1 Inledning

I enlighet med sann fransk akademisk idétradition inleder Piketty Kapitalet och ideologin med en huvudtes – ”[att] alla mänskliga samhällen måste rättfärdiga sina ojämlikheter”. Från dess inledande beskrivningar av det förmoderna samhället till Pikettys avslutande samtidsanalys utgör rättfärdigandet av ojämlikhet bokens centrala nav, kring vilken nationalekonomisk data, statsvetenskapliga analyser och komparativa slutsatser snurrar med varierande precision och tvärvetenskaplig friktion.

Boken är en fristående uppföljare till Kapitalet i det tjugoförsta århundrandet (utgiven på svenska av Karneval förlag år 2015) men vilar i stor utsträckning på den problemformulering som identifierades i föregångarens slutsatser om fördelningen av förmögenheter och inkomster samt kapitalets ackumulation i västvärlden. Mot bakgrund av den divergens som Piketty tidigare observerat kring hur ojämlikheten i samhället ökar p.g.a. (r>g), dvs. att ackumulerad förmögenhet över tid (r) växer snabbare än produktion och löner över tid (g), nyanserar han de delvis deterministiska krafter han formulerat. I stället för att se nämnda divergens som en oundviklig destabiliserande kraft i en marknadsekonomi baserad på privat ägande formulerar Piketty en delvis annan berättelse, där den ökade ojämlikheten tillskrivs en ideologisk dimension buren av idéer snarare än oundvikliga ekonomiska krafter. Studien bjuder in till viktig läsning om ojämlikhetens ekonomiska, sociala och politiska effekter – ett tema som är av betydelse för rättsvetenskapen i allmänhet och den skatterättsliga forskningen i synnerhet. I det följande presenteras huvuddragen i boken följt av en kort kommentar om hur studien kan användas inom ramen för det finansrättsliga ämnet. I anslutning därtill presenteras även en personlig reflektion över bokens förtjänster och brister.

2 Studiens syfte och genomförande

Kapitalet och ideologin är en världsomspännande komparation av hur olika samhällen över tid rättfärdigat ojämlikhet. Studien tar sin utgångspunkt i de delvis motstridiga diskurser som legitimerat ojämlikhet genom olika ekonomiska, sociala och politiska system. I centrum för studien vilar de sociala strukturer som kommit till uttryck i alltifrån det trifunktionella ståndssamhällets religiöst motiverade indelning i adel, prästerskap och tredje ståndet till det moderna samhällets rättfärdigande narrativ kring egendom, entreprenörskap och meritokrati. Bokens ansats är ambitiös och anslaget påminner om den historicism som återfinns i verk av filosofer såsom de Montaigne, Hegel och Marx. Som en följd av såväl det vetenskapliga anslaget som bokens ambition om att täcka in världsomspännande tendenser sker jämförelsen mellan Europa, USA, Indien, Mellanöstern, Kina m.fl., med varierande grad av precision. Även om det delvis är befriande att se inslag av holism i en tid där reduktionistisk forskning utgör norm inom samhällsvetenskaperna öppnar boken upp för kritik vad gäller metod och materialval, vilket jag återkommer till.

Även om Pikettys anslag, uttalade vänstersympatier och bokens titel för tankarna till Marx är det viktigt att poängtera att boken inte utgör ett bidrag till den marxistiska teoribildningen. Piketty använder varken ekonomiska analysverktyg, såsom marxismens arbetsvärdeteori, eller tillerkänner sig historiematerialismens syn på samhällets utveckling. Bokens inriktning på ideologier kan i det här sammanhanget snarare kritiseras för att enbart fokusera på den ”överbyggnad” av juridik, politik, filosofi etc. som enligt marxistisk teori snarare växer fram ur samhällets ”bas” än formulerar samhällsutvecklingen. De sociala konflikter som är sprungna ur ekonomiska strukturer förminskas till en konflikt mellan idéer, som enligt Pikettys världsåskådning kan formuleras i olika förhärskande ideologier under olika perioder.

