Vid årsskiftet trädde en ny inkomstskattelag i kraft, liksom en ikraftträdandelag och följdlagstiftning till denna. Artikeln innehåller en kort presentation av den nya lagstiftningen.

1 Inledning

Vid årsskiftet tog några skatterättsliga trotjänare farväl, i första hand kommunalskattelagen (1928:370), KL, och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL. I deras ställe trädde inkomstskattelagen (1999:1229), IL, åtföljd av lagen (1999:1230) om ikraftträdande av inkomstskattelagen, ILP, som beslutades av riksdagen den 16 december 1999 (prop. 1999/2000:2, bet. 1999/2000SkU2). Propositionen är i tre delar, varav Del 1 innehåller lagtext och allmän motivering, Del 2 författningskommentar och Del 3 bilagor, bl.a. lagförslagen i de tre lagrådsremisserna (IL, ILP respektive följdlagstiftning) och lagrådets tre yttranden. Författningskommentaren är inte av traditionellt slag. Den innehåller vanligen inte några kommentarer angående bestämmelsernas innebörd. Genomgående finns däremot upplysningar om var bestämmelserna är hämtade från, när de tillkom och var förarbetena finns. I det följande hänvisas direkt till dessa delar utan angivande av propositionen. IL skall tillämpas första gången vid 2002 års taxering.

2 Bakgrund

Under 1980-talet genomfördes ett antal förändringar i beskattningen som avsevärt påverkade KL och SIL. Den kommunala beskattningen av juridiska personer upphörde varvid ett antal regler i KL som enbart berörde dessa fördes över till SIL och andra som rörde den kommunala fördelningen helt slopades. Vidare slopades utbobeskattningen vilket medförde att ett antal regler upphävdes. Ytterligare stora ingrepp skedde genom 1990 års skattereform med ändring av inkomstslag och förvärvskällor, slopad kommunal beskattning av kapitalinkomster för fysiska personer och ytterligare utökning av antalet fristående lagar. Det var då uppenbart att en större omarbetning var påkallad men det var inte möjligt att genomföra denna i det sammanhanget (prop. 1989/90:110 s. 294 f.). I stället tillsattes Skattelagskommittén som i januari 1997 överlämnade sitt huvudbetänkande Inkomstskattelag (SOU 1997:2) och i juni 1997 sitt slutbetänkande Uppföljning av inkomstskattelagen (SOU 1997:77). Det allra flesta remissinstanserna var positiva till huvuddragen i förslaget. Ett fåtal remissinstanser var negativa och ansåg att förslaget inte borde genomföras utan en förenkling av de materiella reglerna. En remissinstans var helt negativ. Vidare framförde åtskilliga remissinstanser kritik på enskilda punkter eller önskemål om materiella ändringar. Lagförslagen har granskats av lagrådet från hösten 1998 till sommaren 1999. Den antagna lagstiftningen stämmer i sina huvuddrag överens med kommitténs förslag. Senare lagändringar har dock medfört inte obetydliga justeringar.

3 Allmänt om IL

IL innehåller tolv avdelningar med sammanlagt 66 kapitel samt fyra bilagor. Lagen innehåller i princip alla regler som behövs för att fastställa underlaget för statlig och kommunal inkomstskatt och beräkna skatten. De lagar som lämnas utanför är sådana som är av mycket speciell natur, som inom kort förlorar sin aktualitet eller som det finns förslag om att upphäva. Dessa lagar finns uppräknade i propositionen (Del 1 s. 483). Några bestämmelser har flyttats över till IL även från andra lagar än de som upphävts. Å andra sidan har bestämmelser som är av förfarandekaraktär flyttats över från IL till taxeringslagen (1990:324), TL, eller lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter. Särskilt kan nämnas reglerna om beskattningsort. För juridiska personer saknar dessa regler betydelse för skatteberäkningen och har endast en administrativ betydelse genom att utpeka vilken skattemyndighet som har ansvaret för beskattningen. De hör därför principiellt inte hemma i IL utan i TL. För fysiska personer har de betydelse för att avgöra vilken kommunal skattesats som skall användas vid skatteberäkningen men utpekar också rätt skattemyndighet. De kan därför anses höra hemma i såväl IL som TL. Eftersom de inte lämpligen kunde delas upp så att de togs in i TL såvitt avser juridiska personer och i IL såvitt avser fysiska personer har de i sin helhet placerats i TL.

