1 Förhandsbesked

HFD 2020 ref. 23. I ansökan om förhandsbesked, uppgav J.A. att han överväger att investera i en segelbåt genom sitt helägda bolag (Holding). Under ett sexårigt investeringsprogram med möjlighet till förlängning hyrs båten ut till en charteroperatör i dennes verksamhet. Holding lånar räntefritt ut ett belopp till charteroperatören som förvärvar en av Holding utpekad båt med vald utrustning. Båten pantsätts som säkerhet för Holdings fordran på charteroperatören. Holding tilldelas årligen ett antal bonuspoäng som J.A. kan använda för att segla en båt eller för boende på någon av charteroperatörens destinationer.

J.A. ville få svar på om Holdings investering i segelbåten medför förmånsbeskattning för honom och, om så är fallet, om det är dispositionsrätten till båten, tilldelade bonuspoäng för Holding som J.A. kan använda för att segla en båt eller för boende på någon av charteroperatörens destinationer eller faktiskt utnyttjade poäng som ska ligga till grund för beräkningen av den skattepliktiga förmånen.

Skatterättsnämnden bedömde att möjligheten för Holding och J.A. att disponera båten är så inskränkt att någon beskattning på den grunden inte kan komma ifråga. Nämnden kom fram till att J.A. ska förmånsbeskattas för marknadsvärdet av bonuspoängen, oavsett om den utnyttjas eller inte.

Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde förhandsbeskedet och avvisade ansökningen. Det saknads dokumentation i ansökan om vad som händer med båten vid investeringsperiodens slut och vad som gäller beträffande parternas respektive rättigheter och skyldigheter vid den tidpunkten. Därmed saknas också vilka förutsättningar och på vilket sätt som Holding får förfoga över båten vid investeringsperiodens slut. Holding har vidare möjlighet att såväl byta bas för båten under investeringsperioden som att dra tillbaka den från flottan vid slutet av varje säsong. Det är vidare enligt domstolen oklart hur de närmare villkoren för att bonuspoängen ska kunna utnyttjas är utformade. Tveksamhet råder också om utformningen av de avtal som Holding överväger att ingå med operatören i förhållande till tidigare ingångna avtal. Ytterligare uppgifter i ett dokument som inte getts in saknades för att kunna svara på de frågor J.S. ställer i sin ansökan. Det saknas enligt Högsta förvaltningsdomstolen ett antal dokument som sannolikt behövs för att man ska kunna bilda sig en välgrundad uppfattning om den verkliga innebörden av den investering som avses med ansökan. Förhandsbeskedet har således grundats på omständigheter som är inte tillräckligt klarlagda, 7 § andra stycket och 12 § första stycket (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor, FBL.

HFD 2020 ref. 63. Frågan i ansökan om förhandsbesked gällde en s.k. nyckelperson i en företagsgrupp inom riskkapitalbranschen ska anses ha väsentlig anknytning till Sverige efter utflyttning till ett annat land har inte ansetts kunna besvaras genom förhandsbesked. Högsta förvaltningsdomstolen framhåller att det, utöver formellt ägande, krävs ingående information om och analys av avtal och organisationsstruktur. Det kan enligt domstolen t.ex. handla om rådgivningsbolagets roll i förhållande till förvaltningsbolaget, nyckelpersonens roll i rådgivningsbolaget och om det finns någon koppling mellan dennes arbete i rådgivningsbolaget och den avkastning som vederbörande indirekt får från förvaltningsbolaget. Inte minst gäller det, enligt domstolen, bedömningen av om personen också har inflytande på annat sätt än genom ägarandel. Ett förhandsbesked som ska besvara frågan om en person som grund av ett sådant engagemang har väsentlig anknytning till Sverige aktualiserar alltså enligt Högsta förvaltningsdomstolen frågor av utpräglad utrednings- och beviskaraktär. Förhandsbesked borde enligt domstolen inte ha lämnats varför det undanröjdes och ansökningen avvisades, 7 § andra stycket och 12 § första stycket FBL.