Piketty använder begreppet ideologi extensivt för att fånga upp den mångfald av idéer, tankegångar och diskurser som på olika sätt motiverat jämförelseländerna att formulera hur ett samhälle bör och ska konstrueras. En ideologi är enligt Piketty sammansatt av olika sociala, ekonomiska och politiska dimensioner, vilka besvarar olika frågor – däribland hur ojämlikhet kan rättfärdigas. I centrum för hur en ideologi försvarar en ojämlikhetsregim vilar de regler som Piketty delar in i olika system. Medan en ideologis politiska system ger uttryck för den uppsättning regler som etablerar samhällets gränser och territorium, dess beslutsmekanismer och de rättigheter som tillfaller samhällets medlemmar kategoriserar Piketty de regler som avser ett samhälles erkända former av ägande under en ideologis egendomssystem. Dessa två system bottnar ofta i en gemensam teori om varför relationen mellan olika sociala grupper bör vara strukturerad på ett visst sätt, vilka förstärks av ett utbildningssystem (dvs. de regelverk som avgör vem som har tillgång till samt styr de institutioner som förmedlar idéer, andliga värderingar och kunskap) och ett skattesystem (dvs. de regler som förser regioner, länder eller olika kollektiv med ekonomiska resurser). Även om denna indelning kan kritiseras för att inbegripa flera förenklingar – något som jag återkommer till – tjänar indelningen till att fånga upp de inneboende intressekonflikter som ligger bakom en ideologi i syfte att kunna förklara samhällsförändringar såväl över tid som över nationsgränser.

De ideologier som Piketty identifierar och särskilt uppehåller sig vid delar han in i sex huvudkategorier – trifunktionella, koloniala, slavbaserade, äganderättsliga, kommunistiska och socialdemokratiska. Gemensamt för dessa ideologier är att de alla uttrycker en föreställning om social rättvisa som förklarar och försvarar samhällets sociala strukturer. Nämnda föreställningar kan i sin tur ge uttryck för olika syn på ojämlikhet, vilket utgör den röda tråd med vilken Piketty för läsaren genom olika historiska skeenden. I det följande sker en kort resumé av hur Piketty behandlar frågan om ojämlikhet i bokens fyra delar.

3 Kapitalet och ideologin i sammandrag

I första delen inleder Piketty med den preindustriella trifunktionella ideologin, vilken delar in människor i tre olika stånd – adeln, prästerskapet och tredje ståndet. Dessa tredelade samhällen vilade på en funktionsfördelning, där prästerskapet (oratores) intog det andliga och intellektuella ledarskapet, adeln ansvarade för att upprätthålla ordning och säkerhet i egenskap av krigarklass (bellatores) och tredje ståndet arbetade eller brukade jorden (laboratores). Utifrån denna ideologi koncentrerades samhällets förmögenhet till den militära och religiösa eliten, som med stöd i religionen kunde rättfärdiga uppdelningen i förhållande till tredje ståndet men även sinsemellan genom t.ex. den kristna dikotomin om den världsliga och själsliga makten.

Eftersom det celibatära prästerskapet inte utgjorde en ärftlig klass var kyrkans insatser för att på olika sätt kontextualisera och formalisera ägandet särskilt nödvändigt i de tredelade kristna samhällena. Medan adeln kunde föra vidare privilegier och egendom i följande släktled var kyrkan nödgad att institutionalisera synen på ägande, varigenom kyrkans makt kom att bindas upp kring en central ägandeorganisation som senare skulle influera ägarideologins föreställningar om ägande.

Även om det inte går att utvinna säkra data om samhällets sammansättning från de få källor som efterlämnats från medeltiden uppskattar Piketty, med stöd i bl.a. uppbörden av kapitationsskatten, att de priviligierade stånden uppgick till 3–4 procent av den total befolkningen i slutet av 1300-talets Frankrike. Utan att ge sig på en närmare uppskattning om motsvarande förhållanden i övriga delar av världen argumenterar Piketty för att den trifunktionella ideologin och dess ägarkoncentration likväl återkommer i de flesta förmoderna samhällen. Oavsett ifall det rör sig om den europeiska feodalismen, det japanska shogunatet eller det indiska kastsamhället inbegrep dessa samhällen maktfördelning på lokal nivå strukturerad runt militära och religiösa eliter, vilka ansvarade för att upprätthålla ordning och säkerhet och föra det andliga och intellektuella ledarskapet i samhället.

