Skattenytt nr 5 1999 s. 199

Att föra talan i EG-domstolen i mål om begäran om förhandsavgörande

I mitt tidigare arbete som processansvarig för indirekta skatter på Riksskatteverket (RSV) hade jag förmånen att få delta i studiebesök och att agera som ombud för RSV vid EG-domstolen vid vardera ett tillfälle. Erfarenheterna från detta och de frågeställningar som ställdes då frågan om förfarandet i mål om begäran om förhandsavgörande första gången aktualiserades på RSV under 1997 ligger till grund för följande redogörelse och personliga reflektioner. Förhoppningen är att denna framställning skall klargöra förfarandet då en nationell domstol begär förhandsavgörande och underlätta förståelsen för hur det är att föra talan i EG-domstolen för den som är ombud för en part.

1 Två domstolar

Den 18 april 1951 undertecknades i Paris fördraget om den Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), som trädde i kraft i juli 1952. För denna kol- och stålgemenskap inrättades ett antal institutioner, bl.a. en domstol. Den 25 mars 1957 undertecknades de två Romfördragen, dvs. dels fördraget om den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), dels fördraget om den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), samtidigt som det bestämdes att det i fortsättningen skulle finnas en domstol för alla de tre gemenskaperna.

Genom den Europeiska enhetsakten, som trädde i kaft den 1 juli 1987, beslutade dåvarande tolv medlemsstater om inrättandet av en förstainstansdomstol. Skälet var att domstolens arbetsbörda hade ökat dramatiskt och att domstolen därför behövde avlastas från en del av sitt arbete. Sedan den 1 november 1989 finns det således två domstolar i den Europeiska Unionen (EU), EG-domstolen (la Cour de justice des Communautés Européennes eller förkortat ”la Cour”) och Förstainstansrätten (le Tribunal de première instance des Communautés Européennes, eller förkortat ”le Tribunal”). Förstainstansrätten handlägger t.ex. tjänstemannamål, dvs. arbetsrättsliga tvister mellan gemenskapen och dess anställda, och mål avseende överklagande av kommissionens beslut i konkurrensärende.

Båda domstolarna är belägna intill varandra i ett område som heter le Plateau de Kirchberg, en bit utanför den centrala delen av staden Luxemburg i staten Luxemburg. EG-domstolens byggnad kallas för ”le Palais de la Cour de Justice” och Förstainstansrättens byggnader, som uppfördes 1989, kallas för ”le bâtiment Erasmus” och ”le bâtiment Thomas Moore”.

2 Allmänt om EG-domstolen

2.1 EG-domstolens tre skepnader

Man brukar säga att EG-domstolen har tre skepnader då den utgör 1. författningsdomstol, 2. en vanlig internationell domstol och 3. en förvaltningsdomstol. Det är i sin skepnad av förvaltningsdomstol som EG-domstolen prövar en begäran om förhandsavgörande. En sådan begäran görs enligt artikel 177 i EG-fördraget.

2.2 EG-domstolens sammansättning

EG-domstolen har för närvarande 15 domare, dvs. en domare från varje medlemsstat, och nio generaladvokater. Ingen av generaladvokaterna är svensk. Generaladvokaten har samma ställning som domarna på så sätt att de har samma anställningsvillkor som domarna. Deras uppgifter skiljer sig dock väsentligt från domarnas. Medan generaladvokaterna gör rättsutredningar och lägger fram motiverade förslag till beslut är det domarna som dömer i målen. Generaladvokaterna är således aldrig med och dömer i målen.

Domstolen kan döma i stort plenum (15 domare), litet plenum (11 domare) eller på avdelning med tre eller flera domare.

3 Förfarandet vid EG-domstolen vid begäran om förhandsavgörande

3.1 Allmänt

Förfarandet vid EG-domstolen styrs av tvingande regler i de tre fördragen (se avsnitt 1), i protokollet om domstolens stadga och av domstolens rättegångsregler. Domstolen kan således inte avvika från dessa regler. Förfarandet består av en skriftlig och en muntlig del. Reglerna om förfarandet är anpassade till en flerspråkig gemenskap och de påverkar karaktären av och syftet med den skriftliga och muntliga delen. Syftet med det skriftliga förfarandet är att ge EG-domstolen, dvs. domarna och generaladvokaten, en uttömmande redovisning av faktiska omständigheter, parternas grunder och argument samt deras yrkanden. Syftet med det muntliga förfarandet är att det skall vara ett komplement till det skriftliga förfarandet och det får således i princip inte innebära upprepningar av vad som redan har framförts skriftligen (jfr avsnitt 3.7.3).

