Artikeln har varit föremål för Peer Review-granskning (double-blind peer review).

Skyldigheten att begära förhandsavgörande har under senare år aktualiserats i en rad avgöranden från EU-domstolen. Samtidigt som domstolen för första gången har fällt en medlemsstat för att inte uppfylla nämnda skyldighet har EU-domstolen delvis lättat de krav som ställs på nationella domstolar genom den s.k. Cilfit-doktrinen. I följande framställning diskuteras och analyseras hur Högsta förvaltningsdomstolen under perioden 2018–2021 hanterat frågan om att begära förhandsavgörande i ljuset av EU-domstolens senaste praxis.

1 Inledning

I det intrikata samspelet mellan nationella domstolar och EU-domstolen (härefter EUD) har skyldigheten att begära förhandsavgörande i art. 267.3 FEUF varit ett viktigt om än omdiskuterat instrument för att etablera och upprätthålla en enhetlig förståelse av unionsrätten.1 Skyldigheten, som möjliggör en dialog mellan EUD och medlemsstaternas domstolar, ålägger den nationella domstolen att i sista instans begära ett förhandsavgörande, förutsatt att den korrekta tillämpningen av unionsrätten inte är så uppenbar att såväl EUD som övriga medlemsstaters domstolar skulle kommit till samma slutsats som den nationella domstolen. Vad som i detta sammanhang anses uppenbart har i sin tur utarbetats i EUD:s praxis, där domstolen i bl.a. målet Cilfit utvecklat de s.k. Cilfit-kriterierna,2 som ålägger nationella domstolar i sista instans en långtgående utrednings- och motiveringsskyldighet.3

Hur dessa kriterier ska uppfyllas har emellertid vållat en hel del frustration i medlemsstaternas domstolar, som i egenskap av självständiga samarbetspartners med EUD måste navigera de processuella och materiella frågor som ett förhandsbesked medför på såväl nationell som unionsrättslig nivå. I en nyligen publicerad intervjustudie om nederländska justitieråds inställning till att rådfråga Luxemburg, riktade intervjupersonerna stark kritik mot EUD, som även om de nederländska nationella domstolarna i sista instans fullföljde sin skyldighet att referera till domstolen, ansåg att EUD vid återkommande tillfällen missförstått omständigheterna i målet, bortsett från de nationella domstolarnas tolkningsfrågor och/eller givit dunkla svar.4 Bortom de förpliktelser som följer av unionsrätten finns många gånger även en outtalad förväntan på den nationella domstolen om att hantera parternas intressen där flera praktiska, tidsmässiga, processekonomiska och materiella skäl många gånger lägger ytterligare sten på börda.5 Trots att det ankommer på den nationella domstolen att själv avgöra när ett förhandsavgörande ska inhämtas hänger skyldigheten att begära förhandsavgörande som ett damoklessvärd över domstolar i sista instans, som riskerar att såväl skadeståndsansvar som en fördragsbrottstalan riktas mot den egna medlemsstaten i det fall domstolen underlåter att begära ett förhandsavgörande.6

Även om Högsta förvaltningsdomstolens (härefter HFD) justitieråd, i kontrast till deras kollegor på kontinenten, inte uttryckligen framfört kritik mot den skyldighet som åligger domstolen, har man historiskt sett kunnat skönja en viss avhållsamhet i HFD:s inställning till att begära förhandsavgöranden.7 Och HFD är inte ensam – i Sieps återkommande kartläggningar av de svenska högsta domstolarnas inställningar till att begära förhandsavgöranden har de svenska domstolarna kritiserats för att inte uppfylla de skyldigheter som följer av art. 267.3 FEUF.8 Samtidigt har vikten av att referera till EUD tilltagit i takt med att domstolen under senare år valt att utveckla, precisera och i vissa delar skärpa skyldigheten att begära förhandsavgörande. År 2018 fälldes för första gången en medlemsstat i Kommissionen mot Frankrike för att den nationella domstolen i sista instans underlät att referera till EUD.9 Avgörandet, som återaktualiserade den långlivade diskussionen om Cilfit-kriteriernas vara eller icke-vara, följdes sedermera upp i 2021 års Consorzio Italian Management, i vilket EUD i stor avdelning valde att precisera och vidareutveckla nämnda kriterier i syfte att upprätthålla en enhetlig tolkning av unionsrätten.10