I den andra delen uppehåller sig Piketty kring det trifunktionella samhällets omvandling till ett ägarsamhälle, vilket inrymmer flera olika parallella ideologier. I takt med centralstatens utveckling, vilken ofta skedde på bekostnad av adelns och prästerskapets privilegier, etablerades gradvis en ägarideologi baserad på en uppdelning av rättigheter mellan statsmakten och de individer som ägde egendom. Rörelsen från ett lokalt trifunktionellt samhälle till en central statsbildning sammanföll och påskyndades av de nya transport- och kommunikationsmedel som inte bara underlättade inhemska kommunikationer utan möjliggjorde en närmare kontakt med andra delar av världen. Med en överlägsen militär och ekonomisk förmåga, pådriven av århundraden av inbördes rivaliteter, utforskade de europeiska staterna världen och initierade kontakt med tidigare ignorerade civilisationer. Dessa möten präglades av ojämlika förutsättningar och villkor, där europeiska stater utnyttjade, plundrade och förslavade andra kulturer och samhällen utifrån föreställningar om europeisk överlägsenhet. Ur dessa möten utvecklades koloniala och slavbaserade ideologier, vilka inte bara rättfärdigade den etablerade världsmaktordningen utan rättfärdigade det samhälleliga förtryck som följde av den europeiska slavhandeln. Dessa ideologier, som egentligen vilade på en form av materiell ojämlikhet formad av en teknologisk och militär dominans, präglades av en föreställning om kulturell överlägsenhet, varur strukturell rasism kunde rättfärdigas i de europeiska kolonialvälden som sedermera kom att sträcka sig världen över.

Gemensamt för de europeiska ägarsamhällen som växte fram under 1800-talet var de löften om individuell frigörelse och social harmoni som bl.a. framfördes under de amerikanska och franska revolutionerna. Dessa löften knöt an till en universell tillgång till egendom beskyddad av en central statsbildning, vilken ersatte de trifunktionella samhällenas ståndsbaserade makt och egendomsrelationer. Trots den starka tilltron till de reformer som motiverade en brytning med den trifunktionella ideologin skulle ägarideologins följande egendomssystem inte medföra det spridda välstånd som utlovats. Som exempel framhåller Piketty bl.a. Frankrike, där ojämlikheten var större under la belle époque (år 1880–1914) än vad den någonsin var under det trifunktionella l’ancien regime.

Misslyckandet med att motverka ojämlikheten skulle sedermera leda till ägarsamhällenas kris, vilket Piketty närmare berör i bokens tredje del. Genom ett skiftande perspektiv mellan dåtid och nutid analyserar författaren hur ägarideologin under 1900-talet successivt utmanades genom de fackliga, sociala och folkliga rörelsernas politiska framsteg, accelererade av såväl de två världskrigens som den stora depressionens krav på ökad jämlikhet och social rättvisa. Dessa rörelser motsatte sig ägarideologin och dess egendomssystem och förespråkade i stället en socialdemokratisk ideologi baserad på ett omfördelande reformprogram. Ur dessa sociala rörelser initierades även en avkolonisering följt av en närmare uppgörelse med de koloniala och slavbaserade ideologiernas arv, vilka präglar våra samhällen än i dag.

I den tredje delen tar Piketty även upp kommunismens genombrott i olika delar av världen. Som ett exempel på de konsekvenser som kan följa av en misslyckad omvandling ett trifunktionellt samhälle till ett ägarsamhällen framhåller Piketty den bolsjevikiska revolutionen. Till följd av en svag rysk centralstat, hämmad av underutvecklade juridiska institutioner och bristen på ett effektivt statligt våldsmonopol, kunde ägarideologins egendomssystem inte få fäste i det Ryska kejsardömet. I stället skedde en övergång direkt till en annan form av samhälle, baserad på en kommunistisk ideologi och ett centralt statlig ägande. Med stöd i marxism-leninismens elitism kunde den sovjetiska partieliten koncentrera makt och privilegier till ett fåtal, som även om de innehade mindre och därigenom bidrog till en lägre inkomstojämlikhet, likväl förstärkte en repressiv och ojämlik social hierarki under ett totalitärt förtryck.

I efterdyningarna av det kinesiska inbördeskriget erkände sig även Kina till en kommunistiska ideologi, där den maoistiska erans reformprogram inbegrep försök till att avskaffa privategendom och initiera såväl en kollektivisering av jordbruket som en industrialisering av produktionen under statlig regi. Medan Sovjetunionen och dess satellitstater stagnerade drog Kina emellertid lärdomar av både sina grannars och sina egna misslyckanden, varpå det centrala statliga ägandet avvecklades till förmån för en socialism med kinesiska särdrag. Med ett ekonomiskt system som dels vilar på en stark statlig styrning genom Kinas kommunistiska parti, dels en blandekonomi baserad på en balans mellan privat och offentlig egendom har den kommunistiska ideologin överlevt – om än med en ökad materiell ojämlikhet och en starkare social kontroll som följd.