Även i HFD 2020 not. 42 var frågor av utpräglad utrednings- och beviskarakär som inte lämpade sig för att prövas inom ramen för ett förhandsbesked. Fråga var om en resultatandel som en bolagsman enligt bolagsavtal erhöll utgjorde ersättning för ersättning för utförda tjänster i mervärdesskattehänseende. Resultatandelen skulle enligt avtalet beräknas utifrån hur mycket bolagsmannen och den tandvårdsklinik där denne var verksam, bidrog med till kommanditbolagets verksamhet. Kommanditbolagets uppgifter bestod i att bl.a. träffa avtal med kunder, upprätthålla kontakter med myndigheter, teckna försäkringar och sköta viss anskaffning av material och tjänster. Kommanditbolaget skulle inte förfoga över några egna resurser i forma av anställd personal, lokaler eller utrustning. All verksamhet, såväl administration som tandvård, skulle i stället bedrivas med användning av de resurser som bolagsmännen bidrog med. Två kategorier av bolagsmän fanns med skilda uppgifter. Avgörande för svaret på den ställda frågan var enligt domstolen om den tandvård som utförs vid en klinik utgör en verksamhet som ägaren av kliniken bedriver för egen räkning – t.ex. som en integrerad del av sådan verksamhet som redan bedrivs där – eller om den bedrivs av bolagsmännen gemensamt. Bedömningen är enligt domstolen i hög grad av beroende av förhållandena i det enskilda fallet. Det måste bl.a. utrönas vem det är som i praktiken sköter och ansvarar för driften av respektive klinik. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades. Se motsvarande principiella bedömning med samma slutsats i HFD 2020 not. 51. Där gällde frågan beskattning av periodiskt understöd för förmånstagare vid upplösning av en stiftelse i Lichtenstein. Ingivna stadgar och tilläggsstadgarna innehöll bestämmelser som enligt Högsta förvaltningsdomstolen var delvis motstridiga. De gav inte någon klar och entydig bild av förmånstagarnas rätt och möjlighet att förfoga över tillgångarna i stiftelsen eller av styrelsens befogenheter. Därutöver aktualiserades bevis- och utredningsfrågor.

HFD 2020 not. 6. Ansökan om förhandsbesked gällde frågan om en återförsäkringsverksamhet som bedrivits sedan 1980-talet skulle beskattas. Högsta förvaltningsdomstolen framhöll att förhandsbesked endast ska innefatta en skatterättslig förhandsbedömning av en i framtiden uppkommande situation och hänvisade till RÅ 1990 not. 487. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening kan det inte anses förenligt med syftena bakom möjligheten att erhålla förhandsbesked att bolaget genom ett sådant besked får en bedömning av hur dess redan pågående verksamhet ska beskattas endast av det skälet att bolaget angett att det beroende på hur frågan besvaras eventuellt kommer att avveckla verksamheten. Det saknades också enligt domstolen ett allmänt intresse av ett snabbt avgörande och hänvisade som exempel till HFD 2015 ref. 78. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades, 5 § FBL. Här kan också hänvisas till HFD 2020 not. 22 med motsvarande principiella bedömning. Av Högsta förvaltningsdomstolens beslut framgå att förhandsbeskedsinstitutet inte är avsett att erbjuda en, vid sidan av det ordinarie skatteförfarandet, alternativ ordning för prövning av redan genomförda transaktioner. Domstolen hänvisade som exempel till HFD 2018 ref. 3. Även av HFD 2020 not. 20 framgår att det enligt 5 § FBL inte är av vikt för en sökande att förhandsbesked lämnas. Sökanden skulle eventuellt avveckla sin verksamhet i Sverige beroende på utfallet av ett förhandsbesked (fråga om obegränsad skattskyldighet). Sökanden stod därför inte inför en valsituation som gjorde att det enligt domstolen, som hänvisade till HFD 2018 ref. 3, kunde anses vara av vikt för sökanden att ett förhandsbesked lämnades. Se också HFD 2020 not. 24 och HFD 2020 not. 32 där Högsta förvaltningsdomstolen också konstaterade mot bakgrund av 5 § i nyss nämnda lag att sökanden inte stod inför någon valsituation där en planerad flytt inte var beroende av svaret på den i ansökan om förhandsbesked gällande begränsad skattskyldighet i Sverige (not. 24) eller redan påbörjat en anställning och inte hade några konkreta handlingsalternativ för bedömningen av obegränsad skattskyldighet.

