Skattenytt nr 6 2019 s. 361

A15 Processuella frågor

Eftertaxering och skattetillägg (taxeringsåren 2009–2012)

HFD 2018 ref. 79

Bakgrunden är frågan under vilka förutsättningar dotterbolagsaktier kan betraktas som en tillgång i ett utländskt företags fasta driftställe i Sverige. I RÅ 1998 not. 229 uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att innehavet av dotterbolagsaktierna ska utgöra en nödvändig förutsättning för den verksamhet som driftstället bedriver och betingas just av den verksamheten. I 2008 års vinstallokeringsrapport uttalar OECD bl.a. att vid bedömningen av vilka inkomster som ska fördelas till ett fast driftställe ska en funktionsanalys göras med beaktande av bl.a. begreppet ”significant people functions”, dvs. personer som har mandat att fatta beslut om förvärv, avyttring och finansiering av tillgångar (punkt 125). Rapporten behandlar inte uttryckligen andelar i dotterbolag. I Skatteverkets ställningstagande år 2012 Allokering av dotterbolagsandelar, oaktat vinstallokeringsrapporten inte uttryckligen behandlar andelar i dotterbolag, är Skatteverkets slutsats, att sådana andelar i normalfallet ska allokeras till den del av företaget där sådana ”significant people functions” finns som har nyss nämnda mandat. I vart fall innan OECD-rapporten publicerade sin vinstallokeringsrapport 2008 var den allmänna uppfattningen enligt Högsta förvaltningsdomstolen att det som var avgörande för om aktier i ett dotterbolag skulle allokeras till en filial eller annat fast driftställe, om verksamheterna i dotterbolaget och driftstället var tillräckligt integrerade med varandra. Ett krav enligt domstolen var att aktieinnehavet var en nödvändig förutsättning för och betingat av den verksamhet som bedrevs i det fasta driftstället. Skatteverkets ställningstagande 2008 innebär att verket gör gällande att ytterligare ett rekvisit ska vara uppfyllt, nämligen att i normalfallet ska det i det fasta driftstället finnas ”significant people functions”. Eftersom det rekvisitet inte var uppfyllt ansåg Skatteverket att den skattskyldige hade lämnat oriktig uppgift för de aktuella taxeringsåren.

Eftersom beslut om köp och försäljning av dotterbolag inte annat än undantagsvis enligt Högsta förvaltningsdomstolen kan anses falla inom ramen för den löpande förvaltningen medför det i praktiken, om Skatteverkets ställningstagande 2008 om vad som är avgörande för om aktier i ett dotterbolag kan hänföras till ett fast driftställe, ska följas, att det enligt domstolen är närmast uteslutet för ett utländskt företag att allokera sådana aktier till dess fast driftställe. En eventuell upplysningsskyldighet härom kan enligt Högsta förvaltningsdomstolen tidigast anses ha uppkommit i och med Skatteverkets ställningstagande från 2012. De upplysningar som den skattskyldige hade lämnat i sina deklarationer för de aktuella taxeringsåren, bl.a. att filialen hade tillgångar i form av andelar i koncernföretag, att filialens skulder avsåg skulder till koncernföretag samt att filialen mottagit koncernbidrag och betalt ränta, måste för Skatteverket vid granskning av deklarationerna framstått som mycket sannolikt att tillgångar i form av aktier i dotterbolag hade allokerats till filialen. Den information som lämnades i deklarationerna var enligt Högsta förvaltningsdomstolen tillräcklig för att Skatteverket borde ha utrett frågan. Det var därför enligt domstolen inte avsaknaden av information om ”significant people” i filialen som ledde till de enligt Skatteverket felaktiga taxeringsbesluten. Det saknades därför enligt domstolen grund för eftertaxering och skattetillägg. Två justitieråd var skiljaktiga avseende motiveringen.

