Skattenytt nr 6 1999 s. 297

A Inkomstskatt

A4 Inkomst av näringsverksamhet

4.1 Inkomst av näringsverksamhet eller inte, m.m.

4.1.1 Beskattning av kursvinst

I en plenidom den 4 november 1988 (RÅ 1988 ref. 135) fann Regeringsrätten – med ändring av tidigare praxis – enhälligt att kursförlust på lån i utländsk valuta som nedlagts i (dåvarande inkomstslaget) annan fastighet generellt utgjorde en avdragsgill omkostnad vid inkomstberäkningen.

RÅ 1998 not 191 gällde Joakim B:s inkomsttaxering 1989. Joakim B. var delägare i ett handelsbolag som under sommaren 1988 gjort en kursvinst hänförlig till en fastighet i Australien. Inkomst av fastighet i utlandet utgjorde särskild förvärvskälla i inkomstslaget kapital och skulle i enlighet med bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 38 § KL och 39 § 2 mom. KL i deras lydelse vid 1989 års taxering beräknas med ledning i tillämpliga delar av de bestämmelser som gällde för motsvarande slag av fastighet i Sverige.

Länsrätten beskattade Joakim B. för dennes del av handelsbolagets kursvinst, 82 000 kr. Kammarrätten fann, under åberopande att bolaget vid tidpunkten för kursvinsten med fog kunnat utgå från att vinsten var skattefri samt med beaktande av de skattemässiga konsekvenserna som ändringen av praxis medförde för Joakim B., att vinsten inte utgjorde skattepliktig inkomst. Regeringsrätten fastställde Länsrättens domslut med följande motivering:

I överensstämmelse med det principiella ställningstagande som kommit till uttryck i rättsfallet RÅ 1988 ref. 135 får den kursvinst som Joakim B. erhållit bedömas ha utgjort skattepliktig intäkt enligt 24 § 1 mom. KL i lagrummets lydelse vid 1989 års taxering. Den omständigheten att kursvinsten tillfallit Joakim B. före domen av den 4 november 1988 har inte av hänsyn till grundläggande rättsprinciper eller av annat skäl utgjort hinder mot att, enligt vad taxeringsnämnden gjort och länsrätten godtagit, beskatta honom för vinsten. Riksskatteverkets talan skall därför bifallas.

Att avdragsrätten för kursförlust leder till en motsvarande beskattning av kursvinster kan knappast betecknas som överraskande. Målet är därför från materiell synpunkt föga uppseendeväckande; det enda som möjligen kan beklagas är att det dröjde ända till år 1998 innan Regeringsrätten anlade ett företagsekonomiskt synsätt på kursvinster/kursförluster i inkomstslaget annan fastighet. Det som gör målet intressant är givetvis konflikten mellan principen att ny praxis omedelbart skall få full genomslagskraft och de enskilda skattesubjektens anspråk på att kunna förutse konsekvenserna av sitt agerande. Fallet behandlas mer ingående av Börje Leidhammar i avsnitt 15.

4.1.2 Fast driftställe

I RÅ 1998 not 188 frågade ett tyskt företag, som avsåg att etablera ett kontor i Sverige, i en ansökan om förhandsbesked dels om företagets verksamhet i Sverige innebar att det fick ett fast driftställe enligt 53 § KL, dels, om svaret på denna fråga var jakande, om företaget hade fast driftställe enligt dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Tyskland (SFS 1992:1193). Företaget frågade också om bedömningen påverkades av om den svenska personalens lön var fast i stället för delvis rörlig.

Skatterättsnämnden fann att det tyska företaget fick ett fast driftställe i Sverige enligt såväl punkt 3 av anvisningarna till 53 § KL som dubbelbeskattningsavtalet med Tyskland och att detta gällde oavsett om personalens lön delvis eller helt var fast. Regeringsrätten fastställe förhandsbeskedet. Rättsfallet behandlas mer utförligt av Gustaf Lindencrona i avsnitt 13.

4.1.3 Byggnadsrörelse och fastighetsförvaltning

RÅ 1998 not 108 visar att kombinationen byggnadsrörelse och fastighetsförvaltning kan ge upphov till ytterst svårbemästrade skatte- och avgiftsproblem. Målet gällde Bengt S:s inkomsttaxering 1989. Bengt S. ägde tillsammans med sin bror hyresfastigheter som utgjorde lagertillgångar i byggnadsrörelse. Inkomsterna av fastigheterna, varav några sålts under beskattningsåret, skulle således redovisas i såväl inkomstslaget rörelse som inkomstslaget annan fastighet. Fördelningen av inkomsterna påverkade inte bara den vanliga taxeringen till statlig inkomstskatt och kommunal inkomstskatt utan också taxeringen till tilläggsbelopp och uttaget av egenavgifter. Anledningen till att Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd torde ha varit Bengt S:s uppgift om att han, trots att han ensam överklagat länsrättens dom, påförts ytterligare skatter och avgifter med mer än 500000 kr till följd av kammarrättens dom. Målet har föga prejudikatvärde.

4.1.4 Omsättningstillgång eller anläggningstillgång

I RÅ 1998 not 268 (förhandsbesked) anförde Peter X, född år 1915, bl.a. följande. Han hade drivit aktiv byggnadsrörelse fram till år 1971 och under den tiden förvärvat ett antal fastigheter som utgjorde omsättningstillgångar i byggnadsrörelsen (smittade fastigheter). Sedan den aktiva byggnadsrörelsen avvecklats hade han ägnat sig åt fastighetsförvaltning. – Under åren 1996 och 1997 hade han förvärvat fem fastigheter, varav fyra hyresfastigheter och en skogsfastighet, och under åren 1993 och 1996 hade han förvärvat aktierna i två fastighetsförvaltande bolag. Peter X frågade om dessa fastigheter och aktier var smittade av byggnadsrörelsen eller inte.

Skatterättsnämnden fann, med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan den aktiva byggnadsrörelsen upphört, att de nya fastigheterna respektive aktierna i de fastighets förvaltande bolagen uppenbarligen helt saknade samband med den bedrivna byggnadsrörelsen (jfr punkt 4 andra och tredje styckena av anvisningarna till 21 § KL). Tre ledamöter var skiljaktiga.

Regeringsrätten fastställde förhandsbeskedet. En ledamot var skiljaktig och gjorde samma bedömning som de skiljaktiga i nämnden.

