Den som betalat ett företrädaransvar för en juridisk persons skatteskuld till Skatteverket har regressrätt mot övriga företrädare som också är personligen ansvariga men av olika skäl inte har betalat.

1 INLEDNING

Enligt bestämmelserna i skatteförfarandelagen (SFL), tidigare skattebetalningslagen (SBL),1 kan en företrädare för juridisk person under vissa angivna förutsättningar göras personligen ansvarig för den juridiska personens obetalda skatter och allmänna avgifter, företrädaransvar. För att företrädaransvar ska kunna fastställas förutsätts att den uteblivna betalningen orsakats av ett uppsåtligt eller grovt oaktsamt agerande av företrädaren.

Enligt praxis kan en företrädare göras personligen ansvarig om han, när likvida medel saknas, underlåter att ställa in betalningarna, ansöka om företagsrekonstruktion eller konkurs.2 Om det finns särskilda skäl kan ansvaret jämkas eller helt efterges.3 Ansvaret kan fastställas av förvaltningsdomstol efter ansökan av Skatteverket.4 Det är även möjligt för Skatteverket och företrädaren att träffa en överenskommelse om betalningsskyldighet.5 När en sådan överenskommelse träffas är det inte ovanligt att ”förlikningen” innebär att företrädaren ska betala ett lägre belopp än det belopp Skatteverket hade kunnat ansöka om hos förvaltningsrätten. Företrädaren får med andra ord en ”rabatt”. I gengäld försäkrar sig Skatteverket om en snabb betalning av det överenskomna beloppet.

Finns de flera företrädare för bolaget kan i princip samtliga göras personligen ansvariga för den juridiska personens skulder. När det finns flera företrädare kan det inträffa att Skatteverket enbart ansöker om företrädaransvar för den ene av företrädarna. Den andre företrädaren kanske genom en konkurs eller ett misslyckat utmätningsförsök har konstaterats vara insolvent. Som bekant kan ingen lugga en flintskallig varför Skatteverket i en sådan situation ofta väljer att avstå från en domstolsprocess, såvida det inte finns något annat skäl att föra talan. Det kan även inträffa att den ene företrädaren träffar en överenskommelse med Skatteverket att betala ett ”rabatterat” belopp under det att den andre företrädaren av domstol förpliktas att betala hela bolagets skatteskuld. Exempelvis kan nämnas att det år 2011 bröt ut 6 045 företagskonkurser.6 Under detta år sände Skatteverket ut 1080 brev med krav på företrädaransvar. I 717 fall ansökte verket vid domstol om företrädaransvar och i 148 fall träffades en överenskommelse.7 En annan situation kan vara att domstolen dömer ut fullt ansvar för den ene företrädaren men jämkar ansvaret för den andre. Regelverkets jämkningsregel syftar enligt praxis bl.a. på företrädarens betalningsförmåga och hälsotillstånd m.m.8

I de fall Skatteverket ansöker om företrädaransvar för mer än en företrädare lägger förvaltningsrätten upp ett mål per företrädare. Det är inte givet, men normalt, att målen handläggs samtidigt. Detta kan medföra att den ene företrädaren inte vet vad den andre företrädaren åberopar inför domstolen. Även sekretessreglerna kan innebära hinder mot insyn i den tidigare kompanjonens process; se mer om detta nedan i avsnitt 2. Hos Skatteverket innebär det att varje ärende är skyddat av sekretess. Även om fler än en företrädare har ålagts ett företrädaransvar är det inte givet att alla betalar. En av företrädarna kan ha tillgångar varför han frivilligt eller efter hot om indrivning genom Kronofogdemyndigheten betalar. Har han då regressrätt mot den andre företrädaren? I lagtexten anges att den som har betalat skatt eller avgift p.g.a. företrädaransvar har rätt att kräva den juridiska personen på beloppet.9 Varken lagtext eller förarbeten anger om en företrädare har någon regressrätt mot en annan företrädare.

