Prop. 2003/04:26, bet. 2003/04:SkU15, rskr. 2003/04:82, SFS 2002:1134–1137 samt Förordningen (2003:223) om ändring i mervärdesskatteförordningen.

EGT L 15, 17.1.2002, s. 24

I artikeln redogörs för de nya regler om fakturor i mervärdesskattesammanhang som trädde i kraft den 1 januari 2004.1 De nya reglerna är föranledda av ett EG-direktiv som antogs den 20 december 2001; rådets direktiv 2001/115/EG om ändring av direktiv 77/388/EEG i syfte att förenkla, modernisera och harmonisera kraven på fakturering när det gäller mervärdesskatt.2

1 Bakgrund

Jag arbetade med processen att implementera rådets direktiv 2001/115/EG om ändring av direktiv 77/388/EEG i syfte att förenkla, modernisera och harmonisera kraven på fakturering när det gäller mervärdesskatt, nedan kallat faktureringsdirektivet i svensk rätt. Kollegor i andra medlemsstater som liksom jag arbetade med att implementera faktureringsdirektivet i sina respektive medlemsstaters lagstiftning var helt ense med mig – det var en av de mest ”heta” arbetsuppgifter vi någonsin har haft. Få arbetsuppgifter har dragit till sig sådant intresse som denna uppgift. Hur kommer detta sig? Det förefaller vara en utomordentligt träaktig uppgift att reglera hur fakturor skall se ut.

En av förklaringarna till det stora intresset är den grundläggande och viktiga funktion som fakturan har i affärssammanhang. En faktura skall fylla olika funktioner i mervärdesskattesammanhang. Den skall tjäna som dokumentation för förvärvaren av varan eller tjänsten för att denne skall kunna styrka rätten till avdrag eller återbetalning av ingående mervärdesskatt men den skall även ge underlag till skattemyndigheten för kontroll av att skattskyldigheten fullgjorts. En annan förklaring till att denna lagstiftningsprodukt har engagerat många är att faktureringsdirektivet inte bara behandlar innehållet i en faktura, vilket man kan förledas att tro, utan behandlar alla aspekter av en faktura i mervärdesskatterättsligt perspektiv. Det innebär bl.a. att skyldighet att utfärda faktura regleras liksom vem som är ansvarig för att faktura utfärdas, innehåll i fakturan, hur ändring av en faktura skall ske, lagringsplats för fakturor, form för lagring av fakturan och att fakturorna under vissa förutsättningar får skickas i elektronisk form. Faktureringsdirektivet föreskriver i vissa fall obligatoriska regler för fakturor men i vissa avseenden ansågs det lämpligt att överlämna till medlemsstaterna att välja hur reglerna skall tillämpas. Det finns därför ett stort antal valmöjligheter för medlemsstaterna i direktivet. Det gäller bl.a. möjligheten för medlemsstaterna att utvidga huvudregeln om faktureringsskyldighet så att en sådan skyldighet även föreligger generellt vid försäljningar till privatpersoner. Ytterligare exempel är medlemsstaternas möjlighet att ålägga en tidsfrist för utfärdande av faktura och möjligheten att kräva översättning till det egna nationella språket av fakturainnehållet.

Även om faktureringsdirektivet formellt avser att reglera fakturor mervärdesskatterättsligt måste man vid införandet beakta regler i annan lagstiftning för att inte reglerna skall vara praktiskt svåra eller till och med omöjliga att följa. Det gäller bl. a. reglerna om arkivering i bokföringslagen (1999:1078, BFL) och reglerna om bevarande av deklarationsunderlag i skattebetalningslagen (1997:483, SBL). Alla dessa omständigheter leder till att det finns många intressenter som påverkas av reglerna. Det gäller praktiskt taget alla företag liksom kontrollerande myndighet på skattesidan men även kontrollerande myndigheter i övrigt.

De tidigare reglerna i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund,3 nedan kallat sjätte direktivet som reglerade fakturering var inte så omfattande eller detaljerade utan gav en stor frihet för medlemsstaterna att utforma sina nationella faktureringsregler. Det ledde till att reglerna i stor utsträckning var olika i medlemsstaterna. I takt med att den gränsöverskridande handeln inom den europeiska gemenskapen ökat så har de företag som bedriver sådan handel varit tvungna att i allt större utsträckning känna till och tillämpa övriga medlemsstaters regler för fakturering. Dessutom hade många företag som hade verksamhet inom flera av medlemsstaterna börjat centralisera sina faktureringsfunktioner. De olika reglerna inom medlemsstaterna försvårade en sådan centralisering.

Inom ramen för det initiativ som Europeiska gemenskapernas kommission (nedan kommissionen) initierat för att förenkla vissa regler inom mervärdesskatteområdet, SLIM (”Simpler legislation for the Internal Market”) framhölls att avsaknaden av en harmoniserad lagstiftning hindrade den inre marknaden från att fungera väl. Kommissionen lät därför utföra en undersökning för att utreda vilka krav som gällde i medlemsstaterna avseende fakturering. Rapporten färdigställdes i augusti 1999.4 Mot bakgrund av rapporten föreslog kommissionen ändringar i sjätte direktivet avseende reglerna om fakturering så att kraven på innehållet i en faktura skulle bli desamma inom hela gemenskapen.5

Arbetet med att förhandla fram faktureringsdirektivet startade i rådsarbetsgruppen under det svenska ordförandeskapet med ett första möte den 16 januari 2001 och slutfördes under det belgiska ordförandeskapet med ett slutligt möte den 20 november 2001. Det hölls tio möten i rådsarbetsgruppen. Det var en förhållandevis snabb process i jämförelse med arbetet med att förhandla fram en del andra EU-direktiv. Det finns arbeten med direktiv på mervärdesskattesidan som pågått i över fem års tid och som fortfarande inte är slutfört. Men i detta fall kom således medlemsstaterna fram till en överenskommelse och det beslutades att faktureringsdirektivet skulle vara infört i medlemsstaternas nationella lagstiftning senast den 1 januari 2004.

Jag kommer inte att uttömmande beskriva alla de regler som finns i faktureringsdirektivet eller de regler som implementerats i svensk rätt. På grund av faktureringsdirektivets detaljrikedom skulle det leda alltför långt. Jag behandlar i stället det huvudsakliga innehållet i de ändrade reglerna i fyra delar: faktureringsskyldighet, fakturans innehåll, elektronisk fakturering och lagring av räkenskapsinformation, bl.a. fakturor.

(EGT L 145, 13.6.1977, s. 1).