Mot bakgrund av lagtextens lydelse – förvärvet uppenbarligen helt saknar samband med den av fastighetsägaren bedrivna byggnadsrörelsen – kan utgången i målet synas överraskande välvillig gentemot Peter X. Till saken hör dock att Regeringsrätten även tidigare tolkat lagtexten på liknande sätt (se t.ex. RÅ 1990 not 94).

4.1.5 Utdelning från samfällighetsförening

Att skattereglerna för samfällighetsföreningar är svårbegripliga är ett väl känt faktum. Rättsfallet 1998 not 250 utgör ett exempel på detta.

Omständigheterna i målet var i korthet följande. Sven K. ägde en fastighet som ingick i en marksamfällighet. Samfälligheten förvaltades av en samfällighetsförening. Den samfällda marken avyttrades år 1996 i följd varav föreningen skulle betala ut omkring 1,3 miljoner kronor till Sven K. I en ansökan om förhandsbesked frågade Sven K. om han eller föreningen skulle beskattas för vinst på grund av avyttringen och i vad mån avdrag kunde medges för hans anskaffningsutgift för fastigheten, omkring 200 000 kronor.

Skatterättsnämnden anförde med hänvisning till 6 § 1 mom. b SIL att samfälligheten var ett skattesubjekt och att föreningen enligt 4 § KL jämförd med 1 kap. 5 § FTL skulle likställas med ägare av Sven K:s fastighet. Därav följde att det var föreningen – och inte Sven K. – som var skattskyldig för avyttringen av den samfällda marken. Nämnden fann vidare att föreningen enligt 2 § 11 mom. första stycket SIL och punkt 4 av anvisningarna till 41 a § KL hade rätt till avdrag för utdelning av vederlaget för den avyttrade marken och att Sven K. skulle ta upp motsvarande belopp som inkomst av näringsverksamhet. Sven K. hade inte rätt att från utdelningen dra av omkostnader för fastigheten. – Tre ledamöter var skiljaktiga och ansåg att utdelningen skulle beskattas hos Sven K. endast till den del beloppet översteg vad Sven K. erlagt för den mark som hans fastighet tidigare avstått till samfälligheten.

Sven K. överklagade förhandsbeskedet och yrkade bl.a. att den likvid han fått från föreningen skulle beskattas som inkomst av kapital. Regeringsrätten gjorde dock samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet. En ledamot var skiljaktig och ansåg att den definitiva beskattningen av en eventuell reavinst borde ske hos föreningen. Det belopp som betalades ut till Sven K. var därmed enligt denna ledamot varken avdragsgillt för föreningen eller skattepliktigt för Sven K.

Med hänsyn till hur lagstiftningen är utformad är det svårt att kritisera Regeringsrättens bedömning. Helt klart är dock att utgången i målet är materiellt sett stötande.

4.2 Uttagsbeskattning

4.2.1 Förutsättningar för uttagsbeskattning

Vad som avses med uttag och uttagsbeskattning har sedan lång tid tillbaka varit oklart. Termen uttag torde ursprungligen ha reserverats för den åtgärd varigenom en tillgång utan ägarbyte förlorat sin ställning som tillgång i en viss förvärvskälla. Det typiska uttaget bestod alltså tidigare i att en näringsidkare flyttat över lagertillgångar eller inventarier från en förvärvskälla, t.ex. ett jordbruk, till en annan förvärvskälla, t.ex. en av denne bedriven rörelse. Som uttag betecknades likaså att en enskild näringsidkare tillgodogjorde sig tillgångar i näringsverksamheten för privat bruk.

Att uttagsbegreppet alltjämt omfattar ”privatisering” av tillgångar i enskilt bedriven näringsverksamhet torde vara ostridigt. Den andra uttagsformen, dvs. att en tillgång byter förvärvskälla hos en och samma ägare, saknar däremot numera praktiskt taget betydelse. Detta hänger samman med att det endast undantagsvis förekommer att en näringsidkare har mer än en förvärvskälla.

Parallellt med denna faktiska begränsning av tillämpningsområdet för uttag synes begreppet ha utvidgats i andra hänseenden. Som uttag har nämligen kommit att betecknas även transaktioner varigenom tillgångar överlåts till underpris (eller utan vederlag) mellan olika näringsidkare. Denna utveckling har fr.o.m. den 1 januari 1999 kodifierats genom nya regler i punkt 1 a av anvisningarna till 22 § KL (SFS 1998:1604).

RÅ 1998 ref. 13 gällde innebörden av uttagsbegreppet enligt lagstiftningen före ingången av år 1999. Rättsfallet torde dock äga giltighet även vid tillämpning av nuvarande regler. Huvudfrågan i målet var om ren passivitet kunde utlösa uttagsbeskattning. Omständigheterna i målet var att ett svenskt aktiebolag (H&M) hade ett helägt nederländskt dotterbolag (International) vilket i sin tur hade ett helägt nederländskt dotterbolag (Holding). H&M hade för omkring 800 miljoner kronor anskaffat konvertibla skuldebrev vilka, om konverteringsrätten utnyttjades, ledde till att H&M blev ägare till 25 procent av aktierna i Holding. Marknadsvärdet av ett sådant innehav uppskattades till 8–9 miljarder kronor. Om H&M avstod från konverteringsrätten skulle endast skuldebrevens nominella belopp, knappa 14 miljoner kronor, tillfalla H&M.

Regeringsrätten, liksom tidigare Skatterättsnämnden, fann att avståendet från konverteringsrätten skulle föranleda uttagsbeskattning enligt punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 22 § KL. Beskattningen skulle därmed ske som om H&M avyttrat skuldebreven inklusive konverteringsrätten till marknadsvärde. Lagtextens uttryck ”en tillgång har tagits ut ur en förvärvskälla” ansågs alltså kunna omfatta även en situation då den skattskyldige enbart förhållit sig passiv.

Från materiell synpunkt synes någon invändning inte kunna riktas mot utgången i målet. Utan uttagsbeskattning skulle förbudet mot koncernbidrag över gränserna urholkas. Samtidigt visar rättsfallet att Regeringsrätten, när sakliga skäl talar därför, inte är främmande för en ganska fri tolkning av lagtexten. Fallet kommenteras också av Sture Bergström i avsnitt 14.

