Alkoholskattedirektivet
I de förenade förhandsbeskedsärendena C‑221/20 och C‑223/20 A Oy och B Oy mot finska tullen prövades finska myndigheters beslut att inte behandla bolagen som ett enda oberoende, litet bryggeri och sålunda bli föremål för nedsatta punktskattesatser.
2015 och 2016 genomfördes alkoholskatterevisioner hos A och B verksamma inom bryggerinäringen. A och B hade redovisat ölleveranser i den produktkategori där accisen var nedsatt med 50 procent. Tullen ansåg att A och B inte hade rätt till den nedsatta accisen, eftersom företagen inte kunde anses vara bryggerier som var rättsligt och ekonomiskt oberoende i den mening som avses i lagen, i synnerhet då båda bolagen delvis ägdes av en utomstående som samtidigt hade en ledande befattning i företagen. Den finska lagstiftaren hade inte implementerat möjligheten att behandla två eller flera små bryggerier som ett enda bryggeri. Tullen ålade A och B att betala tilläggsaccis samt straffavgift. A och B överklagade beslutet till Helsingfors förvaltningsdomstol som fann att A och B inte hade rätt till nedsatt accis, dels att Finland inte hade införlivat artikel 4.2 andra meningen i alkoholskattedirektivet och inte heller var skyldig att göra det. A och B överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som ansökte om förhandsbesked hos EU-domstolen.
EU-domstolen fann att artikel 4.2 andra meningen alkoholskattedirektivet ska tolkas så, att en medlemsstat som genomför den i artikel 4.1 föreskrivna möjligheten att tillämpa nedsatta punktskattesatser på öl som bryggs av oberoende, små bryggerier inte är skyldig att behandla två eller flera små bryggerier som samarbetar och vilkas sammanlagda årsproduktion inte överstiger 200 000 hl som ett enda oberoende, litet bryggeri.
Medlemsstaterna får tillämpa nedsatta skattesatser, vilka får differentieras efter årsproduktionen vid bryggerierna i fråga på öl bryggt av oberoende, små bryggerier med följande begränsningar: Om två eller flera bryggerier som samarbetar inom produktionen eller verksamheten, anses det inte betyda att de i rättsligt eller ekonomiskt hänseende är beroende av varandra. Som samarbete inom produktionen eller verksamheten betraktas anskaffning av råvaror och förnödenheter som behövs vid ölframställningen samt förpackning, marknadsföring och distribution av öl. Ett villkor är dock att bryggeriernas sammanlagda ölproduktion per kalenderår är högst 10 000 000 liter. Reglerna i syftar till att förhindra att den förmån en sådan nedsättning av punktskatterna innebär beviljas bryggerier vilkas storlek och produktionskapacitet skulle kunna medföra snedvridningar på den inre marknaden. Tillämpningen av nedsatta punktskattesatser på öl som bryggs av två eller flera små bryggerier, vilkas sammanlagda produktion inte överstiger gränserna i artikel 4 i direktivet, strider dock inte mot detta syfte.
Energiskattedirektivet
I förhandsavgörandet C‑100/20, XY mot Hauptzollamt B prövades rätten till dröjsmålsränta för skatt som felaktig tagits ut och därefter återbetalats. Målet handlar om ett beslut om påförande av skatt på XY:s elförbrukning, och frågan om XY har rätt till dröjsmålsränta på den elskatt som felaktigt erlagts och som därför återbetalats till XY. Förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 17.1 a i energiskattedirektivet
XY är ett tillverkningsföretag som 2010 laddade ackumulatorer med el från elnätet. XY redovisade skatt på den elektricitet som hade tagits ut för bolagets egen förbrukning och valde att tillämpa en reducerad skattesats. I beskattningsbeslutet tillämpade Hauptzollamt B den normala elskattesatsen. XY motsatte sig detta. I ett annat domstolsavgörande fastslogs att den reducerade skattesatsen var tillämpbar. Med anledning av detta företog Hauptzollamt B en omprövning av sitt beslut och slog fast att XY hade rätt att begära att denna skattesats skulle tillämpas. Hauptzollamt B rättade XY:s beskattningsbeslut och återbetalade det belopp som XY felaktigt hade erlagt.