Förhandsbesked

HFD 2018 ref. 27

I ett upplåtelseavtal som bifogats ansökan om förhandsbesked anges att en bostadsrättsförening ska upplåta en viss garageplats med bostadsrätt till AA ”för att garageplatsen skall införlivas med AAs bostadsrätt nr 223 och bilda en gemensam bostadsrätt med nr 223”. Upplåtelsen ska ske mot en upplåtelseavgift men utan ytterligare insats. AAs uppfattning är att avtalet innebär att två bostadsrätter slås samman till en, och att detta är en sammanläggning som utlöser kapitalvinstbeskattning. Skatterättsnämnden har enligt Högsta förvaltningsdomstolen uppfattat det på samma sätt, dvs. att förfarandet sker i två steg; först upplåts garageplatsen med bostadsrätt till AA och denna nya bostadsrätt ska därefter införlivas med AAs ursprungliga bostadsrätt och bilda en ny. Detta sista led i förfarandet anser nämnden är en sammanläggning som närmast är en formförändring, och som inte ska behandlas som en avyttring. Nämndens uppfattning är enligt Högsta förvaltningsdomstolen svår att förena med lydelsen av det ingivna upplåtelseavtalet. Domstolen pekar bl.a. på att det i avtalet inte anges att det ska ske en separat upplåtelse av garageplatsen i form av en egen bostadsrätt. Reglering saknas också om hur sammanläggningen av den nya och den ursprungliga bostadsrätten närmare bestämt ska gå till. Högsta förvaltningsdomstolen uppfattar upplåtelseavtalet som en tilläggsupplåtelse till det ursprungliga upplåtelseavtalet, vilken enligt domstolen ändrar innehållet i den bostadsrätt som AA redan innehar. Att Skatterättsnämnden och Högsta förvaltningsdomstolen uppfattar de faktiska omständigheterna olika tyder i regel på, enligt domstolen, att underlaget är för oklart för att kunna läggas till grund för ett förhandsbesked. Även det förhållandet att AA i ansökan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening anför en annan uppfattning om avtalets innebörd än den som lydelsen ger uttryck för talar för att ansökan inte bör besvaras. Domstolen beaktar att avtalet synes ha utformats av bostadsrättsföreningen utan AAs medverkan.

Högsta förvaltningsdomstolen anser dock att det av avtalet med tillräcklig tydlighet framgår hur förfarandet är tänkt att genomföras. Det finns därför förutsättningar enligt domstolen att pröva ansökan. Det AA vill veta enligt domstolen är om han ska kapitalvinstbeskattas på grund av att bostadsrätten anses avyttrad. Högsta förvaltningsdomstolen påpekar också att ett krav för att förhandsbesked ska kunna åberopas vid beskattningen är att transaktionen sker på det sätt som Högsta förvaltningsdomstolen har förutsatt och lagt till grund för sin bedömning. En förutsättning för förhandsbeskedet är givetvis också enligt domstolen att ett införlivande på detta sätt av nyttjanderätten till garageplatsen i den befintliga bostadsrätten är civilrättsligt genomförbart. Domstolen hänvisade därvid till RÅ 1997 ref. 81. Till frågan om bostadsrätten ska anses avyttrad hänvisas till Högsta förvaltningsrättens dom. Fallet kommenteras också av Roger Persson Österman.

Se också delvis samma principiella fråga i HFD 2018 not. 19. I det målet underkände domstolen ett överlåtelseavtal som bifogats en ansökan om förhandsbesked där det angavs att bostadsrättsföreningen som säljare skulle överlåta ett vindsförråd till AA och hennes make som köpare eftersom det civilrättsligt inte är möjligt att göra en sådan överlåtelse. Skatterättsnämnden utgick ifrån att vindsförrådet skulle upplåtas med bostadsrätt och att denna nya bostadsrätt därefter ska införlivas med makarnas ursprungliga bostadsrätt och bilda en ny. Av ansökan om förhandsbesked kan i och för sig enligt Högsta förvaltningsdomstolen utläsas att syftet med transaktionen är att den nyttjanderätt som ingår i bostadsrätten ska utvidgas till att avse även vindsförrådet. Vilket förfarande som ska användas för att åstadkomma detta framgår dock inte enligt domstolen, vare sig av ansökan eller det bifogade avtalet. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades.