4.2.2 Överföring av ledningsfunktioner till utländskt koncernbolag

I RÅ 1998 not 213 (förhandsbesked) gällde frågan skattekonsekvenserna av överföring av ledningsfunktioner från ett svenskt aktiebolag till ett utländskt koncernbolag. Det svenska bolaget X övervägde att flytta delar av koncernens ledningsfunktioner till ett engelskt koncernbolag. Flyttningen skulle ske genom att cirka 100 personer i ledande befattningar fick anställning i koncernbolaget. Någon överföring av immateriella rättigheter skulle inte ske. X önskade besked om överflyttningen skulle medföra uttagsbeskattning samt om X p.g.a. det brittiska bolagets verksamhet var förhindrad att ta emot utdelning skattefritt enligt bestämmelserna i 7 § 8 mom. SIL. Skatterättsnämndens majoritet kom fram till att uttagsbeskattning inte skulle ske. En ledamot var skiljaktig. Regeringsrätten gjorde samma bedömning som majoriteten och fastställde förhandsbeskedet vad gäller frågan om uttagsbeskattningen. Skatterättsnämnden förklarade också att förekomsten av det engelska bolaget inte i sig kunde medföra att reglerna om skattefrihet för utdelning inte skulle tillämpas. Av processuella skäl kom den senare frågan inte att prövas av Regeringsrätten.

Såvitt gäller frågan om uttagsbeskattning utgick majoriteten i Skatterättsnämnden och Regeringsrätten från att anställda inte var en ”tillgång” i den mening som avses i bestämmelserna om uttagsbeskattning, eftersom de inte kan avyttras. Därmed kunde inte uttagsbeskattning komma i fråga. Minoriteten i Skatterättsnämnden menade däremot att om vederlag lämnats skulle det ha beskattats i näringsverksamhet. Detta i kombination med att det inte förelåg särskilda skäl mot uttagsbeskattning talade för en annan bedömning. Fallet kommenteras även av Wiman i avsnitt 10.

4.2.3 Uttagsbeskattning av delägare i handelsbolag

RÅ 1998 not 245 (förhandsbesked) behandlas av Bo Svensson.

4.3 Periodiseringsfrågor

4.3.1 Beskattning av pågående arbeten vid successiv vinstavräkning

Enligt punkt 3 första stycket av anvisningarna till 24 § KL godtas den i räkenskaperna gjorda redovisningen av pågående arbeten om den inte står i strid med bestämmelserna i anvisningspunkten. Särskilda bestämmelser för redovisning av pågående arbeten till fast pris finns i fjärde stycket samma anvisningspunkt.

I RÅ 1998 ref. 18 (förhandsbesked) prövades frågan om skattekonsekvenserna av att använda successiv vinstavräkning i årsredovisningen vid pågående arbeten (byggnadsbranschen) till fast pris. Såväl Skatterättsnämnden som Regeringsrätten kom fram till att successiv vinstavräkning inte stod i strid med reglerna om pågående arbeten i KL. Förhandsbeskedet innebär att beskattningen följer redovisningen i räkenskaperna.

Såväl Skatterättsnämnden som Regeringsrätten synes ha utgått från att skattereglerna bör tolkas så att redovisningen i räkenskaperna skall ligga till grund för beskattningen. Man tycks i båda instanserna ha gjort en materiell prövning om redovisningsmetoden i sig står i strid med bestämmelserna. Härvidlag torde man, utan att det klart framgår, ha utgått från att fjärde stycket är en slags minimivärderingsregel eller en bestämmelse om när vinstavräkning av ett fastprisarbete senast skall ske. Om bolaget rapporterar en vinst tidigare står redovisningen i räkenskaperna inte i strid med skatteregeln och redovisningen skall därför ligga till grund för beskattningen.

Det hade varit önskvärt om tolkningsfrågorna utvecklats ytterligare. För att belysa detta kan framhållas att det går att läsa bestämmelsen i KL som en tvingande beskattningsregel, som skall följas oavsett vald redovisningsmetod. För detta talar bl.a. att fjärde stycket är formulerad som ”skall-regel”. Av den framgår att värderingsreglerna i punkt 2 första och tredje styckena av anvisningarna till 24 § KL äger tillämpning och att erhållna ersättningar inte skall redovisas som intäkt utan skall skuldföras. Om bokföringen står i strid med den tvingande skatteregeln borde skatteregeln gälla. Detta är dock inte den tolkning som Regeringsrätten gjort.

En annan oklarhet är vilka krav som kan ställas på den successiva vinstavräkningen. Regeringsrätten har uttalat att den utgår från att redovisningen sker i enlighet med god redovisningssed. Därmed kan man hävda att en vinstavräkning enligt god sed skall läggas till grund för beskattningen. Man bör dock vara uppmärksam på att kriterierna för successiv vinstavräkning ofta kan vara svårtillämpade och innebär ett relativt stort mått av subjektiva bedömningar. Detta får också genomslag vid beskattningen.

En ytterligare oklarhet med anknytning till frågan om god redovisningssed gäller frågan om de s.k. metoder för redovisning som sökandebolagen beskrivit. Bolagen har menat att det finns två metoder, balans- och resultatmetoden, som skulle kunna användas vid successiv vinstavräkning i redovisningen. Förhandsbeskedet har avsett resultatmetoden. Det är inte klart vad man härvidlag avsett rörande valet av metoder, mot bakgrund av att det av såväl internationell redovisningspraxis (IAS 11) som det svenska utkastet till rekommendation från Redovisningsrådet, RR X Redovisning av entreprenaduppdrag, framgår att endast resultatmetoden är accepterad. Något alternativ existerar inte om utgångspunkten skall vara att internationell praxis också skall motsvara god redovisningssed i Sverige. En annan lösning skulle med andra ord innebära att svensk god sed skulle komma att utformas i strid med internationella principer. Möjligen kan oklarheterna hänga ihop med svårigheterna att tolka den nyligen införda bestämmelsen rörande pågående arbeten i 4 kap. 10 § årsredovisningslagen (ÅRL). Såväl Skatterättsnämnden som Regeringsrätten har i förhandsbeskedet kommit att beröra den s.k. balansmetodens förenlighet med skatteregeln. Innebörden av denna prövning är oklar, mot bakgrund av vad som här sagts om redovisningspraxis.