2014 yrkade XY att dröjsmålsränta skulle utgå på det belopp som betalts tillbaka för år 2010. Hauptzollamt B beslutade att någon dröjsmålsränta inte skulle utgå. XY överklagade till Finanzgericht som ogillade överklagandet. Som skäl angavs att XY inte hade rätt till dröjsmålsränta vare sig enligt unionsrätten eller enligt tysk rätt. För det första omfattas den elektricitet som använts för laddning av ackumulatorer inte av energiskattedirektivet. För det andra ansågs skattenedsättningen vara fakultativ, vilket innebar att det enligt unionsrätten inte är påkallat att dröjsmålsränta ska utgå då skattebelopp betalas tillbaka. XY överklagade domen till Bundesfinanzhof som ansåg att XY:s verksamhet omfattas av tillämpningsområdet för energiskattedirektivet. Det enda som enligt Bundesfinanzhof framstår som oklart är om dröjsmålsränta ska utgå på den elskatt som felaktig betalats av XY och sedermera betalats tillbaka till företaget.
EU-domstolen gjorde bedömningen att unionsrätten ska tolkas så, att det är påkallat att ränta ska utgå vid återbetalning av sådan elskatt som rättsstridigt tagits ut på grund av felaktig tillämpning av en nationell bestämmelse som antagits med stöd av en möjlighet som medlemsstaterna har enligt energiskattedirektivet.
Av praxis från EU-domstolen följer att rätten att erhålla återbetalning av skatter som har tagits ut i strid med unionsregler utgör en följd av och ett komplement till de rättigheter som enskilda har tillerkänts i unionsbestämmelserna. Medlemsstaterna är således i princip skyldiga att återbetala skatter som tagits ut i strid med unionsrätten. EU-domstolen har även slagit fast att enskilda, när en medlemsstat har tagit ut skatter i strid med unionsbestämmelserna, ska ha rätt till återbetalning inte bara av den rättsstridigt uppburna skatten, utan också av de belopp som betalats till denna medlemsstat eller som innehållits av densamma i direkt anslutning till denna skatt. Detta omfattar även förluster i form av att penningbelopp inte är disponibla på grund av det förtida uttaget av skatten.
Tobaksskattedirektivet och FEUF
I fördragsbrottsärendet mål C-856/19 Europeiska kommissionen mot Ungern angående en överträdelse av minimiskattesatserna för tobak. EU-kommissionen begärde att EU-domstolen ska fastställa att Ungern genom att tillämpa en total punktskatt på cigaretter på mindre än 60 % av det vägda genomsnittliga detaljhandelspriset för cigaretter som släpps ut för konsumtion och genom att ta ut en punktskatt på mindre än EUR 115 per 1 000 cigaretter, efter utgången av en viss övergångsperiod har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10.2 och 10.3 i tobaksskattedirektivet.
Av nämnda artiklar framgår bl.a. att fr.o.m. den 1 januari 2014 ska den totala punktskatten på cigaretter motsvara minst 60 % av det vägda genomsnittliga detaljhandelspriset för cigaretter som släpps ut för konsumtion. Denna punktskatt ska inte vara lägre än 90 euro per 1 000 cigaretter, oberoende av det vägda genomsnittliga detaljhandelspriset. Medlemsstater som tar ut en punktskatt på minst 115 euro per 1 000 cigaretter beräknat på grundval av det vägda genomsnittliga detaljhandelspriset behöver inte uppfylla kravet på 60 % som anges i första stycket. Under en övergångsperiod som löper ut den 31 december 2017 beviljas Bulgarien, Estland, Grekland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen och Rumänien undantag från nämnda krav.
Om en medlemsstat höjer satsen för moms på cigaretter, får den sänka den totala punktskatten upp till ett belopp som, uttryckt i procent av det vägda genomsnittliga detaljhandelspriset, motsvarar höjning av momssatsen, även uttryckt i procent av det vägda genomsnittliga detaljhandelspriset. Även om en sådan justering leder till att den totala punktskatten sänks under nivåerna, uttryckt i procent av den genomsnittliga prisvägda detaljhandelsförsäljningen. Medlemsstaten ska dock åter höja punktskatten för att åtminstone nå dessa nivåer senast den 1 januari det andra året efter det då sänkningen ägde rum.