Study on the requirement imposed by the Member States, for the purpose of charging taxes, for invoices produced by electronic or other means, Final Report on Invoicing 23.8.1999.

KOM(2000)650 slutlig, Bryssel 17.11.2000, 2000/0289 (CNS).

2 Faktureringsskyldighet

2.1 Vem är faktureringsskyldig?

Enligt huvudregeln i faktureringsdirektivet föreligger faktureringsskyldighet för varje beskattningsbar person för leverans av varor och tillhandahållande av tjänster till andra näringsidkare (jfr taxable person). Detta gäller oavsett om personen är betalningsskyldig för skatten eller inte (jfr liable to pay tax). De tidigare reglerna i mervärdesskattelagen (SFS 1994:200, ML) var inte uppbyggda på samma sätt som faktureringsdirektivet men reglerna skiljde sig inte materiellt från vad som gäller enligt direktivet. Bestämmelserna i ML har dock formulerats om så att de närmare ansluter till ordalydelsen i faktureringsdirektivet.

2.2 Vem kan fullgöra faktureringsskyldigheten?

Enligt huvudregeln i faktureringsdirektivet är det alltid säljaren som skall säkerställa att faktura utfärdas. Direktivet ger dock säljaren en möjlighet att låta kunden (självfakturering: jfr self-billing) eller en tredje person (utläggning av faktureringsfunktionen: jfr outsourcing) utföra uppgiften att utfärda faktura. Det innebär dock inte att säljarens ansvar för att en korrekt faktura utfärdas övergår till kunden eller till tredje person. För att ytterligare understryka denna princip togs det in ett uttalande om säljarens ansvar i rådets protokoll om antagandet av direktivet. Enligt uttalandet ligger ansvaret för fakturans felfrihet och giltighet som upprättats av en extern instans helt och hållet på den skattskyldige med beaktande av avtalet mellan dessa två parter.

Självfakturering har redan tidigare i vissa fall varit möjligt i Sverige men nu har en uttrycklig regel som tillåter självfakturering förts in i ML. Eftersom innebörden av självfakturering bl.a. är att förvärvaren själv upprättar sitt underlag för avdragsrätt för ingående mervärdesskatt, anges det uttryckligen i faktureringsdirektivet att medlemsstaterna skall ställa vissa villkor för att tillåta självfakturering. Det skall finnas ett i förväg träffat avtal mellan parterna och det skall finnas ett förfarande för godkännande av varje faktura av den faktureringsskyldige. I ML har det inte särskilt angivits hur ett sådant avtal och förfarande för godkännande skall se ut. Utfärdas en felaktig faktura av kunden åligger det säljaren att korrigera fakturan. Det är därför i detta avseende i säljarens intresse att det framgår av avtal vilka förutsättningar som gäller vid självfakturering. Det är även i köparens intresse att denne innehar ett fullgott underlag för avdragsrätt för ingående mervärdesskatt. I propositionen överlämnas det till parterna att avgöra hur detta skall utformas men det anges att det är en fråga mellan parterna om ett sådant avtal skall vara skriftligt eller muntligt.6 Godkännandet av varje faktura anses kunna ske konkludent. Faktureringsdirektivet ger medlemsstaterna en möjlighet att införa ytterligare krav för självfakturering för omsättningar som sker på dess territorium. I ML har denna möjlighet utnyttjats. Enligt bestämmelserna måste det klart framgå av fakturan att det är köparen som har utfärdat fakturan. Denna bestämmelse har införts av kontrollskäl. Enligt uppgift från Skatteverket utlöser en uppgift om att självfakturering har skett en särskild granskningssignal vid en revision.

Det har även förts in en uttrycklig regel i ML som anger att det är möjligt att lägga ut faktureringsfunktionen till en tredje person. I detta fall finns inga särskilda villkor för sådan fakturering. Skälet till detta är att det även i ett sådant fall är säljaren som har ansvaret för att en faktura utfärdas och att fakturan är korrekt. I denna situation utfärdar den tredje personen inte heller sitt eget avdragsunderlag som vid självfakturering. Varken vid självfakturering eller vid utläggning av faktureringsfunktionen ställs några särskilda krav i ML på fakturor som utfärdas av tredje personer eller kunder som är etablerade utanför EU.

Prop. 2003/04:26 s. 57.

2.3 Vilka omsättningar omfattas av faktureringsskyldigheten?

Enligt de tidigare reglerna i ML så skulle faktura utfärdas oavsett åt vem leveransen eller tillhandahållandet skett, dvs. oavsett om förvärvaren var en näringsidkare eller en privatperson. Enligt huvudregeln i faktureringsdirektivet föreligger faktureringsskyldighet endast vid försäljningar till en annan skattskyldig person eller icke skattskyldig juridisk person. Faktureringsskyldighet föreligger dock för distansförsäljningar och försäljningar av nya transportmedel oavsett vem som är förvärvare, dvs. även om förvärvaren är privatperson. Direktivet ger dock medlemsstaterna en möjlighet att utvidga faktureringsskyldigheten för omsättningar på medlemsstatens territorium. I ML har faktureringsskyldigheten utformats som huvudregeln i direktivet. Det innebär således en ändring jämfört med tidigare regler. Vid bedömningen av om faktureringsskyldigheten skulle utvidgas i förhållande till direktivets huvudregel bedömdes framförallt de mervärdesskattemässiga skälen till en sådan utvidgning.7 Regler som styr verifikationer, däribland fakturor, återfinns i olika lagstiftningar som har olika skyddsintressen och syften. I en lagstiftningsprodukt som liksom denna tangerar många olika områden är det viktigt att hålla isär dessa skyddsintressen och syften. Det är därför endast de bestämmelser som har sin grund i mervärdesskatterättsliga överväganden och skäl som bör föras in i mervärdesskattelagstiftningen.