4.3.2 Rätt beskattningsår för avdrag för reklamutgifter

I RÅ 1998 not 106 prövade Regeringsrätten frågan om rätt beskattningsår för avdrag för reklamutgifter. Periodiseringen av sådana utgifter skall vid beskattningen ske i enlighet med god redovisningssed. Ett aktiebolag, som fungerade som servicebolag för ett antal företag i en viss bransch, yrkade avdrag för utgifter hänförliga till förberedelsearbeten inför en mässa under kommande år. Såvitt framgår av rättsfallsreferatet hade bolaget kostnadsfört beloppet i 1990 års bokslut. Omständigheterna i fallet är inte klara. Det är svårt att av rättsfallsreferatet dra några slutsatser rörande grunden för att utgifterna omedelbart belastade resultatet. Det är t.ex. inte klart vilken nytta bolaget hade av utgifterna. Såväl Regeringsrätten som underrätterna kom fram till att bolaget hade rätt att dra av beloppet vid 1991 års taxering i enlighet med bolagets deklaration. Bokföringsnämnden (BFN) yttrade sig i fallet. Av yttrandet framgår bl.a. att frågan om när reklam- och marknadsföringsutgifter skall belasta resultatet enligt god redovisningssed styrs av allmänna principer. De kan innebära att kostnadsföring omedelbart skall ske men att aktivering av utgifter bör ske under vissa förutsättningar, bl.a. om utgiften uppfyller kriterierna för en tillgång i redovisningen. Regeringsrätten kom fram till att bolagets redovisning inte stod i strid med god redovisningssed, framför allt mot bakgrund av att det inte var klarlagt att det förelåg ett samband mellan utgiften och förväntade (framtida) intäkter eller förväntat ekonomiskt värde för bolaget.

Bedömningen framstår som influerad av de delvis oklara omständigheterna i fallet. Vi anser därför att det utifrån målet är svårt att dra några principiella slutsatser rörande periodiseringen av denna typ av utgifter. Den centrala frågan, om det föreligger ett krav enligt god redovisningssed på att tillgångsföra nedlagda reklamutgifter om kriterierna för aktivering är uppfyllda, ställdes aldrig på sin spets.

4.4 Sale-leaseback, m.m.

Den 24 juni 1998 avgjorde Regeringsrätten ett antal mycket uppmärksammade mål rörande leasing av flygplan och andra inventarier. Tre av målen har refererats. I de mål som har gällt flygplansleasing har berörda bolag ansökt om resning. Ansökningarna har ännu inte prövats av Regeringsrätten.

Omständigheterna i samtliga mål är komplicerade och Regeringsrättens och underinstansernas domar omfattande. Här kan därför inte lämnas någon fullständig redogörelse för domarna. Målen har behandlats i SN 1998 s. 532 ff.

Det första referatmålet, RÅ 1998 ref. 58:I, gällde AB Sandvik Falkens (Falken) inkomsttaxering 1989. Falken hade som kommanditdelägare i ett kommanditbolag (Mega) tillgodofört sig avdrag med viss del av det för Mega beräknade rörelseunderskottet. Underskottet hade väsentligen uppkommit genom värdeminskningsavdrag på ett flygplan som Mega uppgavs ha leasat till ett nederländskt företag (Martinair). Frågan var om dessa avdrag skulle godtas.

I sin sammanfattande bedömning anförde Regeringsrätten att en analys av avtalsvillkoren visade att Martinair under avtalsperioden utövade de väsentliga ägarfunktionerna med avseende på flygplanet, att avtalsparterna vid ingåendet av avtalen förutsatt att Mega inte skulle komma att återta planet när avtalsperioden gått ut och att Mega med stor säkerhet kunnat beräkna det ekonomiska utfallet av engagemanget från början. Mot denna bakgrund ansågs Mega inte böra godtas som ägare av planet i följd varav Megas inkomst inte skulle reduceras med värdeminskningsavdrag. – En ledamot var skiljaktig och delade kammarrättens bedömning att skäl saknades att vägra Falken avdrag för värdeminskning på flygplanet.

RÅ 1998 ref. 58:II gällde Svensk Maskinborrning AB:s (SMAB) inkomsttaxering 1989. Frågan i målet var om SMAB hade rätt till värdeminskningsavdrag på vissa inventarier som användes i tyska företags verksamhet. Enligt olika avtal den 24 augusti 1988 hade inventarierna sålts av ett tyskt finansföretag till ett svenskt finansföretag vilket därefter vidaresålt dem till SMAB varefter SMAB leasat inventarierna till det svenska finansföretaget vilket i sin tur leasat dem till det tyska finansföretaget. Ett mellan det tyska finansföretaget och de tyska användarföretagen tidigare träffat leasingavtal avseende inventarierna berördes inte direkt av överenskommelserna den 24 augusti 1988.

SMAB hade förbundit sig att när som helst sälja tillbaka inventarierna till det svenska finansföretaget för belopp motsvarande utestående låneskuld. Finansföretaget hade vidare förbundit sig att vid leasingperiodens utgång sälja inventarierna till ett pris motsvarande slutamorteringen. SMAB hade pantförskrivit inventarierna och kunde inte förfoga över dem.

Regeringsrätten fann att syftet med avtalen varit att ge SMAB ett underlag för värdeminskningsavdrag och inte att till SMAB i övrigt överföra några rättigheter eller skyldigheter med avseende på inventarierna. Under dessa förhållanden var SMAB inte berättigat till yrkade värdeminskningsavdrag. – En ledamot var skiljaktig och ansåg, i likhet med kammarrätten, att SMAB hade rätt till avdrag för värdeminskning på inventarierna.

Det tredje referatet, RÅ 1998 ref. 58:III, gällde Dyno Sverige AB:s (Dyno) inkomsttaxering 1990. Enligt ett antal avtal hade inventarier överlåtits från Dynos utländska dotterbolag till Dyno och därefter leasats tillbaka till dotterbolagen. Regeringsrätten uttalade att de aktuella avtalen avvek från gängse avtal mellan icke närstående bolag i bl.a. det hänseendet att dotterbolagen, trots att avtalen avsåg anläggningar som användes i deras verksamhet, inte getts någon garanti att få fortsätta att använda inventarierna efter utgången av leasingperioden. Samtidigt fann Regeringsrätten det uppenbart att det inte var något realistiskt alternativ för Dyno att ta hand om inventarierna efter periodens utgång och sälja dem externt.