HFD 2020 not. 15. Av intresse för bedömningen av den processuella frågan i målet, inhämtande av förhandsbesked från EU-domstolen, ifrågasatte Högsta förvaltningsdomstolen inte möjligheten för svenska företag att välja euro som redovisningsvaluta är positiv för den fria rörligheten för kapital och även underlättar gränsöverskridande etableringar och att den typ av negativa konsekvenser som aktualiseras i målet kan avhålla företagen från att utnyttja den. Möjligheten att använda euro som redovisningsvaluta är emellertid enligt domstolen inte en rättighet som har sin grund i EUF-fördraget. Att en användning av euro som redovisningsvaluta främjar rörligheten inom unionen innebär därmed enligt domstolen inte att avsaknaden av en möjlighet till euroredovisning utgör ett hinder mot den fria rörligheten för kapital eller etableringsfriheten. Detsamma gäller enligt domstolen eventuella nackdelar som är en följd av hur det svenska regelverket har utformats liksom olika restriktioner som möjligheten att välja redovisningsvaluta är förenad med. Exempel på sådana restriktioner är enligt Högsta förvaltningsdomstolen att den enda utländska valuta som är tillåten som redovisningsvaluta är euro och att möjligheten står öppen bara för vissa företag. I målet aktualiseras alltså enligt domstolen ingen sådan unionsrättslig tolkningsfråga som ger anledning för domstolen att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen.

HFD 2020 not. 18. Av Högsta förvaltningsdomstolens beslut framgår att beskrivna omständigheter i en ansökan om förhandsbesked ska vara så fullständiga att de kan ligga till grund för ett förhandsbesked och hänvisade till RÅ 2005 ref. 80 och till HFD 2013 not. 31 angående kravet på klart och entydigt underlag för ansökan. Ansökan gällde obegränsad skattskyldighet och Skatterättsnämnden hade flera gånger gett sökanden tillfälle att komplettera sin ansökan med uppgift om bl.a. vistelser i tredje land. Olika svar hade lämnats och sökandens uppskattning av tid och antal vistelser i tredje land hade varierat. Slutligen hade sökanden uppskattat den sammanlagda vistelsetiden till mellan 45 och 315 dagar per år och tiden för varje tjänsteresa till mellan 15 och 60 dagar. Underlaget ansåg domstolen inte så klart och entydigt att de ställda frågorna om obegränsad skattskyldighet kunde besvaras. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades, 12 § första stycket FBL.

HFD 2020 not. 36. Fråga var om mervärdesskattepliktig omsättning förelåg genom tillhandahållande av skolpsykologtjänster av legitimerad psykolog som bestod av flera deltjänster och som bedrev sin verksamhet i enskild firma. Huvudregeln är att sådan omsättning är mervärdesskattepliktig men från skatteplikt undantas emellertid vissa verksamhet av hänsyn till allmänintresset, bl.a. omsättning av tjänster som utgör sjukvård. Högsta förvaltningsdomstolen fann att det inte med ledning av lämnade uppgifter, som var såväl oklara som motstridiga, var möjligt att klarlägga vilka deltjänster som i sig kan utgöra sjukvård i mervärdesskatterättslig mening eller hur det samlade tillhandahållandet skulle bedömas. Bland annat hade sökanden uppgett att delar av hans tillhandahållande som ingår i elevhälsan inte utgör sjukvård utan är att betrakta som konsultativt arbete för att stötta elevhälsan. Skatterättsnämnden hade begränsat sin prövning till de deltjänster i sökandens tillhandhållande som i sig kan anses utgöra sjukvårdande behandling, dock utan att precisera vilka delar som avses. Det var därmed enligt Högsta förvaltningsdomstolen, oavsett svaret på den fråga som nämnden prövat, oklart hur det samlade tillhandahållet skulle bedömas. Ansökningen borde enligt domstolen ha avvisats eftersom ett lämnat förhandsbesked kunde antas vara av ringa betydelse för sökanden. Domstolen hänvisade till HFD 2016 not. 13.