Syftet med följande framställning är att, mot bakgrund av denna utveckling, undersöka hur HFD efterlevt de krav som EUD under senare år preciserat i sin praxis. Utifrån en EU-rättslig metod, varigenom den rättsdogmatiska analysen tar sin utgångspunkt i de grundläggande mål och principer som kommer till uttryck i unionsrätten, analyserar jag i det följande hur HFD:s inställning till förhandsavgörandeinstitutet förhåller sig till den precisering som EUD gjort av de skyldigheter som stipuleras i art. 267.3 FEUF.11 Artikeln inleds med en introduktion till förhandsavgörandeinstitutet, följt av en närmare genomgång av EUD:s praxis på området. Därefter presenteras en kort historisk återblick om hur de högsta domstolarna i Sverige i allmänhet och HFD i synnerhet har förhållit sig till skyldigheten att begära förhandsavgörande. Slutligen sker en närmare genomgång av HFD:s praxis på det direkta beskattningsområdet under åren 2018–2021, följt av studiens slutsatser.

Se t.ex. Groussot, X., Spirit, Are You There? – Reinforced Judicial Dialogue and the Preliminary Ruling Procedure – Europarättslig tidsskrift vol. 4 2008 s. 934 ff., Bobek, M., Of Feasibility and Silent Elephants i Judging Europe’s Judges: the Legitimacy of the Case Law of the European Court of Justice: The Legitimacy of the Court of Justic through the Eyes of National Courts, Adams, M. (red.), Oxford, 2013 s. 197 ff.,Broberg, M. & Fenger, N., Preliminary references to the European Court of Justice, Oxford, 2014.

Se Cilfit (mål C-283/81).

Se Craig, P. & De Búrca, G., EU Law: Text, Cases, and Materials, Oxford, 2020 s. 529 ff.

Krommendijk, J., The Highest Dutch Courts and the Preliminary Ruling Procedure: Critically Obedient Interlocutors of the Court of Justice – European Law Journal vol. 25 4 2019 s. 414 f.

Krommendijk (2019) s. 403 ff.

Se avsnitt 2.3.

Se Bernitz, U., Förhandsavgöranden av EUD 1995–2020: Genomslag och betydelse i Sverige i Sverige 25 år i EU – Sammanfattningar av åtta forskningsrapporter, Eriksson, J. (red.), 2021 s. 9 ff. Nämnvärt i sammanhanget är att denna tendens även noterats i våra nordiska grannländers domstolar – se Wind, M., The Nordics, the EU and the Reluctance towards Supranational Judicial Review – Journal of Common Market Studies vol. 48 4 2010 s. 1039 ff.

Se Bernitz, U., Förhandsavgöranden av EUD – Svenska domstolars hållning och praxis – Sieps 2010 och Bernitz, U., Förhandsavgöranden av EUD – Utvecklingen av svenska domstolars hållning och praxis 2010-2015 – Sieps 2016.

Se Kommissionen mot Frankrike (mål C-416/17).

Consorzio Italian Management, Catania Multiservizi SpA mot Rece Ferroviaria Italiana SpA (mål C-561/19).

Se Hettne, J. & Otken Eriksson, I. (red.), EU-rättslig metod: teori och genomslag i svensk rättstillämpning, (andra omarbetade uppl.) Stockholm, Norstedts Juridik, 2011 s. 34.

2 Möjligheten och skyldigheten att begära förhandsavgörande

2.1 Förhandsavgörandet som instrument för harmonisering

I centrum för den negativa integrationen på det direkta beskattningsområdet vilar funktionsfördragets förhandsavgörandeinstitut. Institutet, som i litteraturen har beskrivits som en av unionsrättens starkast glimrande kronjuveler, möjliggör för en dialog mellan nationella domstolar och EUD om hur unionsrätten bör tolkas.12 Genom förhandsavgörandeinstitutet tillförsäkras medlemsstaternas domstolar en viktig kommunikationskanal för att upprätthålla en enhetlig förståelse av unionens primär- och sekundärrätt, samtidigt som den enskildes unionsrättsliga fri- och rättigheter kan fredas från olika typer av nationella inskränkningar.13