Regeringsrätten fann, med samma motivering som i SMAB-målet, att Dyno inte var berättigat till de yrkade värdeminskningsavdragen. – Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att de yrkade avdragen borde medges.

De tre referatmålen bekräftar att Regeringsrätten grundar den skatterättsliga bedömningen på den verkliga innebörden av parternas överenskommelser och inte på hur parterna betecknat sina avtal eller själva uppfattat dem (jfr RÅ 1989 ref. 62/fastighetsleasing/, RÅ 1990 ref. 73 /depositionsleasing/, RÅ 1993 ref. 86 /Filmintressenter/, RÅ 1994 ref. 52 /Capinova/ och RÅ 1995 ref. 33 /Barlasten/ och RÅ 1995 ref. 34 /Oliven/). Liksom tidigare synes Regeringsrätten avvisa tanken på att ge begrepp en från civilrätten avvikande skatterättslig innebörd. Anledningen till att avdrag vägrats i målen torde således vara att de aktuella bolagens rättigheter avseende flygplanen/inventarierna bedömts vara så uttunnade att någon äganderätt i civilrättslig mening inte varit för handen. Målen behandlas även av Sture Bergström i avsnitt 14.

4.5 Bestämmande av anskaffningsvärden på anläggningstillgångar

Utgångspunkten vid beskattningen är att tillgångar förs in i näringsverksamhet till verkliga värden. Detta är grunden för att t.ex. bestämma anskaffningsvärden, avskrivningsunderlag m.m. Tillgångar som förs in i en näringsverksamhet av närstående, t.ex. en ägare, kan av olika skäl komma att åsättas värden som inte motsvarar de verkliga värdena. Ur skatterättslig synvinkel uppkommer frågan i vilken utsträckning man bör godta parternas priser om de avviker från de verkliga värdena. Härvidlag bör också framhållas att det ofta kan vara svårt att fastställa tillförlitliga marknadspriser som kan användas för en jämförelse med parternas värdesättning.

Frågan om värdesättningen vid överföring av anläggningstillgångar har prövats i fyra mål i Regeringsrätten. Samtliga mål rörde överföring av anläggningar från stat och kommun till direkt eller indirekt ägda aktiebolag.

I RÅ 1998 not 230 (förhandsbesked) avsåg kommunen att överlåta sitt elnät (inventarier) för en krona till AB X. Skatterättsnämnden ansåg att marknadsvärdet vid tidpunkten för förvärvet skulle utgöra anskaffningsvärdet för elnätet. Av handlingarna framgick att anledningen till att priset sattes till en krona var att vinsten av bolagets verksamhet oavsett överlåtelsen skulle tillfalla kommunen. Enligt Skatterättsnämnden visade detta samt handlingarna i övrigt att köpeskillingen enbart var symbolisk och kunde därför inte ligga till grund för den skattemässiga bedömningen. Regeringsrätten gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.

I RÅ 1998 not 233 (förhandsbesked) frågade AB X hur anskaffningsvärdet för en fastighet, som tillförts bolaget genom en apportemission i samband med att verksamheten i Y-verket överförts till bolaget, skulle beräknas. Enligt Skatterättsnämnden skulle vid beräkning av omkostnadsbelopp för fastigheten enligt 24 § 1 mom. SIL den anses ha förvärvats för en köpeskilling motsvarande det bokföringsmässiga avräkningsvärdet vid apportemissionen. Regeringsrätten fastställde förhandsbeskedet. Enligt Regeringsrätten är den egendom som tillskjuts vid en apportemission att anse som avyttrad mot vederlag i form av de nyemitterade aktierna. Apport kan i den mån vederlaget understiger marknadsvärdet av den tillskjutna egendomen delvis ha karaktären av ett aktieägartillskott. När en hel verksamhet tillskjuts genom en apportemission grundas beskattningen emellertid normalt på de avräkningsvärden som parterna åsatt den tillskjutna egendomen även om dessa värden understiger marknadsvärdet. Skälen härtill torde ha varit att ombildning till aktiebolag skall kunna ske utan omedelbara beskattningskonsekvenser. Att tillskottet i detta fall gjorts av ett skattebefriat subjekt utgjorde inte skäl för en annan bedömning.

I båda målen gjordes överföringen under verkligt värde från skattebefriade subjekt. Regeringsrätten tycks ha utgått från att överlåtelserna var onerösa. Bedömningen i dessa delar hade kunnat utvecklas ytterligare, särskilt vad gäller not 233 som avsåg en fastighet, som överlåtits för ett pris långt under taxeringsvärdet.

Den huvudsakliga skillnaden mellan målen tycks vara att det var fråga om överföring av hel verksamhet i not 233 men inte i not 230. Vid överföring av hel verksamhet, i vart fall vid apportemission till ett helägt aktiebolag, utgår man från parternas avräkningsvärden, inte marknadsvärden.

Enligt punkt 6 (byggnader) och punkt 13 (inventarier) av anvisningarna till 23 § KL är huvudregeln att anskaffningsvärdet utgörs av den verkliga utgiften för förvärvet. Anskaffningsvärdet skall enligt bestämmelserna i skälig mån jämkas om den skattskyldige eller någon som står honom nära vidtagit åtgärder för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt och det kan antas att detta har skett för att åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningshänseende.

I RÅ 1998 not 231 och RÅ 1998 not 234 var huvudfrågan om jämkningsreglerna skulle tillämpas vid bestämmande av avskrivningsunderlag vid överföring av anläggningstillgångar från kommuner till kommunägda bolag. I not 231 (förhandsbesked) gällde överföringen VA-anläggningar (byggnader och inventarier), i not 234 anläggningar för fjärrvärme- och eldistribution (inventarier).

I not 231 ansåg Skatterättsnämnden att jämkningsreglerna inte var tillämpliga med hänvisning dels till att kommunen var frikallad från skattskyldighet för inkomstskatt, dels till att tillgångarna inte skulle överföras över marknadsvärdet. Regeringsrätten gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.