Bestämmelsen i 5 § lagen om förhandsbesked var också aktuell i HFD 2018 not. 11, där fråga var om mervärdesskatt med 6 % eller 25 % tas ut beroende på om fråga är om ett enda sammansatt tillhandahållande eller som två separata. Omständigheterna för att bedöma denna fråga var inte tillräckligt klarlagda. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades. Samma principiella prövning gjordes också i HFD 2018 not. 3 som gällde tillträdet till Universums naturanläggning; ett eller flera tillhandahållanden och med samma slut. Den bedömningen innebar också att frågan om inhämtande av förhandsavgörande från EU-domstolen föll. HFD 2018 not. 18 gäller också det tolkningen och tillämpningen av 5 § lagen om förhandsbesked. Domstolen undanröjde och avvisade ansökningen om förhandsbesked på den grunden att beskrivningen av omständigheterna i Högsta förvaltningsdomstolen ändrats i förhållande till den beskrivning som lämnats inför Skatterättsnämndens prövning.

HFD 2018 ref. 35

Enligt 6 § 3 lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor gäller enligt Högsta förvaltningsdomstolen att i ärenden om inkomstskatt får förhandsbesked lämnas efter ansökan av det allmänna ombudet hos Skatteverket endast om det är av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att förhandsbesked lämnas. Möjligheten infördes 1998 och av motiven framgår bl.a. att syftet med reformen är att skapa förutsättningar för snabbare besked i skattefrågor av allmänt prejudikatintresse. I allmänna ombudets ansökan om förhandsbesked anges bl.a. att grunden för ansökan är att det föreligger osäkerhet om tolkningen av rättsfallet HFD 2014 ref. 62. Rättsfallet innebar enligt Högsta förvaltningsdomstolen att ett företag, vars verksamhet var inriktad på ekologiska produkter, inte fick dra av utgifter för att kompensera för den klimatpåverkan som följde av företagets transporter. De frågor som allmänna ombudet ställer i förevarande mål tar emellertid, enligt domstolen, sikte på allmänna frågeställningar av annat slag; om en stiftelses verksamhet konstituerar näringsverksamhet, vad inkomstskattelagens gåvobegrepp innebär samt i vilken utsträckning en utgift respektive inkomst från en och samma transaktion ska behandlas symmetriskt hos transaktionens olika parter. Dessa mer allmänna frågeställningar är enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte av det slaget att det kan finnas ett allmänt intresse av ett snabbt avgörande. Det kan således enligt domstolen inte anses vara av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att förhandsbesked lämnas. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades.

Se också delvis samma principiella resonemang i HFD 2018 ref. 26 där det allmänna ombudet som skäl för att förhandsbesked borde lämnas uppgett att det är oklart om en avgiftsbaserad utfästelse utan ett garanterat pensionsbelopp omfattas av lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., tryggandelagen. I beslutet hänför sig Högsta förvaltningsdomstolen till 67 kap. 3 § skatteförfarandelagen (2011:1244) om möjligheten för det allmänna ombudet att överklaga Skatteverkets beslut, såväl till fördel som till nackdel för den beslutet gäller, bl.a. för att få rättsläget i en oviss fråga klarlagt (hänvisning till prop. 2002/03:99 s. 254). Se också om tillämpligheten av 6 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor i avgörandet ovan från den 7 juni 2018 mål nr 5478-18. Rent allmänt framhåller Högsta förvaltningsdomstolen att förhandsbesked bör komma i fråga i komplicerade fall som kräver ingående rättsutredningar och där vägledning inte kan hämtas i lagtext, förarbeten eller rättspraxis. Domstolen pekar på behovet av snabb lösning på frågor för att öka effektiviteten i rättstillämpningen och avlasta skattemyndigheter och domstolar. En snabb prejudikatbildning tillför dessutom underlag för att bedöma om lagstiftningen uppfyller uppställda målsättningar och ger upphov till inte avsedda effekter och därför enligt domstolen behöver anpassas (hänvisning till prop. 1997/98:65 s. 23, 27 och 38 och i andra fall än när det föreligger ett allmänt intresse av ett snabbt avgörande i stället genom rättslig argumentation och bedömningar i skilda domstolsinstanser, HFD 2015 ref. 78 och HFD 2018 ref. 3). Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade bl.a. att tryggandelagen varit oförändrad sedan lagen infördes 1967, att svaren på frågan inte kommer att vara av intresse i situationer där avgiftsbaserade utfästelser tryggas genom köp av tjänstepensionsförsäkring eller överföring till pensionsstiftelse. Svaret kommer enligt domstolen heller inte vara av intresse för arbetsgivare som väljer att redovisa pensionsskulden under någon annan rubrik i balansräkningen än de som anges i tryggandelagen. Det går inte på grundval av uppgifter i ansökan enligt domstolen att bedöma om det finns ett allmänt intresse av ett snabbt avgörande med hänsyn till att den ställda frågan påverkar ett stort antal skattskyldigas situation. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades.