Kommissionen har i sin ansökan gjort gällande att Ungern är skyldigt att anta en övergripande punktskattenivå på cigaretter fr.o.m.den 1 januari 2018. lika med minst 60 % av det vägda genomsnittliga detaljhandelspriset för cigaretter som släpps ut för konsumtion. Vidare tar Ungern ut en punktskatt som är lägre än den nivå som fastställs i artikel 10.2 andra stycket i direktivet, nämligen lägre än 115 euro per 1 000 cigaretter, så att Ungern inte kan göra anspråk på förmånen. i den bestämmelsen, som tillåter medlemsstater som tar ut en punktskatt motsvarande åtminstone detta belopp att undvika att uppfylla tröskeln på 60 %. Värdet av den totala punktskatten på cigaretter som Ungern tillämpade var 54,59 %, 53,96 % respektive 55,25 % av försäljningspriset under 2018. För 2019 fastställdes den totala punktskattesatsen först till 56,64 % mellan 1 januari och 1 mars, sedan till 54,75 % mellan 1 mars och 30 juni och slutligen till 55,94 % från 1 juli.
EU-domstolen fällde Ungern för fördragsbrott och fann att Ungern underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10.2 och 10.3 i tobaksskattedirektivet.
EU-medlemsstaterna kan som huvudregel inte för de EU-harmoniserade punktskatterna ha en skattesats som understiger beslutade minimiskattenivåer.
Direktivet om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring
I förhandsavgörandet C‑786/19 The North of England P & I Association Ltd, mot Bundeszentralamt für Steuern prövades tolkningen av artikel 2 d andra strecksatsen i direktivet om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring (samordningdirektivet).
Begäran har framställts i ett mål mellan The North of England P & I Association Ltd (P & I), ett försäkringsbolag etablerat i Förenade kungariket, och Bundeszentralamt für Steuern angående ett beslut om uppbörd av skatt på försäkringar med avseende på premier som betalats med anledning av att PI täckte olika risker som hade samband med driften av havsgående fartyg som var inskrivna i Tysklands fartygsregister men förde en annan medlemsstats eller ett tredjelands flagg med stöd av ett tillfälligt utflaggningstillstånd.
EU-domstolen fann med avseende på en situation där försäkringsavtal avser täckning av olika risker i samband med driften av havsgående fartyg som är inskrivna i en medlemsstats fartygsregister men som för en annan medlemsstats eller ett tredjelands flagg med stöd av ett tillfälligt utflaggningstillstånd, ska tolkas så, att det är den medlemsstat som för det fartygsregister i vilket det aktuella fartyget är inskrivet i det huvudsakliga syftet att bevisa vem som har äganderätten till fartyget, som ska anses som ”den medlemsstat där registrering skett” av fartyget och följaktligen som ”den medlemsstat där risken är belägen” i den mening som avses i dessa bestämmelser, vilken medlemsstat ensam har rätt att beskatta de premier som betalas enligt de nämnda försäkringsavtalen.
Punktskattedirektivet
I förhandsavgörandet C‑279/19 The Commissioners for Her Majesty’s Revenue and Customs mot WR prövades tolkningen av artikel 33.3 i punktskattedirektivet i ett ärende gällande lagenligheten av ett beslut om uppbörd av punktskatt som förfallit till betalning för varor som WR transporterat till Förenade kungariket utan att varorna åtföljdes av en giltig administrativ handling som visar att flyttningen ägt rum under ett uppskovsförfarande.
2013 stoppade tjänstemän från UK Border Agency (UKBA), vid hamnen Dover, en lastbil som innehöll 26 lastpallar öl som kördes av WR. WR uppvisade en fraktsedel som angav att varorna åtföljdes av ett e-AD med en administrativ referenskod (ARC‑nummer). Av fraktsedeln framgick även att avsändaren var ett skatteupplag i Tyskland, och att mottagaren var Seabrook Warehousing Ltd, ett skatteupplag i Förenade kungariket. Efter att ha stämt av med EMCS konstaterades att ARC‑numret redan hade använts för en tidigare ölleverans till samma skatteupplag. Tjänstemännen fann därför att varorna i fråga inte förflyttades under ett uppskovsförfarande och att den punktskatten förfallit till betalning vid ankomsten till Förenade kungariket. UKBA beslagtog därför de aktuella varorna och lastbilen som transporterade dem. Därefter meddelade skatte- och tullmyndigheten WR ett beslut om uppbörd av punktskatt med 22 779 pund samt utfärdade böter på 4 897,48 pund. WR överklagade.