I de fall omsättningen sker till en näringsidkare utgör fakturan underlag för dennes avdragsrätt för ingående mervärdesskatt. Det är inte fallet då omsättningen sker till en privatperson som inte har avdragsrätt. I de fallen utgör fakturan framförallt en möjlighet att kontrollera säljarens redovisning av den utgående mervärdesskatten. I förarbetena har man vägt fördelen av denna kontrollfunktion genom en tvingande regel i ML mot det faktum att en generell skyldighet att utfärda en faktura enligt ML:s krav vid alla försäljningar till privatpersoner skulle vara betungande för företagen. I bedömningen har man vägt in det verifikationskrav som finns i BFL och som innebär att det för varje affärshändelse skall finnas en verifikation. Det har även beaktats att det enligt SBL finns ett krav avseende alla deklarationsskyldiga att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt se till att det finns underlag för fullgörandet av deklarations- och annan uppgiftsskyldighet samt för kontroll av uppgiftsskyldigheten och beskattningen. Genom kraven i BFL och SBL är det möjligt att kontrollera den utgående mervärdesskatten på annat sätt än genom momsbärande faktura. Den motkontroll av den utgående skatten som kan ske hos en näringsidkare som är köpare föreligger inte då köparen är en privatperson eftersom det inte finns någon skyldighet för en sådan köpare att lagra mottagna fakturor. Lagstiftaren valde därför att inte föreskriva någon generell faktureringsskyldighet för säljare även vid försäljningar till privatpersoner.

Enligt huvudregeln i faktureringsdirektivet gäller faktureringsskyldigheten all leverans av varor och tillhandahållande av tjänster mellan näringsidkare och vid försäljning i vissa fall till privatpersoner på sätt som angivits. Direktivet ger dock medlemsstaterna en möjlighet att befria från faktureringsskyldighet för vissa särskilt angivna transaktioner som är befriade från skatt. Det gäller transaktioner enligt artiklarna 28.2.a, 28.3.b och 13 i sjätte mervärdesskattedirektivet. De utpekade transaktionerna är dels sådana där direktivet anger att dessa är skattebefriade, dels transaktioner där medlemsstaterna vid sitt inträde i unionen medgavs möjlighet att fortsätta att tillämpa kvalificerade undantag eller fortsätta undanta vissa angivna verksamheter. I förarbetena till ändringarna i ML gjordes bedömningen att det inte finns skäl att kräva faktureringsskyldighet i de fall där faktureringsdirektivet ger medlemsstaterna en möjlighet att befria från faktureringsskyldighet om det inte av kontrollskäl eller andra skäl bör krävas att faktura utfärdas.8 Med undantag av två fall ansågs det inte föreligga sådana skäl att kräva faktureringsskyldighet i de fall befrielse från skatteplikt föreligger med stöd av artikel 13, 28.2.a och 28.3.b i sjätte direktivet. De transaktioner för vilka faktureringsskyldighet inte föreligger är därför följande.

ARTIKEL 28.2.A I SJÄTTE DIREKTIVET

1. Tillhandahållande av läkemedel till sjukhus eller av receptbelagda läkemedel som regleras i 3 kap. 23 § 2 ML.

2. Införande eller ackvisition av annonser i periodiska medlemsblad, personaltidningar och organisationstidskrifter som anges i 13 och 14 §§.

ARTIKEL 28.3 B OCH BILAGA F I SJÄTTE DIREKTIVET

1. Bilaga F1, tillträde till sportevenemang som regleras i 3 kap. 11 a § ML.

2. Bilaga F2, tjänster som tillhandahålls av författare, konstnärer m.fl. Sverige har utnyttjat möjligheten i p 2 enligt 3 kap. 11 § 1 ML.

3. Bilaga F16, tillhandahållande av sådana byggnader och sådan mark som avses i artikel 4.3. Sverige har utnyttjat möjligheten i p 16 enligt 3 kap. 2 § ML.

4. Bilaga F17, passagerartransporter. Sverige har utnyttjat möjligheten att undanta internationella transporter enligt 5 kap. 5 § första stycket ML.

ARTIKEL 13 I SJÄTTE DIREKTIVET

1. Undantag på fastighetsområdet enligt 3 kap. 2 § ML med beaktande av 3 kap.3 § ML.

2. Undantag för sjukvård inkluderande sjuktransporter, sjukvårdande behandling, tjänster som tandvård, social omsorg tillhandahåller som regleras i 3 kap. 4 § ML.

3. Undantag för utbildning enligt 3 kap. 8 § ML.

4. Undantag för bank- och finansieringstjänster och för värdepappershandel enligt 3 kap. 9 § ML.

5. Undantag för försäkringstjänster enligt 3 kap. 10 § ML.

6. Undantag inom kulturområdet enligt 3 kap. 11 § ML.

7. Undantag inom idrottsområdet enligt 3 kap. 11 a § ML.

8. Undantag för produktion och utsändning av radio- och televisionsprogramenligt 3 kap. 20 § ML.

9. Undantag för modersmjölk, blod eller organ från människor enligt3 kap. 23 § 3 ML.

10. Undantag för lotterier enligt 3 kap. 23 § 5 ML.

11. Undantag för vissa interna tjänster enligt 3 kap. 23 a § ML.

De två situationer där faktureringsskyldighet fortfarande föreligger är dels 3 kap. 19 § första stycket 2 ML, dels 3 kap. 24 § ML. I det första fallet avses situationer där tjänster tillhandahålls en utgivare av periodiska medlemsblad, personaltidningar och organisationstidskrifter och tjänsten avser framställning (mångfaldigande) av publikation eller de tekniska tjänster som krävs för mångfaldigandet. I en sådan situation är det som avgör om befrielse från skattskyldighet föreligger om mottagaren av tjänsten faller inom tillämpningsområdet för bestämmelsen. I alla de fall mottagaren inte faller inom tillämpningsområdet skulle en faktura ändå utfärdas av tillhandahållaren. I de fall som avses i 3 kap. 19 § första stycket 2 ML föreligger enligt 10 kap. 11 § första stycket ML även en rätt till återbetalning av ingående skatt. Det andra fallet är av speciellt slag då den omfattar näringsidkares försäljning av verksamhetstillgångar som utgör inventarier, vid vilkas förvärv något avdrag för ingående skatt inte har kunnat åtnjutas. Ofta säljs tillgångarna till återförsäljare och andra skattskyldiga näringsidkare som kan tänkas sälja dem vidare. I detta fall är det av betydelse att en faktura utfärdas där det framgår att försäljningen skett utan mervärdesskatt med hänvisning till undantaget i 3 kap. 24 § ML.

Prop. 2003/04:26 s. 63 f.

Prop. 2003/04:26 s. 66 f.