Även om det föreligger en möjlighet att få klarhet i hur unionsrätten ska tolkas genom art. 267 FEUF har förhandsavgörandeinstitutet beskrivits som ett komplext harmoniseringsinstrument, vilket inrymmer många avvägningar mellan motstående intressen. Genom funktionsfördraget etableras t.ex. en hierarki mellan EUD och medlemsstaternas domstolar, som samtidigt som den försvagar och underordnar de nationella domstolarna i en federal struktur, ger dem en förstärkt roll som normprövande instanser och närmare diskutanter med EUD.14 Ett annat exempel på en avvägning mellan motstående intressen är hur förhandsavgörandeinstitutet förstärker de unionsrättsliga fri- och rättigheter som tillerkänns den enskilde, samtidigt som denne enbart har en indirekt möjlighet att få sin sak prövad. Medan det förstnämnda exemplet kan ses som en naturlig följd av företrädesprincipen och unionens federala struktur har det senare föranlett en hel del kritik.15 För att den enskilde ska få en rättighet eller förmån tillerkänd måste denne, i syfte att t.ex. pröva nationella reglers förenlighet med de fria rörligheterna, många gånger agera i strid med den nationella bestämmelse som den enskilde vill utmana, utan att för den delen garanteras en möjlighet att hänskjuta frågan till EUD.16 I det fall den enskilde väljer att själv bekosta och inhämta ett förhandsbesked, vilket i sin tur måste överklagas till HFD för att ens få en möjlighet till att lyfta frågan om förhandsavgörande, kan denna process i sin tur ta lång tid.17

Även om förhandsavgörandeinstitutet kritiserats för att inskränka den enskildes möjlighet att få sin sak prövad så har kritiken mot harmoniseringsinstrumentet framförallt riktat sig mot de skyldigheter som följer av art. 267.3 FEUF.18 Genom nämnda artikel föreligger inte bara en möjlighet att begära förhandsavgörande utan även en skyldighet för nationella domstolar att i sista instans rådfråga EUD i frågor som avser unionsrättens tolkning. Hur denna skyldighet historiskt sett har efterföljts av svenska domstolar i allmänhet och HFD i synnerhet kommer att i det följande diskuteras, men först presenteras en kort genomgång av vad dessa skyldigheter inbegriper i ljuset av EUD:s senaste domar i Kommissionen mot Frankrike och Consorzio Italian Management.

Se Craig, P., EU Administrative Law, 3 uppl., Oxford, 2018 s. 282.

Se Peers, S. & Barnard, C., European Union law, 3 uppl., Oxford, 2020 s. 316 ff.

Se Craig & De Búrca (2020) s. 515 ff.

Se Donnelly, C. & de la Mare, T., Preliminary Rulings and EU Legal Integration: Evolution and Continuity i The Evolution of EU Law, Craig, P. och De Búrca, G. (red.), Oxford, 2021 s. 254 f. Se även generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i Union de Pequenos Agricultores (mål C-50/00) p. 41 ff., i vilket GA Jacobs tidigt identifierade flera av de centrala brister som förhandsavgörandeinstitutet ger prov på – kritik som än i dag är relevant men som av utrymmesskäl inte kan utvecklas närmare här.

Se Donnelly & de la Mare (2021) s. 254 f.

Se Donnelly & de la Mare (2021) s. 254 f. Nämnvärt i sammanhanget är att frågor i ett förhandsbesked enbart kan underställas EUD:s prövning genom HFD:s försorg eftersom Skatterättsnämnden inte har ansetts utgöra en domstol – se Victoria Film A/S (mål C-134/97). För en närmare diskussion om nämnda avgörande se Matz, H., Begreppet domstol i EU-rätten – en studie av domstolsbegreppet i bestämmelserna om förhandsavgörande, Uppsala, 2010 s. 267 ff.

Broberg, M., Acte Clair Revisited: Adapting the Acte Clair Criteria to the Demands of the Times – Common Market Law Review 2008 s. 1388.

2.2 Från klart till klarlagt – acte éclairé, acte clair och tolkningsfrågans relevans

Vid en första anblick framträder skyldigheten att begära förhandsavgörande i art. 267.3 FEUF som ett närmast kategoriskt krav – i det fall en unionsrättslig tolkningsfråga uppkommer i sista instans ”ska [förf. kursivering] den nationella domstolen föra frågan vidare” till EUD. Detta absoluta krav har emellertid nyanserats av EUD, som i sin praxis utarbetat två centrala undantag.