First-tier Tribunal biföll WR:s överklagande av det omtvistade uppbördsbeslutet och de utfärdade böterna och fann att WR, trots att han var medveten om att de aktuella varorna var belagda med punktskatt, inte hade medverkat i försöket att smuggla varorna. WR, som saknade tillgång till systemet för kontroller av förflyttningar av punktskattepliktiga varor, hade ingen möjlighet att kontrollera om ARC‑numret på fraktsedeln redan hade använts. Det fanns inget i de handlingar som WR hade tillgång till som gav anledning till tvivel i det avseendet. WR ägde inte lastbilen och hade ingen rätt till eller eget intresse av de aktuella varorna, utan hade bara till uppgift att mot ersättning hämta och leverera dessa produkter i enlighet med de instruktioner han erhållit. Endast de personer som organiserat smugglingsförsöket utövade faktisk och rättslig kontroll över varorna när de beslagtogs. Domstolen konstaterade vidare att WR hade informerat den person som hade gett honom i uppdrag att transportera de aktuella varorna om beslaget, om att identiteten på de personer som låg bakom smugglingsförsöket inte hade fastställts och om att skatte- och tullmyndigheten inte hade försökt fastställa identiteten på vare sig dessa personer eller ägaren till lastbilen. Domstolen fann att WR var en ”oskyldig aktör” och att han därför inte kunde anses ha ”innehaft” eller ”utfört leveransen” av varorna. Eftersom WR inte känt till eller borde ha känt till sitt fysiska innehav av smuggelvaror uppkommer enligt samma domstol, om WR ska hållas ansvarig, allvarliga frågor om förenligheten med målen med den tillämpliga lagstiftningen. First-tier Tribunal ogiltigförklarade således både det omtvistade uppbördsbeslutet och de böter som WR hade ålagts.
Upper Tribunal ogillade skatte- och tullmyndighetens överklagande av detta beslut om ogiltigförklaring. Domstolen fann att ställningen som ”oskyldig aktör” har till verkan att befria personer från ansvar som inte känt till eller borde ha känt till att de varor som vederbörande transporterar är varor för vilka punktskatt skulle ha betalats, och för vilka betalningen uteblivit. Det skulle således strida mot såväl punktskattedirektivet som den nationella lagstiftningen att låta ”en helt oskyldig aktör” betala den punktskatt som undanhållits.
Den hänskjutande domstolen Court of Appeal ogillade överklagandet, såvitt angår de böter som WR ålagts, men var osäker på om det var korrekt, med hänsyn till punktskattedirektivet att fastställa ogiltigförklaringen av uppbördsbeslutet.
EU-domstolen fann att artikel 33.3 i punktskattedirektivet ska tolkas så, att en person som för annans räkning transporterar punktskattepliktiga varor till en annan medlemsstat och som fysiskt innehar dessa varor vid den tidpunkt då punktskatten för dessa varor förfaller till betalning, är skyldig att betala punktskatten enligt denna bestämmelse, även om personen i fråga saknar såväl rätt till som intresse av dessa varor och antingen saknar vetskap om att varorna är punktskattepliktiga, eller är medveten om detta men saknar vetskap om att punktskatten för dessa varor har förfallit till betalning.
FEUF
I förhandsavgörandet C‑220/19 Promociones Oliva Park SL mot Tribunal Económico Administrativo Regional (TEAR) de la Comunidad Valenciana prövades giltigheten av den spanska skatten IVPEE som är en direkt skatt med vissa indirekta inslag som påförs produktionsverksamhet och överföring av el (nettoenergiproduktion) till elnätet genom vissa angivna anläggningar.
IVPEE har utformats som en direkt skatt som syftar till att ”internalisera de miljökostnader som uppkommer vid elproduktion”. Beskattningsunderlaget utgör, till skillnad från direkta skatter, inte av nettointäkter, utan av skattebetalarnas bruttointäkter, eftersom skatten tas ut på samtliga ekonomiska ersättningar för elproduktion och överföring av el till nätet. Skattesatsen är 7 procent för samtliga skattskyldiga. Det finns inga nedsättningar kopplade till användning av förnybara energikällor för elproduktion eller på miljöpåverkan som en verksamhet har. Aktörer som producerar el från icke-förnybara energikällor gynnas således. Myndigheten för tull och punktskatter ansvarar för uppbörden. Skattebördan för IVPEE bärs av konsumenten genom slutpriset på elen.
