Skattenytt nr 11 1999 s. 702

Skattetilläggen och oskuldspresumtionen

I artikeln diskuteras huruvida det är förenligt med oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen att skattetillägg utdöms utan hänsyn till huruvida uppsåt eller oaktsamhet påvisats hos den skattskyldige. På grundval av en fördjupad analys av Europadomstolens praxis och skälen för och emot olika tolkningsalternativ dras slutsatsen att skattetilläggen på denna punkt är förenliga med konventionen.

1 Inledning

Under de senaste åren har skattetilläggens förenlighet med den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) diskuterats relativt mycket. Det finns i dagsläget åtminstone en handfull debattinlägg och uppsatser som behandlar frågan. [1] Vidare har frågor som rör skattetilläggens förenlighet med Europakonventionen berörts i ett antal domar på länsrätts- och kammarrättsnivå. Intresset för dessa frågor har, om också inte sin grund i, så i vart fall accentuerats av skattekontrollutredningens betänkande ”Artikel 6 i Europakonventionen och skatteutredningen”, SOU 1996:116.

En fråga som återkommer i debatten är huruvida det strider mot oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen att påförande av skattetillägg inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet hos den skattskyldige. Med andra ord kan frågan sägas röra huruvida det är förenligt med Europakonventionen att utdöma straffsanktioner (om också de formellt anges vara av administrativ natur) på grundval av ett strikt ansvar.

Jag har tidigare berört frågeställningen mer eller mindre i förbigående, [2] och avser nu att i denna uppsats närmare diskutera och analysera argumenten för och emot olika lösningar. I den debatt som förts i Sverige, bl.a. här i Skattenytt, har frågan om skattetilläggens förenlighet med oskuldspresumtionen utgjort ett problem av flera varför analysen av förklarliga skäl inte varit särskilt djupgående.

Innan diskussionen kring oskuldspresumtionens betydelse för skattetilläggen tar vid, bör nämnas att regeringsrätten har beviljat prövningstillstånd i fyra mål (bl.a. i ett mål från kammarrätten i Stockholm, mål nr 221-97, och två mål från kammarrätten i Jönköping, mål nr 4436-96 och mål nr 2152-1998, vilka omtalas nedan) som alla rör skattetilläggens förenlighet med Europakonventionen. Regeringsrätten måste rimligen i något av dessa mål ta ställning till den fråga som här diskuteras. Avgöranden i dessa mål torde emellertid inte vara att förvänta före årsskiftet. Dessutom skall nämnas att skattetilläggen åter är föremål för en utredning (direktiv 1998:34) vars uppdrag är att göra en förutsättningslös översyn av skattetilläggen (och härvid beakta bl.a. konventionsaspekter).

2 Tillämpligheten av artikel 6.2

För att artikel 6.2 överhuvudtaget skall bli tillämplig, och denna uppsats vara av intresse i förhållande till skattetilläggen, fordras att den som blir påförd skattetillägg kan anses ha blivit anklagad för brott i Europakonventionens mening.

Vid prövning av huruvida en viss företeelse utgör anklagelse för brott utgår Europadomstolen från att ”brott” vid tillämpning av konventionen utgör ett autonomt begrepp varför den formella klassificering som görs i nationell rätt inte ensam är avgörande. Denna hållning är nödvändig för att konventionsstaterna inte skall kunna kringå konventionen enbart genom att definiera – eller etikettera – bort olika företeelser från de olika artiklarnas tillämpningsområde. Domstolen tar utöver klassificeringen hänsyn bl.a. till överträdelsens karaktär samt till sanktionens natur och stränghet. Under dessa båda rubriker kan man finna ett stort antal faktorer som tillmäts betydelse: bl.a. huruvida sanktionen är generellt tillämplig eller bara riktar sig till människor i en viss position, huruvida frihetsberövande påföljder kan komma i fråga, huruvida sanktionen ”seeks to punish as well as to deter” osv. [3]

I Sverige har frågan om skattetilläggen faller under artikel 6 varit föremål för utredning av skattekontrollutredningen. Utredningen fann efter en genomgång av Europadomstolens praxis att artikel 6 inte var tillämplig på skattetilläggen. Härvid tog utredningen särskilt fasta på:

  1. att skattetilläggen formellt inte utgör straff enligt svensk rätt,
  2. att skattetilläggen påförs utan hänsyn till huruvida det föreligger uppsåt eller oaktsamhet, samt
  3. att skattetilläggen inte kan omvandlas till fängelsestraff. [4]

Två experter som var knutna till utredningen (Cecilia Gunne och Kerstin Nyquist) reserverade sig härvidlag och påpekade bl.a. att det förhållandet att skattetilläggen utdöms på grundval av ett strikt ansvar inte är en omständighet som undantar dem från tillämpningsområdet för artikel 6, utan tvärtom kan utgöra brott mot artikel 6.2 (dvs. oskuldspresumtionen). [5]

De två reservanterna har fått stöd för sin uppfattning i ett flertal artiklar i skatterättsliga tidskrifter [6] samt av ett antal avgöranden i länsrätt och kammarrätt. [7] I såväl artiklarna som i domstolsavgörandena anförs ofta europadomstolspraxis som tillkommit efter att skattekontrollutredningen avgav sitt betänkande (och varav det bl.a. tydligt framgår att det inte är något ovillkorligt krav att det finns risk för frihetsberövande) som stöd för denna slutsats.

Själv vill jag ansluta mig till samma linje; det finns mycket som talar för att artikel 6 är tillämplig på skattetilläggen. Att påstå att det är självklart att så är fallet är emellertid att underskatta frågans komplexitet. Vilka faktorer som tillmäts avgörande betydelse i Europadomstolens domar är inte alldeles klart eftersom man använder en närmast topisk metod; dvs. man beaktar en lång rad faktorer som talar i olika riktningar medan den slutliga sammanvägningen (eller slutsatsen) inte kan anges i någon formel. Det kan följaktligen inte anses helt uppenbart, men sannolikt, att Europadomstolen skulle anse att artikel 6 är tillämplig på skattetilläggen. [8]

3 Allmänt om oskuldspresumtionen

Oskuldspresumtionen i artikel 6.2 stadgar att:

”[v]ar och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts”.