HFD 2018 ref. 66

Frågan i målet var hur det ska bedömas om en industriell verksamhet tillhör någon av de verksamhetsgrenar som anges i bilaga 1 till EU:s direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (handelsdirektivet). I målet aktualiserades också enligt Högsta förvaltningsdomstolen frågan om förhandsbesked kan lämnas i en fråga som avser återbetalning av skatt till en skattskyldig. En fråga om återbetalning av skatt till en skattskyldig enligt 9 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi gäller enligt Högsta förvaltningsdomstolen ytterst om huruvida en viss användning av ett bränsle är befriat från skatt. Frågan rör därmed enligt domstolen sökandens beskattning i den mening som avses i 5 § första stycket lagen om förhandsbesked (se om detta lagrum HFD 2018 not. 38). Jag hänvisar till domstolens dom såvitt avser frågan om återbetalning skulle ske. Fallet kommenteras också av Fredrik Jonsson.

HFD 2018 not. 38

Ett försäkringsbolag uppgav i sin ansökan att det hittills i sina deklarationer hänfört mottagen återförsäkring till den verksamhet som ska beskattas med avkastningsskatt men att fråga uppkommit om detta är riktigt. Skatterättsnämnden fann att så var fallet. Skatteverket yrkade i Högsta förvaltningsdomstolen att förhandsbesked skulle ändras så att mottagen återförsäkring avseende sjuk- och olycksfallsförsäkringar skulle beskattas med inkomstskatt.

I 5 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor sägs att det ska vara av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att förhandsbesked meddelas. Av detta följer enligt Högsta förvaltningsdomstolen en möjlighet för den enskilde att få möjlighet att inför förestående affärer och andra rättshandlingar få klarhet i hur tillvägagångssättet kommer att bedömas i beskattningshänseende (domstolen hänvisade till HFD 2018 ref. 3). Sökanden har enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte påstått att det är av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att förhandsbesked meddelas och har inte lämnat några uppgifter som gör det möjligt att bedöma om det finns ett allmänt intresse av ett snabbt avgörande av den ställda frågan. Det har enligt domstolen inte heller på annat sätt kommit fram att den fråga som prövats av Skatterättsnämnden är av det slag att den bör besvaras genom ett förhandsbesked. Ansökan borde därför inte ha prövats av Skatterättsnämnden. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades. Se också HFD 2018 ref. 3 där Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde ett förhandsbesked och avvisade ansökningen på den grunden att sökanden inte gjort gällande att det i händelse av ett negativt förhandsbesked övervägt att ändra strategi för att åstadkomma planerade förändringar i koncernens fastighetsbestånd och än mindre beskrivit något alternativt tillvägagångsätt. Det var därför inte av vikt att förhandsbesked lämnades. Det fanns heller inte ett allmänt intresse av ett snabbt avgörande (domstolen hänvisade till HFD 2015 ref. 78).

HFD 2018 not. 36

För förhandsbesked krävs av sökanden att de faktiska omständigheterna som beskedet ska grundas på är tillräckligt klarlagda (se t.ex. RÅ 2005 ref. 80 som Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till). Fråga i målet var om vissa elektronikvaror var belagda med en särskild punktskatt, s.k. kemikalieskatt, dvs. varor som definieras genom hänvisning till KN-nummer – ett slags varukoder – i EU:s gemensamma tulltaxa. Sökandens verksamhet avsåg bl.a. import och försäljning av elektronik och sökanden ville ha besked om endast en produkts vikt skulle ligga till grund för kemikalieskatt. Ett av sökanden beskrivet produktpaket kan under vissa förutsättningar utgöra en varusats enligt det EU-rättsliga regelverket och produkterna i paketet ska då enligt Högsta förvaltningsdomstolen klassificeras under ett gemensamt KN-nummer. I så fall kommer enligt domstolen produkterna också att utgöra en enda vara i kemikalieskattehänseende. Någon närmare beskrivning av de olika produkter som ingår i just det paket som sökanden anger som konkret exempel i sin ansökan finns dock inte enligt domstolen. Lämnade uppgifter ger därför inte tillräckligt underlag enligt Högsta förvaltningsdomstolen för att bedöma om förutsättningarna för att det ska vara fråga om varusats är uppfyllda och vilket KN-nummer denna varusats i så fall ska åsättas. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades.