Oliva Park ingav en begäran till Oficina Gestora de Impuestos Especiales de Valencia om rättelse av deklarationen för elskatt för 2013–2016 samt en begäran om återbetalning av 12 609,58 EUR. Då respektive begäran avslogs, begärde Oliva Park omprövning av beslutet, vilken avslogs. Oliva Park väckte talan mot sistnämnda beslut vid Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad Valenciana. Oliva Park gjorde gällande att IVPEE strider mot unionsrätten, särskilt direktiven 2008/118, 2009/28 och 2009/72 på så sätt att IVPEE, som tillkommer utöver andra skatter på samma vara eller tjänst, i själva verket utgör en indirekt skatt på elproduktion från förnybara energikällor, vilket medför att sådan produktion missgynnas i förhållande till produktion av energi från icke-förnybara energikällor. Oliva Park gjorde även gällande att IVPEE inte har som syfte att ändra något beteende och att den strider mot den fria marknaden och näringsfriheten.
EU domstolen fann att
Artikel 1.2 i punktskattedirektivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en skatt på elproduktion och inmatning av el till det nationella elnätet, vars beskattningsunderlag utgörs av den skattskyldiges totala intäkter från denna verksamhet, oaktat den mängd elektricitet som faktiskt producerats och överförts till elnätet.
Artiklarna 1, 3.1, 3.2 och 3.3 a i direktivet om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken föreskrivs en skatt som med en enhetlig skattesats tas ut på elproduktion och inmatning av el till elnätet, inbegripet när denna el produceras från förnybara energikällor, och skatten inte har som syfte att skydda miljön utan att öka intäkterna till den nationella budgeten.
Artikel 107.1 FEUF och artiklarna 32–34 i Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en nationell skatt på elproduktion och inmatning av el till elnätet inom en medlemsstats territorium, för det fall denna skatt inte tas ut på inmatning till elnätet av el som producerats i andra medlemsstater.
EU-domstolens analys av om IVPEE kan utgöra en punktskatt enligt punktskattedirektivet är av intresse. Vid några tillfällen har liknande resonemang har varit uppe hos EU-domstolen. Av exempelvis Braathensdomen (C-346/97) framgår att EUD har funnit att en nationell skatt för miljöskydd som drabbar lufttrafiken och som beräknas med utgångspunkt i uppgifter om bränsleförbrukning och utsläpp av kolväten och kväveoxider från den aktuella flygplanstypen under en genomsnittligt beräknad flygsträcka, ska anses drabba konsumtionen av sådana bränslen, eftersom det finns ett direkt och oskiljaktigt samband mellan bränsleförbrukningen och de förorenande ämnen som släpps ut vid konsumtionen. Vid en jämförelse av domen i Braathens med den som var aktuell i Lippe-Ems (C-5/14), ansåg EUD att kärnkraftsskatten i Lippe-Ems inte togs ut direkt hos den som konsumerade den punktskattepliktiga produkten, utan hos elproducenten. Visserligen kan den ekonomiska bördan för skatten i princip indirekt bäras i sin helhet av slutkonsumenten om producenten inkluderar skattebeloppet i priset för varje mängd av produkten som tillhandahålls för konsumtion, så att skatten blir neutral för producenten. EUD ansåg emellertid att den skatt som påförts i Lippe-Ems inte kunde övervältras i sin helhet på slutkonsumenten av elektriciteten, bland annat med hänsyn till att produktens särskilda beskaffenhet inte gjorde det möjligt att spåra källan för en viss mängd av produkten, och med hänsyn till sättet på vilket elektricitet prissätts i Tyskland, vilket kännetecknas av att elektricitetspriset är ett enhetligt pris som förhandlas fram på elektricitetsbörsen. Detta resonemang återfinns i Oliva Park-domen. EU-domstolen fann i Lippe-Ems att det inte fanns ett direkt och oskiljaktigt samband mellan användningen av kärnbränsle och konsumtionen av elektricitet som producerats i en reaktor på ett kärnkraftverk. Inte heller kunde kärnkraftsskatten anses vara direkt eller indirekt beräknad på kvantiteten av elektricitet när den frisläpps för förbrukning i den mening som avses i artikel 4.2 i energiskattedirektivet. Motsvarande resonemang återfinns i den dom från EU-domstolen som avser svenska kärnkraftverket i Oskarshamn – OKG (C-606/13).