3.2 Den nationella domstolen begär förhandsavgörande

Det är den nationella domstolen som begär förhandsavgörande. Det måste vara fråga om ett domstolsliknande organ enligt EG-rätten för att organet skall kunna hänskjuta en sådan begäran. Skatterättsnämnden har därvid inte ansetts utgöra ett sådant domstolsliknande organ som kan begära förhandsavgörande (se EG-domen i Victoriafilm, C-134/97). Frågan huruvida ett av Skatterättsnämnden meddelat förhandsbesked kan anses utgöra ”en konstruerad rättstvist” och därför inte skulle kunna hänskjutas till EG-domstolens prövning kommer att aktualiseras i EG-domstolens mål X AB och Y AB ./. RSV, C-200/98.

Syftet med att kunna begära förhandsavgörande hos EG-domstolen är att en nationell domstol skall kunna inhämta yttrande om EG-rätten när domstolen anser att behov av detta föreligger. Enligt artikel 177 tredje stycket i EG-fördraget är dock nationell domstol, mot vars beslut talan inte får föras enligt nationell lag, skyldig att hänskjuta frågan för förhandsavgörande. Detta innebär således bl.a. att Regeringsrätten i sin egenskap av högsta förvaltningsdomstol är skyldig att hänskjuta en fråga för förhandsavgörande, såvida inte s.k. acte claire kan anses föreligga, dvs. att frågan redan har besvarats av EG-domstolen eller att svaret på frågan är helt givet. Detta är dock en ”skyldighet” med modifikation, eftersom det alltid ankommer på sistainstansrätten att självständigt bedöma om frågan redan har besvarats av EG-domstolen eller om svaret på frågeställningen är helt givet.

Benägenheten att begära förhandsavgörande hos medlemsstaternas domstolar varierar mycket. Exempelvis har den franska högsta förvaltningsdomstolen sällan begärt förhandsavgörande. Av de nya medlemsstaterna Österrike, Finland och Sverige har de österrikiska domstolarna hittills begärt förhandavgöranden i ungefär dubbelt så många fall som Finland och Sverige sammantaget gjort.

Part vid nationell domstol kan således inte själv begära förhandsavgörande utan får i stället i processen vid den nationella domstolen framställa yrkande om att fråga i målet skall hänskjutas till EG-domstolen. Den nationella domstolen gör en självständig bedömning av yrkandet. Det finns således ingen skyldighet för den nationella domstolen att hänskjuta ett mål endast på den grunden att någon av parterna har yrkat det. Det normala i Sverige synes hittills ha varit att frågan aktualiserats av den skattskyldige parten medan det allmänna intagit en mer restriktiv hållning till behovet av sådant hänskjutande. Den nationella domstolen kan även besluta om hänskjutande ex offico, dvs. oavsett om någon av parterna har begärt det. Ett beslut om att begära förhandsavgörande eller att avslå ett yrkande därom kan inte överklagas enligt svensk rätt. Här kan nämnas att Skandia begärde och beviljades resning i ett mål avseende ett överklagat förhandsbesked på mervärdesskatteområdet, då Regeringsrätten, enligt Skandias mening, inte tillämpat EG-rätten på ett korrekt sätt (se Skattenytt 1997 nr 9 s. 565 och nr 12 s. 743).

När den nationella domstolen hänskjuter en fråga om tolkning av gemenskapsrätten till EG-domstolen vilandeförklarar den samtidigt målet som är anhängiggjort vid den i avvaktan på EG-domstolens avgörande.

3.3 Frågan som hänskjuts till EG-domstolen

Den fråga som hänskjuts till EG-domstolen skall avse tolkningen av EG-rätten och inte tolkningen av nationell rätt eller en prövning av nationella reglers förenlighet med EG-rätten. I praktiken sker ändock en prövning av nationella reglers förenlighet med EG-rätten. EG-domstolen upprätthåller distinktionen genom formuleringar som ”en regel av det slag som den nationella domstolen beskrivit” eller ”en lag som den omstridda inte är förenlig med”. EG-domstolen känner sig i allmänhet inte bunden av hur frågan har formulerats av den nationella domstolen, utan formulerar ofta om frågan så att den blir korrekt ställd och svaret användbart för den nationella domstolen. EG-domstolen skall inte heller ta ställning till den konkreta tvisten vid den nationella domstolen, men svaret på den hänskjutna frågeställningen anknyter ofta i så hög grad till det aktuella målet att svaret i EG-domstolen blir helt avgörande för utgången i målet i den nationella domstolen.