2 Ordinarie omprövning och efterbeskattning – bevisning

HFD 2020 ref. 52. Fråga var om förutsättningar för att vid ordinarie omprövning och genom efterbeskattning skönsmässigt beskatta en person för kontantinsättningar som gjorts på dennes bankkonto. Högsta förvaltningsdomstolen framhöll den skattskyldiges krav på dokumentation enligt 39 kap. 3 § skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL, för fullgörelse av sin uppgiftsskyldighet och kontroll av uppgiftsskyldigheten vid beskattningen. Skönsbeskattning enligt 57 kap. 1 § SFL sker om skatten eller underlaget för denna inte kan beräknas tillförlitligt för deklarationen. Ordinarie omprövning enligt 66 kap. 21 § SFL görs inom två år från utgången av det kalenderår då beskattningsåret gått ut. Efter tvåårsfristen får enligt 66 kap. 27 § 1 beslut om omprövning till den skattskyldiges nackdel för den som beslutet gäller meddelas bl.a. om det enligt 49 kap. 5 § första stycket 1 SFL klart framgår att den uppgiftsskyldige har lämnat oriktig uppgift (efterbeskattning). Beviskravet inom tvåårsfristen är enligt Högsta förvaltningsdomstolen ”sannolikt” och efter ”klart framgår”. På grund av bristande dokumentation och trovärdighet i sina förklaringar och invändningar biföll domstolen Skatteverkets talan. Nyss nämnda beviskrav var uppfyllda oaktat den skattskyldiges invändningar om obevisade lån m.m. från bekanta.

3 Prövning av bevissäkring som redan verkställts

HFD 2020 ref. 26. Fråga i målet var om kammarrätt mot bakgrund av artiklarna 8 och 13 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, EKMR, är skyldig att pröva ett överklagande av en förvaltningsrätts dom om bevissäkring i sak trots att bevissäkringen redan har verkställts vid tiden för kammarrättens prövning. Enligt artikel 8 i EKMR har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutandet av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa och moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Artikeln gäller både fysiska och juridiska personer. Av artikel 13 framgår att var och en, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts, ska ha tillgång till effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. I domen hänvisade Högsta förvaltningsdomstolen vidare till RÅ 2007 ref. 80. Länsrätten hade beslutat att Skatteverket fick genomföra revision hos ett bolag utan att bolaget underrättades i förväg. Bolaget överklagade till kammarrätten som avskrev målet eftersom beslutet redan hade verkställts. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg inte att bolaget, sedan åtgärderna hade verkställts, hade ett beaktansvärt intresse av att i efterhand få beslutet överprövat av kammarrätten och avslog överklagandet.

Eftersom det enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte är möjligt för den enskilde att genom ett överklagande till kammarrätten få effekterna av ett redan verkställt beslut om bevissäkring undanröjda eller lindrade, framstår enligt domstolen inte möjligheten att överklaga ett sådant beslut som ett effektivt rättsmedel och detta oavsett om kammarrätten gör en sakprövning. I ett sådant fall framstår enligt domstolen möjligheten till gottgörelse i form av skadestånd som det mest ändamålsenliga och effektiva rättsmedlet. Högsta förvaltningsdomstolen fann därför inte anledning att nu anlägga ett annat synsätt än domstolen gjorde i RÅ 2007 ref. 80.

4 Jävs- och delgivningsfrågor

HFD 2020 ref. 16 (jäv). En domare i kammarrätten som fått anställning som sektionschef vid Skatteverkets rättsavdelning har ansetts jävig att delta i det slutliga avgörandet av ett mål som Skatteverket varit part i. Domen har undanröjts och målen visats åter till kammarrätten för ny handläggning. Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen ska domstolar i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade vidare till 41 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, angående jäv som hänvisar till 4 kap. rättegångsbalken, RB. Enligt generalklausulen i 4 kap. 13 § 10 RB är en domare jävig att handlägga ett mål om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet.