Företrädaransvaret är accessoriskt till huvudfordran. Detta innebär att om bolagets skatteskuld sätts ner efter överklagande, omprövning eller betalning så sätts företrädaransvaret ner automatiskt. Skatteverket kan alltså inte få dubbel betalning av skatteskulden.

59 kap. 12–20 §§ skatteförfarandelagen, SFL (2011:1244). 12 kap. 6–8 §§ skattebetalningslagen, SBL (1997:483).

NJA 1969 s. 326, NJA 1971 s. 296 I och RÅ 2007 ref. 48.

För en närmare redogörelse om förutsättningarna se t.ex. Kent Löfgren, Kerstin Fagerberg, Anders Lagerstedt, Roger Persson Österman, Bo Svensson, Personligt ansvar, Femte upplagan, samt Teresa Simon-Almendal, Företrädesansvar, 2015.

59 kap. 16–18 §§ SFL.

59 kap. 19–20 §§ SFL.

Aktiebolag, handels- och kommanditbolag och övriga juridiska personer; Upplysningscentralen 2012-01-09, www.uc.se.

Statistiken har kommenterats av Roger Persson Österman och Carl Svernlöv, Skatterättsligt företrädaransvar – fiskal gräddfil utan legitimitet?, Svenskt Näringsliv, oktober 2012.

59 kap. 15 § SFL se även t.ex. NJA 1972 s. 115 I.

59 kap. 21 § SFL.

2 OM SKATTESEKRETESSEN OCH SÄRSKILT I MÅL OM FÖRETRÄDARANSVAR

Skatteverket lägger vid inledandet av ett ärende om företrädaransvar upp och diarieför ett särskilt ärende för varje företrädare. I varje sådant ärende föreligger sekretess utåt och således mellan företrädarna för det fall detta omfattar flera personer. En ingången överenskommelse mellan Skatteverket och en företrädare blev enligt SBL efter fullföljd betalning ett beskattningsbeslut. Detta innebar att överenskommelsen inte längre omfattades av sekretess utan blev offentlig. Det omfattades i stället av beslutsoffentlighet enligt 27 kap. 6 § offentlighet- och sekretesslagen (OSL).10 Genom införandet av SFL klassificeras en överenskommelse inte längre som ett beskattningsbeslut. Följden blir att en överenskommelse enligt SFL inte längre kommer att omfattas av offentlighet. I förarbeten till SFL klargör man att överenskommelser enligt SFL inte längre ska klassificeras som beskattningsbeslut.11 Reglerna i 27 kap. 2 § OSL blir numera tillämpliga. Detta innebär i förlängningen att en företrädare som gjort rätt för sig genom betalning i praktiken inte kommer att kunna få vetskap om en annan företrädare för samma juridiska person också har gjort rätt för sig eller inte. Den enda möjligheten är att kontrollera betalning hos den juridiska personens skattekonto.

Offentlighet- och sekretesslagen, 2009:400.

Se SOU 2009:58 s. 1464 ff.

3 OLIKA TYPSITUATIONER

Det inledande resonemanget ska illustreras med några typexempel.

Vi utgår för enkelhetens skull från att det är fråga om ett aktiebolag i vilket både A och B både har ägt aktier och varit verksamma, både genom styrelseuppdrag och i den dagliga verksamheten. Aktiebolaget har, med en skatte- och avgiftsskuld om 400 000 kr, försatts i konkurs. Enligt Skatteverkets bedömning kan både A och B göras fullt ansvariga för hela skulden.

Exempel 1

Domstolen har fastställt att både A och B ska betala 400 000 kr. A, som har tillgångar, har för att undvika utmätning betalat hela beloppet. B har hållit en låg profil och har inte betalat något.

Exempel 2

Domstolen har förpliktat A att betala 400 000 kr och B att betala 200 000 kr. Jämkningen för B har motiverats med att B hade dålig ekonomi och var sjuklig. Efter några år har både B:s hälsa och hans ekonomi förbättrats.