3.4 Språket

Det är viktigt att skilja på rättegångsspråket och domstolens interna arbetsspråk. Rättegångsspråk är samtliga officiella språk inom EG, vilka för närvarande är 11 språk. Inom EG-domstolen är dessutom gaeliska ett officiellt språk. Inom EG-domstolen finns således 12 officiella språk. I ett mål avseende begäran om förhandsavgörande är rättegångsspråket normalt det språk som används vid den nationella domstol som har hänskjutit frågan till domstolen. Möjligheten finns numera att under vissa förutsättningar tillåta ett annat rättegångsspråk vid den muntliga förhandlingen. Regeln om rättegångsspråk frångås vid förenade mål. Är det olika språk i de olika målen utgör samtliga aktuella språk rättegångsspråk.

EG-domstolens interna arbetsspråk är franska. Domstolens personal använder således franska i den interna kommunikationen och i det dagliga arbetet.

3.5 Ombud

Till skillnad från vad som gäller i andra typer av mål vid EG-domstolen (t.ex. ogiltighetstalan och mål om fördragsbrott) får i mål om förhandsavgörande varje person som är behörig att företräda och/eller bistå en part i målet vid den nationella domstolen göra detta även vid EG-domstolen. Eftersom svenska parter i ett skattemål inte är skyldiga att företrädas av ett ombud enligt de svenska processrättsliga reglerna har de således möjlighet att själva göra sina skriftliga och muntliga inlägg i EG-domstolen.

3.6 Den skriftliga inlagan

Den nationella domstolens begäran om förhandsavgörande skrivs på den nationella domstolens processpråk och skickas till EG-domstolen. Efter översättning av begäran meddelar justitiesekreteraren vid domstolen parterna i målet, medlemsstaterna, kommissionen och i vissa fall rådet om den inkomna begäran. Dessa får två månader på sig att inkomma med skriftliga inlagor. Tidsfristen räknas från den tidpunkt då nämnda mottagare tagit del av begäran. Notera att denna frist inte kan förlängas. Det finns ingen skyldighet för parterna eller övriga att inkomma med skriftligt yttrande. Kommissionen inkommer dock alltid med yttrande. Den som missar tvåmånadersfristen får normalt inte sin skriftliga inlaga tillförd akten i målet.

Inlagorna är inte föremål för några särskilda formkrav. De skall dock vara undertecknade och ingivna i original. När den nationella domstolen är svensk skriver parterna sina inlagor på svenska, som är rättegångsspråk. Eventuella medlemsstater som yttrar sig skriver sina inlagor på sina respektive språk. Med hänsyn till att samtliga inlagor som inkommer till EG-domstolen skall översättas till andra språk är det nödvändigt att de är klara och precisa till sin utformning. Upprepningar bör således undvikas i texten. Ännu viktigare att tänka på är dock att inte använda sig av en komplicerad terminologi och att inte skriva för långa meningar. Vid utformningen av ett skriftligt yttrande på ett så litet språk som svenska, måste särskilt beaktas att varken domarna eller generaladvokaten läser yttrandena på originalspråket utan i översättning. Detta innebär att om en text är oklar på originalspråket är risken stor att den blir ännu mer oklar i en översättning.

Syftet med den skriftliga inlagan är att ge förslag till EG-domstolen på hur den hänskjutna frågeställningen skall besvaras och att ge en kortfattad men fullständig redogörelse för argumenten för detta. Det måste därvid vara möjligt för domstolen att genom endast en genomläsning få en överblick över de mest väsentliga faktiska och rättsliga omständigheterna. Detta möjliggörs genom en uttömmande men kortfattad framställning. En sådan översiktlighet kan också underlättas genom att inlagan struktureras med olika avsnitt med numrerade rubriker och underavsnitt.

Den nationella domstolen kan ha varit mycket utförlig i sin begäran om förhandsavgörande både vad gäller att redovisa de faktiska omständigheterna och relevant lagtext. Den nationella domstolen kan dessutom låta parterna yttra sig över utformningen av begäran innan den skickas till EG-domstolen. Detta påverkar naturligtvis utformningen av en parts skriftliga inlaga. Om en part ansluter sig till den redovisning av omständigheterna i målet som framgår av den nationella domstolens begäran om förhandsavgörande, är det tillräckligt att ange det, och i stället koncentrera framställningen på sådant som parten anser vara av särskild vikt att notera.