Parallellt med att den sovjetiska kommunismen stagnerade under 1980-talet skulle även den socialdemokratiska ideologins begränsningar göra sig gällande. Dessa brister vilade enligt Piketty på en oförmåga att bl.a. utveckla en mer rättvis föreställning om egendom och formulera en teori om transnationell ekonomisk omfördelning. I takt med att järnridån föll och världens ekonomier öppnades upp stod den socialdemokratiska ideologin handfallen inför en ökad ojämlikhet, som inom nationalstatens gränser inte kunde tygla de alltmer gränsöverskridande ekonomiska krafter som följde i globaliseringens spår.

Utan kommunismen som ideologisk motpol kunde ägarideologin återkomma i vad Piketty benämner de hyperkapitalistiska och postkommunistiska samhällena av i dag. Medan länder i det forna östblocket omstöptes genom marknadsekonomiska chockdoktriner utmanades de socialdemokratiska samhällenas välfärdsstater med påbud om en ökad marknadsanpassning. Inom ramen för dessa samhällen inryms i dag ägarideologiska, koloniala, socialdemokratiska och/eller kommunistiska samhällen med mellanliggande stadier, präglade av olika ojämlikhetssystem kopplade till en motsvarande rättviseteori.

I fjärde delen breddar Piketty studien till att inbegripa en närmare samtidsanalys. Här varvas en mängd olika teman som på olika sätt berör ojämlikhet och dess samhälleliga utmaningar – från social nativism och nationalism till de indiska politiska klyftorna och dess förankring i klass, kast och religion, via proteströrelsen Les gilets jaunes (Gula västarna) och den katalanska självständighetsrörelsen.

I likhet med många andra samtidsanalyser flätas tendenserna ihop med varandra, där det främsta bidraget framträder i de iakttagelser som Piketty gör kring väljarbasens förflyttningar från andra världskrigets slut till i dag. I denna del av studien försöker Piketty att besvara varför de politiska partier som traditionellt sett motverkat inkomstklyftor under de senaste trettio åren tillåtit dem att växa. Svaret går delvis att finna i hur det politiska samtalet omformulerats för att appellera till en förändrad väljarkår. Genom en närmare studie av hur väljare röstat från efterkrigsåren till i dag konstaterar Piketty att det skett en märkbar förändring i vilka som röstar på de partier som utifrån en socialdemokratisk ideologi tidigare har förespråkat jämlikhet. Medan efterkrigsårens kärnväljare i mångt och mycket röstade utifrån klasstillhörighet, där vänsterpartierna traditionellt sett hade ett starkt stöd hos väljare med låg inkomst och utbildningsnivå, har en successiv förskjutning skett i väljarbasen. Denna stegvisa förändring, från att ha varit masspartier för arbetarklassen till att i dag appellera till akademiker och höginkomsttagare, har enligt Piketty skett på bekostnad av jämlikhetssträvanden. I takt med denna förskjutning har tidigare politiska projekt knutna till omfördelning ersatts av en alltmer internationell och global reformagenda. Utifrån nämnda plattform har vänsterpartierna gjort gemensam sak om hur globalisering ska hanteras tillsammans med de politiska motståndare som tidigare återfunnits inom högerpartierna, vilka engagerar den del av väljarkåren som i egenskap av förmögna och välavlönade även de varit vinnare i spåren av globaliseringen. Ur denna konsensus har emellertid starka populistiska rörelser, fokuserade på en social nativism formulerad i framförallt frågor om migration och integration, vuxit fram, vilka motsätter sig det elitprojekt som förordats i vänsterns och högerns politiska konsensus. Även om Piketty i denna del gör ett antal nedslag i bl.a. Tyskland, Indien och Brasilien vilar analysen i mångt och mycket på den studie av Frankrike, Storbritannien och USA som författaren tidigare presenterat i rapporten Brahmin Left vs Merchant Right: Rising Inequality & the Changing Structure of Political Conflict, publicerad år 2018.