Exempel 3

59 kap. 21 § SFL.

Domstolen har förpliktat A att betala 400 000 kr och B att betala 200 000 kr. Jämkningen för B berodde på att förvaltningsrätten inte ansåg att B har varit lika grovt oaktsam som A.12

Exempel 4

Domstolen har förpliktat A att betala 400 000 kr. Skatteverket, som tidigt bedömt att B – i motsats till A – saknar betalningsförmåga, har avstått att ansöka om företrädaransvar för B. A har annan och bättre information om sin förre kompanjons betalningsförmåga än vad Skatteverket och domstolen hade och känner därför till att B har dolda tillgångar.

Exempel 5

Skatteverket och A har träffat en överenskommelse om att A ska betala 200 000 kr. A har betalat beloppet. Skatteverket, som bedömt att B – i motsats till A – saknar betalningsförmåga, har avstått att ansöka om företrädaransvar för B. Inte heller har B varit bered att träffa någon överenskommelse. A har annan och bättre information om sin förre kompanjons betalningsförmåga än vad Skatteverket haft och känner därför till att B har dolda tillgångar.

4 FINNS DET NÅGON REGRESSRÄTT MELLAN FÖRETRÄDARE EFTER FASTSTÄLLT FÖRETRÄDARANSVAR?

I avsaknad av regler i SFL om regressrätt mellan företrädare kan en jämförelse göras med vad som gäller för andra solidariskt ansvariga personer. En vanlig situation är att två eller flera personer går i solidarisk borgen. Sedan gäldenären inte betalat vänder sig borgenären till borgensmännen och får ibland betalt av bara den ene. Gösta Walin anser att den borgensman som betalat in dubio inte bara har regressrätt mot huvudgäldenären utan även mot de andra borgensmännen.13 Även om betalning skett sedan dom meddelats mot samtliga borgensmän måste den som betalat införskaffa en exekutionsurkund mot övriga borgensmän för att få utmätning hos dem.14

Inte heller aktiebolagslagens regler om personligt ansvar för styrelseledamöter innehåller några bestämmelser som ger en styrelseledamot som har betalat ett bolags skulder regressrätt mot övriga styrelseledamöter. Bertil Oppenheimer m.fl. skriver dock att ”det finns möjlighet till regressrätt efter ådömt solidariskt personligt betalningsansvar enligt 25 kap. aktiebolagslagen”.15 Författarna hänvisar bl.a. till NJA 2009 s. 221.

Författarna nämner att den som har betalat en skuld efter företrädaransvar enligt SBL har regressrätt mot bolaget. Huruvida den som betalat även har regressrätt mot andra företrädare berörs inte.16 Skatteverket skriver i sin Handledning för företrädaransvar att en regressrätt mellan företrädare får avgöras enligt civilrättsliga regler.17 Av största intresse i sammanhanget är Högsta domstolens (HD) avgörande i NJA 2009 s. 221.

I detta fall ägde två personer, BH och PM ett aktiebolag. Båda var styrelseledamöter och firmatecknare. Bolaget ådrog sig ekonomiska problem varför en kontrollbalansräkning upprättades. Kontrollbalansräkningen utvisade att bolagets aktiekapital var förbrukat. Det egna kapitalet återställdes inte varför bolaget var likvidationspliktigt. Fråga om personligt ansvar för bolagets skulder uppkom. Bland bolagets skulder fanns en skatteskuld om 190 000 kr. Sedan staten ansökt att bolaget skulle försättas i konkurs betalade BH, med lånade pengar, bolagets skatteskuld. BH väckte därefter talan mot PM och yrkade att PM skulle betala halva beloppet, 95 000 kr, till BH.