Ränta på återbetald kupongskatt

HFD 2018 ref. 32

Frågan i målet var enligt Högsta förvaltningsdomstolen om rätt till ränta föreligger när kupongskatt återbetalas av annan orsak än att skatten har tagit ut i strid med EU-rätten (återbetalning av kupongskatt som innehållits på utdelning från Swedbank Robur Östeuropafond under åren 2007 och 2008).

Principen om rätt till ränta vid återbetalning av en skatt som har tagits ut i strid med unionsrätten bygger enligt Högsta förvaltningsdomstolen på tanken att den som blivit utsatt för en kränkning av sina unionsrättigheter har rätt till kompensation. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är principen om rätt till ränta när skatt tagits ut i strid med unionsrätten endast tillämplig när återbetalning sker till följd av en sådan kränkning. Den nu aktuella skatten har inte återbetalats på grund av att den har tagits ut i strid med unionsrätten – eller EES-avtalet – utan för att fonden i fråga inte har ansetts skattskyldig enligt kupongskattelagen (1970:624). Under sådana omständigheter har fonden inte rätt till ränta på återbetald kupongskatt med hänvisning till att fondens rättigheter enligt EES-avtalet skulle ha kränkts. Inte heller på annan grund har det enligt Högsta förvaltningsdomstolen framkommit skäl att bevilja fonden ränta på återbetald kupongskatt. I domen sägs att Skatteverket har beslutat att medge fonden ränta på återbetalningen från och med dagen efter ansökan om återbetalning ingavs. Eftersom Högsta förvaltningsdomstolen inte kan besluta till fondens nackdel i förhållande till verkets ursprungliga beslut, har fonden – trots avsaknaden av rättsregler – enligt domstolen rätt till den ränta som fonden beviljades genom det beslutet.

Ersättning för kostnader

HFD 2018 ref. 16

Frågan i målet var om en prövning enligt reglerna om skattebefriad förbrukare av bränsle i lagen (1994:1776) om skatt på energi, energiskattelagen, utgör ett sådan förfarande som kan medföra att bestämmelserna i skatteförfarandelagen (2011:1244) om bl.a. ersättning för kostnader är tillämpliga. I 6 kap. 1 § energiskattelagen anges att skatteförfarandelagen gäller i fråga om ”förfarandet vid beskattningen”. Avgörande för frågan om ersättning för bolagets ifråga kostnader kan utgå är således enligt Högsta förvaltningsdomstolens i första hand om hänvisningen även avser den prövning som görs i ett mål om återkallelse av ett godkännande som skattebefriad förbrukare enligt 8 kap. 3 § energiskattelagen. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade bl.a. till RÅ 2004 ref. 25 där frågan gällde om en återkallelse av en F-skattsedel var ett ”mål om skatt”. Domstolen medgav ersättning i det målet. Ordalydelsen av hänvisningen i 6 kap. 1 § energiskattelagen fann Högsta förvaltningsdomstolen inte vara en fråga om ett materiellt beskattningsbeslut eller ett beslut som avgjorde ifrågavarande bolags framtida beskattning. Det medförde enligt domstolen att det saknas utrymme för att anse sakfrågan i målet omfattas av uttrycket ”förfarandet vid beskattningen” och därmed av hänvisningen i 6 kap. 1 § energiskattelagen. Ersättning skulle således inte utgå.