I kontrast till bokens mer genomarbetade historiska analys framstår inledningen till bokens fjärde del som tunn och i vissa delar tendentiös. Den största behållningen med studien är emellertid det samband som Piketty etablerar mellan politiska sympatisörers inkomst- och utbildningsgrad över tid. Att därefter formulera en gränsöverskridande internationell trend som fångar upp olika politiska plattformar i vad Piketty benämner den ”brahimska vänster” och ”merkantilska högern” är ett vågat om än begränsat grepp som ger upphov till en rad förenklingar men som samtidigt bjuder in till diskussion.

Ytterligare ett bidrag som bjuder in till diskussion är studiens avslutande reformförslag. I denna del målar Piketty upp en i stora drag europeisk reformagenda för att motverka den ökade ojämlikhet som tillskrivs ägarideologins renässans. Genom en bättre tillgång till utbildningssystemen, ett reformerat partistödsprogram, en mer demokratisk maktdelning i företagssektorn och en större cirkulation av kapital menar Piketty att ägarideologins ojämlikhetsregim kan motverkas. Samtidigt motsätter sig inte Piketty själva ägarideologin. Genom privat egendom, korrekt definierad inom rimliga gränser, möjliggör ägandet individers olika ambitioner att utifrån eget sinne forma sina uttryck och interagera med omvärlden på ett konstruktivt sätt. I stället är det den icke-egalitära effekt som följer av ideologin som han vill motverka, där den i sin mest extrema form kan rättfärdiga en hierarki i vilken resursstarkare individer kan utöva social dominans över andra.

För den gemene finansrättsliga forskaren känns såväl problemformuleringen som några av de uppställda reformförslagen igen. Den begränsade möjligheten till positiv harmonisering på det direkta beskattningsområdet inom den Europeiska unionen bör reformeras, skattekonkurrensen mellan länder bör stävjas och bättre informationsutbyten bör etableras för att underlätta för en internationell skattetransparens. Genom en höjd koldioxidskatt och en högre progressiv inkomstskatt finansieras såväl en grön omställning som ett basinkomstsystem, där en automatisk basinkomst betalas ut till dem vars inkomst understiger fattigdomsgränsen. Utöver en skatteväxling förespråkar Piketty även en progressiv arvskatt och förmögenhetsskatt, varpå medel frigörs för att finansiera en offentlig kapitaldonation. Denna statliga kapitaldonation, motsvarande 60 % av den genomsnittliga privata förmögenheten i landet, skulle i sin tur betalas ut till alla medborgare som fyller 25 år i syfte att utjämna kapitalkoncentrationen mellan såväl generationer som samhällsklasser. En sådan omfördelning av privat egendom förutsätter emellertid någon form av grundlagsreform i många länder, vilket föranleder Piketty att argumentera för att de rättigheter som utvecklats från 1700- och 1800-talets ägarideologiska rättighetsförklaringar bör kompletteras med ett krav på fiskal rättvisa.

4 Kort om studiens tvärvetenskapliga metod, teori, materialval och översättning

Även om Pikettys reformprogram i sina delar framstår som radikalt motiveras det likväl av det narrativ Piketty återger om ojämlikhetens utveckling genom historien. Samtidigt öppnar bokens allmängiltiga anslag och ambition om att etablera en universell historieskrivning upp för kritik av studiens teori och metod. Genom att frigöra studien från de olika termer och begrepp som återfinns i samhällsvetenskapernas olika ämnen etablerar han inte bara ett eget ideologibegrepp utan konstruerar även de system som nämnda ideologier utmynnar i. Inom ramen för en ideologis egendomssystem, skattesystem etc. återfinns t.ex. regelverk som inte en rättsvetenskaplig komparatist hade behandlat lika svepande. På samma sätt hade de ideologier som Piketty, utifrån ett något eklektiskt materialval, återger i boken inte formulerats på samma sätt i en statsvetenskaplig studie.