Förutom en redogörelse för relevanta faktiska omständigheter och relevanta bestämmelser i den nationella lagstiftningen skall ett skriftligt yttrande innehålla den rättsliga argumenteringen, varvid hänvisningar bör göras till relevant rättspraxis i EG-domstolen.

Hänvisningar till EG-domar skall därvid göras fullständigt. Vid citat från EG-domar eller generaladvokatens yttranden bör part lämpligen även ange under vilken punkt detta avsnitt återfinns. Det skriftliga yttrandet skall även innehålla ett förslag till hur den frågeställning som ställts av den nationella domstolen skall besvaras. Yttrandet bör avslutas med en sammanfattning av partens ståndpunkter i målet.

Till en skriftlig inlaga skall fogas de handlingar som åberopas och som argumentationen stöder sig på.

Den skriftliga inlagan kan antingen skickas till EG-domstolen, eller ges in direkt till domstolens kansli under kontorstid eller till vakten i domstolsbyggnadens huvudentré efter kontorstid.

3.7 Det muntliga förfarandet

3.7.1 Begäran om muntlig förhandling

Efter översättning skickas de skriftliga inlagorna till och delges parterna i målet, medlemsstaterna, kommissionen och rådet (jfr avsnitt 3.6), dock utan att dessa får möjlighet att skriftligen yttra sig över inlagorna. I stället tillfrågas de av EG-domstolen om de vill begära muntlig förhandling. Det räcker därvid att någon av nämnda mottagare begär muntlig förhandling för att en sådan skall hållas. Det finns inget tvång för part att infinna sig till en muntlig förhandling men det normala är att den som begärt muntlig förhandling också inställer sig till förhandlingen.

En berörd part som inte har gett in ett skriftligt yttrande är oförhindrad att begära att få yttra sig muntligen och att, för det fall muntlig förhandling hålls, särskilt under förhandlingen besvara argument som angetts i skriftliga inlagor.

3.7.2 EG-domstolens förberedelse för muntlig förhandling

När det skriftliga förfarandet är avslutat och alla översättningar gjorda lägger referenten i målet fram en förberedande rapport vid ett allmänt sammanträde, där domstolens samtliga ledamöter deltar. Parterna får inte tillgång till denna rapport. Samtidigt bestäms dagen för den muntliga förhandlingen. Kallelse till den muntliga förhandlingen sänds till parterna i målet, medlemsstaterna, kommissionen och i vissa fall till rådet. Samtidigt ombeds dessa att ange hur lång tid de avser att tala vid det muntliga anförandet.

Den tid som ett ombud, dvs. även företrädare för kommissionen, rådet och andra medlemsstater, har till förfogande för det muntliga anförandet är normalt 30 minuter i mål inför domstolen i plenum eller inför avdelning med fem domare och 15 minuter i mål inför avdelning med tre domare (jfr avsnitt 2.2). Undantagsvis kan längre tid än 30 minuter beviljas, dock längst 60 minuter. En sådan begäran måste också göras hos justitiesekreteraren och vara denne till handa senast 14 dagar före förhandlingen med en utförlig motivering och med angivande av den tid som ombudet anser nödvändig. Beslut avseende en sådan begäran meddelas ombudet senast en vecka före förhandlingen.

3.7.3 Partsombuds förberedelse inför det muntliga anförandet

Inför den muntliga förhandlingen upprättar referenten i målet en förhandlingsrapport (”le rapport d’audience”), som innehåller en sammanfattning av de faktiska omständigheterna och berörda parters yttranden. Den skickas cirka tre veckor innan förhandlingen till partsombuden och de ombud som företräder andra som deltar i målet. Har parternas uppfattningar därvid inte uppgetts på ett korrekt sätt skall partsombuden meddela detta till justitiesekreteraren och ange vilka ändringar som behöver göras. Det är därefter referenten själv som bestämmer om påtalade ändringar behöver göras i förhandlingsrapporten. På förhandlingsdagen läggs också kopior av förhandlingsrapporten på ett bord utanför rättegångssalen. I de fall det inte förekommer någon muntlig förhandling kallas förhandlingsrapporten i stället för referentens rapport.

Syftet med det muntliga anförandet är, såsom påpekats i avsnitt 3.1, att utgöra ett komplement till det skriftliga förfarandet och det skall således inte innebära en upprepning av vad som redan framförts skriftligen. Tanken är att partsombuden skall göra pläderingar, där ombuden poängterar sina huvudargument och bemöter motpartens argument. Detta är det enda tillfället ett partsombud har att bemöta det som sagts i de skriftliga yttrandena.