Det första undantaget innebär att en nationell domstol i sista instans kan avstå från att begära ett förhandsavgörande i det fall rättsläget är klart (acte éclairé), dvs. att den aktuella frågan är identisk med en tidigare besvarad tolkningsfråga eller att den aktuella rättsfrågan redan hanterats av EUD. Detta undantag etablerades tidigt i EUD:s praxis genom målet Da Costa19 och ses jämte Cilfit-kriterierna som en central förutsättning för att EUD inte ska översvämmas med förhandsavgöranden från nationella domstolar.20 Även om domstolen i nämnda mål lindrade den skyldighet som föreligger för domstolar i sista instans så har de nationella domstolarna likväl en erkänd möjlighet att begära förhandsavgörande, förutsatt att tolkningsfrågan fortsatt är relevant (se nedan).

Det andra, mer omdiskuterade, undantaget utvecklade domstolen i Cilfit. Genom nämnda avgörande etablerade EUD att en nationell domstol i sista instans kan avstå från att begära ett förhandsavgörande i det fall ”den korrekta tillämpningen av gemenskapsrätten [är] så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel om hur frågan skall avgöras”.21 Vad som i sin tur är uppenbart, i bemärkelsen klarlagt (acte clair), måste i sin tur utredas i ljuset av ett antal kriterier. Först och främst måste den nationella domstolen vara fast övertygad om att den korrekta tillämpningen är lika uppenbar för den nationella domstolen som för EUD och övriga medlemsstaters nationella domstolar.22 Denna grannlaga uppgift, som delvis nyanserats i senare praxis (se nedan), fordrar inte enbart att den nationella domstolen beaktar rättsakten på det egna språket, utan även jämför rättsaktens olika officiella språkversioner i syfte att utesluta att det föreligger terminologiska skillnader och motstridiga definitioner.23 I det fall denna komparativa utblick inte medför något rimligt tvivel stannar tolkningsoperationen emellertid inte där, utan inbegriper även att domstolen fastställer att rättsläget, i ljuset av unionsrättens sammanhang, syfte, ändamål och utveckling vid den tidpunkt den aktuella rättsakten tillämpas, är klarlagt.24 Om den nationella domstolen, utifrån denna samlade prövning, konstaterar att rättsläget är klarlagt är domstolen inte skyldig att inhämta ett förhandsavgörande.

I avvägningen mellan nationella domstolars erkända möjlighet att begära förhandsavgörande, dess sista instansers skyldighet att rådfråga EUD och EUD:s skyldighet att besvara desamma vilar emellertid tolkningsfrågans relevans.25 Även om nationella domstolar har en möjlighet och i vissa fall en skyldighet att begära förhandsavgöranden så betyder det inte att EUD i alla situationer kommer att lämna något närmare besked i frågan – något som särskilt komplicerar processen för domstolar i sista instans, som inte enbart måste utreda sin egen skyldighet att begära förhandsavgörande utan även föregripa hur EUD kan komma att bedöma själva tolkningsfrågan.26

I flera mål har EUD nämligen vägrat att lämna förhandsavgörande. Det har rört sig om situationer när EUD ansett att omständigheterna i det aktuella fallet är för oklara,27 den aktuella frågan har saknat ett samband med förhållandena i målen,28 eller att den aktuella tvisten framstått som konstruerad eller framtvingad av parterna.29 Bortom själva utredningen har EUD även avstått från att besvara tolkningsfrågor med hänsyn till att den i huvudsak rör nationella bestämmelser,30 frågan har ansetts vara av rent hypotetisk karaktär31 eller det aktuella förfarandet vid den nationella domstolen inte kommer att resultera i ett juridiskt bindande beslut.32 För att på ett meningsfullt sätt uppfylla skyldigheten i art. 267.3 måste den nationella domstolen följaktligen utreda om rättsläget är klart eller klarlagt och, i det fall det inte är det, försäkra sig om att den aktuella tolkningsfrågan knyter an till verkliga (och inte hypotetiska) omständigheter, vilka är utförligt utredda och som föranleder en unionsrättslig frågeställning som inte har en för nära koppling till nationella bestämmelser.33 Även om denna skyldighet till syvende och sist handlar om att nationella domstolar i sista instans ska våga fråga, så är det likväl svårt att förutse om EUD kommer att ge något närmare besked i frågan eller om ett begärande av förhandsavgörande enbart riskerar att dra ut på tiden.