Lyckligtvis utvecklar Piketty studiens tertium comparationis utifrån ett omfattande och gediget genomarbetat material. Med stöd i den data som Piketty tillsammans med över 100 forskare i 80 olika länder sammanställt rörande ojämlikhet i World Inequality Database förankrar han studiens slutsatser på samma övertygande sätt som i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Med stöd i data som berör alltifrån olika samhällens inkomst- och förmögenhetsfördelning till tillgången till utbildning för Piketty sina påståenden i bevis för att kunna förklara samhällsförändringar såväl över tid som över nationsgränser. De lika delar stilistiskt och vetenskapligt motiverade referenserna till skönlitteratur återkommer även från bokens föregångare. Här varvas analyser av nationalekonomisk data med olika livsskildringar av bl.a. ägarsamhällets framväxt, porträtterade av stora författare såsom Honoré de Balzac och Jane Austen. Genom ögonen på systrarna Dashwood i Austens Förnuft och känsla förkroppsligas ojämlikhetens inverkan på äktenskapsstrategier och familjebildning i 1800-talets Storbritannien, samtidigt som Balzacs romanserie Den mänskliga komedin återkommande används som en referenspunkt för hur ägarideologin utvecklades under och efter den Bourbonska restaurationen. Författaren motiverar valet av kompletterande källmaterial utifrån den unika förmåga som litteraturen besitter i att skildra maktrelationer och dominanta dynamiker mellan olika sociala grupper. Piketty lyckas inte bara på ett träffande och övertygande sätt förkroppsliga dessa insikter, utan lockar läsaren till att indirekt reflektera över vilken bild vår samtida litteratur skisserar av vår nutid. Hur förhåller sig den socialdemokratiska ideologins tillbakagång till de levnadsöden som återges i Patrik Lundbergs Fjärilsvägen? Vad säger de intrikata familjedraman som utspelar sig kring arvstvister och sommarstugor i såväl Vigdis Hjorts Arv och miljö som Marie Auberts Vuxna människor om vår samtid? Frågor som läsaren aldrig hade konfronterats med i en nationalekonomisk studie utan Pikettys litterära referenser och förkroppsliganden av samhällets underliggande sociala dynamiker.

Så något kort om den engelsk-svenska översättningen och dess presentation. Förlaget Mondial och Öyvind Vågen ska ha en eloge för att ha översatt och gett ut boken på så kort tid. Samtidigt hade studien med sin tvärvetenskapliga terminologi troligtvis gynnats av en översättning från originalspråket. Boken tyngs ner av flera anglicismer och även om Piketty gör sig skyldig till en begreppsapparat med varierande precisionsgrad så underlättas inte förståelsen av att Vågens översättning från engelska till svenska inte tar hänsyn till de språkliga nyanser som t.o.m. framträder i bokens fransk-engelska översättning. Ett sådant exempel är Vågens översättning av ”fiscal regimes” och ”fiscal systems” till ”skattesystem”, vilket i jämförelse med den engelska översättningen inte tar hänsyn till den nyansskillnad som framträder i Pikettys användning av begreppen ”régime fiscal” respektive ”système fiscal”. Utöver beslutet att inte översätta boken från dess originalspråk är det anmärkningsvärt att Mondial avstått från att inkludera den detaljerade innehållsförteckning som sammanställts i såväl originalet som den engelska översättningen – särskilt som boken omfattar 1165 sidor.

5 Slutord

Sammanfattningsvis är Kapitalet och ideologin ett viktigt inlägg i den samhällspolitiska debatten och ett gediget genomarbetat vetenskapligt bidrag till samhällsvetenskaplig forskning om ojämlikhet. För den nyfikne forskaren i skatterätt finns det många centrala teman som kan inspirera till ett kritiskt perspektiv på det egna ämnet, men även belysa de intresseavvägningar som kommer till uttryck i skatterättsliga principer såsom skatteförmågeprincipen. I linje med den kritik som framförts ovan kan det föreligga vissa interdisciplinära översättningsproblem vad gäller de egendomssystem, skattesystem etc. Piketty formulerar med stöd i studiens ideologier. I det fall dessa iakttagelser kontextualiseras i ett rättsvetenskapligt sammanhang tillhandahåller Kapitalet och ideologin ett teoretiskt ramverk som möjliggör en diskussion och närmare förklaring av hur juridiska institutioner i allmänhet och skatter i synnerhet påverkat samhällets utveckling över tid – från det förmoderna tredelade samhället till den globaliserade världen av i dag.

Richard Croneberg är doktorand i finansrätt vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet.1

Författaren avser att lägga fram sin avhandling ”Att motverka skatteflykt – en komparativ studie av generella åtgärder mot skatteflykt i Sverige och Danmark i ljuset av skatteflyktsdirektivets allmänna regel mot missbruk” för disputation under första halvåret 2021.