Av detta anses bl.a. följa att bevisbördan i princip skall ligga på åklagaren, att den tilltalade skall ha rätt att anföra motbevisning, att tvivel i viss utsträckning skall komma den tilltalade tillgodo samt att domstolen verkligen skall behandla den tilltalade såsom oskyldig intill dess motsatsen bevisats. [9] Ett flertal mål har gällt situationer där de tilltalade visserligen frikänts (eller i vart fall inte dömts för visst brott), men där domstolen på något sätt likväl uttalat sig på ett sätt som antytt att de med någon sannolikhet varit skyldiga.

Den fråga som är av intresse för oss har emellertid aktualiserats genom att man i vissa länder infört regler som syftar till att frita åklagaren från viss del av bevisbördan genom användandet av presumtioner. Frågan som Europadomstolen har haft att ta ställning till har alltså varit huruvida det är acceptabelt att i rättsregler föreskriva att det av förekomsten av ett viss faktum, t.ex. att A har gjort p, följer en presumtion att A:s handlande också uppfyller rekvisitet q. Innebörden av en sådan presumtion är alltså i princip att om det visas att p föreligger så behöver q inte bevisas och A kan dömas för att ha begått p och q. Europadomstolens avgöranden i denna fråga behandlas i nästa avsnitt.

4 Europadomstolens rättpraxis

Det centrala avgörandet i detta sammanhang är det s.k. Salabiaku-fallet. [10] I målet var fråga om en man som skulle hämta ett paket som kommit med ett plan tillhörande Air Zaire på en flygplats i Paris. Salabiaku trodde, enligt egen utsago, att paktetet skulle innehålla prover på afrikansk mat. Salabiaku fann emellertid inte paketet och tog därför kontakt med en anställd hos flygbolaget. Denne visade honom då en väska som inte hämtats ut och som var märkt med en bagagelapp från Air Zaire. Salabiaku varnades för att ta väskan eftersom den skulle kunna innehålla otillåtna varor. Salabiaku tog likväl väskan genom tullen varefter han greps. Det visade sig att väskan, under en falsk botten, innehöll 10 kg narkotika (bl.a. cannabis).

Enligt fransk rätt gällde att en person i besittning av narkotika som förts in utan att tulldeklareras presumerades vara skyldig till smuggling (”is deemed liable for the offence”). Detta innebar att uppsåt inte behövde styrkas. Av fransk rättspraxis följde dock att den tilltalade kunde exculpera sig genom att påvisa förekomsten av ”’a case of force majeure’ resulting ’from an event responsibility for which is not attributable’ to him and which ’it was absolutely impossible for him to avoid’”. [11]

Europadomstolen påpekade i inledningen av sitt avgörande att det i princip är upp till konventionsstaterna att bestämma förutsättningarna för straffansvar (”the constituent elements of the resulting offence”), varpå man fortsatte enligt följande:

”In particular, and again in principle, the Contracting States may, under certain conditions, penalise a simple or objective fact as such, irrespective of whether it results from criminal intent or from negligence. Examples of such offences may be found in the laws of the Contracting States”. [12]

Domstolen menade emellertid nu att Salabiaku inte fälldes för blotta (och eventuellt ouppsåtliga) innehavet av narkotikan, utan för smuggling vilket brott han med stöd av de ovan nämnda reglerna presumerades ha begått. Europadomstolens slutsats i denna del var att presumtioner i och för sig är tillåtna men att de måste hållas inom rimliga gränser och ge domstolen utrymme för en viss prövning av presumtionens hållbarhet (baksidan av detta kan sägas vara att den tilltalade ges en möjlighet att exculpera sig). Om den nationella lagstiftaren kunde nyttja sig av presumtioner vilka fråntog domstolarna varje form av prövning skulle detta innebära att oskuldpresumtionen kunde ”tömmas” på reellt innehåll.

Domstolen tog sedan ställning till huruvida de franska reglerna i det konkreta fallet tillämpats på ett sätt som var förenligt med konventionen. Härvid fann domstolen att de franska domstolarna ”were careful to avoid resorting automatically to the presumption” och att ”they exercised their power of assessement”, varför tillämpningen inte kunde anses stå i strid med oskuldspresumtionen.

Europadomstolen kom till motsvarande slutsats också i det närbesläktade fallet Pham Hoang:

”It therefore appears that the Court of Appeal duly weighed the evidence before it, assessed it carefully and based its finding of guilt on it. It refrained from any automatic reliance on the presumptions created in the relevant provisions of the Customs Code and did not apply them in a manner incompatible with Article 6 paras. 1 and 2.” [13]

Sammanfattningsvis framgår av denna praxis att användandet av presumtioner står i strid med artikel 6.2 i den mån presumtionen fråntar domstolen reell prövningsrätt vid fastställandet av sakförhållandena. Det enda som uttryckligen sägs om strikt ansvar är att sådant ansvar i princip är tillåtet. Här kan särskilt hänvisas till det strax ovan citerade uttalandet från Pham Hoang där det framgår att det som Europadomstolen närmast är intresserad av är hur fastställandet av sakförhållandena (jfr orden ”weighed the evidence”) går till, dvs. att den tilltalade inte automatiskt presumeras ha begått den gärning han anklagas för, medan man inte ägnar något intresse åt vilka krav som uppställs för ansvar.

5 Tolkningar av Europadomstolens praxis

5.1 Strikt ansvar är otillåtet

Europadomstolens dom i Salabiaku har, trots att Europadomstolen uttryckligen sade att strikt ansvar i princip (och under vissa förutsättningar) är konventionsenligt, tolkats som att påförande av straffsanktioner utan hänsynstagande till uppsåt eller oaktsamhet strider mot artikel 6.2.

Vad gäller svenska uttalanden i detta avseende kan det vara lämpligt att börja med reservanternas uppfattning i skattekontrollutredningens betänkande. I denna utredning menade man, som ovan nämnts, att skattetilläggen inte faller inom tillämpningsområdet för artikel 6. Detta motiverades bl.a. med att de svenska skattetilläggen kan påföras utan att uppsåt eller oaktsamhet behöver påvisas, vilket fråntar skattetilläggen en utpräglad straffrättslig karaktär.

