Skattenytt nr 1–2 1999 s. 57

Skiljemannaarvoden och mervärdesskatt – replik

1 Inledning

Advokat Mats Anderson och jur.kand. Nils Sköld har funnit anledning att bemöta min artikel ”Skiljemannaarvoden och mervärdesskatt” och ansett det glädjande att deras artikel väckt debatt.

Orsaken till att jag fann anledning att väcka debatt, är att det skulle kunna medföra negativa ekonomiska konsekvenser för den som råkat få uppfattningen att Anderson och Sköld har rätt i nu aktuell fråga. Det vore t.ex. olyckligt om en svensk advokat i ett skiljeförfarande inte uttog moms, för att därefter upptäcka att moms rätteligen borde ha uttagits. Mot bakgrund av Hoffmann-målet framstår det, enligt min mening, som mindre försiktigt att inte ta ut moms i ett dylikt fall eller att ge rådet, att moms inte skall utgå.

Det bör noteras att det, eftersom jag är verksam som advokat, ligger i mitt intresse att moms inte skall utgå på advokats arbete som skiljeman. Enligt min mening är det emellertid efter domen i Hoffmann-målet, tyvärr inte längre möjligt för advokat att avstå från att ta ut moms på dylikt arbete.

2 Mervärdesskatt skall utgå enligt Direktivet

Anderson och Sköld anger i sitt bemötande av min artikel:

”Carle inleder sin artikel olyckligt när han påstår att EG-domstolen i Hoffmann-domen angett att moms enligt det s.k. sjätte direktivet skall utgå på advokats arbete som skiljeman.”

I inledningen av min artikel angavs att det av Hoffmann-målet framgår att, som en konsekvens av att Artikel 9.2 e) inte omfattar advokats arbete som skiljedomare, moms skall utgå ”enligt Artikel 9.1 i Direktivet” för dylikt arbete. Det finns inte något ”olyckligt” i det konstaterandet, utan det följer av Direktivet [1] att moms enligt Direktivet skall utgå i dylika fall. Det är också den bedömning som gjorts i internationell doktrin [2] och det framgår även direkt av generaladvokatens yttrande i Hoffmann-målet.

EG-domstolen har emellertid endast att tolka Direktivet och det kan därför finnas någon medlemsstat, som inte har implementerat Direktivet på ett korrekt sätt, varför moms inte skall utgå av den anledningen. Det är, som jag uppfattat det, i denna del det nu föreligger olika uppfattningar.

Det står således klart att, förutsatt att Direktivet implementerats på korrekt sätt i Sverige, moms enligt Hoffmann-målet skall utgå på de tjänster advokat tillhandahåller som skiljeman.

3 Begreppet ”juristtjänster” i Direktivet är ett gemenskapsbegrepp

I Artikel 9.2 e) i den svenska språkversionen av Direktivet anges att den bestämmelsen bl.a. omfattar ”Tjänster av ... jurister”.

Enligt Anderson och Sköld är emellertid det begrepp som borde återfinnas i Artikel 9.2 e) inte ”juristtjänster” utan ”tjänster av advokater”. De anger:

”Man kan ... genom en sammanvägning av de olika språkversionerna konstatera att det är tjänster av advokater som är en korrekt översättning.”

Det är på sin plats med ett antal klargöranden avseende EG-rätt i detta fall.

Anderson och Sköld anser att den ”svenska översättningen” av Direktivet inte är korrekt. I Sveriges anslutningsfördrag med den Europeiska unionen anges emellertid i Artikel 170:

”Texter på ... svenska till de rättsakter som institutionerna har antagit före anslutningen och som upprättats av rådet eller kommissionen skall vara giltiga från dagen för anslutningen på samma villkor som texterna på de nuvarande nio språken.”

Det är alltså inte så att den svenska språkversionen av Direktivet är någon översättning i egentlig mening. Det är istället en språkversion som är helt likställd med övriga språkversioner.