Indrivningsdirektivet och cirkulationsdirektivet
I förhandsavgörandet C‑95/19 Agenzia delle Dogane mot Silcompa SpA prövades tolkningen av artikel 12.3 indrivningsdirektivet jämförd med artikel 20 i cirkulationsdirektivet. Silcompa SpA var ett italienskt bolag som framställde alkohol. Målet rör två betalningskrav som utfärdats efter en begäran enligt artikel 6.1 i direktiv 76/308 från grekiska skattemyndigheter om bistånd från den italienska tullmyndigheten att driva in fordringar på punktskatt, avseende Silcompas försäljning av alkohol under punktskatteuppskov med destination Grekland mellan 1995 och 1996.
1995 och 1996 sålde Silcompa alkohol under punktskatteuppskov med destination Grekland. Vid en kontroll fastställdes att ledsagardokumenten för den alkohol som Silcompa hade avsänt aldrig hade inkommit till de grekiska tullmyndigheterna och att stämplarna från tullkontoret i Grekland var förfalskade. Den italienska tullmyndigheten utfärdade därför tre betalningskrav avseende obetalda punktskatter om 6 296 495 euro.
Silcompa överklagade betalningskraven till Tribunale di Bologna, som dömde till Silcompas fördel. Domen överklagades till Corte d’Appello di Bologna. Målet om överklagande fortfarande pågående vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande. Till följd av en begäran om upplysningar som grekiska tullmyndigheter hade riktat till Silcompa 2001, för att erhålla klargöranden om transaktionerna avseende alkoholpartierna och Silcompas svar på denna begäran, underrättade grekiska myndigheter 2004 den italienska tullmyndigheten om att Silcompas varuleveranser till ett grekiskt företag skulle betraktas som oegentliga. Ufficio delle Dogane di Reggio Emilia fattade ett beslut om efterbeskattning, vilket omfattade såväl de italienska skattefordringarna till följd av utfärdade betalningskrav samt ytterligare efterbeskattning på 473 410,66 euro, till följd av meddelandet från de grekiska tullmyndigheterna. Silcompa överklagade beslutet till Commissione tributaria Provinciale di Reggio Emilia. Förfarandet resulterade i ett förlikningsavtal där Silcompa skulle betala ett totalt belopp på 1 554 181,23 euro till den italienska skattemyndigheten.
2005 utfärdade tullkontoret i Aten två betalningskrav avseende punktskatt för samma transaktioner. Tullkontoret ansåg det vara fastställt att den alkohol som Silcompa hade levererat till ”brevlådeföretag” olagligen hade frisläppts för konsumtion i Grekland. Tullkontorets bedömning grundande sig på brottsundersökningar som lett till en dom som bekräftade att Silcompas varor hade mottagits av grekiska operatörer och olagligen frisläppts för konsumtion. Grekiska skattemyndigheten begärde att den italienska tullmyndigheten skulle bistå den med indrivning av fordringarna. Den italienska tullmyndigheten delgav Silcompa två betalningskrav på 10 280 291 euro respektive 64 218 euro. Silcompas överklagande av betalningskraven avvisades i första instans av Commissione tributaria Provinciale di Roma. Commissione tributaria regionale del Lazio biföll därefter Silcompas överklagande av detta avvisningsbeslut eftersom de grekiska myndigheterna inte hade uppgett vilka ”rättsakter beslutet grundade sig på” och att betalningskraven var otillräckligt motiverade, eftersom de saknade uppgift om de förfaranden som parallellt hade inletts i Italien angående indrivning av punktskatter på samma exporttransaktioner. Italienska tullmyndigheten överklagade till den hänskjutande domstolen Corte suprema di cassazione.