Den nya lagen innebär en fullständig teknisk bearbetning av inkomstskattelagstiftningen såvitt avser såväl struktur som språk. Syftet har varit att uppnå en mer överskådlig och lättläst reglering än den tidigare. Eftersom skattereglerna inte sällan är invecklade är det dock ofrånkomligt att lagtexten på många ställen är svårtillgänglig. Lagrådet avslutade sina allmänna synpunkter på IL med följande (Del 3 s. 368).

Ett sammanfattande omdöme beträffande IL synes mot bakgrund av det anförda kunna formuleras på följande sätt. I formellt hänseende är IL överlägsen den nuvarande lagstiftningen på inkomstbeskattningens område. Den förslagna strukturen och terminologin i förening med den språkliga bearbetningen innebär en avsevärd förbättring jämfört med dagens splittrade och oenhetliga regelverk. Trots detta är lagförslaget i vissa delar så komplicerat att det kan förstås bara av specialister. Detta beror bl.a. på att nuvarande materiella regler i så stor omfattning flyttats över till IL. Som lagrådet uttalat i det föregående utgör förekommande brister emellertid inte något hinder mot att IL läggs till grund för lagstiftning.

Syftet med IL har inte varit att åstadkomma materiella ändringar. Några mindre sådana har dock föreslagits för att rätta misstag eller inkonsekvenser. I de fall innebörden av de tidigare bestämmelserna har varit oklar har i några fall denna oklarhet fått bestå; i andra fall har den nya utformningen baserats på en tolkning av den tidigare lydelsen. Det kan givetvis inte uteslutas att en rättslig prövning i dessa fall skulle ha lett till ett annat resultat. I något fall har en kodifiering skett av rättspraxis.

På ett område har emellertid skett en principiell ändring som dock torde ha begränsade effekter. Inom familjebeskattningen har nuvarande ”helårstänkande” slopats. Makar och därmed likställda skall alltså behandlas som makar från det de gifter sig eller den händelse inträffar som gör att de skall behandlas som makar till dess äktenskapet upplöses eller – i fråga om med makar likställda sambor – samboendet upphör. En likartad reglering fanns redan för vissa fall i punkt 1 av anvisningarna till 65 § KL. Även makar som lever åtskilda skall behandlas som makar. Samtidigt upphör behovet att för inkomstbeskattningen ta ställning till frågan om samtaxering eller ej. En annan sak är att behovet kvarstår för förmögenhetstaxeringen. I ett fall är det emellertid nödvändigt med ett helårstänkande, nämligen när särskild skatteberäkning inom familjen skall ske enligt de s.k. 3:12-reglerna. Förhållandena under större delen av beskattningsåret skall då vara avgörande (57 kap. 14 §, motsvarande 3 § 12 b mom. sjätte stycket SIL). Inte heller i fråga om barns ålder blir en särskild tidpunkt avgörande.

Skattelagskommittén var särskilt ålagd att överväga frågan i vilken utsträckning reglerna i inkomstskattelagstiftningen skulle vara tillämpliga även på utländska förhållanden. Detta har medfört att det på flera punkter blivit nödvändigt att ta ställning till vad som kan anses ha gällt och vad som bör gälla. Exempelvis har bestämmelserna om vinstberäkningen vid avyttring av andel i handelsbolag uttryckligen begränsats till svenska handelsbolag. Detsamma gäller för avyttring av bostadsrätter medan bestämmelserna om skattefrihet för bostadsförmån i s.k. äkta bostadsföretag gäller även motsvarande utländska juridiska personer. I fråga om avyttring av fastigheter har en särskild regel införts för fastigheter i utlandet förvärvade före år 1952 för att lösa problemet med att den regel som bygger på taxeringsvärdet inte är lämplig i dessa fall. Eftersom flertalet regler skall tillämpas även på utländska förhållanden gäller detta som huvudprincip och det är i stället markerat när en begränsning skall ske till svenska förhållanden. Om det i lagtexten står aktiebolag avses även motsvarande utländska juridiska personer, annars står det svenska aktiebolag. Begränsningen till svenska förhållanden kan också framgå genom att det står ”bidrag enligt lagen etc.”. Däremot innebär uttryckssätt som ”på det sätt anges i lagen etc.” eller ”av det slag som anges i lagen etc.” ingen sådan begränsning utan är bara ett sätt att beskriva en företeelse.