3 Fakturans innehåll

3.1 Fullständig faktura

Det fanns flera skäl till varför det vid arbetet med faktureringsdirektivet ansågs angeläget att harmonisera innehållet i en faktura inom gemenskapen. Ett av skälen var den ökade internationaliseringen av handeln men ett annat skäl var utvecklingen av den elektroniska handeln. Faktureringsdirektivet innehåller därför en uttömmande lista över vilka uppgifter som skall framgå av en faktura. Förteckningen över de obligatoriska uppgifterna gäller enbart de situationer när näringsidkaren är faktureringsskyldig. Listan innehåller inte alla de uppgifter som medlemsstaterna tidigare krävde i de respektive nationella lagstiftningarna. I arbetet med faktureringsdirektivet gjordes en avvägning mellan behovet av ett harmoniserat fakturainnehåll, myndigheters kontrollbehov och behoven hos de aktörer som måste tillämpa mervärdesskattelagstiftningen på ett korrekt sätt. Det har uttryckligen angivits att medlemsstaterna inte får kräva andra eller ytterligare uppgifter än vad som framgår av direktivet. De obligatoriska uppgifterna är följande.

1. Datum för utfärdande. Detta är ett nytt krav i förhållande till de tidigare reglerna i ML.

2. Ett löpnummer baserat på en eller flera serier, som ensamt identifierar fakturan. Syftet med kravet på löpande nummerserier är att minska risken för bedrägerier genom att det skall gå att konstatera att en verifikation saknas. Krav på denna uppgift har inte funnits i ML eller i SBL tidigare men regleras för bokföringsskyldiga i 5 kap. 6 § BFL.

3. Den skattskyldiges registreringsnummer för mervärdesskatt under vilket varorna har levererats eller tjänsterna har tillhandahållits. Krav på uppgift om den skattskyldiges registreringsnummer, eller då den skattskyldige inte är registrerad dennes personnummer eller organisationsnummer eller en likvärdig uppgift, finns i dag i 11 kap. 5 § 6 ML.

4. Det registreringsnummer för mervärdesskatt under vilket varorna levererats eller tjänsterna tillhandahållits kunden om kunden är skyldig att betala skatt på levererade varor eller tillhandahållna tjänster eller om det är en gemenskapsintern leverans av varor. Det fanns redan tidigare ett krav i 11 kap. 5 § 7 ML på att det i fakturan skulle anges att omvänd skattskyldighet föreligger. Det fanns även ett krav i tidigare 11 kap. 5 a § ML att säljarens registreringsnummer till mervärdesskatt och det registreringsnummer till mervärdesskatt under vilket köparen gör sitt förvärv skulle anges på fakturan.

5. Fullständigt namn och adress för den skattskyldiga personen och hans kund. Enligt de tidigare reglerna i 11 kap. 5 § 3 ML skulle utfärdarens och mottagarens namn och adress eller någon annan uppgift genom vilken de kan identifieras anges på fakturan. Genom den nya lydelsen av bestämmelsen ställs ett krav på uppgift om namn och adress för den skattskyldiga personen och hans kund.

6. De levererade varornas mängd och art eller de tillhandahållna tjänsternas omfattning och art. Denna bestämmelse är mer precist utformad än de tidigare reglerna i 11 kap. 5 § 4 ML enligt vilken endast skall anges transaktionens art på fakturan.

7. Datum då leveransen av varor eller tillhandahållandet av tjänster utförts eller slutförts eller det datum då förskotts- och 9 a conto-betalning erlagts, om ett sådant datum kan fastställas och det skiljer sig från datum för fakturans utfärdande. Bestämmelsen är nödvändig för att det skall vara möjligt att bestämma skatt- och redovisningsskyldighetens inträde. Krav på dessa uppgifter föreligger inte uttryckligen enligt de tidigare reglerna i ML. Det fanns dock en generell bestämmelse i 11 kap. 5 § 8 ML som angav att övrigt som kan ha betydelse för bedömningen av skattskyldigheten och mottagarens avdragsrätt eller rätt till återbetalning skulle anges på fakturan.

8. Beskattningsunderlaget för varje skattesats eller undantag, enhetspriset exklusive skatt, samt eventuell prisnedsättning eller rabatt om dessa inte är inkluderade i enhetspriset. Tidigare gällde enligt 11 kap. 5 § 1 ML att ersättningen skulle anges och enligt 11 kap. 5 § 2 ML skulle skattens belopp för varje skattesats anges på fakturan. Med ersättningen avses enligt 7 kap. 3 a § ML allt det som säljaren har erhållit eller skall erhålla för varan eller tjänsten från köparen eller en tredje part, inbegripet sådana bidrag som är direkt kopplade till priset för varan eller tjänsten. Den tidigare lydelsen av 11 kap. 5 § 8 ML reglerade kreditnotor vid nedsättning av priset.

9. Tillämpad mervärdesskattesats. Enligt de tidigare reglerna i 11 kap. 5 § 2 ML skulle skattens belopp för varje skattesats anges.

10. Den mervärdesskatt som skall betalas, såvida inte en särskild ordning tillämpas, för vilken direktivet utesluter en sådan uppgift. Detta reglerades tidigare i 11 kap. 5 § 2 i ML. Tillägget om att detta inte skall göras i de fall en särskild ordning tillämpas avsåg ordningen för begagnade varor. Enligt 9 a kap. 16 § ML får skattens belopp eller underlag för beräkning av beloppet inte anges. När det gäller vinstmarginalbeskattning för resetjänster har den faktureringsskyldige en möjlighet att redovisa mervärdesskatten och beskattningsunderlaget enligt en särskild ordning enligt vilken vinsten beskattas i stället för de enskilda transaktionerna. Redovisas mervärdesskatten enligt den särskilda ordningen får resebyrån enligt 9 b kap. 5 § ML underlåta att redovisa skattens belopp eller underlag för beräkning av beloppet i fakturan.

11. Vid befrielse från skatt eller när kunden är skyldig att betala skatt, skall en hänvisning göras till den relevanta bestämmelsen i ML eller till motsvarande bestämmelse i det sjätte direktivet eller till en annan uppgift om att leveransen är skattebefriad eller att kunden är skattskyldig, s.k. omvänd skattskyldighet. Enligt de tidigare reglerna i ML skulle det av fakturan framgå att skattskyldighet förelåg enligt 1 kap. 2 § första stycket 2, 3 eller 4 b ML, dvs. vid omvänd skattskyldighet. I den praktiska tillämpningen har det med stöd av 11 kap. 5 § 8 ML ansetts att det även i andra fall då mervärdesskatt inte har debiterats bör skälet för detta framgå av fakturan (se RSV:s handledning för mervärdesskatt 2003 s. 401). Syftet med kravet är att det skall underlätta skattekontrollen för skattemyndigheten. Den skattskyldige kan välja att i stället för en hänvisning till bestämmelse i det sjätte direktivet eller motsvarande bestämmelse i ML ange annan uppgift om att leveransen är skattebefriad eller att det är fråga om omvänd skattskyldighet. Väjs detta senare alternativ så skall uppgiften om att det är fråga om en skattebefriat tillhandahållande respektive omvänd skattskyldighet tydligt framgå av fakturan. Det angavs i propositionen att det bör överlämnas till RSV att ange riktlinjer för angivande av sådan uppgift om detta skulle anses behövligt.10 Hur ett angivande av denna uppgift skall ske får således avgöras i den praktiska tillämpningen.