I rättstillämpningen skiljer man enligt Högsta förvaltningsdomstolen på subjektiv och objektiv opartiskhet hos domstolen. Med subjektiv opartiskhet menas att en domare rent faktiskt inte har en förutfattad mening eller en önskan att främja den ena partens intressen. Med objektiv opartiskhet avses i stället att det finns garantier för att varje legitimt tvivel i detta hänseende kan uteslutas. För bedömningen av om det föreligger objektiv opartiskhet måste enligt domstolen ställning tas till om det finns en rimlig grund för en objektiv iakttagare att befara en partisk hållning hos domaren. Domstolen hänvisade till RÅ 2009 ref. 8, HFD 2011 ref. 14 och NJA 2014 s. 482 samt Europadomstolens avgöranden den 17 juni 2003 i målet Pescador Valero mot Spanien, punkterna 21 och 23, samt den 9 november 2006 i målet Sacilor-Lormines mot Frankrike, punkterna 60 och 63. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade också till HFD 2011 ref. 15 och NJA 2014 s. 482 där det framgår att den omständigheten att en person är tjänstledig från en anställning utanför domstolsväsendet för att tjänstgöra som adjungerad domare i domstol, kan medför att han eller hon är jävig i ett mål där den ordinarie arbetsgivaren är part.

Det hade enligt domstolen inte framkommit något som tyder på att partiskhet i subjektiv bemärkelse förelegat hos domaren. Emellertid hade hon enligt Högsta förvaltningsdomstolen fått anställning som sektionschef vid Skatteverkets rättsavdelning när hon deltagit i målens slutliga avgörande i kammarrätten. Detta utgör enligt domstolen sådana särskilda omständigheter som är ägnade att rubba förtroendet för hennes oberoende och opartiskhet. Jäv har därmed förelegat enligt 41 § FPL jämfört med 4 kap. 13 § 10 RB. Domen undanröjdes och målet visades åter till kammarrätten.

HFD 2020 not. 35 (delgivning, återställande av försutten tid). Kammarrätten i Jönköping beslutade den 9 december 2019 att avslå S.B:s överklagande i mål om skatt. Domen skickades till parterna den 10 december. Domstolen använde sig av förenklad delgivning, vilket innebär att delgivning skett när två veckor har gått från det att handlingen skickades som ett s.k. kontrollmeddelande på föreskrivet sätt. I det kontrollmeddelande som skickades till S.B:s ombud M.G. den 11 december angav kammarrätten felaktigt, i stället för rätteligen den 24 december, att han den 27 december skulle anses som delgiven genom förenklad delgivning. S.B. överklagade kammarrättens avgörande. överklagandet kom in till kammarrätten den 25 februari 2020. Genom beslut den 28 februari avvisade kammarrätten hans överklagande som för sent inkommet. Enligt lag och lämnad information om hur man överklagar skulle överklagandet ha kommit in till kammarrätten inom två månader från den dag då S.B. fick del av domen. Den 24 december 2019 fick M.G., i sin egenskap av ombud för S.B., del av kammarrättens dom genom förenklad delgivning. Överklagandetiden gick därmed ut den 24 februari 2020. Överklagandet kom in till kammarrätten den 25 februari och alltså för sent. Kammarrättens avvisningsbeslut fastställdes av Högsta förvaltningsdomstolen. Domstolen hänvisade till 37 c § FPL där det anges att tiden för överklagande får återställas om den har försuttits på grund av omständighet som utgör giltig ursäkt. Med hänsyn till att det i kontrollmeddelandet, som skickades i samband med att domen meddelades, angavs att mottagaren skulle betraktas om delgiven den 27 december 2019 ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att S.B. fick anses ha haft giltig ursäkt för att överklagandet inte kommit in i rätt tid och hänvisade till HFD 2015 not. 16. Den försuttna tiden för att överklaga kammarrättens dom återställdes. Domstolen tog upp överklagandet som om det kommit in rätt tid.