Många äldre uttryckssätt har ändrats. Uttrycket skattekronor som beteckning för 100 kr beskattningsbar inkomst vid den kommunala beskattningen har slopats såsom föråldrat och därmed kommunal utdebitering. I stället används den kommunala skattesatsen. Orden realisationsvinst och realisationsförlust används inte utan i stället kapitalvinst och kapitalförlust. I stället för vederlag används ersättning. Det mycket svårhanterliga begreppet finansiellt instrument har utmönstrats och ersatts med olika andra uttryck, vilket föranlett en relativt utförlig kommentar till den nuvarande användningen av begreppet (Del 1 s. 508 f.). Det ofta använda uttryckssättet för skattemässig kontinuitet, ”anses överlåtande och övertagande företag som en skattskyldig”, har ersatts av ”inträder förvärvaren i den förre ägarens skattemässiga situation”. I den tidigare inkomstskattelagstiftningen har avdragsbestämmelserna oftast haft utformningen att avdrag ”får” göras eller att något ”får” dras av med undantag för den grundläggande bestämmelsen i 20 § KL där det alltid stått att alla omkostnader ”skall” avräknas. I IL står det ”får” endast när avsikten är att den skattskyldige skall ha en valrätt, annars står det ”skall”. Det har då blivit onödigt med uttryckssättet ”avdrag får efter yrkande av den skattskyldige göras” (46 § 1 mom. KL). Vid avdragsförbud eller avdragsbegränsningar används dock ”får inte” eller ”får inte överstiga” e.d. Det bör understrykas att detta inte innebär någon ökad utredningsskyldighet för skattemyndigheten.

4 Närmare om IL:s innehåll

Avdelning I innehåller grundläggande bestämmelser. I 1 kap. finns en översikt över beskattningen till kommunal och statlig inkomstskatt som till stor del innefattar hänvisningar till följande kapitel. Där finns bestämmelserna om vilka skatter som skall betalas och om taxeringsår och beskattningsår. I begreppet statlig inkomstskatt ingår även expansionsfondsskatt (tidigare expansionsmedelsskatt). För den som skall arbeta med IL är det av stor vikt att göra sig förtrogen med 2 kap. Detta kapitel innehåller nämligen ett antal definitioner och förklaringar till begrepp som används i IL och dessutom i 1 § en alfabetisk förteckning som hänvisar inte bara inom kapitlet utan också till definitioner i andra kapitel. Vidare finns i 2 § uttryckt principen att begrepp som används i IL, t.ex. aktiebolag, också omfattar motsvarande utländska företeelser om inte något annat anges eller framgår av sammanhanget. Bestämmelserna motsvarar 1–6, 17, 27, 47, 50 och 56 §§ KL samt 1, 5, 9 och 14 §§ SIL. Uppgifterna här och i det följande om vilka paragrafer i tidigare lagstiftning som bestämmelserna i kapitlen motsvarar gör inte anspråk på fullständighet eller exakthet utan syftar bara till att ge en allmän uppfattning om motsvarigheterna. Hänvisningar till paragrafer omfattar normalt också anvisningarna där sådana finns.