De båda reservanterna menade häremot att detta förhållande inte kan tillmätas vikt vid bedömning av huruvida artikel 6 är tillämplig i förhållande till skattetilläggen. De anförde vidare att:

”[d]et förhållandet att Sverige troligen även bryter mot den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6 vid påförande av skattetilläggen förändrar knappast tilläggens karaktär av avskräckande och bestraffande påföljd.” [14]

Här uttalas alltså, om också på ett relativt otydligt sätt, att krav på uppsåt eller oaktsamhet inte är en förutsättning för att artikel 6 skall vara tillämplig, utan tvärtom är ett krav som följer av oskuldspresumtionen för det fall artikeln – på andra grunder – befinns vara tillämplig.

Hans Eklund och Anders Johansson (skattejurister vid KPMG Bohlins) har senare också anslutit sig till denna tolkning. I en artikel från 1998 refereras det ovan citerade uttalandet varefter författarna i en sammanfattning konkluderar genom att säga att den svenska regleringen ”inte kan anses uppfylla konventionens krav, bl.a. såvitt gäller den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6.2”. [15] I en senare artikel, från 1999, är författarna mer explicita och menar att domen i Salabiaku förutsätter att den ifrågavarande domstolen har frihet att företa en ”skuldprövning”. De menar vidare att de svenska domstolarna, vid påförande av skattetillägg, inte har möjlighet att vidta en sådan skuldprövning varför slutsatsen blir att den svenska skattetilläggsregleringens ”strikta ansvar” står i strid med artikel 6.2 i Europakonventionen. [16]

Till en liknande slutsats kommer även Stig Alexandersson som i en artikel i Juridisk tidskrift framhåller att skattetillägg påförs på objektiva grunder, dvs. utan krav på oaktsamhet eller uppsåt, vilket enligt Alexanderson innebär ”en klar presumtion för att den skattskyldige i realiteten är ’skyldig’”. På grund av att eftergiftsgrunderna är mycket begränsade drar Alexandersson slutsatsen att det inte finns något utrymme för den ”verkliga prövning” som fordras enligt domen i Salabiaku, och att skattetilläggen i denna del därför står i strid med Europakonventionen. [17]

Även Börje Leidhammar påpekar i en artikel rörande skattetilläggens förhållande till Europakonventionen att det kan ”ifrågasättas om inte det strikta ansvaret, i den utformning som nu gäller för påföring av skattetillägg, kan anses strida mot oskuldspresumtionen”. [18]

I en nyligen meddelad – och i relevanta delar ovanligt utförlig – dom har också länsrätten i Göteborg kommit till denna slutsats. I domen citeras domen i Salabiaku-fallet varefter man av denna dom samt av domen i Pham Hoang-fallet drar slutsatsen att det ”får ... anses framgå att en nationell domstol, för att uppfylla kraven i artikel 6.2 i Europakonventionen, måste kunna ta hänsyn till den enskildes uppsåt eller vårdslöshet”. [19] Länsrätten menar vidare att det enligt taxeringlagen inte finns utrymme att ta hänsyn till faktorer såsom uppsåt och oaktsamhet – eftergiftsgrunderna anses med andra ord inte ge tillräckligt utrymme för en skuldprövning – och att det därför står i strid med artikel 6.2 att utdöma skattetilläggen på objektiva grunder. [20]

Även på kammarrättsnivå har frågan varit uppe till bedömning. Kammarrätten i Stockholm har, i åtminstone två fall, berört skattetilläggens förenlighet med Europakonventionen och artikel 6. Inte i något av dessa mål framgår emellertid explicit huruvida domstolen anser att ett strikt ansvar strider mot oskuldspresumtionen. I det första fallet menade domstolen att artikel 6 i och för sig var tillämplig, men att tillämpningen av skattetilläggsregleringen i det enskilda fallet inte kunde anses strida mot artikel 6: ”den oriktiga uppgiftens beskaffenhet i detta fall, som avser underlåtenhet att redovisa en viss försäljningsintäkt, [är inte] sådan att påförandet av skattetilläggen strider mot artikel 6 i Europakonventionen”. [21] I det andra målet konstaterade kammarrätten blott att ”tillämpningen av reglerna om skattetillägg i förevarande fall inte kan anses strida mot artikel 6 i Europakonventionen”. [22] , [23]

Kammarrätten i Göteborg har också den i två färska avgöranden kommit att beröra skattetilläggen och oskuldspresumtionen. I dessa mål, som är likalydande i dessa delar konstateras först att skatte- och avgiftstilläggen inte generellt eller principiellt kan anses strida mot artikel 6. En annan sak är, menar Kammarrätten, att beslut om skatte- eller avgiftstillägg

”i vissa fall kan strida mot konventionen, t.ex. om den skattskyldige varken varit vårdslös eller haft uppsåt vad gäller lämnade uppgifter eller om skattetilläggets storlek skulle strida mot den s.k. proportionalitetsprincipen som ofta åberopas i Europadomstolens praxis.” [24]

Kammarrätten går därefter igenom vad det ifrågavarande bolaget gjort och konkluderar sedan genom att säga att ett påförande av skattetillägg i målet ”mot bakgrund härav ... inte [kan] anses strida mot Europakonventionen”. Härmed avser kammarrätten rimligen att de oriktiga uppgifterna, i det ifrågavarande fallet, faktiskt lämnats uppsåtligen eller av oaktsamhet och att detta förhållande gör att ett påförande av skattetillägg inte står i strid med konventionen.