BH anförde i första hand att BH och PM hade träffat ett avtal av innebörd att BH skulle betala hela beloppet och sedan få halva beloppet tillbaks a PM. I andra hand anförde BH att BH och PM var solidariskt ansvariga enligt aktiebolagslagen. I tredje hand anförde han att de var solidariskt ansvariga enligt skattelagstiftningen. HD avgjorde målet med tillämpning av aktiebolagslagens bestämmelse. HD konstaterade att det var ostridigt att någon kontrollbalansräkning inte hade upprättats, och att bolagets kapital var förbrukat. Vidare noterade HD att den i målet aktuella skatteskulden uppkommit under medansvarsperioden. HD skrev vidare: ”En styrelseledamot måste anses oförhindrad att infria ett betalningskrav riktat mot bolaget, utan att frågan om medansvar först gjorts gällande från borgenärshåll. Den styrelseledamot som infriat förpliktelse inträder i bolagsborgenärens ställe och kan göra regressrätt gällande mot övriga i styrelsen, förutsatt att styrelseledamöterna anses som medansvariga och inte kan visa någon omständighet som i det särskilda fallet medför att regressrätt inte föreligger. Det är således inte nödvändigt... att det måste vara en av bolagets borgenärer som gör gällande medansvar eller att styrelseledamöterna i ett tidigare skede ålagt ett solidariskt ansvar, för att regressrätt ska föreligga.” HD anförde vidare att det aktiebolagsrättsliga ansvaret inte undantar någon typ av förpliktelser varför även ett bolags skatteskulder omfattades. HD fann att BH och PM var solidariskt ansvariga och att den inbördes fördelningen skulle ske efter huvudtalet dvs. med halva beloppet var. BH:s yrkande bifölls därför av HD.

En slutsats är därför att det finns en presumtion för att den som infriat ett företrädaransvar har rätt till regress mot de övriga företrädarna.

Gösta Walin, Borgen och tredjemanspant, Stockholm 2002, s. 121 och s. 206.

NJA 1968 s. 516.

Bertil Oppenheimer, Gunnar Blomberg och Göran Mandorff, Företag i kris, Stockholm 2013, s. 65.

A.a. s. 692.

Skatteverket, Handledning för företrädaransvar, 2009, RSV 443, utgåva 4.

5 HUR SKA ETT EVENTUELLT ANSVAR FÖRDELAS MELLAN FÖRETRÄDARNA?

En slutsats av HD:s dom i NJA 2009 s. 221 är att det finns presumtion för att det inbördes ansvaret ska delas lika mellan företrädarna. I det fallet ägde BH och PM lika många aktier i bolaget. Båda var styrelseledamöter och båda hade rätt att teckna bolagets firma. Men hur bör ansvaret fördelas om företrädarna inte äger lika stora andelar i företaget? Antag att det finns tre delägare; den ene äger hälften av aktierna de andra två 25 procent var. Bör ansvaret fördelas med hänsyn till deras aktieinnehav? Det finns exempel på att företrädaransvar dömts ut även i fall utan att företrädaren har haft ägarintresse.18 En annan situation är att företrädarna har avtalat om en inbördes arbetsfördelning i bolaget; den ene kan ha åtagit sig ansvaret för produktionen och den andre kan ha ansvarat för ekonomin innefattande att betala bolagets skatter. Rimligen bör en sådan arbetsfördelning påverka fördelningen av det inbördes ansvaret delägarna emellan.

En särskild fråga är om jämkningsregeln i 59 kap. 15 § SFL gäller enbart i förhållande till Skatteverket eller även mellan företrädarna inbördes. Enligt vår uppfattning bör inte en företrädare kunna åberopa bestämmelsen mot en annan företrädare som gör gällande regressrätt. Som framgår finns det ett antal oklarheter när det gäller fördelningen av det inbördes ansvaret. Det är den som påstår att ansvaret ska fördelas på annat sätt än lika som har att styrka detsamma.