Avdelning II innehåller skattskyldighetsbestämmelser för fysiska personer (3 kap.), dödsbon (4 kap.), handelsbolag (5 kap.) och juridiska personer (6 och 7 kap.) De allmänna bestämmelserna för juridiska personer finns i 6 kap. medan 7 kap. innehåller de särskilda bestämmelserna om undantag för staten, vissa stiftelser och föreningar samt den s.k. katalogen m.m. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 53, 54 och 68–70 §§ KL samt 6 §, 7 § 1–7 och 10 mom., 16–18 §§ och 21 § SIL.

Avdelning III innehåller för alla inkomstslag gemensamma regler om skattefria inkomster (8 kap.) och inte avdragsgilla utgifter (9 kap.). Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 19 och 20 §§ KL. Den grundläggande bestämmelsen i 20 § KL om avdrag för omkostnader finns dock inte i 9 kap. utan bland bestämmelserna för varje inkomstslag. En strävan har dock varit att slopa bestämmelser som framstår som onödiga och att föra över bestämmelser som inte kan bli tillämpliga i mer än ett inkomstslag till de särskilda bestämmelserna för det inkomstslaget. Bestämmelser som reglerar att något skall tas upp som intäkt eller reglerar avdragsrätten, t.ex. bestämmelserna om avdrag för utgifter för representation, har förts till andra kapitel. Slutligen har ett antal bestämmelser som blivit inaktuella utmönstrats. Det kan nämnas att en motsvarighet till bestämmelsen i 20 § KL att avdrag inte medges för den skattskyldiges arbetsinsats eller för ränta på insatt kapital fanns med i lagrådsremissen men togs bort på lagrådets förslag (Del 1 s. 106, Del 3 s. 37 och 385 f.)

Avdelning IV innehåller bestämmelser för inkomstslaget tjänst. I 10 kap. finns bestämmelser om avgränsningen av inkomstslaget, beskattningstidpunkten och slutresultatet, i 11 kap. bestämmelser om vad som skall tas upp och i 12 kap. vad som skall dras av. Bestämmelserna motsvarar 31–34 och 41 §§ KL samt delar av forskarskattelagen. Bestämmelserna om pensionsförsäkringar m.m. i 31 § KL har dock förts till ett särskilt kapitel (58 kap.) I 11 och 12 kap. finns först en huvudregel om vad som skall tas upp respektive dras av. Inriktningen är att följande paragrafer bara skall innehålla vad som behövs som precisering, förtydligande eller undantag till huvudregeln. Motsvarande gäller de övriga inkomstslagen.

Avdelning V är den största avdelningen och innehåller bestämmelser för inkomstslaget näringsverksamhet. Den inleds med allmänna kapitel om avgränsningen av inkomstslaget (13 kap.), beskattningstidpunkt, beräkningsenhet och slutresultatet (14 kap.), vad som skall tas upp (15 kap.) och vad som skall dras av (16 kap.). Därefter följer särskilda kapitel som behandlar mer avgränsade frågor, t.ex. inventarier, skogsbeskattning, uttag, räntor och utdelningar, kapitalvinster, arbetsgivares pensionskostnader, räntefördelning, koncernbidrag, fusioner och fissioner, särskilda regler för vissa juridiska personer samt avdrag för tidigare års underskott (17–40 kap.) Dessa kapitel innehåller bestämmelser om såväl skatteplikt och avdragsrätt som beskattningstidpunkt. Bestämmelserna motsvarar 18 §, 21–25 §§ och 43 § 1 mom. KL, 2 § och 7 § 8 mom. SIL samt en lång rad särskilda lagar.