Se Da Costa en Schaake (mål 28–30/62).

För en närmare problematisering av EUD:s arbetsbörda i ljuset av art. 267 se t.ex. generaladvokat Tizzanos förslag till dom i Lyckeskog (mål C-99/00) p. 56 och Broberg (2008) s. 1384.

Se Cilfit (mål 283/81) p. 16.

Ibid p. 16.

Ibid p. 18.

Ibid p. 21.

Se Broberg & Fenger (2014) s. 107 ff.

Se Donnelly & de la Mare (2021) s. 231 ff.

Se t.ex. Bacardi- Martini SAS and Cellier des Dauphins mot Newcastle United Football Club (mål C-318/00), Paul der Weduwe (mål C-153/00) samt beslutet att avvisa i Viacom Outdoor Srl (mål C-190/02).

Se bl.a. Falciola mot Comune di Pavia (mål C-286/88) och Furlanis mot ANAS (mål C-143/94).

Se de två målen Foglia mot Novello I (mål 104/79) och Foglia mot Novello II (mål 244/80), men även Dzodzi mot Belgien (förenade målen C-297/88 och C-197/89).

Se Jacob Adlerblum mot Caisse nationale d’assurance vieillesse des travailleurs salariés (mål 93/75).

Se Stichting Natuur en Milieu m.fl. (förenade målen C-165/09 till C-167/09).

Se Borker (mål 138/80).

Jfr Donnelly & de la Mare (2021) s. 233 ff.

2.3 En precisering av skyldigheten att begära förhandsavgörande

2.3.1 Skärpta krav genom fördragsbrottstalan – Kommissionen mot Frankrike

Oaktat den kritik som riktats mot såväl förhandsavgörandeinstitutet som de undantag som EUD utarbetat i sin praxis ställer art. 267.3 FEUF ett långtgående krav på medlemsstaternas nationella domstolar. I det fall en domstol i sista instans underlåter att begära förhandsavgörande riskerar medlemsstaten att kommissionen inleder en fördragsbrottstalan, alternativt att den enskilde, med stöd i såväl målet Köbler som den sedan länge etablerade Francovich-principen, väcker skadeståndstalan mot medlemsstaten för att den nationella domstolen har brustit i sin skyldighet att begära förhandsavgörande.34 Det senare förutsätter, enligt EUD:s erinran i Ferreira,35 emellertid att överträdelsen är tillräckligt klar för att ett skadeståndsansvar ska kunna föreligga, vilket, givet undantagsbestämmelsernas vaga kriterier måste ses som ett i sammanhanget högt ställt krav för att som enskild få skadestånd p.g.a. att domstolen underlåtit att konsultera EUD i det aktuella målet.36

Medan frågan om den enskildes möjlighet att rikta skadeståndsanspråk ännu inte prövats i EUD har skyldigheten att inhämta förhandsavgörande under senare år skärpts som en följd av kommissionens processföring. I Kommissionen mot Frankrike initierade kommissionen en fördragsbrottstalan mot Frankrike, som genom den franska HFD Conseil d’États åberopande av acte clair underlåtit att konsultera EUD i ett nationellt skattemål. Med stöd i Cilfit-kriterierna konstaterade EUD att Frankrike gjort sig skyldig till ett fördragsbrott, eftersom det vid tidpunkten för domen inte kunde uteslutas att det förelåg rimligt tvivel om hur bl.a. underkännandet av de brittiska reglerna i Test Claimants in the FII Group Litigation skulle förstås i ljuset av den franska regleringen.37 Till den nationella domstolens försvar anförde Frankrike att de uppkomna tolkningsfrågorna inte var knutna till unionsrätten. Enligt Frankrike var rättsläget vid tidpunkten för avgörandet klarlagt, även om de aktuella omständigheterna i fallet föranledde en del tolkningssvårigheter.38 EUD delade varken den nationella domstolens bedömning eller den franska statens uppfattning om rättsläget, som enligt EUD inte varit så uppenbart som den franska domstolen hade gjort gällande – särskilt som Conseil d’État aktivt valt att bortse från EUD:s bedömning i Test Claimants in the FII Group Litigation med hänsyn till att de aktuella brittiska reglerna var annorlunda konstruerade än de franska. Att den nationella domstolen tidigare begärt ett förhandsavgörande i en närliggande fråga i Accor kunde inte heller ursäkta den nationella domstolens agerande, som ansågs ha brustit i sin skyldighet att inhämta förhandsavgörande.39

Se Köbler mot Österrike (mål C-244/01) p. 30 ff.