NJA 1994 s. 170 och RH 1983:51; båda målen gällde personligt ansvar för företrädare för ideell förening.

6 NÄR FÅR ETT ANSPRÅK PÅ REGRESSRÄTT FRAMSTÄLLAS?

Gösta Walin som förespråkar en rätt till regress borgensmän emellan hävdar att för att en borgensman ska ha regressrätt mot en annan borgensman förutsätts inte bara att han har betalat åtminstone någon del av huvudmannens gäld. Dessutom krävs, enligt Walin, att han har betalt mer än vad som belöper på honom enligt det interna rättsförhållandet mellan borgensmännen.19 Walins ståndpunkt stämmer med HD:s motivering i nämnda NJA 2009 s. 221.

Walin a.a s. 212.

7 VILKEN DOMSTOL SKA PRÖVA FRÅGOR OM REGRESSRÄTT?

Frågor om företrädaransvar prövades tidigare av allmän domstol. Nu prövas sådana frågor av förvaltningsdomstolarna. Det skulle då möjligen vara naturligt att förvaltningsdomstolarna även ska pröva frågor om regressrätt. Å andra sidan är det mindre naturligt för förvaltningsdomstolar att pröva rena tvister mellan enskilda. Dock kan en förvaltningsdomstol indirekt få pröva en sådan tvist när en enskild överklagar ett myndighetsbeslut som har gynnat en annan enskild part. Så kan fallet vara när en förvaltningsdomstol prövar ett överklagande av en person som är missnöjd med att en granne har fått byggnadslov. Ett annat fall är när ett företag överklagar ett beslut varigenom en konkurrent har vunnit en upphandling.

En särskild fråga är om bestämmelsen i 10 kap. 17 § 1 p. rättegångsbalken (RB) hindrar förvaltningsdomstolar att pröva frågor om regressrätt för företrädaransvar. Enligt denna bestämmelse får en annars behörig domstol (tingsrätt) inte pröva ”tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän”. Företrädaransvaret gäller en skattefordran och frågor om skattefordringar prövas av förvaltningsdomstolar.

Den nämnda bestämmelsen har dock inte hindrat att allmänna domstolar prövar tvister med skatterättslig bakgrund. Så finns exempel på att allmänna domar prövat i vad mån staten kunnat kvitta andra utbetalningar mot skattefordringar20, om statens fordran på skatt har prekluderats21 och om skattefordran kunnat läggas till grund för ett konkursbeslut22. Av särskilt intresse är HD:s avgörande i NJA 2003 s. 207. I detta mål ansåg HD att allmän domstol i mål om företrädaransvar hade rätt att pröva den bakomliggande skattefordringens riktighet i sak. Till detta kommer HD:s kategoriska uttalande i NJA 2009 s. 221. Vår bestämda slutsats är därför att frågor om regressrätt mellan företrädare ska prövas av allmän domstol.

NJA 1982 s. 502 och NJA 2005 s. 3.

NJA 1944 s. 435 och NJA 2014 s. 114. Se om den sistnämnda domen Nils-Bertil Morgell, Svensk Skattetidning 2014 s. 454 och Micael Zingmark, Svensk Skattetidning 2014 s. 578.

NJA 2001 s. 548 och RH 2000:70.

8 FRÅGOR OM PRESKRIPTION

Det finns två olika frågor om preskription. Den första frågan är när talan om regressrätt måste framställas. Den andra frågan är hur länge en dom i mål om regressrätt kan verkställas.