Gemenskapsbegreppet ”juristtjänster” i den svenska språkversionen av Direktivet har således samma innebörd som tjänster av ”lawyers”, ”Anwälten” osv. i de övriga språkversionerna. Det är därför direkt felaktigt att, som Anderson och Sköld försökt sig på, göra en ”sammanvägning” av olika språkversioner och ange att ”Gemenskapsbegreppet är således ”tjänster av advokater” och inte någonting annat”. I den svenska språkversionen av Direktivet är gemenskapsbegreppet ”juristtjänster” och inte någonting annat. Det begreppet har enligt gemenskapsrätten samma innebörd som tjänster av ”lawyers” osv. i de övriga språkversionerna, alldeles oavsett vilken innebörd dessa begrepp kan ha enligt normalt språkbruk i de olika medlemsstaterna. [3] I annat fall skulle samma begrepp kunna tolkas olika i samtliga 15 medlemsstater.

Det i stycket ovan sagda har i doktrinen uttryckts på följande sätt:

”In practice, the European Court does not appear to have been troubled by linguistic differences in the texts. The reason is simple: even where there are no linguistic problems the Court does not put a great deal of weight on the literal meaning of the words ... the Court adopts the meaning which, in its view, best accords with the purpose of the provision and the policy pursued by the Court. This applies both in those cases where the same term is used in the various national systems and also in the cases where different terms are used.” [4]

Till skillnad från vad Anderson och Sköld tycks anse, är det således inte så att det står fel i den svenska ”översättningen” av Direktivet. Gemenskapsbegreppet ”juristtjänster” har istället samma innebörd som tjänster av ”Anwälten”, ”lawyers”, ”abogados” osv. i de övriga språkversionerna. I annat fall skulle det inte vara möjligt att få en enhetlig tillämpning av Direktivets momsregler inom hela den Europeiska unionen, vilket är avsikten med Direktivet.

4 Implementeringen av Direktivet och fördragskonform tolkning

Anderson och Sköld anger att den svenska staten skulle ha misslyckats i sitt uppsåt att ”översätta direktivets lydelse till svensk lagtext.” Jag kan för min del inte finna att så skulle vara fallet mot bakgrund av att det skett en ordagrann implementering av Direktivet i nu aktuell del. Enligt min mening kan man knappast begära mer av staten vid en implementering.

Anderson och Sköld för vidare ett längre resonemang om innebörden av principen om fördragskonform tolkning. Enligt den principen skall nationell rätt så långt det är möjligt tolkas så att den står i överensstämmelse med t.ex. ett EG-direktiv. Enligt Anderson och Sköld skulle det vara ”bortom vad som är möjligt” för en svensk domstol att ge begreppet ”juristtjänster” i 5 kap. 7 § ML samma innebörd som exakt samma begrepp i Direktivet. Denna bedömning gör de trots att de i sin tidigare artikel angivit, att den svenske lagstiftaren så långt möjligt försökt att implementera Direktivet genom ML.

Enligt min mening bör det inte bereda en svensk domstol några problem att ”tolka” begreppet ”juristtjänster” i ML på det sätt som EG-domstolen gjort i Hoffmann-målet. Det torde istället vara mycket enkelt mot bakgrund av att det är fråga om en ordagrann implementering. Om den svenske lagstiftaren istället använt ett annat begrepp än det som återfinns i Direktivet, hade bedömningen kunnat bli en annan.

Vidare kan noteras att problem vid fördragskonform tolkning endast uppstår i de fall konflikt föreligger mellan ett EG-direktiv och den lagstiftning som är avsedd att utgöra en implementering av det direktivet. I nu aktuellt fall kan konstateras att det, eftersom implementeringen skett ordagrant, självfallet inte uppstår någon dylik konflikt.

Det är knappast rimligt att, som Anderson och Sköld gör, begära att den svenske lagstiftaren skall använda andra begrepp än de som finns i Direktivet, för att implementeringen skall anses tillfyllest. Det riskerar istället att medföra att implementeringen blir felaktig.

Anderson och Sköld anger vidare:

”Den syn på tolkning av nationell lag som Johan Carle gör gällande är skadlig, inte bara i det nu aktuella avseendet. Generellt sett skulle principen innebära att vi, som har svenska som lagstiftningsspråk, inte längre kan ta till intäkt att begrepp i svensk lagstiftning också motsvarar vad de betyder enligt hävdvunnen uppfattning.”

Det är helt riktigt att det alltsedan Sveriges inträde i den Europeiska unionen inte kan tas som självklart att ett gemenskapsbegrepp i ett EG-direktiv, som sedermera implementerats i svensk lagstiftning, har samma betydelse som vi i Sverige skulle ge det enligt normalt språkbruk. Det är en självklarhet, eftersom annars ett och samma begrepp i EG-direktiv skulle tolkas helt olika i alla medlemsstaterna, vilket ej får ske.