I not 234 ansåg Regeringsrätten också att anskaffningsvärdet skulle bestämmas enligt huvudregeln utan jämkning. Regeringsrätten uttalade i domskälen att jämkningsregeln inte kan anses generellt tillämplig när ett skattebefriat subjekt avyttrar inventarier till ett närstående företag till ett pris överstigande ursprungligt anskaffningsvärde eller det värde vartill inventarierna varit upptagna i överlåtarens räkenskaper. Tillämpningen av regeln måste begränsas till transaktioner av missbrukskaraktär. En avyttring av en verksamhetsgren till ett pris som inte överstiger marknadsvärdet kan inte karaktäriseras som en sådan transaktion. Utredningen i målet visade att överlåtelsen inte hade skett till ett pris överstigande detta värde.

4.6 Avdragsrätt för koncernbidrag

I RÅ 1998 ref. 6 (förhandsbesked) prövades om koncernbidrag kunde anses som avdragsgill kostnad för det givande bolaget respektive skattepliktig intäkt för det mottagande bolaget i ett antal i ansökningen angivna fall. Förutsättningarna för frågorna var att bolagen stod i sådant förhållande till varandra att de omfattades av reglerna om koncernbidrag i 2 § 3 mom. SIL och att redovisningen av koncernbidragen i bolagen skulle följa god redovisningssed. Huvudfrågan var om bidragen i det givande och mottagande bolaget måste redovisas över resultaträkningen för att kunna godtas i skattehänseende. Skatterättsnämndens majoritet kom fram till att ett sådant krav borde uppställas vid beskattningen. Minoriteten (två ledamöter) kom till motsatt slut.

Regeringsrätten stannade vid samma slut som Skatterättsnämndens minoritet. Enligt Regeringsrätten finns det inte angivet något krav på att redovisningen av koncernbidraget skall ske över resultaträkningen eller på annat särskilt sätt.

Bestämmelsen i SIL anger ett antal villkor som skall uppfyllda för att koncernbidrag skall vara skattepliktiga respektive avdragsgilla. Domen innebär att dessa villkor är att anse som uttömmande och att det saknas lagstöd att kräva en viss bokföringsmässig redovisning för att avdrag skall medges för koncernbidrag.

Koncernbidrag utgivna av dotterbolag till moderbolag har sedan ett antal år som regel redovisats som bokslutsdispositioner eller extraordinära kostnader och därmed påverkat resultaträkningen, förmodligen bl.a. beroende på osäkerhet om de skattemässiga konsekvenserna av att välja en annan redovisningsmetod. I domen har Regeringsrätten framhållit att av förarbetena till den ursprungliga lagstiftningen om koncernbidrag inte kan utläsas att någon bestämd metod för den bokföringsmässiga behandlingen av koncernbidragen varit förutsatt. Detta sätt att läsa förarbetena framstår som färgat av dagens förhållanden och ger intryck av att det i redovisningspraxis redan på1960-talet förelåg en klar uppfattning om hur koncernbidrag m.m. skulle rapporteras, vilket man kan hysa tvivel om.

Frågan i förhandsbeskedet beror på att man i redovisningspraxis önskat få en lösning som innebär att transaktioner mellan bolag och ägare redovisas direkt mot eget kapital och inte som intäkter eller kostnader, eftersom transaktionerna saknar samband med bolagets verksamhet. Efter förhandsbeskedet har också Redovisningsrådet utfärdat ett uttalande som innebär att koncernbidrag och aktieägartillskott redovisas direkt mot eget kapital, se Redovisningsrådets uttalande Redovisning av koncernbidrag och aktieägartillskott.

4.7 Resultatberäkning vid försäljning av aktier i dotterbolag

Beräkningen av reavinst eller reaförlust när ett moderbolag säljer sina aktier i ett dotterbolag ger upphov till åtskilliga svårigheter (se bl.a. prop. 1998/99:15 s. 397 ff. och direktiven till översyn av vissa företagsskattefrågor, dir. 1998:55). Ett generellt problem är i vad mån olika slag av värdeöverföringar mellan moderbolaget och dotterbolaget skall beaktas vid resultatberäkningen.

I RÅ 1998 ref. 53 (förhandsbesked) var omständigheterna följande. X AB (moderbolaget) hade år 1992 förvärvat samtliga aktier i Y AB (dotterbolaget). År 1996 sålde moderbolaget 49 procent av aktierna i dotterbolaget. Under innehavstiden hade moderbolaget lämnat dels ett aktieägartillskott, dels koncernbidrag till dotterbolaget. Moderbolaget hade under samma tid fått såväl koncernbidrag som skattefri utdelning från dotterbolaget.

Koncernbidraget från dotterbolaget avsåg vinst som upparbetats i dotterbolaget samma år. I målet rådde enighet om att detta bidrag inte skulle inverka på resultatberäkningen (jfr RÅ 1997 ref. 11). Tvist förelåg inte heller om att aktieägartillskottet skulle öka anskaffningsvärdet på aktierna i dotterbolaget. Vad parterna var oense om var huruvida den av moderbolaget uppgivna reaförlusten vid försäljningen skulle reduceras på grund av dotterbolagets utdelning till moderbolaget.

Skatterättsnämnden ansåg att den del av aktieägartillskottet som moderbolaget fått tillbaka i form av skattefri utdelning skulle påverka bedömningen av om en verklig förlust förelåg. Koncernbidraget från moderbolaget till dotterbolaget beaktades inte. Med hänsyn härtill fann nämnden att någon verklig förlust inte uppkommit vid försäljningen av aktierna i dotterbolaget.

Regeringsrätten konstaterade att dotterbolagets utdelning till moderbolaget möjliggjorts genom koncernbidrag från moderbolaget och att den sammanlagda utdelningen var lägre än de värden som tillgodoförts dotterbolaget genom koncernbidrag för motsvarande år. Vid sådant förhållande saknades enligt Regeringsrätten anledning att reducera reaförlusten med anledning av den till moderbolaget lämnade utdelningen.

Frågan i målet var, såsom den formulerades av Regeringsrätten, om den av moderbolaget uppgivna reaförlusten, beräknad på grundval av erlagd köpeskilling vid förvärvet ökad med aktieägartillskottet som lämnats till dotterbolaget, helt eller till någon del skulle reduceras med belopp som moderbolaget erhållit i utdelning från dotterbolaget. Huruvida sådan reducering skulle äga rum hängde i sin tur samman med hur man såg på koncernbidragen från moderbolaget. Skatterättsnämnden fann, sannolikt med stöd av RÅ 1990 ref. 102 (Gränges Aluminium, målet kommenterat bl.a. av R. Arvidsson, Svensk Skattetidning 1996 s. 404 ff., Stig von Bahr, Svensk Skattetidning 1996 s. 989 ff. och i SOU 1998:1 s. 123 ff.), att sådana bidrag inte skulle beaktas vid beräkning av reaförlust. Regeringsrätten gjorde motsatt bedömning. Den slutsats som måste dras av utgången i målet är att den uppfattning rörande koncernbidrag som kommit till uttryck i RÅ 1990 ref. 102 inte längre gäller. Det är emellertid osäkert om 1990 års rättsfall är helt överspelat eller om koncernbidrag från moderbolag till dotterbolag även i framtiden skall behandlas annorlunda än aktieägartillskott.