Slutligen bör också nämnas två avgöranden från kammarrätten i Jönköping. I dessa mål menade kammarrätten att de ”subjektiva inslag som må finnas” visserligen inte beaktas vid påförande av skattetillägg, men att detta inte strider mot Europakonventionen eftersom ”ytterligare en sida av saken finnes, nämligen att ett påfört skattetillägg kan efterges med tillämpning av regler som inte är så ogynnsamma för den skattskyldige”. Detta uttalande får förstås så att kammarrätten menar att strikt ansvar kan vara konventionsstridigt men att den, till skillnad från länsrätten i Göteborg, finner att eftergiftsgrunderna ger tillräckligt utrymme att beakta den enskildes skuld (vilket därmed gör skattetilläggen förenliga med Europakonventionen). [25]

Om vi övergår till mer straffrättsligt inriktade framställningar kan vidare noteras att Vagn Greve (professor i straffrätt i Köpenhamn) menar att Salabiaku rimligen bör innebära att ett fullständigt strikt ansvar står i strid med oskuldspresumtionen. [26] Ytterligare kan nämnas att företagsbotsutredningen (under ledning av justitierådet Dag Victor) utan att direkt ta ställning i frågan pekar på att ett strikt straffansvar skulle kunna tänkas stå i strid med artikel 6.2. [27]

Som framgår av denna översikt över debatten är det en vanlig åsikt att (det är möjligt att) skattetilläggen strider mot oskuldspresumtionen i artikel 6.2. Någon mer ingående argumentation för denna ståndpunkt förs dock inte. Min avsikt är att här närmare granska argumenten för denna slutsats, men också att – omvänt – påvisa att det tvivelsutan finns möjlighet att tolka Europadomstolens praxis i hithörande hänseende så att den i princip godtar ett strikt ansvar vid påförande av straffliknande sanktioner. Innan denna granskning av argumenten för de alternativa tolkningarna tar vid vill jag emellertid göra läsaren uppmärksam på att det finns uttalanden av innebörd att Europakonventionen inte lägger hinder i vägen för ett strikt straffansvar.

5.2 Strikt ansvar är tillåtet

Som ovan visats finns i Sverige många som anser att det strikta ansvar som tillämpas vid utdömande av skattetilläggen utgör ett brott mot artikel 6.2 i Europakonventionen. Motsatt åsikt finns emellertid – vilket inte har framkommit i den tidigare förda debatten – företrädd i förhållandevis auktoritativa källor.

Till att börja med kan hänvisas till vissa standardverk rörande Europakonventionen. I Harris, O’Boyle och Warbricks bok om konventionen, som av vissa anses höra till de absolut främsta handböckerna med inriktning på Europakonventionen, sägs t.ex. uttryckligen att Salabiaku-fallet ger stöd för att det är tillåtet med strikt straffansvar:

”As the Salabiaku case also decided, Article 6(2) does not prohibit offences of strict liability, which are a common feature of the criminal law of the Convention parties. An offence may thus be committed, consistently with Article 6(2), on the basis that a certain act has been committed, without it being necessary to prove mens rea.” [28]

På samma sätt menar Francis G. Jacobs och Robin White i sin bok om konventionen att Europadomstolen i Salabiaku-fallet

”refused to import into the concept of the presumption of innocence any requirement of proof of any mental element”. [29]

Vidare har, i Norge, Torkel Opsahl gett uttryck för uppfattningen att oskuldspresumtionen inte har direkta implikationer för lagens ”vilkår for straff” varför den knappast ”forbyr ... objektivt straffansvar”. [30] Opsahl menar (vilket ligger helt i linje med den argumentation jag för i avsnitt 6) att ”også den som objektivt rammes, kan bli dømt hvis det er nok etter loven, bare det ikke er tvil om beviset for dette”. [31]

Härutöver har frågan aktualiserats i ett danskt brottmål vilket har blivit internationellt känt genom att den nationella domstolen begärde förhandsavgörande av EG-domstolen. Bakgrunden var att en dansk lastbilschaufför i Nederländerna hade brutit mot reglerna om vilotid i EG:s förordning 543/69 (rörande harmonisering av viss sociallagstiftning rörande vägtransporter). I Danmark fanns vidare en bestämmelse som stadgade objektivt bötesansvar för den arbetsgivare i vars intresse transporten (vid vilken överträdelsen sker) utförts. Följaktligen åtalades den danske arbetsgivaren. Vestre Landsret fann under målets gång anledning att fråga EG-domstolen om förordning 543/69 lade hinder i vägen för en reglering som innebär att arbetsgivaren, på objektiva grunder får ansvara för anställdas överträdelser (detta kunde bl.a. anses påverka konkurrensen eftersom ansvarsförutsättningarna inte var likadana i andra medlemsstater).

EG-domstolen konstaterade, utan att diskutera Europakonventionens betydelse i sammanhanget, att strikt ansvar var förenligt med förordningen under förutsättning av att ”the penalty provided for is similar to those imposed in the event of infringement of provisions of national law of similar nature and importance and is proportionate to the seriousness of the infringement committed”. [32]

Generaladvokaten van Gerven fann däremot anledning att undersöka huruvida detta strikta ansvar var förenligt med medlemsstaternas konstitutionella traditioner och med Europakonventionen och därigenom också kunde anses förenligt med EG-rättens allmänna rättsprinciper rörande ”fundamental rights”. Van Gerven menade här att Europadomstolen i Salabiaku-fallet givit uttryck för att strikt ansvar inte kan anses vara generellt förbjudet, utan tvärtom förenligt med Europakonventionen under förutsättning av att det håller sig inom rimliga gränser. Dessa gränser borde enligt van Gerven sättas av proportionalitetsprincipen, vilket innebär att avgörande för om ett strikt ansvar är förenligt med de mänskliga rättigheterna är huruvida det strikta straffansvaret är nödvändigt och rimligt för att uppnå målen med regleringen. [33] När van Gerven sedan tillämpade sitt resonemang på det konkreta fall han hade framför sig fann han att den danska regleringen höll sig inom de ramar som uppställs av proportionalitetsprincipen och att den följaktligen var förenlig med Europakonventionen.