Detta sätt att plädera har sin förebild i det franska rättsväsendet. Men det finns betydande skillnader mellan en plädering inför EG-domstolen och inför en fransk domstol. I fransk domstol förutsätts ombudet plädera fritt utan manuskript. Detta torde i praktiken vara omöjligt i EG-domstolen, även om domstolen i sin vägledning till bl.a. ombuden avråder partsombuden från att enbart läsa upp ett manuskript. Att detta är omöjligt beror på att pläderingen är tidsbegränsad men framförallt på att den skall simultantolkas (jfr avsnitt 4). Det finns visserligen alltid en risk att ett manuskript innehåller mer komplicerade meningar och att en uppläsning sker snabbare än om framförandet görs fritt utan manuskript med stöd av välstrukturerade minnesanteckningar och med användning av ett enkelt ordval och korta meningar. Det är naturligtvis en läggningsfråga vilken form som passar bäst för ett partsombud. Även manuskript kan utformas med enkla begrepp och kortfattade meningar. Genom att läsa detta med en normal talhastighet kan i princip samma resultat uppnås som vid ett muntligt framförande utan manuskript. Det ombud som talar för fort kommer dessutom obönhörligen att avbrytas av ordföranden eller någon annan av rättens ledamöter, vilket kan störa koncentrationen.

Det är mycket viktigt att den begärda tiden för det muntliga anförandet hålls (jfr avsnitt 4). Även om man har begärt 30 minuter till sin plädering skall man inte använda mer tid än som är absolut nödvändigt. Det accepteras således att den begärda tiden underskrids men den bör helst inte överskridas med mer än fem minuter. Detta bevakas av rättens ordförande. Skälet till att domstolen håller så hårt på tidsaspekten är att tidsåtgången för varje förhandling planeras utifrån denna tid.

3.7.4 Den muntliga förhandlingen

Det är viktigt att som partsombud vara i god tid i EG-domstolen. Ändringar i tiden för förhandlingen är inte ovanliga. Dessa meddelas dock partombuden, men eftersom en ändring kan ske endast några dagar före förhandlingen är det alltid lämpligast att åka ner till Luxemburg dagen innan förhandlingen. På så sätt saknar det betydelse om en sen förhandlingstid blir tidigarelagd till förmiddagen.

Den som åker taxi till domstolen gör klokt i att förvissa sig om att taxichauffören förstår till vilken domstol man önskar åka. Alla taxichaufförer är nämligen inte medvetna om att med ”la Cour” avses EG-domstolen (jfr avsnitt 1).

Domstolsbyggnaden är av säkerhetsskäl bevakad. Vid ankomsten till domstolen måste man därför anmäla sig vid receptionen, varvid legitimation i form av pass eller annan legitimationshandling måste uppvisas. Därefter lämnar vaktmästaren (på företrädesvis franska eller tyska) en beskrivning av hur man skall ta sig till den rättegångssal där den muntliga förhandlingen skall hållas. Som partsombud hänvisas man till det advokatrum som finns i anslutning till rättegångssalen. Alla partsombud kallas i EG-domstolen för advokater, oavsett om ombudet är det eller inte enligt sitt lands egna regler. Advokatrummet liknar ett omklädningsrum med smala skåp där man kan hänga in sina kläder. Det råder tvång för partsombud att bära kappa vid den muntliga förhandlingen. Alla ombud bär svarta kappor av det slag som de använder i sina hemländer och de brittiska partsombuden bär dessutom peruk. Kapporna bör lämpligen bäras utan kavaj inunder, eftersom de är mycket varma och tunga. Domstolen har ett antal kappor till förfogande för lån. Begäran om sådant lån skall anmälas i förväg till justitiesekreterarens kansli, som då ser till att det finns en lånekappa tillgänglig i aktuellt advokatrum. Det förutsätts emellertid att partsombuden normalt har egna kappor. Det finns möjlighet att låta sy upp kappor efter fransk förebild på skrädderier i Frankrike. Detta har Utrikesdepartementet gjort och även RSV har beställt sådana kappor.

Domarna och generaladvokaten bär röda kappor. Justitesekreteraren eller dennes företrädare är protokollförare och bär också röd kappa. Protokollföraren sitter alltid längst ut till höger och generaladvokaten längst till vänster från partsombudens sida sett. Ordföranden sitter i mitten.