Företrädaransvar

Högsta förvaltningsdomstolens dom den 15 januari 2018, mål nr 3547-16. (Se samma principiella bedömning i HFD 2018 ref. 4)

Högsta förvaltningsdomstolen anförde att de grundläggande förutsättningarna för att en företrädare för en juridisk person enligt 59 kap. 13 § första stycket skatteförfarandelagen (2011:1244) ska bli betalningsskyldig för den juridiska personens skatter och avgifter är att dessa inte har betalats och att det inte heller senast på förfallodagen har vidtagits verksamma åtgärder för att få till stånd en samlad avveckling av den juridiska personens skulder med hänsyn tagen till samtliga borgenärers intressen. Verksamma åtgärder är enligt domstolen bl.a. ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion (hänvisning till HFD 2015 ref. 58 och HFD 2016 ref. 60). Kraven på underlåtenheten ska ha skett med uppsåt eller grov oaktsamhet innebär enligt Högsta förvaltningsdomstolen att det i varje enskilt fall måste göras en bedömning bl.a. av vilka handlingsalternativ som företrädaren hade att tillgå liksom av hans eller hennes skäl att vidta eller avstå från vissa åtgärder (hänvisning till HFD 2016 ref. 60). Orsakerna till varför skatten eller avgiften inte har betalats och varför företrädaren inte senast på förfallodagen vidtagit verksamma åtgärder för att avveckla den juridiska personens skulder. Även omständigheter som har inträffat efter förfallodagen kan enligt Högsta förvaltningsdomstolen behöva beaktas.

Tillämpningen av bestämmelserna om företrädaransvar ska vara nyanserad och utrymmet för att undkomma sådant ansvar får enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte bestämmas alltför restriktivt (hänvisning till RÅ 2009 ref. 72). Har likvida medel funnits på förfallodagen men använts för betalning av andra skulder, t.ex. leverantörsskulder föreligger enligt domstolenen typsituation för uppsåtsfallen. Har företrädaren använt medel avsedda för skatter och avgifter som riskkapital i verksamheten eller på annat sätt medvetet tagit en risk i fråga om den juridiska personens förmåga att betala sina skatter och avgifter är detta enligt domstolen en utgångspunkt för oaktsamhetsfallen. I sistnämnda fall bör enligt Högsta förvaltningsdomstolen förutsättningar för företrädaransvar i princip alltid anses föreligga om ansvarsbefriande åtgärder inte har vidtagits senast på förfallodagen.

Bedömningen av skyldigheten att fullgöra skatte- och avgiftsbetalningar påverkas enligt domstolen bl.a. av företrädarens inflytande och den juridiska personens ekonomiska situation. Företrädaren är skyldig att fortlöpande följa upp och kontrollera den ekonomiska ställningen och övriga ekonomiska förhållanden som är av betydelse för förmågan att betala skatter eller avgifter. I annat fall får regelmässigt grov oaktsamhet anses föreligga. Företrädarens individuella förutsättningar och hans eller hennes situation i övrigt bör beaktas.

Högsta förvaltningsdomstolen framhåller också att krav på företrädaren att hålla sig informerad om verksamhetens utveckling så att erforderliga åtgärder snabbt kan vidtas är högre om den juridiska personen befinner sig i en utsatt ekonomisk situation oavsett om denna hänför sig till t.ex. en större kundförlust eller till följd av en allmän nedgång i branschen. Om de ekonomiska problemen funnits under lång tid liksom antalet förfallodagar som underlåtenhet att betala skatter och avgifter föreligger kan ha betydelse enligt Högsta förvaltningsdomstolen.

I det aktuella målet inträffade bolagets betalningsoförmåga till följd av oförutsedda händelser fyra dagar innan de aktuella skatterna och avgifterna förföll till betalning (checkkredit drogs in utan förvarning). Styrelsen vidtog då enligt domstolen omedelbart åtgärder för att försöka skaffa extern finansiering i syfte att den återhämtning som hade inletts efter sommaren under året skulle kunna fullföljas. När dess försök misslyckades påbörjades omgående ett arbete med att ta fram en ansökan om företagsrekonstruktion som också gavs in dagen efter förfallodagen. Det beskrivna förfarandet kunde enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte betecknas som grovt oaktsamt.

Börje Leidhammar

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400  
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2016 2017 2018
31 maj 0,57 0,34 0,49
30 nov 0,27 0,49 0,51

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

AktuelltLäs mer