När målet kom åter till Danmark och Vestre Landsret uttalade domstolen, i den del som här är av intresse, att Europadomstolens dom i Salabiaku-fallet synes förutsätta ”at sådant ansvar [dvs. strikt ansvar] – i hvert fald under visse betingelser – må anses for konventionsmæssigt”. Eftersom inte heller EG-rätten lade hinder i vägen för ett strikt ansvar dömdes arbetsgivaren till böter. Domen fastställdes senare av Højsteret. [34]

6 Konstruktion av argumentationen för de två tolkningsalternativen

6.1 Salabiaku-domen innebär ett förbud mot strikt ansvar

Innebörden av Salabiaku-fallet var, som ovan nämnts, att presumtioner som inte går att motbevisa och fråntar domstolen all egentlig prövningsrätt strider mot artikel 6.2. Det som gjort att domen i Salabiaku tolkats på ett sätt som gör att den förbjuder ett strikt straffansvar är att det i praktiken är mycket liten skillnad mellan:

  1. ett system med strikt straffansvar, och
  2. ett system där ansvar visserligen förutsätter uppsåt men där detta samtidigt presumeras (utan att detta går att motbevisa).

Vid strikt ansvar måste enbart rent objektiva omständigheter föreligga och därmed bevisas (uppsåt eller oaktsamhet krävs inte och behöver därför inte bevisas). Vid uppsåtspresumtioner måste i princip både objektiva och subjektiva (dvs. uppsåt eller oaktsamhet) omständigheter föreligga, men de subjektiva elementen behöver inte påvisas eftersom de presumeras. Detta kan illustreras genom följande figur:.

Objektiva rekvisitSubjektiva rekvisit
Strikt ansvar– krävs för ansvar– krävs ej för ansvar
– skall bevisasreell innebörd: uppsåt behöver inte föreligga
Uppsåtspresumtion– krävs för ansvar– krävs för ansvar
(icke motbevisbar)– skall bevisas– behöver ej bevisas
reell innebörd: kravet på uppsåt å ena sidan och presumtionen å den andra tar s.a.s. ut varandra vilket i praktiken innebär att uppsåt inte behöver föreligga

Från denna figur är steget sedan inte särskilt långt till följande resonemang:

  1. Enligt Salabiaku-domen råder ett förbud mot icke motbevisbara presumtioner; den enskilde måste ha möjlighet att exculpera sig (domstolen måste ha en verklig prövningsrätt).
  2. Strikt ansvar kan i praktiken likställas med en icke motbevisbar uppsåtspresumtion; den innebär att den enskilde saknar möjlighet att exculpera sig (domstolen har ingen möjlighet att ta hänsyn till frånvaro av uppsåt och oaktsamhet eftersom dessa faktorer per definition är irrelevanta). [35]
  3. Strikt ansvar är otillåtet.

Av det förhållandet att det är otillåtet med en icke motbevisbar presumtion avseende subjektiva rekvisit drar man således slutsatsen att det också är otillåtet att överhuvudtaget inte uppställa något krav på subjektiva rekvisit. Man kan säga att denna tolkning bygger på tanken att situationer som i praktiken är helt analoga bör behandlas på samma sätt. [36]

Om artikel 6.2 skall förstås på detta sätt så innebär det att för alla sanktioner (inklusive många s.k. administrativa sanktioner) som faller under artikel 6 gäller att de inte får påföras på grundval av ett (helt) strikt ansvar. Från rättspolitisk synpunkt vore det måhända tilltalande om artikel 6.2 verkligen hade denna innebörd. Strikt ansvar är problematiskt från moralisk synpunkt – många har under åren framfört åsikten att skattetilläggen ofta slår både hårt och orättvist – och effektivitetsmässigt torde det inte vara någon avgörande nackdel om ett (helt) strikt ansvar vore förbjudet.

Jag tror emellertid att det kan ifrågasättas om den ovan beskrivna tolkningen av Salabiaku-domen är korrekt och skall i nästa avsnitt på ett förhållandevis kortfattat sätt försöka motivera detta.

6.2 Salabiaku-domen innebär inte ett förbud mot strikt ansvar

I detta avsnitt skall jag försöka underbygga tesen att Salabiaku-domen inte implicerar ett förbud mot strikt ansvar. Denna alternativa tolkning av Salabiaku-domen bygger på tanken att ord som ”skuld” och ”skyldig” när de används i relation till oskuldspresumtionen och artikel 6.2 kan betyda åtminstone två olika saker.

Å ena sidan (1) kan skuld syfta på skuld i den betydelse ordet har i den straffrättsliga skuldprincipen. Skuld innebär då ungefärligen att man handlat med uppsåt eller av oaktsamhet. Mer vardagligt uttryckt implicerar skuld i denna betydelse att man ”rår för” det man gjort, att man åtminstone borde ha kunnat undvika att göra som man faktiskt gjorde.

Å andra sidan (2) kan skuld ha en snävare innebörd och endast syfta på att man gjort det man anklagas för (vad detta nu må vara), dvs. att man gjort vad som krävs för att vara skyldig enligt den ifrågavarande regeln. Skyldig i denna betydelse kan man vara alldeles oavsett om man på något sätt kan sägas inneha skuld i den tidigare, snävare, betydelsen (för regeln behöver ju inte nödvändigtvis uppställa ett krav på uppsåt, oaktsamhet etc.). Skuld i denna senare betydelse är alltså ett begrepp som är relativt, dvs. det är helt beroende av vad reglerna uppställer för krav. [37]

I princip kan sägas att om orden skuld och skyldig i artikel 6.2 används i den förstnämnda betydelsen (1) så ger detta visst stöd för en tolkning av innebörd att strikt ansvar strider mot oskuldspresumtionen. Kravet på att man skall presumeras vara oskyldig kan då läsas som ett krav på att man skall presumeras ha handlat utan uppsåt eller oaktsamhet (och att uppsåt eller oaktsamhet därför måste påvisas innan man kan anses ”skyldig”). [38]

Om man använder orden skuld och skyldig i den senare betydelsen (2) blir resultatet det motsatta. Oskuldspresumtionens innebörd blir då att det, innan motsatsen bevisats, skall presumeras att man inte har gjort det som krävs för att man skall kunna dömas enligt en viss regel. Huruvida detta innefattar uppsåt eller oaktsamhet är helt beroende av huruvida regeln kräver uppsåt eller oaktsamhet.