Målen påropas inte som vid en svensk domstol med att partsombuden väntar utanför rättegångssalen och ombeds komma till salen. Istället förutsätts parterna i målet samt företrädare för kommissionen, medlemsstaterna och rådet, att infinna sig i god tid i rättegångssalen. Det finns normalt fyra bord för parter och kommissionen. Kommissionen sitter till vänster och partsombuden till höger från åhörarplats sett, varvid den skattskyldiges ombud sitter längst fram. Längst till vänster om parterna sitter referentens och generaladvokatens rättssekreterare. Längst till höger om partsombuden sitter en rättsbetjänt som är klädd i jackett.

Runtom i rättssalen finns tolkbås. Normalt förekommer det inte tolkning till alla tolv medlemsspråk vid en muntlig förhandling. Tolkningen kan då i stället ske via en annan tolkning genom s.k. länktolkning. Det går till på så sätt att man vid en förhandling där t.ex. svenska utgör rättegångsspråket endast har ett fåtal tolkar som kan svenska. Övriga språk tolkas då via en annan tolkning, t.ex. från svenska till engelska till grekiska.

Det finns efter svenska mått mätt generöst tilltagna åhörarplatser. Eftersom EG-domstolen dagligen besöks av olika studiegrupper besöks nästan varje förhandling av någon eller några av dessa grupper.

När parter och åhörare har tagit plats i rättegångssalen och innan målet påropas inne i salen kallas de ombud som skall föra talan i målet till domarnas rum, vilket är beläget bakom det podium där domarna sitter. Där presenteras ombuden för domarna. Ombuden får då också reda på om domarna eller generaladvokaten har några frågor som de kommer att ställa under den muntliga förhandlingen.

Därefter intar ombuden sina platser i rättegångssalen. Rättsbetjänten annonserar ankomsten av rättens ledamöter med att ropa ”la Cour”, varvid alla i rättegångssalen reser sig.

Är den muntliga förhandlingen dagens första förhandling skall först de domar som skall meddelas eller de yttranden av generaladvokaten som skall lämnas denna dag läsas upp i korthet genom att domslut och konklusionerna av yttrandena anges.

Ordföranden ger därefter ordet till det ombud som skall hålla det första muntliga anförandet. Turordningen är därvid att ombudet för den som är klaganden i det nationella målet börjar. Därefter talar ombudet för den som är motpart i det nationella målet, varefter medlemsstaterna och rådet får ordet. Det är alltid kommissionen som talar sist.

Om en part företräds av flera ombud får högst två av dem hålla muntligt anförande och anförandenas sammanlagda tid får inte överskrida nämnda tidigare tidsfrister (se avsnitt 3.7.2).

Det bör noteras att ombuden endast kan höras om de talar direkt i mikrofonen. Alla i rättegångssalen, inkl. åhörarna, har tillgång till hörlurar där olika översättningar kan väljas för avlyssning. Den som håller ett muntligt anförande kan därvid höra ett mummel från lurarna som möjliggör för denne att få en uppfattning av om tolkarna ligger ”i fas” med tolkningen. Det gäller att tala fortlöpande. Ombudet bör därför anpassa talhastigheten så att det normalt aldrig blir tyst i lurarna. Skulle så vara fallet kan det innebära att det muntliga anförandet hålls för långsamt.

Det är inte tillåtet att lämna in manuskriptet till det muntliga anförandet till rätten (se avsnitt 3.7.3). Manuskriptet anses inte heller inlämnat till domstolen genom att det har lämnats till tolkarna (se avsnitt 4). Det utgör endast ett arbetsmaterial för dessa som inte lämnas vidare till domarna. Domarnas möjlighet att gå tillbaka och kontrollera vad som sades vid det muntliga anförandet utgörs i stället av att det muntliga anförandet tas upp på band.

Såsom nämnts är rättegångsspråket den nationella domstolens språk, vilket innebär att parterna vid den nationella domstolen, företrädare för den svenska regeringen (som alltid företräds av tjänsteman från Utrikesdepartementet, ofta biträdd av tjänsteman från Finansdepartementet då fråga är om skattemål) och företrädare för kommissionen talar svenska. Detsamma gäller den som företräder rådet. Andra medlemsstater talar sina respektive språk.