Vad gäller den första frågan; när talan måste väckas kan man tänka sig två alternativ. Det ena alternativet är att talan om regressrätt ska framställas inom den tid som Skatteverket kunnat föra talan, dvs. innan preskription inträtt för bolaget. Det andra alternativet är att den som förpliktats kan föra talan så länge preskription inte inträtt för Skatteverkets fordran mot honom. Preskriptionsdatum för företrädaransvaret kan ligga efter preskriptionsdatum för bolagets skatt. Företrädaransvaret har nämligen en egen preskriptionstid; tiden räknas med utgångspunkt från när ansvaret fastställdes.23 Vidare kan preskriptionstiden för företrädaren ha förlängts efter dom av domstol.24 Finns det därför anledning att göra skillnad mellan de fall när Skatteverket bara agerat (träffat överenskommelse eller ansökt vid domstol) mot båda eller bara den ene av företrädarna? Finns det även anledning att göra skillnad mellan de fallen att de båda genom dom ålagts eller efter överenskommelse ålagts betalningsskyldighet. Rättssäkerhetsskäl talar enligt vår uppfattning för att även talan om regress måste väckas innan huvudfordran, dvs. bolagets skatteskuld, har preskriberats.

Enligt vår uppfattning ska frågor om regressrätt prövas av allmän domstol och så som ett dispositivt tvistemål. En dom på regressrätt blir då en civilrättslig dom. Enligt vår uppfattning är därmed den civilrättsliga preskriptionslagen25 tillämplig. Eftersom det inte är fråga om en konsumentfordran gäller en preskriptionstid om tio år med möjlighet till förlängning i princip evig tid.

Se 11 § 2 st. lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar mm (SPL), prop. 1981/82:96 s. 43 och Svea hovrätts beslut 1989-04-04 i mål Ö 3434/88.

Se Nils-Bertil Morgell, Skatte Nytt 2010 s. 823.

Preskriptionslagen (1981:130).

9 VILKEN RÄTTSKRAFT HAR EN TIDIGARE DOM ELLER BESLUT?

Det är fullt klart att ett beslut av Skatteverket att avstå från att utverka företrädaransvar av en ställföreträdare saknar rättsverkan i förhållande till övriga ställföreträdare. Inte heller torde en överenskommelse mellan Skatteverket och en företrädare att denne företrädare ska betala ett ”rabatterat” belopp ha någon rättsverkan mot övriga företrädare. En företrädare som betalat ett högre belopp bör därför vara oförhindrad att yrka att den företrädare som fått ”rabatt” ska vara med och dela på betalningen av det högre beloppet.

Vad som kan diskuteras är vilken rättsverkan en dom mellan Skatteverket och B har för A:s eventuella regressfordran mot B. Domstolen kan ha helt eller delvis avslagit Skatteverkets yrkande av olika skäl. Skälen kan vara att domstolen inte ansett att B varit företrädare eller att B inte har agerat med uppsåt eller grovt oaktsamt. B kan också ha fått hel eller delvis befrielse pga. personliga förhållanden som sjukdom, dålig ekonomi osv.

Av störst betydelse är det förhållandet att A inte är part i målet mellan Skatteverket och B. A har inte heller rätt att som intervenient delta i målet och framföra sina synpunkter.26 Det gör att A kan sitta inne med information som inte kommit fram i förvaltningsdomstolen i målet mellan Skatteverket och B. Enligt Fitger är en huvudprincip att två parter inte genom en domstolsprocess kan förändra tredje mans rättsställning mer än de kunnat förändra den genom ett avtal.27

Ekelöf m.fl. skriver att huvudregeln är att rättskraften av ett avgörande inte sträcker sig längre än till det beslutande organets sakliga behörighet. Avgörandet kan däremot ha bevisverkan även i andra instanser.28 Ett undantag från huvudregeln är direkt angivet i körkortslagen. Exempelvis ska en lagakraftägande tingsrättsdom enligt vilken någon dömts för vårdslöshet läggas till grund för en förvaltningsdomstols bedömning om personens körkort ska dras in eller inte. Förvaltningsdomstolen ska alltså inte göra någon egen bedömning av skuldfrågan utan utgå från att personen har kört vårdslöst.29 Men detta är ett i lag angivet undantag från huvudregeln.