Denna senare tolkning av oskuldspresumtionen, som jag vill hävda är den rimliga, betyder att oskuldspresumtionen i grunden reglerar hur myndigheter och domstolar skall behandla den misstänkte (dvs. som oskyldig) intill dess sakfrågan är avgjord, dvs. intill dess det visats att den tilltalade gjort det som han anklagas för. Med andra ord rör oskuldspresumtionen i första hand de processuella regler som avgör hur sakförhållandena i ett mål fastställs (till denna typ av regler hör bl.a. olika presumtionsregler). Den enskilde skall inte kunna dömas för annat eller mer än det som man i laga ordning visat att han gjort. [39] Däremot har oskuldspresumtionen inga direkta implikationer för innehållet i de materiella reglerna (t.ex. att subjektiva rekvisit måste finnas).

Som stöd för denna ståndpunkt kan, utöver Europadomstolens ganska tydliga uttalande i Salabiaku-domen, [40] starka skäl anföras.

Först och främst kan visas att den argumentation som ligger till grund för antagandet att strikt ansvar är otillåtet inte kan användas generellt utan att resultatet blir oacceptabelt. Som påvisats i föregående avsnitt innebär denna argumentation att eftersom det är otillåtet med en icke motbevisbar uppsåtspresumtion så är det också otillåtet att överhuvudtaget inte kräva uppsåt eller oaktsamhet (eftersom detta i praktiken ger samma resultat som en icke motbevisbar uppsåtspresumtion). Om man nu gör denna argumentation generell (och låter den omfatta även andra rekvisit än subjektiva) får man en regel av innebörd att det av ett förbud mot en icke motbevisbar presumtion avseende en viss omständighet också följer ett förbud mot att överhuvudtaget inte uppställa något krav på att omständigheten skall föreligga.

Att en dylik generell regel leder till orimliga resultat kan lättast påvisas om vi för ett ögonblick helt bortser från eventuella subjektiva rekvisit och istället koncentrerar oss på ett exempel som enbart rör de objektiva rekvisiten. Antag att t.ex. att stöld i ett visst rättssystem förutsätter 1) tagande 2) av annans sak, samt 3) skada. Med stöd av Salabiaku-domen torde det vara okontroversiellt att hävda att det vore otillåtet att ha en regel av innebörd att den som tagit annans sak skall presumeras – på ett sätt som inte går att motbevisa – ha orsakat skada. Detta skulle strida mot oskuldspresumtionen eftersom den tilltalade skulle dömas för mer (eller annat) än vad som bevisats i laga ordning. Han skulle dömas för att ha tagit annans sak och ha orsakat skada trots att det bara visats att han tagit annans sak.

Om man i detta läge fullföljer resonemanget på samma sätt som har gjorts beträffande uppsåtspresumtioner, dvs. att ett förbud mot en icke motbevisbar uppsåtspresumtion implicerar ett förbud mot att inte uppställa krav på uppsåt eller oaktsamhet, leder det till att oskuldspresumtionen innefattar ett förbud mot att överhuvudtaget inte ha ett skaderekvisit.

Förbud mot uppsåtspresumtioner utan möjlighet till eller motbevisning →förbud mot att inte kräva uppsåt oaktsamhet (förbud mot strikt ansvar)
Förbud mot skadepresumtioner utan möjlighet till motbevisning →förbud mot att inte kräva skada

På samma sätt kan man resonera avseende precis vilket rekvisit som helst: för den enskilde är en icke motbevisbar presumtion avseende ett visst rekvisit i praktiken likvärdigt med att ansvar överhuvudtaget inte förutsätter detta rekvisit. Konsekvenserna av att på detta vis utsträcka resonemanget till andra rekvisit än just uppsåt och oaktsamhet är naturligtvis helt orimliga. [41] Slutsatsen blir därför att vi inte kan uppställa en generell regel av innebörd att ett förbud mot icke motbevisbara presumtioner avseende ett visst rekvisit implicerar ett förbud mot att överhuvudaget inte uppställa ett krav på detta rekvisit.

Om vi inte kan uppställa en generell regel med denna innebörd måste vi följaktligen – om vi vill hävda att oskuldspresumtionen innefattar ett förbud mot strikt ansvar – särbehandla de subjektiva rekvisiten vid tillämpning av oskuldspresumtionen.

Men varför skulle vi göra det?

Ett skäl skulle möjligen kunna vara att artikel 6.2 trots allt innehåller ord som skuld och skyldig och att den därigenom skulle ha en viss koppling till frågor om skuld i betydelsen (1), dvs. uppsåt och oaktsamhet etc. Men som ovan påvisats är orden skuld och skyldig dubbeltydiga och jag vill hävda att det av övrig praxis rörande artikel 6.2 framgår att ordet skuld används i den betydelse som ovan betecknats med (2), dvs. skuld är att vara ”skyldig till det man anklagas för att ha gjort”. En någorlunda kvalificerad gissning är att en studie kring oskuldspresumtionens idéhistoriska bakgrund också skulle peka i denna riktning.

Ytterligare kan påpekas att strikt ansvar är vanligt förekommande bl.a. i England. Mot bakgrund av att Europadomstolen är försiktig med att helt avvika från de rättsliga traditionerna i konventionsstaterna, [42] förefaller det osannolikt att den skulle utdöma det strikta ansvaret helt. Däremot kan tänkas att man, liksom van Gerven, vill uppställa vissa gränser för användningen.

Innebörden av det här förordade tolkningsalternativet är alltså att det inte strider mot artikel 6.2 att utdöma skattetillägg utan att påvisa att den skattskydlige handlat uppsåtligen eller oaktsamt. Eftersom reglerna inte fordrar uppsåt eller oaktsamhet har den skattskyldiges skuld (i betydelsen ”skyldig till det som krävs”) lagligen fastställts så länge som det är visat att han lämnat en oriktig uppgift. Med andra ord innebär Salabiaku-fallet inte att artikel 6.2 kräver en verklig ”skuldprövning” (prövning av uppsåt eller oaktsamhet), men däremot en verklig prövning av hållbarheten av presumtioner i den mån sådana används. Några presumtioner används emellertid inte vid påförande av skattetilläggen, varför denna problematik saknar relevans.