5 Ersättning för kostnader

HFD 2020 ref. 64. Högsta förvaltningsdomstolen har i målet prövat frågan om ersättning för ombudskostnader i mål om företrädaransvar när Skatteverket under handläggningen i förvaltningsrätten ändrat sin ansökan på så vis att yrkandet om betalningsskyldighet delvis dragits tillbaka. Närmare bestämt avser frågan hur nedsättningar av yrkanden om betalningsskyldighet på grund av t.ex. om skatteskulden helt eller delvis har betalats förhåller sig till skatteförfarandelagens bestämmelser om rätt till ersättning på den grunden att den enskildes yrkanden i ärendet eller målet ska ha bifallits helt eller delvis. Om den saken ges enligt Högsta förvaltningsdomstolen ingen närmare vägledning i förarbetsuttalanden. På ansökan av Skatteverket får förvaltningsrätten besluta att den som i egenskap av företrädare för en juridisk person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala skatt eller avgift, ska vara skyldig att tillsammans med den juridiska personen betala skatten eller avgiften (företrädaransvar). Den som i ett mål om skatt eller företrädaransvar har haft kostnader för ombud, biträde, utredning eller annat som denne skäligen har behövt för att ta till vara sin rätt har rätt till ersättning bl.a. om dennes yrkanden i målet bifalls helt eller delvis.

JS var ordförande i styrelsen för ett aktiebolag (bolaget). Skatteverket ansökte hos förvaltningsrätten om att han och två andra personer, som också hade varit ledamöter i bolagets styrelse, skulle förpliktas att tillsammans med bolaget betala skatter och avgifter om drygt 1,3 miljoner kr. Ansökningarna om företrädaransvar avsåg dels arbetsgivaravgifter för beskattningsåret 2013 om ca 870 000 kr som Skatteverket i beslut om efterbeskattning hade påfört bolaget och som ursprungligen skulle ha betalats i januari 2014, dels arbetsgivaravgifter, avdragen skatt och mervärdesskatt som hade redovisats av bolaget och som skulle ha betalats i maj 2017–januari 2018. Beslutet att påföra bolaget arbetsgivaravgifter för 2013 hade överklagats av bolaget när ansökningarna om företrädaransvar gavs in till förvaltningsrätten. JS och de två andra personerna anlitade ombud i målen om företrädaransvar. Förvaltningsrätten höll en gemensam muntlig förhandling i de tre målen om företrädaransvar. Företrädaren har rätt till muntlig förhandling i förvaltningsrätt och kammarrätt enligt 59 kap. 18 § skatteförförfarandelagen (2011:1244), SFL. Skatteverket hade i inlagor som kom in till förvaltningsrätten före förhandlingen enligt Högsta förvaltningsdomstolen ändrat ansökningarna om företrädaransvar på så vis att yrkandet om betalningsskyldighet för de arbetsgivaravgifter för 2013 som hade överklagats av bolaget hade dragits tillbaka. Dessa inlagor hade enligt domstolen inte kommunicerats och det var först vid den muntliga förhandlingen som JS fick klart för sig att Skatteverket hade ändrat sin ansökan.

JS yrkade i förvaltningsrätten ersättning för ombudskostnader med 232 176 kr, vilket motsvarade en tredjedel av det belopp som sammanlagt yrkats i de tre målen eller 696 528 kr (inkl. mervärdesskatt). Den totalt nedlagds arbetstiden uppgick till 186 timmar och det av JS yrkade ersättningsbeloppet avsåg arvode för en tredjedel av den tiden, dvs. 62 timmar.

Förvaltningsrätten biföll Skatteverkets ansökan om betalningsansvar för JS, såsom den slutligen hade bestämts, och avslog hans yrkande om ersättning för ombudskostnader eftersom han inte hade vunnit bifall sin talan och att det inte heller hade kommit fram något annat skäl för att bevilja honom ersättning för kostnader.

Kammarrätten gjorde, efter att JS överklagat förvaltningsrättens avgörande om ersättning, samma bedömning som förvaltningsrätten.

JS yrkade i Högsta förvaltningsdomstolen att han skulle beviljas ersättning för ombudskostnader i förvaltningsrätten med där yrkat belopp. Vidare yrkade han att ersättning skulle beviljas för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen med 9 842 kr. Han anförde att han vunnit delvis bifall sin talan och processkostnaderna var till övervägande del hänförliga till arbete med den del av processen som Skatteverket återkallade, dvs. bolagets arbetsgivaravgifter för 2013.

Skatteverket anförde att det framstod som sannolikt att justeringen i det aktuella fallet (återkallandet av ansökan såvitt avsåg arbetsgivaravgifterna 2013) skedde på grund av ombudets argumentation och tillstyrkte att JS skulle beviljas ersättning med en tredjedel av 150 000 kr, dvs. med 50 000 kr, och med ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen med yrkat belopp.