Som nämnts i det föregående innebär IL en betydande omstrukturering av inkomstskattelagstiftningen. Särskilt kan nämnas de grundläggande bestämmelserna om beskattningstidpunkten i 14 kap. De har kortats ned betydligt jämfört med den tidigare regleringen i punkt 1 av anvisningarna till 24 § KL. Liksom där är utgångspunkten god redovisningssed men exemplifieringen vad detta innebär har inte tagits med. Räkenskaperna som grund för beskattningen har uttryckligen begränsats till att gälla beskattningstidpunkten och sambandet mellan redovisning och beskattning har behandlats närmare i författningskommentaren (Del 2 s. 179 f.). Ett annat regelkomplex som blivit utsatt för betydande tekniska förändringar är reglerna om avdrag för tidigare års underskott i näringsverksamhet (40 kap.). Detta har skett trots att det varit fråga om en relativt ny lag. Reglerna är komplicerade och det torde inte vara möjligt att utforma dem så att de blir lätta att läsa och förstå. Lagrådet, som ansåg att regleringen i IL innebar påtagliga redaktionella förbättringar i förhållande till den tidigare lagen, uttalade likväl som sin uppfattning att det föreslagna regelsystemet inte uppfyller rimliga krav på måluppfyllelse, rättssäkerhet och en i praktiken hanterlig rättstillämpning.

Avdelning VI innehåller bestämmelser för inkomstslaget kapital. I 41 kap. finns bestämmelser om avgränsningen av inkomstslaget, beskattningstidpunkten och slutresultatet, i 42 kap. bestämmelser om vad som skall tas upp respektive dras av och i 43 kap. de särskilda lättnadsreglerna för utdelning och kapitalvinst på andelar i onoterade företag. Bestämmelserna motsvarar 3 § 1–1 g, 2–10 och 13 mom. SIL. Till 43 kap. har också förts bestämmelserna i 3 § 12 c och 12 e mom. SIL om löneunderlag och alternativa anskaffningsvärden och i lagen (1994:775) om beräkning av kapitalunderlaget vid beskattning av ägare i fåmansföretag.

Avdelning VII innehåller bestämmelser om kapitalvinster och kapitalförluster och är gemensam för inkomstslagen näringsverksamhet och kapital. I 44 kap. finns de grundläggande bestämmelserna. Därefter följer kapitel om olika tillgångar, 45–47 kap. om fastigheter, bostadsrätter respektive uppskovsavdrag, 48 och 49 kap. om delägarrätter och fordringsrätter respektive uppskov vid andelsbyten, 50 och 51 kap. om andelar handelsbolag respektive om beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet i vissa fall vid avyttring av andelar i handelsbolag, 52 kap. om övriga tillgångar, 53 kap. om vissa underprisöverlåtelser som skall beskattas i inkomstslaget kapital, 54 kap. om betalning av skulder i utländsk valuta och 55 kap., om insättningsgaranti och investerarskydd. Bestämmelserna motsvarar 3 § 1 h och 11 mom. samt 24–31 §§ SIL, de särskilda lagarna om uppskovsavdrag vid byte av bostad, om uppskov vid andelsbyte, om beskattningen vid vissa handelsbolagsavyttringar samt om insättningsgaranti och investerarskydd. En nyhet är att en uttrycklig regel har införts om att bara verkliga kapitalförluster beaktas (44 kap. 23 §).

Avdelning VIII innehåller bestämmelser om fåmansföretag och fåmanshandelsbolag. I kommitténs förslag och i lagrådsremissen innehöll 55 kap. de s.k. stoppreglerna i punkt 14 av anvisningarna till 32 § KL och 2 § 13 mom. SIL. Vidare innehöll kapitlet hänvisningar till andra ställen i lagen där särskilda regler fanns för fåmansföretag m.m. Sedan stoppreglerna upphävts under hösten 1999, kvarstår i kapitlet endast definitionerna och hänvisningarna. I och för sig kunde det ha varit naturligt att slopa kapitlet och flytta definitionerna till 2 kap. men det hade då blivit svårt att finna en naturlig plats för hänvisningarna. I 56 kap. finns de särskilda bestämmelserna om fördelning av utdelning och kapitalvinst på delägarrätter m.m. på inkomstslagen tjänst och kapital (de s.k. 3:12-reglerna). Bestämmelserna motsvarar således punkt 14 av anvisningarna till 32 § KL och 3 § 12–12 e mom. SIL. En annan tänkbar möjlighet hade varit att föra ihop bestämmelserna i 43 och 56 kap. till en avdelning med hänsyn till att de har likartad teknisk uppbyggnad och till stora delar sammanfallande tillämpningsområde. I så fall hade definitionerna fått föras till 2 kap. och hänvisningarna tas in i 56 kap.