EU-domstolen fann att artikel 12.3 i indrivningsdirektivet jämförd med artikel 20 i cirkulationsdirektivet ska tolkas så, att när en talan förs mot indrivningsåtgärder vidtagna i den medlemsstat där den anmodade myndigheten har sitt säte, får det behöriga organet i denna medlemsstat vägra att efterkomma en begäran om uppbörd av punktskatt som framställts av behöriga myndigheter i en annan medlemsstat avseende varor som olagligen har avvikit från förfarandet för punktskatteuppskov som avses i artikel 6.1 i cirkulationsdirektivet, när denna anmodan grundar sig på samma exporttransaktioner som redan är föremål för uppbörd av punktskatt i den medlemsstat där den anmodade myndigheten har sitt säte.
Enligt artikel 15.1 i cirkulationsdirektivet ska flyttning av punktskattepliktiga varor under punktskatteuppskov i princip ske mellan skatteupplag, vilka definieras i artikel 4 b i direktivet och används av auktoriserade upplagshavare i den mening som avses i artikel 4 a i direktivet. Enligt artikel 15.4 i nämnda direktiv och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 20 däri, får den avsändande godkända lagerhavaren och, i förekommande fall, transportören befrias från ansvar endast om han företer bevis på att mottagaren har tagit emot varorna, t.ex. genom det ledsagardokument. Unionslagstiftaren har gett den godkända upplagshavaren en central roll inom ramen för flyttningsförfarandet av punktskattepliktiga varor som omfattas av uppskovsreglerna, vilket bl.a. tar sig uttryck i bestämmelser om ansvar för samtliga risker som är förenade med denna flyttning. Upplagshavaren anses således vara skyldig att betala punktskatt då en oegentlighet eller överträdelse har begåtts i samband med flyttning av sådana varor. Ansvaret är dessutom strikt och grundar sig inte på att det finns bevis eller en presumtion för att upplagshavaren har gjort sig skyldig till oaktsamhet, utan på upplagshavares deltagande i en ekonomisk verksamhet.
För det fall en oegentlighet eller överträdelse har begåtts i samband med en varuflyttning som berör punktskattepliktens inträde, ges i artikel 20.1 i cirkulationsdirektivet i första hand rätten att uppbära punktskatter till den medlemsstat där oegentligheten eller överträdelsen begicks. När det inte går att avgöra var överträdelsen eller oegentligheten begicks föreskrivs i artikel 20.2 och 20.3 i direktivet presumtioner för fastställandet av denna plats till förmån för den medlemsstat där överträdelsen eller oegentligheten upptäcktes eller, när de punktskattepliktiga varorna inte når sin destination och det inte går att fastställa var överträdelsen eller oegentligheten begicks, till förmån för avsändarmedlemsstaten.
FEUF och energiskattedirektivet
I fördragsbrottsärendet C‑63/19 Europeiska kommissionen mot Republiken Italien angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF. För att motverka att personer bosatta i en region tankade sitt fordon till ett lägre pris i Slovenien ansökte Italien 1996 om ett undantag enligt artikel 8.4 i mineraloljedirektivet för att kunna tillämpa en nedsatt punktskattesats på motorbränsle i regionen. Italien gavs tillstånd att införa detta undantag och fick därefter, med stöd av artikel 18 i energiskattedirektivet, tillstånd att till och med den 31 december 2006 fortsätta att tillämpa en nedsättning av punktskattesatsen på bensin som förbrukades i denna region. 2006 lämnade Italien in en ansökan om undantag enligt artikel 19 i energiskattedirektiv för regionen. Ansökan drogs tillbaka.
Sammanfattningsvis fann EU-domstolen att kommissionen inte har styrkt att Italien, genom att införa det aktuella bidragssystemet, genom vilket fysiska personer med hemvist i regionen beviljas en nedsättning med ett fast belopp av priset per liter bensin och diesel som köps som motorbränsle, har infört en nedsättning av punktskatterna i form av en återbetalning av skatten och följaktligen inte heller att denna medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4 och 19 i energiskattedirektivet. EU-kommissionens talan ska därför ogillas.
EU-kommissionen har inte lyckats bevisa att det finns ett sådant samband mellan de belopp som betalats inom ramen för det aktuella bidragssystemet och de belopp som har uppburits i form av punktskatter på det motorbränsle som sålts till invånarna i regionen, som innebär att detta bidragssystem medför att punktskatterna neutraliseras eller sänks genom detta bidrag.