Tolkningen innebär också att det kan vara tillåtet att laborera med ett strikt ansvar men otillåtet att kräva uppsåt och samtidigt presumera det (trots att de båda alternativen i praktiken innebär detsamma) beroende på att det senare alternativet innebär att man frångår oskuldspresumtionen därigenom att man dömer den tilltalade för något annat (och mer) än vad som bevisats i laga ordning (dvs. man dömer för uppsåtligt brott trots att uppsåt inte påvisats). Vid utdömande av skattetillägg är ansvaret förvisso strikt, men den enskilde anklagas lastas heller inte för mer än att han – rent objektivt sett – lämnat en oriktig uppgift.

Mot denna bakgrund kan också sägas att anledningen till att Europadomstolen var bekymrade över den franska uppsåtspresumtionen inte så mycket var att den i praktiken innebar (eller kunde ha inneburit) ett strikt ansvar utan att den kunde ha medfört att Salabiaku kunde dömas för ett brott utan att det verkligen visats att han begått just detta brott. Med andra ord är det det förhållandet att man inte skall döms för mer (eller något annat) än vad som visats som i första hand följer av kravet på att ens skuld lagligen skall fastställas.

7 Avslutning

Jag har i artikeln argumenterat för uppfattningen att strikt ansvar inte står i strid med oskuldspresumtionen. Det går förvisso att finna skäl som talar i motsatt riktning, men jag bedömer dessa som relativt sett mindre tungt vägande. Det förhållandet att strikt ansvar sannolikt inte generellt strider mot oskuldspresumtionen innebär emellertid inte nödvändigtvis att strikt ansvar i alla sammanhang skulle vara tillåtet. Europadomstolen uttalar explicit i Salabiaku-fallet att det finns gränser för vad som kan accepteras. Exempelvis bör det finnas någon gräns för vilken typ av sanktioner som kan påföras på grundval av ett strikt ansvar. [43] Hur dessa gränser skall dras är emellertid högst oklart. Måhända kan man, som generaladvokaten van Gerven, [44] finna stöd i proportionalitetsprincipen, (som för övrigt är en allmän princip som används också av Europadomstolen).

Skulle det mot förmodan visa sig att oskuldspresumtionen, i strid med den analys som ovan gjorts, innebär ett förbud mot att påföra straffsanktioner på grundval av ett strikt ansvar återstår det att avgöra huruvida eftergiftsgrunderna kan anses ge tillräckligt utrymme för att beakta den enskildes ”skuld” i ett konkret fall. Eftersom eftergiftsgrunderna i 5:6 taxeringslagen tillämpas relativt strikt och frånvaro av uppsåt och oaktsamhet inte generellt anses vara grund för eftergift torde det vara diskutabelt om så vore fallet.

Petter Asp

Petter Asp är docent i straffrätt vid Uppsala universitet.

  • [1]

    Se Eklund & Johansson, Hög tid för omprövning av den svenska skattetilläggsregleringen, SN 1998 s. 276–284, Leidhammar, Straff eller avgift? – skattetillägg i belysning av artikel 6 i Europakonventionen, SST 1998 s. 829–840, Alexandersson, Europakonventionens betydelse i mål gällande skattetillägg, JT 1998/99 s. 251–263 samt Eklund & Johansson, Europakonventionens tillämpning i mål om skattetillägg, SN 1999 s. 174–185. Jfr även Mutén, Orimligt skattetillägg, SST 1998 s. 599–601.

  • [2]

    Se Asp, EG:s sanktionsrätt, Uppsala 1998 s. 179 not 37.

  • [3]

    Se närmare Asp, EG:s sanktionsrätt, s. 320 ff.

  • [4]

    Se SOU 1996:116 s. 112 ff. (kanske framför allt på s. 119).

  • [5]

    Här kan noteras att en viss omständighet (t.ex. ett krav på uppsåt eller oaktsamhet) inte gärna kan vara en förutsättning för tillämpligheten av artikel 6 och samtidigt vara ett krav som följer av att artikel 6 är tillämplig (jfr Asp, EG:s sanktionsrätt s. 303). Däremot kan det förhålla sig så att denna omständighet varken är avgörande för tillämpligheten av artikel 6 eller är ett krav som följer av artikeln.

  • [6]

    Se Alexandersson JT 1998/99 s. 258 f., Eklund & Johansson SN 1998 s. 282 f., Leidhammar SST 1998 s. 835 ff. samt Eklund & Johansson SN 1999 s. 174 ff.

  • [7]

    Se t.ex. Länsrätten i Göteborg, dom av den 12 maj 1999 i mål nr 1155-99 s. 5 ff. samt Kammarrätten i Stockholm, dom av den 17 november 1998 i mål nr 221-1997. Se även Kammarrätten i Göteborg, dom av den 21 juni 1999 i mål nr 2861–2865-1998 och dom den 21 juni 1999 i mål nr 2866–2869-1998.

  • [8]

    Här kan t.ex. jämföras med fallet Ravnsborg v. Sweden, ECHR, Ser. A, No. 283, 1994 där böter för rättegångsförseelser var uppe till bedömning. Enligt min mening borde man med tillämpning av Europadomstolens kriterier tvivelsutan finna att artikel 6 är tillämplig i förhållande till dessa böter (bl.a. är de formellt klassificerade som straff enligt svensk rätt). Europadomstolen kom emellertid till motsatt slut. Möjligen kan hävdas att detta avgörande helt enkelt är feldömt (vilket skulle kunna bero på att Europadomstolen fått bristfällig eller otillräcklig information om rättegångsförseelserna och de regler som omgärdar dessa).

  • [9]

    Se allmänt t.ex. Jacobs & White, The European Convention on Human Rights, Oxford 1996 s. 150 ff. och Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Stockholm 1997 s. 200 ff. samt för behandling av vissa mer specifika frågeställningar Träskman, Presumtionen om den för brott misstänktes oskyldighet, Festskrift till Lars Welamson, 1987 s. 469–486 samt Omvänt eller bakvänt? Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1998 s. 352–367.

  • [10]

    Salabiaku v. France, ECHR, Ser. A, No. 141-A, 1988.

  • [11]

    Salabiaku v. France, ECHR, Ser. A, No. 141-A, 1988 punkt 19.

  • [12]

    Salabiaku v. France, ECHR, Ser. A, No. 141-A, 1988 punkt 27.