Avdelning IX innehåller bestämmelser om pensionssparande. I 58 kap. finns bestämmelserna om pensionsförsäkringar, kapitalförsäkringar och pensionssparkonton och i 59 kap. bestämmelserna om pensionssparavdrag. Bestämmelserna motsvarar punkterna 1 och 3 av anvisningarna till 31 § KL samt punkt 6 och 7 av anvisningarna till 46 § KL.

Avdelning X innehåller vissa gemensamma bestämmelser. I 60 kap. finns bestämmelser om familjebeskattning och i 61 kap. bestämmelser om värdering av inkomster in natura. Bestämmelserna i 60 kap. motsvarar del av 20 §, punkt 2 av anvisningarna till 20 §, punkt 30 av anvisningarna till 23 §, punkt 13 av anvisningarna till 32 § och anvisningarna till 52 § KL samt 11 respektive 7 § andra stycket de särskilda lagarna om räntefördelning och expansionsmedel. Bestämmelserna i 61 kap. motsvarar punkt 10 av anvisningarna till 32 § samt 42 § KL.

Avdelning XI innehåller bestämmelser om allmänna avdrag, grundavdrag och sjöinkomstavdrag. I 62 kap. finns bestämmelserna om allmänna avdrag, i 63 kap. bestämmelserna om grundavdrag och i 64 kap. bestämmelserna om sjöinkomstavdrag. Bestämmelserna motsvarar 46, 48 och 49 §§ KL.

Avdelning XII innehåller bestämmelser om beräkning av skatten. I 65 kap. finns allmänna bestämmelser om skatteberäkningen och i 66 kap. de särskilda bestämmelserna om beräkning av skatt på ackumulerad inkomst. Bestämmelserna motsvarar 1, 2 och 56 §§ KL, 9 a–10 a, och 23 §§ SIL, 11 kap. 11 § och 12 § 1 skattebetalningslagen (1997:483) samt de särskilda lagarna om expansionsmedel (3 § där), om skatt för gemensamt kommunalt ändamål och om skatt på ackumulerad inkomst. De bestämmelser som förts över från skattebetalningslagen avser skattereduktion och beräkning av kommunal inkomstskatt i en post.

Bilagorna innehåller förteckningar över de associationsformer respektive skatter som avses i bestämmelserna om skattefrihet för utdelning från företag inom EU samt motsvarande förteckningar i fråga om bestämmelserna om fusioner och aktiebyten. Definitionen av de berörda företagen har i inkomstskattelagstiftningen tidigare bestått i en hänvisning till moder-dotterbolagsdirektivet respektive fusionsdirektivet i deras lydelse fr.o.m. den 1 januari 1995 (se t.ex. 7 § 8 mom. nionde stycket SIL). Det har således inte varit särskilt lätt att tillägna sig innehållet i definitionen (se Del 2 s. 322). I IL har den grundläggande definitionen tagits in i lagtexten (se t.ex. 24 kap. 22 §) medan uppräkningen av företagsformer och skatter tagits in i bilagor.