12. Vid leverans av ett nytt transportmedel inom gemenskapen skall de uppgifter framgå som anges i artikel 28 a. 2. i sjätte direktivet. Detta krav, som avser uppgift om att fråga är om ett nytt transportmedel, ställdes redan tidigare i dåvarande 11 kap. 5 a § andra stycket ML.

13. Vid tillämpning av vinstmarginalsystemet skall en hänvisning göras till artikel 26 eller 26a i sjätte mervärdesskattedirektivet eller till bestämmelserna i 9 a kapitlet eller 9 b kapitlet i ML eller till en annan uppgift om att vinstmarginalsystemet tillämpas. De tidigare bestämmelserna innebar att det av fakturan skulle framgå övriga uppgifter som kan ha betydelse för bedömningen av skattskyldigheten, t.ex. uppgift om att säljaren har tillämpat vinstmarginalbeskattning vid försäljningen enligt 11 kap. 5 § 8 ML Ändringen i ML innebär en precisering av det tidigare kravet i lagstiftningen.

Bestämmelsen har korrigerats i förhållande till SFS 2003:1134 genom att ordet ”förskotts-” har lagts till genom prop. 2003/04:76.

Prop. 2003/04:26 s. 74.

3.2 Förenklad faktura

Det finns en möjlighet för medlemsstaterna att i vissa fall ställa krav på färre uppgifter på en faktura, dvs. tillåta en s.k. förenklad faktura. Det har även tidigare funnits en regel i dåvarande 11 kap. 5 § andra stycket ML som tillät att vissa uppgifter kunde utelämnas på en faktura om fakturan uppgick till ett mindre belopp. Skatteverket angav i sin handledning att med ett mindre belopp avsågs 500 kronor.11 Enligt bestämmelserna i faktureringsdirektivet, som har förts in i ML kan en förenklad faktura tillämpas i två fall. Dels då en faktura är på ett mindre belopp, dels då handelsbruket inom den berörda verksamhetssektorn, administrativ praxis eller de tekniska förutsättningarna för utställande av dessa fakturor gör det svårt att iaktta alla de krav som ställs på en fullständig faktura. En ytterligare förutsättning enligt faktureringsdirektivet är att medlemsstaterna om de vill tillåta tillämpning av förenklade fakturor, måste konsultera mervärdesskattekommittén och vid konsultationen ange vilka villkor som skall gälla för tillämpning av förenklade fakturor för leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster på medlemsstatens territorium. Enligt direktivet är det inte möjligt att tillämpa förenklad faktura vid gränsöverskridande transaktioner där omsättningen anses ha skett inom landet. Det är således inte möjligt vid gemenskapsinterna transaktioner inom landet enligt 3 kap. 30 a § ML och 2 a kap. ML eller vid postorder enligt 5 kap. 2 a § ML och inte heller vid installation och montering av varor enligt 5 kap. 2 § första stycket 2 ML.

Bestämmelsen i faktureringsdirektivet anger de minimikrav på uppgifter som förenklade fakturor under alla omständigheter skall innehålla. Dessa uppgifter är följande.

  • Datum för utfärdandet.

  • Identifiering av säljaren.

  • Identifiering av vilken typ av varor som har levererats eller tjänster som har tillhandahållits.

  • Den skatt som skall betalas eller uppgifter som gör det möjligt att beräkna denna.

I propositionen angavs att mot bakgrund av de begränsningar som anges när förenklade fakturor får tillämpas finns inte skäl att kräva ytterligare uppgifter än de minimikrav som ställs enligt faktureringsdirektivet.12 De uppgifter som skall framgå av en förenklad faktura enligt ML överensstämmer därför med minimikraven enligt faktureringsdirektivet. I likhet med den tidigare regleringen i dåvarande 11 kap. 5 § andra stycket ML anges det inte något belopp i lagtexten när en faktura kan anses avse ett mindre belopp. I propositionen angavs att det bör överlåtas till Skatteverket att ange riktlinjer för detta.13 I 23 § mervärdesskatteförordningen (1994:223, MF) har Skatteverket medgivits möjlighet att meddela de tillämpningsföreskrifter som kan behövas avseende dels vad som avses med ”mindre belopp”, dels när sådant handelsbruk, administrativ praxis eller tekniska förutsättningar föreligger som kan anses nödvändiggöra användandet av förenklade fakturor. Skatteverket har ännu inte meddelat sådana tillämpningsföreskrifter. Skatteverket har dock i skrivelse den 23 februari 2004 angivit att för närvarande kan förenklad faktura endast användas när det är fråga om mindre belopp. Skatteverket anger vidare att verket under våren kommer att ge ut allmänt råd om beloppsgränsen och att som belopp har föreslagits 2 000 kr.

Riksskatteverkets handledning för mervärdesskatt 2003 s. 402.

Prop. 2003/04:26 s. 78.

Prop. 2003/04:26 s. 78.

4 Elektronisk fakturering

Som nämnts tidigare var ett av huvudsyftena med arbetet med faktureringsdirektivet att skapa gemensamma regler inom gemenskapen för elektroniska fakturor. Det var redan tidigare möjligt att tillåta elektronisk fakturering enligt direktivet och många av medlemsstaterna accepterade sådana fakturor. Men kraven för elektronisk fakturering skiljde sig en hel del mellan medlemsstaterna. I vissa medlemsstater var elektronisk fakturering inte alls tillåtet eller så ställdes det krav på att elektronisk fakturering skulle kompletteras med en pappersbaserad sammanställning av sådana fakturor.

I slutrapporten från andra etappen av SLIM drogs därför slutsatsen att elektronisk fakturering borde vara uttryckligen tillåten inom gemenskapen. Det var inte tillräckligt att medlemsstaterna kunde tillåta sådan fakturering. En harmonisering av villkoren för elektronisk fakturering skulle kunna underlätta användningen av sådana fakturor.