Det är förvånande att jurister verksamma inom skatterätten, i vilken EG-direktiv utgör en viktig del, lever i villfarelsen att t.ex. begrepp i en svensk lag, som utgör en implementering av ett EG-direktiv, med nödvändighet har samma betydelse som de har i svensk lagstiftning som inte bygger på ett EG-direktiv. Så är inte fallet.

Andersons och Skölds synsätt skulle vidare innebära att den hävdvunna tolkningen i Sverige av ett begrepp äger företräde framför EG-rätten, trots att fråga är om tolkning av begrepp som härrör från ett EG-direktiv, dvs. ett gemenskapsbegrepp. Det kan därför finnas anledning att påpeka, att EG-rätten äger företräde framför nationell rätt och inte tvärtom.

5 Sverige kan inte avstå beskattningsrätt enligt Direktivet

Anderson och Sköld angav i sin förra artikel att ”en bestämmelse i ett direktiv inte begränsar medlemsstater från att gå härutöver” och att det således skulle vara möjligt för Sverige att avstå beskattningsrätt enligt Direktivet. Enligt Andersons och Skölds bedömning skulle alltså Sverige kunna bortse från kravet enligt Direktivet på att moms skall uttagas på advokats arbete som skiljeman.

Direktivet är emellertid ett s.k. harmoniseringsdirektiv, varför, som jag påpekade i min förra artikel, det inte är tillåtet för Sverige att avstå beskattningsrätt. Andersons och Skölds bedömning i nu aktuell del är således felaktig.

Anderson och Sköld finner av oklar anledning skäl att dra in den belgiska mervärdesskattelagen, vilken påstås undanta advokattjänster från moms. Därefter anges:

”Den belgiska mervärdesskattelagen strider således mot direktivet. I detta fall har Belgien förhandlat sig till ett undantag.”

Det är svårt att förstå varför, med Andersons och Skölds resonemang, den belgiska mervärdesskattelagen skulle stå i strid med Direktivet. Enligt vad de tidigare gjort gällande, skulle varje medlemsstat ha rätt att avstå beskattningsrätt.

Om jag förstår Anderson och Sköld rätt anser de således numera inte ens själva, att en medlemsstat kan avstå beskattningsrätt enligt Direktivet, vilket de tidigare gjort gällande.

Om Belgien har förhandlat sig till ett undantag från Direktivet, som Anderson och Sköld påstår, är det vidare irrelevant för Sverige, som inte har ett dylikt undantag. Sverige kan naturligtvis försöka erhålla ett undantag enligt de regler därför som finns i Direktivet.

6 Avslutning

Anderson och Sköld anser att det är viktigt ”för trovärdigheten i all svensk lagstiftning” att begreppet ”juristtjänster” i ML, som är en ordagrann implementering av exakt samma begrepp i Direktivet, av svensk domstol inte skall kunna ges den innebörd det givits av EG-domstolen.

Det skulle innebära att en ordagrann implementering av ett Direktiv inte är tillfyllest för att staten skall anses ha fullgjort sina åtaganden enligt EG-rätten. Det är, försiktigt uttryckt, knappast en rimlig bedömning.

Enligt min mening bör således en svensk advokat uttaga moms på sitt arbete som skiljeman på samma sätt som hans kollegor i andra EU-länder får göra som en följd av Hoffmann-målet.

Johan Carle

Advokat Johan Carle är verksam vid Mannheimer Swartling Advokatbyrås Brysselkontor och sysslar huvudsakligen med EG-rättsliga spörsmål.

  • [1]

    Med ”Direktivet” avses det s.k. Sjätte momsdirektivet.

  • [2]

    ”Bernd von Hoffmann v. Finanzamt trier”, Coleclough, S, 1998 The EC Tax Journal s. 53.

  • [3]

    Som angivits i min tidigare artikel i nu aktuell fråga har EG-domstolen t.ex. definierat innebörden av gemenskapsbegreppet ”reklamtjänster” i Artikel 9.2 e) i Direktivet, trots att det säkerligen finns ett stort antal uppfattningar i de olika medlemsstaterna om vad som kan anses innefattas i begreppet ”reklamtjänster” (Mål 68/92 France v. Commission).

  • [4]

    ”The Foundations of European Community Law”, Hartley, tredje upplagan s. 77.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%