Den ställda frågan är inte helt lätt att besvara. Till en början kan slås fast att Regeringsrätten inte tog upp målet i plenum. I domen sägs inte heller rent ut att koncernbidraget ökar anskaffningsvärdet på aktierna i dotterbolaget utan endast att den lämnade utdelningen inte skall reducera anskaffningsvärdet (och därmed reaförlusten) eftersom den understeg koncernbidraget. Vi kan dock knappast finna annat än att utgången de facto innebär att 1990 års rättsfall förpassats till rättshistorien. Vår slutsats är med andra ord att ett koncernbidrag (netto efter skatt) från ett moderbolag till ett dotterbolag skall få samma konsekvenser vid en framtida avyttring som ett aktieägartillskott. Av detta följer bl.a. att moderbolagets reaförlust rätteligen borde ha ökats med det belopp varmed koncernbidraget överstigit utdelningen. Något yrkande om detta synes dock inte ha framställts i målet.

Vi vill slutligen framhålla att koncernbidrag och givetvis också aktieägartillskott rimligen bör behandlas på samma sätt oavsett om avyttringen medfört vinst eller förlust. Ett koncernbidrag från ett moderbolag till ett dotterbolag bör således öka anskaffningsvärdet i samma mån oavsett om slutresultatet blir positivt eller negativt.

4.8 Avdrag för underskott (koncernbidragsspärren)

Lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet, UAL, tar som bekant inte bara sikte på s.k. handel med förlustföretag (förlustföretaget får ny ägare). Rätten att utnyttja ett underskott kan också inskränkas om förlustföretaget – eller ett moderföretag till förlustföretaget – får ett bestämmande inflytande över ett annat företag (det nya dotterföretaget). Har ett sådant förvärv skett får förlustföretagets underskott inte kvittas mot koncernbidrag från det nya dotterföretaget (4 § andra stycket och 8 § första stycket UAL).

I RÅ 1998 not 59 hade moderföretaget till det aktuella förlustföretaget fått ett bestämmande inflytande över det nya dotterföretaget i samband med att detta bildats. Några inköpta vinster som kunde kvittas mot förlustföretagets underskott var det alltså inte fråga om. Med hänsyn till lagtextens utformning ansågs trots detta koncernbidragsspärren vara tillämplig på koncernbidrag från det nya dotterbolaget till förlustföretaget.

Rättsfallet kan ses som ett exempel på att UAL:s regler är ganska grovt tillyxade.

4.9 Vinstutdelning vid lån från aktiebolag till aktieägare

RÅ 1998 ref. 9 rörde beskattningen av ett lån givet från ett aktiebolag till en av ägarna, ett annat aktiebolag. Omständigheterna var i korthet följande. AB B samt fyra personer knutna till AB B förvärvade den 16 december år 1987 samtliga aktier i AB F, som var ett s.k. 50000 kronorsbolag som inte drev någon verksamhet. Samma dag som förvärvet köpte AB F dels samtliga aktier i AB E för cirka 87 mkr, dels en fordran på AB E i form av ett konvertibelt vinstandelsbevis med upplupen ränta för cirka 88 mkr. AB F:s förvärv finansierades genom ett lån från banken G. AB F ställde de förvärvade aktierna och förlagsbeviset som säkerhet för lånet. Samma dag betalade dessutom AB RS en skuld till AB E. AB F lånade den 18 december år 1987 cirka 186 mkr av AB E. Samma dag löste AB F sitt lån hos banken G. AB B blev ensam ägare till AB F genom förvärv av aktier den 13 januari år 1988. AB B överlåt den 15 januari år 1988 samtliga aktier i AB F externt för cirka 6 mkr.

Tilläggas bör att AB F:s förvärv av AB E samt utgivandet av förlagsbeviset grundades på ett mellan den tidigare ägaren av AB E, AB R, och AB B den 3 december 1987 ingånget optionsavtal där AB R gavs rätt att på vissa villkor påfordra överlåtelse. När AB R gjorde gällande optionen övertog AB F AB B:s skyldigheter enligt avtalet. I avtalet reglerades bl.a. hur köpeskillingen för aktierna i AB E skulle bestämmas. Såvitt gäller AB E utgjordes tillgångarna av fordringen på AB RS (186 mkr) samt spärrkontomedel på cirka 9 mkr. Skulderna i E uppgick till cirka 89 mkr (i huvudsak förlagslånet), beskattat bundet eget kapital uppgick till 77,5 mkr och obeskattade reserver till cirka 24 mkr. Efter lånet till AB F utgjordes AB E:s huvudsakliga tillgång således av en fordran på aktieägaren.

Frågan i målet var skattekonsekvenserna för AB F för den del av lånet från AB E som motsvarade förvärvet av aktierna i AB E (cirka 89 mkr). Regeringsrätten liksom underrätterna kom fram till att AB F skulle beskattas såsom för vinstutdelning. Regeringsrätten utgick från hur transaktionen borde bedömas enligt aktiebolagslagen (ABL). Av civilrättlig praxis framgår att lån från ett aktiebolag till dess ägare kan anses som otillåten vinstutdelning om aktieägarens ekonomi vid lånetillfället varit sådan att återbetalning inte kunnat påräknas, se t.ex. NJA 1990 s. 343. I den aktiebolagsrättsliga doktrinen föreligger delade meningar om man vid bedömningen av betalningsdugligheten principiellt inte skall åsätta aktier som låntagaren har i det långivande bolaget något värde eller om en bedömning av aktiernas värde skall ske från fall till fall. Regeringsrätten har anslutit sig till den sistnämnda uppfattningen. Även om det enligt domstolen i vissa situationer kan finnas skäl för att vid bedömningen av betalningsförmågan tillägga aktierna ett reellt värde kan detta rimligen inte vara fallet när det långivande bolagets enda eller helt dominerande tillgång utgörs av en fordran på aktieägaren. I en sådan situation bör aktieägarens betalningsförmåga bedömas med bortseende från hans aktier i det långivande bolaget. Regeringsrätten kom fram till att lånet från AB E aktiebolagsrättsligt borde behandlas som utdelning och att det saknades skäl att göra en annan bedömning vid beskattningen. Vidare påpekades att det saknades grund för att med stöd av 7 § 8 mom. SIL undanta utdelningen från beskattning. Vad Regeringsrätten menat med detta är inte klart, men det framstår som sannolikt att den s.k. Lundin-regeln i nämnda bestämmelse ansetts tillämplig.