I Sverige har elektronisk fakturering sedan lång tid varit tillåten i den praktiska tillämpningen men det har inte uttryckligen framgått av lagtexten. Dåvarande Riksskatteverket uttalade i ett brevsvar att de krav som ställs på fakturans innehåll i ML inte kunde anses utgöra något hinder för att överföring av fakturor sker på elektronisk väg. Enligt verket måste dock faktureringen stå i överensstämmelse med BFL:s bestämmelser och ML:s krav måste vara uppfyllda.14 Några särskilda krav enbart av det faktum att fakturan är elektronisk har inte ställts. Jämför man kommissionens förslag15 och det slutliga faktureringsdirektivet så framgår att förslaget i denna del har ändrats i viss utsträckning. I kommissionens förslag krävdes att innehållet i fakturor som överförs på elektronisk väg skulle säkerställas på ett angivet sätt och det var genom en avancerad elektronisk signatur enligt artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG.

De regler som slutligen antogs genom faktureringsdirektivet innebär att medlemsstaterna måste acceptera att fakturor översänds elektroniskt om mottagaren accepterar detta. Reglerna skiljer sig dock från kommissionens förslag genom att direktivet ger medlemsstaterna olika alternativ och utgår inte endast från att avancerad elektronisk signatur skall tillämpas för säkerställande av fakturans innehåll och äkthet. Enligt faktureringsdirektivet kan fakturor överföras på elektronisk väg om äktheten och innehållets integritet säkerställs

  • antingen genom en avancerad elektronisk signatur där medlemsstaterna även kan begära att den avancerade elektroniska signaturen baseras på ett kvalificerat certifikat,

  • eller genom ett elektroniskt datautbyte (EDI) om det i avtalet om sådant datautbyte föreskrivs användning av förfaranden för att säkerställa uppgifternas äkthet och integritet.

Det finns ett ytterligare alternativ för medlemsstaterna. Fakturor får sändas på elektronisk väg enligt ”andra metoder” under förutsättning att berörda medlemsstater godkänner detta. Det har förts diskussioner både i Sverige och inom gemenskapen vilka krav som bör ställas vid elektronisk fakturering och hur sådan fakturering skall ske vid gränsöverskridande transaktioner inom gemenskapen. Direktivets optioner för medlemsstaterna har lett till att medlemsstaterna har valt olika alternativ. I ML har man valt att inte ställa särskilt utpekade krav på tekniska lösningar för elektroniska fakturor när det gäller säkerhet. Det angavs i propositionen att det kan anses att det finns ett generellt krav avseende räkenskapsinformation, bl.a. elektroniska fakturor, som torde innebära att sådant material måste vara korrekt och oförändrat för att kunna tjäna som underlag för redovisning och deklaration. Det föreskrivs dock ingen särskild teknisk lösning för att säkerställa detta. Det anges vidare att det inte har framkommit att det i dag finns kontrollproblem elektronisk fakturering.16 Man valde därför att inte föreskriva några särskilda tekniska lösningar för att säkerställa att en faktura är korrekt och oförändrad utan valde således att godta att fakturor får skickas enligt ”andra metoder”.17 Skatteverket gavs dock möjligheten att meddela de närmare föreskrifter som kan behövas för kontrollen av överföring av fakturor på elektronisk väg. Föreskriftsrätten framgår genom reglering i 24 § MF.

RSV 1993-08-13, dnr 21414-93/901.

KOM(2000)650 slutlig, Bryssel 17.11.2000, 2000/0289 (CSN).

Prop. 2003/04:26 ff.

Artikel 22.3 c tredje stycket faktureringsdirektivet.

5 Lagring

5.1 Lagringsskyldighet

I ML finns inga regler om lagring av fakturor. Det styrs i stället av SBL och BFL. För de som är bokföringsskyldiga enligt BFL omfattar kraven om lagring i BFL alla verifikationer, bl.a. fakturor. Skyldigheten att arkivera fakturor enligt BFL omfattar både utfärdade och mottagna fakturor. För deklarationsskyldiga gäller enligt SBL en skyldighet att se till att det finns underlag för fullgörandet av deklarations- och annan uppgiftsskyldighet och för kontroll av uppgiftsskyldighet och beskattning. Bestämmelserna omfattar både utfärdade och mottagna fakturor. I den nya lagstiftningen har en bestämmelse förts in i SBL som tydliggör att lagringsskyldigheten för en näringsidkare omfattar alla fakturor som denne är skyldig att ställa ut och som mottas, dvs. även fakturor som näringsidkarens kund (självfakturering) eller tredje person (utläggning av faktureringsfunktionen) har ställt ut.

5.2 Lagringsplats

En annan av huvudfrågorna i kommissionens förslag var frågan om var fakturor skall få lagras. Enligt kommissionens ursprungliga förslag skulle lagring kunna ske var som helst, under förutsättning att personen ständigt har omedelbar tillgång till alla uppgifter och att uppgifternas orubblighet och läsbarhet garanteras under hela perioden. Ytterligare krav fick ställas vid lagring i land utanför gemenskapen med vilka det inte finns överenskommelser om ömsesidigt bistånd liknande den inom gemenskapen. I det antagna faktureringsdirektivet har reglerna justerats något i förhållande till kommissionens ursprungliga förslag. Rätten att välja lagringsplats har begränsats och förenats med möjlighet för medlemsstaterna att ställa vissa villkor. Enligt faktureringsdirektivet får den skattskyldige bestämma lagringsplats om denne utan otillbörligt dröjsmål kan ställa alla lagrade fakturor till myndigheternas förfogande. Medlemsstaterna kan dock välja att kräva att alla fakturor som inte lagras på sådan elektronisk väg som säkerställer en fullständig åtkomst on-line av uppgifterna, skall lagras inom landet. Medlemsstaterna kan även välja att tillämpa en anmälningsplikt för sådana skattskyldiga personer som är etablerade inom medlemsstaten och som vill lagra fakturor utanför medlemsstatens territorium.

I svensk lagstiftning finns regler om plats för lagring i BFL. Innan faktureringsdirektivet implementerades i svensk lagstiftning fanns det endast två möjligheter att lagra räkenskapsinformation utomlands. Enligt en undantagsregel i 7 kap. 3 § BFL kan räkenskapsinformation i särskilda fall tillfälligt förvaras utomlands. Det krävs dock i sådant fall särskilda skäl för att frångå huvudregeln om lagring i Sverige. Det andra undantaget är den dispensmöjlighet som anges i 7 kap. 4 § BFL. Enligt bestämmelsen kan företag få tillstånd att förvara maskinläsbara medier utomlands.

