uppkomna felet ansågs i stället bero på försummelse av nämnden att kontrollera områdestillhörigheten. Uppenbart förbiseende med därtill hörande extraordinär besvärsrätt ansågs föreligga (jfr RÅ 1973 ref 82 och 1988 not 94).

Ett s.k. servicehus ansågs i bl.a. RÅ 1977 not 9 rätteligen ha indelats som en skattepliktig hyreshusenhet varför talan om ändring härutinnan i extraordinär väg inte togs upp till prövning.

Den tidigare fastighetstaxeringen prövades i form av en beloppsprocess, något som fick avgörande betydelse i RÅ 1997 not 106. Här hade en fastighet redan av fastighetstaxeringsnämnden hänförts till belägenhetsklass 1 (strand) men samtidigt hade taxeringsvärdet bestämts efter diverse justeringar, vilka ledde till ett taxeringsvärde som fastighetens ägare i och för sig godtog. Man yrkade dock att belägenhetsklassen skulle bli 3 (ej strand eller strandnära) för att slippa framtida mellanhavanden i denna del med skattemyndigheterna. Tidigare beslut ansågs med stöd av 33 § förvaltningsprocesslagen inte ha gått fastighetens ägare emot och då den bestämda belägenhetsklassen inte heller kunde antas ha betydelse i annat sammanhang avvisades talan. Det kan nämnas att man numera gått över till en sakprocess och att de nya reglerna härom tillämpas första gången vid särskild och allmän fastighetstaxering år 1994. Enligt dessa hade den aktuella frågan kunnat prövas.

4. Fastighetsskatt (extraordinära besvär, nedsättning till följd av ändrad fastighetstaxering)

Från det gångna året finns två avgöranden rörande besvär i särskild ordning avseende fastighetsskatt. I det ena – RÅ 1997 not 198 – var det fråga om att tillämpa de olika frister som fanns i GTL; före utgången av femte året efter taxeringsåret (100 §) resp. åtta månader efter dom på ändrat taxeringsvärde (102 §). I ett fall var fristen passerad men där beviljades resning. Beträffande fastigheter som rätteligen borde ha undantagits från skatteplikt vid fastighetstaxeringen togs underlaget för fastighetsskatt bort och i de fall där taxeringsvärden sedermera sänkts gjordes en motsvarande anpassning av underlaget för fastighetsskatt. I RÅ 1997 not 200 hade en föreningsfastighet (Folkets hus) vid lagakraftvunnen fastighetstaxering befunnits vara skattepliktig eftersom den inte kunde indelas som kulturbyggnad. I särskild ordning fördes nu besvär för att få bort underlaget för fastighetsskatt och där man som grund för skattefrihet även åberopade fastighetens användning i föreningsverksamheten som sådan (3 kap 4 § första st FTL). Regeringsrätten fann inte heller denna invändning bärande varför besvären inte togs upp till prövning.

5. Inkomst av annan fastighet (konventionell beskattning eller schablon)

Huruvida en fastighet skall anses inrättad till bostad åt högst två familjer bedömdes enligt dåvarande p 6 av anv till 24 § kommunalskattelagen med hänsyn till förhållandena vid beskattningsårets utgång. I RÅ 1997 not 76 var det vid inkomsttaxering 1991 fråga om en permanentbostad som uppförts under 1990 på en fastighet där en tidigare fritidsbostad rivits under juli samma år. Den nya byggnaden var dock inte färdig att tas i bruk förrän i februari 1991. Underinstanserna höll fast vid schablonbeskattning men Regeringsrätten ansåg att lagrummets lydelse inte lämnade utrymme härför. Konventionell beskattning skedde varför underskottet kom att omfatta även annat än ränteavdrag.

Per Anclow