Av Högsta förvaltningsdomstolens avgörande framgår bl.a. att om bolagets skatteskuld till Skatteverket sätts ned, minskas det eventuella företrädaransvaret i motsvarande mån. Det kan bero på t.ex. att skatteskulden reduceras på grund av att skulden helt eller delvis betalats eller att en person inte varit företrädare när den skatt eller avgift som ansvaret avser förfallit till betalning. Domstolen fann att det var naturligt att se Skatteverkets återkallande av ansvar för bolagets arbetsgivaravgifter för 2013 som ett bifall för JS. Av systematiska skäl ansåg Högsta förvaltningsdomstolen, lika som Skatteverket, att alla beloppsmässiga nedsättningar ska ses på samma sätt. Det innebär enligt Högsta förvaltningsdomstolen att även justeringar som har föranletts av att skatteskulden under processens gång helt eller delvis har betalats eller som beror på förhållanden som den enskilde inte råder över som huvudregel bör ses som helt eller delvis bifall i ersättningshänseende.

Av JS:s kostnadsyrkande framgick enligt Högsta förvaltningsdomstolen vilka arbetsåtgärder som utförts och datum för dessa. Däremot framgick det enligt domstolen inte hur lång tid varje arbetsåtgärd tagit, vem som utfört respektive åtgärd eller vilken timkostnaden var. Kostnadsunderlaget var således bristfälligt och en sammantagen skälighetsbedömning fick enligt Högsta förvaltningsdomstolen ske med hänvisning till HFD 2019 ref. 16.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en väsentlig del av arbetet kunde antas utgjorts av ombudets förberedelser inför den muntliga förhandlingen. JS hade uppgett att han troligen skulle ha avstått från att begära muntlig förhandling om han hade känt till att yrkandet om betalningsskyldighet för skulden hänförlig till arbetsgivaravgifterna för 2013 hade dragits tillbaka. Det framgick vidare av utredningen enligt domstolen att JS inte överklagat förvaltningsrättens avgörande att ålägga honom betalningsskyldighet för de återstående redovisningsperioderna. Skälig ersättning för JS bestämdes till 60 000 kr och med yrkat belopp för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen.

Ett skiljaktigt justitieråd ville tillerkänna JS 80 000 kr för kostnader i förvaltningsrätten. Se samma bedömningar i Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden i mål 5610-19 och mål nr 5611-19.

6 Resning

HFD 2020 ref. 53. Sökanden ansökte om resning av Högsta förvaltningsdomstolens beslut såvitt avser taxeringsåren 2009–2012 (mål nr 4890-4893-17) och anförde att målen är i relevanta delar identiska med de som prövades av Högsta förvaltningsdomstolen i HFD 2018 ref. 79. För att säkerställa en rättvis och lika behandling borde Högsta förvaltningsdomstolen ha meddelat s.k. följd-pt. Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål får prövningstillstånd av rättviseskäl med stöd av 36 § förvaltningsprocesslagen meddelas även i övriga mål (s.k. följd-pt). Rättsfrågan i referatmålen och i sökandens mål var densamma. Med hänsyn till detta har det enligt domstolen i och för sig funnits utrymme för att bevilja prövningstillstånd i sökandens mål med stöd av bestämmelsen om följd-pt. För prövningstillstånd talade också enligt domstolen det förhållandet att det för sökanden rörde betydande belopp och skattetillägg samt att bolaget inte hade möjlighet att begära omprövning hos Skatteverket med åberopande av ny praxis när Högsta förvaltningsdomstolen tog ställning till frågan om prövningstillstånd. Huruvida följd-pt skulle meddelas fick emellertid enligt domstolen avgöras efter en avvägning av omständigheterna i målen. Att prövningstillstånd inte meddelades utgjorde därför enligt domstolen varken ett rättegångsfel eller en uppenbart lagstridig rättstillämpning. Det förelåg således inte sådana skäl som krävs för resning. Att Högsta förvaltningsdomstolens handläggning av sökandens mål ledde till att sökanden förväntade sig att följd-pt skulle meddelas medförde enligt domstolen ingen annan bedömning. Ansökningen om resning avslogs, jfr HFD 2020 not. 46.