Faktureringsdirektivet omfattar endast fakturor och gäller endast för mervärdesskatteändamål. För att reglerna i faktureringsdirektivet skall kunna tillämpas av företagen gjordes det i propositionen bedömningen att det krävs att reglerna om lagring av mervärdesskattefakturor enligt SBL och arkivering av verifikationer enligt BFL överensstämmer.18 För att inte företagen skulle hamna i en situation där viss del av räkenskapsinformationen får lagras utomlands (fakturor) medan resterande del av räkenskapsinformationen måste lagras inom Sverige valde lagstiftaren att låta de nya reglerna omfatta all räkenskapsinformation och inte bara fakturor.19 Enligt faktureringsdirektivet får medlemsstaterna begränsa rätten till fri lagring av fakturor till länder med vilka har ingåtts avtal om rättsligt instrument om ömsesidigt bistånd och administrativt samarbete med en räckvidd liknande den som finns inom EU. Lagstiftaren valde att av kontrollskäl utnyttja denna begränsning. I propositionen finns en beskrivning av de avtal som för närvarande finns avseende ömsesidigt bistånd och administrativt samarbete på skatte- och tullområdet samt internationell rättslig hjälp i brottmål.20 Det sätt på vilket direktivet är utformat och som även i den formen införts i svensk rätt, skall dock en jämförelse ske mellan de avtal som finns i förhållande till den stat i vilken lagring önskas ske och de i faktureringsdirektivet angivna direktiv som finns inom EU.21 Lagstiftaren har valt att ställa krav på att en anmälan sker till Skatteverket eller i vissa fall till Finansinspektionen om lagring skall ske utomlands. Anmälan om plats för förvaring skall ske i förväg och även varje ändring av denna plats skall anmälas i förväg. Enligt faktureringsdirektivet är ingen prövning möjlig i de fall där förutsättningarna är uppfyllda för lagring av fakturor utomlands. Den möjlighet som har funnits redan sedan tidigare att begära dispens enligt 7 kap. 4 § BFL för lagring utomlands kommer dock att fortsätta gälla. Dispensmöjligheten gäller för lagring utomlands i situationer som inte omfattas av de nya reglerna. Det torde innebära att om det föreligger en osäkerhet om tillåten lagringsplats kan i ett sådant fall en ansökan om dispens inges till Skatteverket. Skatteverket har på sin hemsida22 aviserat att verket i allmänna råd kommer att precisera förutsättningarna för lagring utomlands. Visserligen är sådana allmänna råd inte bindande men de ger dock uttryck för Skatteverkets uppfattning i skattefrågor.

Förutom den anmälningsplikt som gäller enligt de nya reglerna för att lagring skall tillåtas ske utanför Sverige, krävs att företaget på begäran av Skatteverket eller Tullverket medger omedelbar elektronisk åtkomst till räkenskapsinformationen under hela arkiveringstiden och att företaget genom omedelbar utskrift kan ta fram räkenskapsinformationen i Sverige i läsbar form eller mikroskrift. Lagstiftaren valde således att inte ställa det krav på fullständig åtkomst on-line som faktureringsdirektivet ger möjlighet till. I propositionen angavs att mot bakgrund av den remisskritik som framfördes mot otydligheten i begreppet ”on-line” så valde man att i stället knyta kraven till begreppet ”omedelbar” som redan tidigare finns i BFL.23 De krav som ställs i lagstiftningen innebär därför att det enligt dessa regler inte är möjligt att lagra pappersbaserad räkenskapsinformation utomlands. Det innebär vidare att det inte heller är möjligt att lagra räkenskapsinformation elektroniskt utanför Sverige om denna lagring inte uppfyller de krav som ställs i BFL.

Prop. 2003/04:26 s. 99.

Frågan om en medlemsstat kan kräva att räkenskapsinformation lagras inom medlemsstaten har bl.a. prövats i EG-målet Futura Singer C-250/95. Målet avsåg dock direkt skatt och inte mervärdesskatt. I avgörandet hade företaget Futura Participations SA (Futura) säte i Paris och en verksamhetsgren i Luxemburg – Singer. Enligt dubbelbeskattningsavtalet utgjorde en verksamhetsgren i detta avseende ett fast driftställe. Enligt då gällande luxemburgsk lag föreskrevs att skattskyldiga som inte hade hemvist i landet inte var skyldiga att fullgöra särskild redovisning avseende sin verksamhet i landet. Om den skattskyldiga ville yrka avdrag för förluster uppställdes som krav att sådan bokföring hade fullgjorts och att räkenskapsinformationen bevarats inom landet. Singer hade inte fullgjort särskild redovisning för verksamheten i Luxemburg och hade inte bevarat räkenskapsinformationen inom landet. Luxemburgs skattemyndighet avslog därför yrkandet om förlustavdrag. Futura och Singer väckte talan mot beslutet. Den nationella domstolen ställde frågor med anledning av målet till EGdomstolen. EG-domstolen fann att detta kunde utgöra ett hinder mot den fria etableringsrätten. Frågan var om det fanns ett legitimt syfte som överensstämde med fördraget och kunde motiveras av ett tvingande skäl av allmänintresse. Åtgärden måste också vara ägnad att säkerställa den målsättning som eftersträvas och får inte gå utöver vad som krävs. Domstolen ansåg att en effektiv skattekontroll utgör ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera ett hinder mot en grundläggande frihet. Vid proportionalitetsbedömningen uttalade domstolen att en medlemsstat måste kunna kräva att en skattskyldig som inte har sitt hemvist här i landet på ett klart och precist sätt kan visa att de påstådda förlusternas belopp överensstämmer med de förluster som den skattskyldige har haft i denna stat. Domstolen menade dock att det inte var nödvändigt att detta sker genom att redovisningen fullgörs och bevaras i den medlemsstaten. Domstolen hänvisade till direktiv 77/799 enligt vilket en behörig myndighet i en medlemsstat alltid kan begära att behörig myndighet i en annan medlemsstat tillhandahåller all behövlig information som ger möjlighet att kontrollera korrekt skattebelopp avseende en skattskyldig i en annan medlemsstat. Domstolen fann således att EG-fördraget hindrar att en medlemsstat ställer krav på en skattskyldig att denne skall ha fullgjort redovisning och bevarat räkenskapsinformation i denna medlemsstat för att förlustavdrag skall medges.

Prop. 2003/04:26 s. 52 f.

Rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder, rådets direktiv 77/799/ EEG av den 19 december 1977 om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på området direkt och indirekt beskattning och i rådets förordning (EEG) nr 218/92 av den 27 januari 1992 om administrativt samarbete inom området för indirekt beskattning (mervärdesskatt).

www.skatteverket.se

Prop. 2003/04:26 s. 101.