  • [13]

    Pham Hoang v. France, ECHR, Ser. A, No. 243, 1993 punkt 36.

  • [14]

    SOU 1996:116 s. 167.

  • [15]

    Eklund & Johansson SN 1998 s. 284.

  • [16]

    Eklund & Johansson SN 1999 s. 181 f.

  • [17]

    Alexandersson JT 1998/99 s. 259 ff.

  • [18]

    Leidhammar SST 1998 s. 837 f. I en not hänvisas till Salabiaku varvid uttalas att den franska konstruktionen i detta fall accepterades beroende på att tillämpningen var försiktig och att den anklagades gav en reell möjlighet att exculpera sig.

  • [19]

    Länsrätten i Göteborg, dom av den 12 maj 1999 i mål nr 1155-99.

  • [20]

    Länsrätten tolkade slutligen, i syfte att bringa skattetilläggen i överensstämmelse med oskuldspresumtionen, in ett krav på oaktsamhet i den svenska regleringen. Domstolen kom därmed att göra en prövning av huruvida den oriktiga uppgiften lämnats uppsåtligen eller av oaktsamhet och fann härvidlag att den skattskyldige i vart fall handlat oaktsamt. Detta är i och för sig ett praktiskt sätt att lösa frågan, men om oskuldspresumtionen verkligen kräver att uppsåt eller oaktsamhet fastställs kan ifrågasättas om det är tillräckligt att detta sker ex officio av en domstol i andra instans. Ett sådant förfaringssätt innebär ju i praktiken att den enskilde inte fått möjlighet att argumentera och försvara sig mot anklagelsen i den del den gäller uppsåtligt eller oaktsamt handlande. Jfr även Johansson & Eklund SN 1999 s. 180.

  • [21]

    Kammarrätten i Stockholm, dom av den 17 november 1998 i mål nr 221-1997. Möjligen avses att den ifrågavarande överträdelsen får anses ha begåtts uppsåtligen.

  • [22]

    Kammarrätten i Stockholm, dom av den 14 juni 1999 i mål nr 8455-1998.

  • [23]

    Ytterligare en kammarrättsdom meddelades när denna artikel befann sig på korrekturstadiet: Kammarrätten i Stockholm, dom av den 17 september 1998 i mål nr 1459–1460-1998. Domen torde böra förstås så att kammarrätten inte anser att artikel 6 är tillämplig i förhållande till skattetilläggen.

  • [24]

    Kammarrätten i Göteborg, dom av den 21 juni 1999 i mål nr 2861–2865-1998 och dom den 21 juni 1999 i mål nr 2866–2869-1998.

  • [25]

    Kammarrätten i Jönköping, dom av den 18 februari 1999 i mål nr 2152-1998 och dom av den 29 april 1999 i mål nr 4436-1996.

  • [26]

    Greve, Traek af den danske strafferet i EF-perspektiv I, Ansvarslærens almindelige del, København 1993 s. 196.

  • [27]

    SOU 1997:127, del A, s. 337 f. där det sägs att oskuldspresumtionen innebär ”svårigheter” i förhållande till ett system med strikt ansvar.

  • [28]

    Harris, O’Boyle & Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights, London 1995 s. 244.

  • [29]

    Jacobs & White, The European Convention on Human Rights, Oxford 1996 s. 152.

  • [30]

    Opsahl, Menneskerettigheterne i straffeprosessen, Lov og frihet, Festskrift till Johs. Andenæs på 70-årsdagen 7 september 1982, s. 492. Opsahls uttalande är från tiden före Salabiaku-domen och det är naturligtvis möjligt att hans slutsats skulle ha blivit en annan om han läst domen.

  • [31]

    Opsahl, Menneskerettigheterne i straffeprosessen, s. 504 not 40. Ytterligare författare kan åberopas: se t.ex. Andrew Ashworth, Article 6 and the Fairness of Trials, Criminal Law Review 1999 s. 261–272 på s. 266.

  • [32]

    C-326/88 Anklagemyndigheden v. Hansen & Søn I/S [1989] ECR I-2911 s. 2936 f.

  • [33]

    C-326/88 Anklagemyndigheden v. Hansen & Søn I/S [1989] ECR I-2911 s. 2927 f.

  • [34]

    Se U 1995.9 H (där även Vestre Landsrets avgörande finns med).

  • [35]

    Man kan säga att en möjlighet att exculpera sig eller att motbevisa något förutsätter att den ifrågavarande omständigheten överhuvudtaget är relevant, och eftersom innebörden av strikt ansvar är att faktorer som uppsåt eller oaktsamhet är irrelevanta är frågan om att exculpation eller motbevisning redan från början utesluten.

  • [36]

    Jfr även Asp, EG:s sanktionsrätt s. 179 not 37.

  • [37]

    Se rörande dessa två skuldbegrepp även Asp, EG:s sanktionsrätt s. 385.

  • [38]

    Jfr särskilt Alexandersson som argumenterar för att ett strikt ansvar innebär ”en klar presumtion för att den skattskyldige i realiteten är ’skyldig’”. Här används termen skyldig på ett sätt varigenom det klart framgår att det är skuld i den förstnämnda (1) betydelsen (dvs. uppsåt, oaktsamhet etc.) som avses.

  • [39]

    Vilka krav som sedan uppställs för att man skall anse något vara bevisat på ett acceptabelt sätt är en annan fråga.

  • [40]

    Se ovan vid not 12.

  • [41]

    Eftersom oskuldspresumtionen torde innebära ett förbud mot icke motbevisbara presumtioner avseende alla (eller i vart fall de flesta) typer av rekvisit leder resonemanget ut i oändligheten.

  • [42]

    Jfr t.ex. Harris, O’Boyle & Warbrick, Law of the European Convention of Human Rights s. 7 ff.

  • [43]

    Det finns naturligtvis goda skäl att anse det människorättsovärdigt att utdöma mycket långa fängelsestraff och dödsstraff på objektiva grunder.

  • [44]

    Se C-326/88 Anklagemyndigheden v. Hansen & Søn I/S [1989] ECR I-2911 s. 2927 f.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%