Regeringsrätten har i domen grundat den skatterättsliga klassificeringen av transaktionen på en civilrättslig bedömning med stöd av bl.a. vissa uppfattningar i civilrättslig doktrin. Regeringsrätten har valt den i doktrinen diskuterade minst ingripande lösningen (att låta frågan om aktiernas värde påverka bedömningen från fall till fall). Domen framstår som materiellt sett tillfredsställande. Frågan om vad som är utdelning ur skatterättslig synvinkel bör bygga på ett civilrättsligt synsätt, såvida inte mycket speciella skatterättsliga aspekter aktualiseras. Bedömningen i fallet ryms klart inom ett civilrättsligt synsätt.

Utgångspunkten i fallet tycks ha varit att lånet inte stod i strid med bestämmelserna om förbjudna lån i 12 kap. 7 § ABL (förvärvslåneförbudet), varför frågan om beskattning av juridisk person vid mottagande av förbjudna lån inte kom att prövas. Rättsläget är på denna punkt osäkert, särskilt vad gäller möjligheten att tillämpa bestämmelsen i punkt 15 av anvisningarna till 32 § KL på förbjudna lån till juridiska personer. Målet behandlas också av Sture Bergström i avsnitt 14.

4.10 Avdrag för ränta på vinstandelslån

RÅ 1998 not 195 (förhandsbesked) gällde frågan om avdrag för ränta. Ett aktiebolag avsåg att emittera ett konvertibelt vinstandelslån. Lånet skulle löpa på 98 år och förfalla år 2096. Av målet framgår att innehavarna av lånen skulle kontrollera bolaget via en stiftelse, som ägde aktier i bolaget.

Frågorna var för det första om avdragsrätt för ränta på lånet förelåg enligt 2 § 9 mom. SIL, för det andra om rätt till avdrag för rörlig ränta på lånet kunde nekas på annan grund, t.ex. på grund av att lånet liknade en aktie, och för det tredje om förfarandet att utbetala rörlig ränta på lånet stred mot skatteflyktslagen. Skatterättsnämnden ansåg att avdragsrätt förelåg enligt bestämmelsen i SIL men att det med hänsyn till långivarnas inflytande över stiftelsens aktier skulle strida mot syftet med dessa bestämmelser att medge avdrag. Med hänsyn härtill och till att även villkoren i 2 § skatteflyktslagen fick anses uppfyllda hade bolaget inte rätt till avdrag. Regeringsrätten gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.

Det instrument som prövades i målet hade klara likheter med en aktie. Gränsdragningen mellan lån och aktier har ur aktiebolagsrättslig synpunkt bl.a. betydelse för frågan om vilket bolagsorgan som får besluta om emission. Såvitt gäller aktier, men även vinstandelslån, är huvudregeln att det är bolagsstämman som skall fatta beslut. Anledningen till att de sistnämnda är föremål för speciell reglering i 7 kap. 3 § andra stycket ABL är att räntan på lånen i ekonomisk mening har drag av utdelning, även om det i formell mening är fråga om ränta. Utbetalningen av räntan faller t.ex. inte under reglerna i 12 kap. ABL.

Regeringsrätten uttalade vid sin prövning att man inte tog ställning till om de beskrivna åtgärderna stod i överensstämmelse med ABL och stiftelselagen, men utgick från att så var fallet. Av rättsfallsreferatet går inte att dra några slutsatser rörande de civilrättsliga förhållandena. Det saknas t.ex. en redogörelse för bolagsorganens beslut i samband med emissionen av lånet. Skrivningen tyder på att Regeringsrätten därmed velat markera att det varit fråga om en skatterättslig prövning av civilrättsligt korrekta transaktioner och att man inte prövat fallet utifrån aspekter om t.ex. civilrättslig ogiltighet. Målet behandlas också av Sture Bergström i avsnitt 14.

4.11 Investmentföretags rätt till avdrag för lämnad utdelning.

Investmentföretag har enligt 2 § 10 mom. första stycket 3 SIL rätt till avdrag för utdelning till sina aktieägare. I RÅ 1998 ref. 50, förhandsbesked på ansökan av AB Custos, uppkom fråga hur avdraget skulle beräknas när utdelningen skedde i form av aktier. Målet gällde närmare bestämt om avdragets storlek skulle fastställas med ledning av AB Custos anskaffningsvärde för aktierna, aktiernas bokförda värde eller aktiernas marknadsvärde. För det fall att marknadsvärdet var utslagsgivande ställdes frågan vid vilken tidpunkt värderingen skulle ske.

Skatterättsnämnden förklarade att AB Custos hade rätt till avdrag med belopp motsvarande aktiernas marknadsvärde vid bolagsstämmas beslut om utdelning. Hos Regeringsrätten yrkade Riksskatteverket att avdrag skulle medges endast med belopp motsvarande aktiernas bokförda värde. Till stöd för sin talan anförde Riksskatteverket – sannolikt med den omdiskuterade HD-domen rörande brutto- eller nettometoden i tankarna (NJA 1995 s. 742, se beträffande domen särskilt Jan Andersson, Svensk Juristtidning 1996 s. 277 ff. och 426 ff.) – bl.a. att det bokförda värdet motsvarade den utdelning som redovisades i bolagets räkenskaper. Ett godtagande av marknadsvärdet skulle därmed innebära att bolaget skulle kunna få avdrag för utdelning med högre belopp än som var tillåtet enligt aktiebolagslagens (1975:1385) bestämmelser. – Regeringsrätten gjorde emellertid samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.

Stig von Bahr och Claes Norberg

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%