Efter de muntliga anförandena ställs de frågor som parterna förberetts på vid mötet med domarna. Först får referenten ställa frågor, därefter generaladvokaten och de övriga domarna. Även andra frågor än dem som parterna informerats om kan därvid ställas som en följd av de muntliga anförandena. Domarna och generaladvokaten är inte bundna av rättegångsspråket utan kan ställa frågor på något av de andra officiella språken inom gemenskapen än rättegångsspråket. De som är bundna av rättegångsspråket förutsätts dock lämna svar på detta språk.

Efter detta bereds de ombud som så önskar möjlighet att avge en kort replik. Här ges normalt ingen möjlighet till paus eller annan betänketid. Det finns ingen tid att ringa eventuell ”back-up” hemma i Sverige för att få råd. En sådan ”back-up” kan endast fungera fram till dess att den muntliga förhandlingen inleds. Det kan vara taktiskt att vara två ombud för en part och låta ett av ombuden koncentrera sig på det muntliga anförandet och det andra ombudet att eventuell replikera på vad som sägs i de olika muntliga anförandena. Ett annat alternativ är att låta ett ombud biträdas av en eller flera sakkunniga personer (jfr Utrikesdepartementets biträde från de olika sakdepartementen).

Ordföranden frågar avslutningsvis när generaladvokaten kan avge sitt förslag till avgörande. Generaladvokaten ger besked om detta, varefter förhandlingen förklaras avslutad.

3.8 Generaladvokatens yttrande och domen

Generaladvokaten brukar avge yttrande, dvs. förslag till avgörande en till två månader efter den muntliga förhandlingen. I mer komplicerade mål kan det dröja upp till sex månader. Dom brukar meddelas ca sex månader efter det att generaladvokaten lämnat sitt yttrande. Notera att det endast är domen på rättegångsspråket som är autentisk. Å andra sidan är franska arbetsspråket i domstolen, vilket innebär att alla domar först skrivs på franska för att sedan översättas till respektive rättegångsspråk. Detta innebär i sin tur att alla andra språkversioner av en dom än den franska är mer eller mindre bra översättningar av den ursprungliga franska versionen.

3.9 Rättegångskostnader och rättshjälp

EG-domstolen överlåter genom en standardformulering åt den nationella domstol som hänskjutit målet till domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. Institutioner och medlemsstater bär sina egna kostnader.

Rättshälp kan beviljas av EG-domstolen oavsett målets karaktär, dvs. även i mål om förhandsavgörande. I sådana mål skall parterna emellertid först söka hjälp hos behörig nationell myndighet. Den enskilde parten i det nationella målet i Sverige kan begära ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. Handläggningen vid EG-domstolen anses utgöra ett led i handläggningen av det nationella målet och parternas kostnader för deras medverkan vid EG-domstolen skall därför behandlas på samma sätt som övriga kostnader i det nationella målet.

4 Några avslutande personliga reflektioner

I EG-domstolens vägledning för bl.a. ombud sägs att det rekommenderas starkt att skriftliga yttranden inges, eftersom den tid som är avsatt för muntliga anföranden är mycket begränsad.

Detta stämmer i princip, men å andra sidan kan frågan om EG-rätten ha argumenterats ingående av parterna i den nationella domstolsprocessen, vilket sedan återges utförligt av den nationella domstolen i begäran om förhandavgörande. I EG-domstolens vägledning sägs samtidigt att parterna endast skall ange sådant som är nytt och annars ansluta sig till det som den nationella domstolen anfört. Om så således är fallet blir ju parten ändå i praktiken hänvisad till det tidsbegränsade muntliga anförandet. Detta ställer i princip parten inför två olika handlingsalternativ, att utveckla den EG-rättsliga problematiken ytterligare med alla de upprepningar som oundvikligen följer av detta eller att vidhålla vad som anförts av den nationella domstolen i begäran om förhandsavgörande.

I EG-domstolens nämnda vägledning rekommenderas att partsombuden håller ett så fritt anförande som möjligt med stöd av endast minnesanteckningar. Det kan hända att detta är det mest lämpliga om man pratar t.ex. något av de ”stora” språken franska eller engelska och dessutom har stor erfarenhet av att hålla denna typ av muntliga anföranden. För ett svenskt partsombud blir emellertid situationen, enligt min mening, annorlunda.