5 ILP

ILP innehåller i 1 kap. i huvudsak bestämmelser om att IL träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången vid 2002 års taxering, om upphävande av KL, SIL och 33 andra lagar, om fortsatt tillämpning av de upphävda lagarna vid 2001 och tidigare års taxering samt om kontinuitet mellan äldre lagar och IL. I 2–4 kap. finns äldre övergångsbestämmelser. KL har ändrats ungefär 600 gånger och SIL ungefär 200 gånger. Ändringsförfattningarna har ofta varit försedda med övergångsbestämmelser av innebörd att äldre bestämmelser skolat tillämpas under vissa förhållanden eller under viss tid. Något omtryck har aldrig skett och det har varit svårt att få en överblick över de övergångsbestämmelser som alltjämt är tillämpliga. När KL och SIL upphävs förlorar alla övergångsbestämmelser till ändringar i dem sin verkan. Såväl vid slopandet av den kommunala beskattningen av juridiska personer som vid 1990 års inkomstskattereform föreskrevs att äldre övergångsbestämmelser skulle fortsätta att gälla utan att de räknades upp. Vid införandet av IL har det anses angeläget att de bestämmelser återges som skall ges fortsatt giltighet och dessa har därför tagits in i ILP. De som utelämnats är naturligtvis i första hand sådana där tiden för den föreskrivna fortsatta tillämpningen av äldre bestämmelser har löpt ut men även vissa andra, främst sådana där det framstått som höggradigt osannolikt att ett sådant fall skulle inträffa att de skulle bli tillämpliga eller som annars kan antas sakna praktisk betydelse. Vad som sagts om KL och SIL gäller naturligtvis även övriga upphävda lagar även om det för dessas del varit fråga om färre ändringar och färre övergångsbestämmelser som alltjämt är av betydelse. De flesta övergångsbestämmelserna har tagits in i 4 kap. ordnade i kapitelordning efter de kapitel till vilka de hänför sig. De övergångsbestämmelser som inte har kunnat hänföras till ett eller två på varandra följande kapitel finns i 2 och 3 kap., varvid de som avser personförsäkringar har tagits in i 2 kap. och övriga i 3 kap.

6 Följdlagstiftningen m.m.

Propositionen omfattar, förutom förslagen till IL och ILP, 75 lagförslag. Flertalet av dessa utgör följdlagstiftning till IL och ILP medan resten innebär en utmönstring av inaktuella författningar. Vissa av förslagen beror på att bestämmelser flyttats över från inkomstskattelagstiftningen till andra lagar, t.ex. bestämmelserna om hemortskommun, eller omvänt, t.ex. bestämmelserna om skattereduktion. Övriga förslag beror på att terminologin i IL är en annan än i den tidigare inkomstskattelagstiftningen eller på att en hänvisning måste justeras.

Skattelagskommittén gjorde också en genomgång av dubbelbeskattningsförfattningarna. Särskilt de förordningar som tidigare utfärdades i anslutning till dubbelbeskattningsavtal innehåller en stor mängd redan före IL:s tillkomst föråldrade bestämmelser och hänvisningar. Kommittén lade fram 39 lagförslag på detta område. Dessa finns inte med i propositionen eftersom detta skulle ha varit så arbetskrävande att det skulle försenat införandet av IL (Del 1 s. 525).

7 Avslutning

En bearbetning av inkomstskattelagstiftningen är problematisk genom att denna hela tiden förändras. Skattelagskommittén fick i sitt slutbetänkande ta upp ändringar och kompletteringar till förslaget i huvudbetänkandet med anledning av lagändringar som inte hunnit beaktas i detta. I lagrådsremissen tillkom därefter ytterligare ändringar på grund av senare lagstiftning och slutligen har propositionen av samma skäl justerats i förhållande till lagrådsremissen. Det finns ingen anledning att anta annat än att det blir frekventa ändringar i inkomstskattelagstiftningen också framöver. Det kommer då att visa sig om IL håller för förändringar. Ett stort ansvar ligger i detta hänseende på lagstiftaren eller snarare på de tjänstemän på Finansdepartementets skatteavdelning som utformar lagförslagen. Det är viktigt att hålla fast vid de principer som ligger till grund för utformningen av IL. Således bör terminologin bevaras konsekvent. Tillägg bör inte göras till de befintliga paragraferna så att de blir ohanterligt långa utan i stället bör ”a-paragrafer” införas (och vid behov ”a-kapitel”). Nya bestämmelser bör inte sättas in där det råkar finnas ett ledigt utrymme på grund av att en paragraf (eller ett kapitel) har upphävts utan där de systematiskt hör hemma. Vid behov bör hela kapitel omarbetas. Viktigast av allt är att ny lagstiftning tas in i IL och inte i en ny särskild lag.

Bodil Hulgaard

Bodil Hulgaard har varit ordförande i Skattelagskommittén och är nu regeringsråd.