5.3 Säkerställande av att uppgifterna i en faktura är oförändrade och korrekta

Som angavs i avsnitt 5.2 ovan kunde enligt kommissionens ursprungliga förslag lagring av fakturor ske i vilken form som helst om den skattskyldige personen ständigt har omedelbar tillgång till alla uppgifter och uppgifternas orubblighet och läsbarhet garanterades under hela lagringsperioden. För elektroniskt överförda fakturor gällde enligt kommissionens förslag att sådana måste lagras på elektronisk väg tillsammans med den avancerade elektroniska signaturen. Denna reglering baserades på att det enligt kommissionens förslag endast skulle vara tillåtet med elektroniskt överförda fakturor varmed innehållets äkthet och integritet skulle säkerställas genom en avancerad elektronisk signatur. Som redogjorts för i avsnitt 4 ovan så förändrades förslaget så att äkthet och integritet kan säkerställas antingen genom en avancerad elektronisk signatur eventuellt även baserad på ett kvalificerat certifikat eller genom EDI. Medlemsstaterna kan dessutom även välja att godta att elektroniska fakturor sänds på elektronisk väg enligt ”andra metoder”. Faktureringsdirektivet anger att fakturornas äkthet och innehållets integritet samt deras läsbarhet måste säkerställas under hela lagringsperioden.24 I det fall medlemsstaten väljer att godta att elektroniska fakturor överförs enligt ”andra metoder” så anges i faktureringsdirektivet att uppgifterna i sådana fakturor inte får ändras och att de måste vara läsbara under hela denna lagringsperiod.25 Lagstiftaren har som redogjorts för i avsnitt 4 valt att tillåta att elektroniska fakturor får överföras enligt ”andra metoder”. De krav som ställs på fakturor oavsett om de är pappersfakturor eller elektroniskt överförda fakturor är att de måste vara korrekta och oförändrade för att de skall kunna tjäna som underlag för redovisning och för deklaration. De regler som finns om lagring av räkenskapsinformation, bl.a. fakturor framgår av SBL och BFL. I SBL anges inte hur bevarande av deklarationsunderlag skall ske. I BFL finns regler som avser att försäkra att räkenskapsinformation inte förstörs eller förändras.26 Lagstiftaren valde dock att införa en regel i SBL som klargör att all lagring av fakturor skall ske på ett sådant sätt att uppgifterna fakturan är oförändrade och läsbara under hela lagringsperioden.

I faktureringsdirektivet finns en möjlighet för medlemsstaterna att kräva att uppgifter i faktura skall lagras i mottagen form. I BFL finns redan regler som gäller för bokföringsskyldiga om lagring av räkenskapsinformation i mottagen form.27 Lagstiftaren fann att det inte fanns anledning att ställa andra krav när det gällde lagring av fakturor mervärdesskattemässigt än vad som gäller enligt BFL. Fakturor skall därför som huvudregel lagras i mottagen form men motsvarande avvikelser som gäller för bokföringsskyldiga enligt BFL skall gälla för lagring av fakturor i mervärdesskattehänseende. Genom att en hänvisning till reglerna i BFL förts in i SBL gäller det även dem som inte är bokföringsskyldiga enligt BFL men som är skyldiga att bevara deklarationsunderlag enligt SBL.

Artikel 22.3 d tredje stycket första meningen faktureringsdirektivet.

Artikel 22.3 d tredje stycket andra meningen faktureringsdirektivet.

Se bl.a. reglerna i 7 kap. 2 § BFL som anger att dokument, mikroskrift och maskinläsbara medier som används för att bevara räkenskapsinformation skall vara varaktiga och lätt åtkomliga. Se även 7 kap. 6 § BFL om överföring av räkenskapsinformation till annan form.

Se 7 kap. 1 § andra stycket BFL och 7 kap. 6 och 7 §§ BFL.

6 Avslutning

Som angavs inledningsvis har jag inte behandlat alla de regler som förts in i svensk lagstiftning med anledning av faktureringsdirektivet. Med anledning av direktivet har även bl.a. regler om vilken valuta som skall anges i en faktura, vad som skall anges i en kreditnota, att samlingsfakturor får utfärdas för flera särskilda leveranser av varor eller tillhandahållande av tjänster och att i fall då flera fakturor sänds samlat på elektronisk väg till samma mottagare behöver de uppgifter som är gemensamma för de olika fakturorna endast anges en gång (batches of invoices) behandlats i lagstiftningsärendet.

Med facit i hand har medlemsstaterna enligt min uppfattning tagit ett första steg mot målet att harmonisera reglerna inom gemenskapen avseende faktureringsfrågor. I vissa avseenden kan man förvänta sig att vissa otydligheter avseende tillämpningen av direktivet kan komma att hanteras bl.a. inom ramen för mervärdesskattekommittén. Det pågår bl.a. för närvarande ett arbete med att utforma listor med uppgifter om lagstöd i de olika medlemsstaternas nationella bestämmelser för skattebefrielse och omvänd skattskyldighet. Medlemsstaterna kommer även att rapportera hur reglerna om fakturering har införts i de nationella lagstiftningarna samt vilken myndighet som är behörig att lämna information om de nationella reglerna. Uppgifterna kommer att läggas in på kommissionens hemsida (VAT in the European Community, Vademecum on VAT).28 Det pågår även internationellt arbete för att underlätta bl.a. elektronisk fakturering över gränserna. I det sammanhanget har kommissionen lämnat standardiseringsmandat till CEN,29 CENELEC30 och ETSI31 att utforma standards för elektronisk fakturering.

Skatteverket har i två skrivelser av den 28 januari och 23 februari 2004 publicerat ett antal frågor som ställts till verket och de svar som lämnats till frågorna. Skrivelserna återfinns på Skatteverkets hemsida, www.skatteverket.se.

Det man slutligen bör hålla i minnet är att varken nationell lagstiftning eller direktiv är statiska utan levande produkter som både kan och bör utvecklas och ändras när utvecklingen i samhället och i övrig lagstiftning gör det lämpligt att förändra denna.

Madelaine Tunudd

Madelaine Tunudd är kammarrättsassessor och verksam vid Finansdepartementet, Mervärdesskatteenheten.

http://europa.eu.int/comm/tqxation_customs/french/publications/info_doc/info_doc_fr.htmtva-ce

European Committee for Standardization.

European Committee for Electrotechnical Standardization.

European Telecommunications Standards Institute.