Ett svensk partsombud måste alltid beakta att ingen av rättens ledamöter utom den svenske domaren, under förutsättning att han deltar i förhandlingen, förstår vad som sägs utan att detta simultantolkas. Genom att skriva ett manuskript som faxas i god tid till huvudtolken, dock senast så att det är tolkarna till handa dagen före förhandlingen, kan ombudet möjliggöra en högre kvalitet av tolkningen (jfr avsnitt 3.7.4). Tolkarna hinner då förbereda sig för tolkningen genom att läsa igenom manuskriptet och de riskerar inte att bli överraskade av t.ex. olika tekniska begrepp. Hela syftet med att hålla en muntligt anförande kan gå förlorad genom en dålig simultantolkning. Det kan således inte nog poängteras vikten av att förutsättningar ges för en bra tolkning. Detta måste rimligen underlättas av ett manuskript. Min personliga mening är därför att ett partsombud lämpligen bör skriva och i möjligaste mån hålla sig till detta manuskript. Genom att hålla sig till ett manuskript kan dessutom det partsombud som är ovant få en bättre kontroll av tidsåtgången vid det muntliga anförandet.

I EG-domstolens vägledning sägs vidare att varje ombud måste, mot bakgrund av vad som är syftet med den muntliga förhandlingen, bedöma huruvida det verkligen finns anledning att hålla ett muntligt anförande eller om det är tillräckligt att hänvisa till de skriftliga yttrandena. Parts underlåtenhet att hålla ett muntligt anförande tolkas aldrig som ett vitsordande av det som muntligen görs gällande av en part. Inte heller bör det anses utgöra ett vitsordande av vad som skriftligen anges i parternas inlagor. Vid bestämmandet av om muntlig förhandling skall begäras måste alltid beaktas att i mål om förhandsavgörande kan berörda parter endast bemöta en annan berörd parts skriftliga yttrande genom ett muntligt anförande. Detta talar för att alltid begära muntlig förhandling. Det finns dock inget självändamål med att begära muntlig förhandling. Har part inget att tillägga efter att ha läst de skriftliga inlagorna i målet kan skälet för att begära muntlig förhandling starkt ifrågasättas. Det kan ju dessutom vara så att kommissionen delar någondera av parternas inställning, varför detta möjligen kan utgöra skäl för i vart fall den parten att inte begära muntlig förhandling och infinna sig till en sådan.

Avslutningsvis vill jag lämna följande rekommendationer till svenska parter och deras ombud som för första gången skall föra talan i EG-domstolen efter det att ett mål blivit hänskjutet för förhandsavgörande.

Utgångspunkten bör alltid vara att ett skriftligt yttrande skall lämnas. Tvåmånadersfristen måste därvid alltid hållas. Muntlig förhandling bör begäras om det finns anledning att bemöta vad som sagts i övriga berörda parters skriftliga inlagor eller om dessa ger anledning till ett förtydligande av det egna skriftliga yttrandet. Den som skall hålla muntligt anförande måste ha kappa i rättegångssalen. Kappa kan lånas hos EG-domstolen eller sys upp på beställning hos skrädderier. Om kappa måste lånas skall en begäran om detta framställas hos justitiesekreteraren. Det muntliga anförandet bör skrivas ned och faxas i god tid till huvudtolken, dock senast ett dygn före den muntliga förhandlingen. Resan till Luxemburg bör göras senast kvällen innan förhandlingsdagen. Man bör vara i god tid i domstolsbyggnaden. Man bör tala långsamt och tydligt vid det muntliga anförandet, så att tolkarna hinner med att simultantolka. Annars kan hela syftet med att inställa sig till den muntliga förhandlingen till stor del förfelas. Man skall aldrig tala längre tid än den tid som begärts för det muntliga anförandet.

Följande adresser samt telefon- och telefaxnummer kan vara bra att känna till:

EG-domstolens postadress:

Cour de justice des Communautés Européennes,

L-2925 Luxemburg

Skriftliga inlagor sänds till:

Cour de justice des Communautés Européennes

– Greffe –

L-2925 Luxemburg

Tel (växel: (+352) 4303-1

Kansli: (+352) 43 37 66

Tolkningstjänsten: (+352) 4303-3697

Presstjänsten: (+352) 4303-2500

Växel: (+352) 4303-2036

Källor:

Rundegren, Hans:Proceduren vid EG-domstolen, Juristförlaget (1995)
EG-domstolen:Vägledning för ombud, rådgivare och advokater SELECTED INSTRUMENTS relating to the Organization, Jurisdiction and Procedure of the Court (1993 edition)
Statsrådsberedningen:Redaktionella och språkliga frågor i EU-arbetet, PM 1996:4 (reviderad 1998-06-30)

Maj-Britt Remstam

Maj-Britt Remstam arbetar som skattejurist på Ernst & Young AB.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%