Vår slutsats är därför att en lagakraftvunnen dom meddelad av förvaltningsdomstol mellan Skatteverket och en företrädare inte har någon rättsverkan i förhållande till en annan företrädare som för talan om regress. Däremot kan förvaltningsdomstolens avgörande ha bevisverkan. Vid bedömningen av avgörandets bevisverkan bör dock beaktas att den som för talan om regress i allmän domstol kan åberopa omständigheter som aldrig kommit fram i förvaltningsdomstolen. (Se vad som ovan har skrivits om sekretess i avsnitt 2.)

Se 14 kap. 9–13 §§ RB om intervention. Motsvarande regler finns inte i förvaltningsprocesslagen.

Fitger m.fl., Rättegångsbalken 17:56.

Per Olof Ekelöf, Torleif Bylund och Henrik Edelstam, Rättegång, Tredje häftet, sjunde upplagan, s. 171 f.

Se 5 kap. 1 § körkortslagen (1998:488) samt Ragells kommentar i Karnov till samma lag (hämtad 2014-09-25).

10 EN YTTERLIGARE FRÅGA

Som nämnts är företrädaransvaret accessoriskt. Som bekant gäller att skattefordringar kan drivas in även om beskattningsbeslutet har överklagats.30

Vi återgår till exempel 1 ovan och utgår från att domstolarna har förpliktat både A och B att jämte det konkursförsatta bolaget betala 400 000 kr. A som har tillgångar och vill gå vidare i livet har betalat hela det utdömda beloppet. Därefter har A väckt talan mot B och fått en tingsrättsdom av innebörd att B ska betala 200 000 kr till A. A har även för bolagets räkning överklagat beskattningsbeslutet.31 Kammarrätten har, sedan A betalat och tingsrättsdomen mot B vunnit laga kraft, satt ner bolagets skatt till 150 000 kr. Eftersom A har betalat 400 000 kr får han tillbaks 250 000 kr av Skatteverket. A har förutom kammarrättens dom och återbetalningen enligt denna dom även en tingsrättsdom, som fått laga kraft, enligt vilken B ska betala 200 000 kr till A. Tingsrättens dom påverkas inte av kammarrättens senare meddelade dom. Kammarrättens dom torde inte heller vara en sådan omständighet som gör att B kan få resning av tingsrättens dom.32 Om A med hjälp av Kronofogdemyndigheten lyckas få betalt med 200 000 kr från B får A, som betalat 400 000 kr, återbetalningar från olika håll med sammanlagt 450 000 kr. Gör A en obehörig vinst? Och i så fall på vems bekostnad?33

68 kap. 1 § och 70 kap. 1 § SFL.

Talerätt för den som riskerar dömas till personligt ansvar för juridisk persons skatteskulder infördes genom ändring i 6 kap. 11 § dåvarande taxeringslag (1990:324). Numera finns stadgandet i 67 kap. 4 § SFL.

Se 58 kap. RB.

Om begreppet obehörig vinst; se t.ex. Leif Mutén, Skatte Nytt 2005 s. 613 f., Jori Munnukka, Ny Juridik 2009 s. 26 f. och Mårten Schulz, Svensk Juristtidning 2009 s. 946 f.

11 AVSLUTNING

Vi har dragit slutsatsen att den som har betalat ett företrädaransvar i princip har rätt till regress mot övriga företrädare. Fråga om sådan regress ska prövas av allmän domstol. Talan ska väckas innan bolagets skatteskuld har preskriberats. Utgångspunkten är att bolagets företrädare är ansvariga med lika stora belopp. Denna presumtion kan dock brytas genom den utredning som presenteras i domstolen. Den domstol som prövar frågan om regressrätt är inte bunden av de avgöranden som en förvaltningsdomstol har meddelat i mål mellan Skatteverket och företrädarna.

Ylva Larsson är universitetsadjunkt vid Örebro universitet och Nils-Bertil Morgell har varit verksjurist vid Skatteverkets rättsavdelning.