Se Ferreira da Silva e Brito (mål C-160/14) p. 47.

För en närmare diskussion om medlemsstaternas skadeståndsansvar i ljuset av Ferreira – se Bernitz, U., Skadeståndsansvar enligt unionsrätten – Juridisk Tidskrift 2020–21 s. 815 ff.

Se Kommissionen mot Frankrike (mål C-416/17) p. 111 med vidare hänvisning till Test Claimants in the FII Group Litigation (mål C-35/11).

Se Kommissionen mot Frankrike (mål C-416/17) p. 103.

Ibid p. 105 ff.

2.3.2 Bland checklistor och enhörningar – generaladvokat Bobeks förslag till avgörande i Consorzio Italian Management

Just skyldigheten att återhänvisa till EUD skulle emellertid ställas på sin spets i Consorzio Italian Management. I målet, som initierats av den italienska HFD Consiglio di Stato, hade parterna framfört nya rättsfrågor i en process där domstolen sedan tidigare inhämtat ett förhandsavgörande från EUD. Det den italienska domstolen ville få närmare besked om var, jämte ett antal materiella frågor avseende bl.a. offentlig upphandling, om skyldigheten i art. 267.3 FEUF ålade domstolen att på nytt begära ett förhandsavgörande – särskilt som parterna i det aktuella målet hade hemställt att ett nytt förhandsavgörande skulle inhämtas för att klargöra de rättsfrågor som tillkommit i processen.

Målet föranleddes av ett radikalt förslag till avgörande från generaladvokat Bobek. Enligt Bobek skulle EUD återgå till domstolens praxis i Hoffman-Laroche, där ambitionen att upprätthålla en enhetlig unionsrättslig tolkning framför en korrekt utgång i det enskilda målet återigen skulle stå i centrum.40 I stället för att knyta an skyldigheten att begära förhandsavgörande till huruvida det förelåg ett subjektivt rimligt tvivel om hur unionsrätten skulle förstås i det enskilda målet förespråkade Bobek en objektiv bedömning, där en skyldighet att hänskjuta frågan till EUD förelåg först om den nationella domstolen noterat en skillnad i rättspraxis på nationell nivå som äventyrade en enhetlig förståelse av unionsrätten.

I ett försök att omformulera de kriterier som etablerats i Cilfit förespråkade Bobek att skyldigheten att begära förhandsavgörande enbart skulle aktualiseras i det fall målet rörde 1) en allmän unionsrättsliga fråga, vilken 2) utifrån en objektiv bedömning fanns mer än en rimlig möjlig tolkning till och som 3) inte tidigare besvarats av EUD.41 Med en viss raljant underton påtalade generaladvokaten att de sedan länge etablerade Cilfit-kriterierna inte var anpassat efter vår tids moderna unionsrätt, där t.ex. kravet på att dels beakta samtliga 23 språkversioner av en rättsakt, dels försäkra sig om huruvida samtliga 27 medlemsstaters nationella domstolar skulle tolka en unionsrättslig fråga enhetligt var ett närmast löjeväckande åtagande. Genom att ställa upp dessa tre kumulativa villkor etablerades en form av ”checklista” för nationella domstolar som, i de fall domstolarna valde att inte inhämta ett förhandsavgörande, skulle bli skyldiga att motivera och förklara varför ett eller flera av dessa tre villkor inte var uppfyllda. Samtidigt som Bobek medgav att det förelåg en risk att man skulle ”göra sig av med en enhörning för att omedelbart ersätta den med en annan” så var detta ett nödvändigt steg eftersom ”ingen faktiskt tillämpar domen i målet Cilfit, åtminstone inte ordagrant”.42

Se generaladvokat Bobeks förslag till avgörande i Consorzio Italian Management e Catania Multiservizi (mål C-561/19) p. 89 ff.

Se generaladvokat Bobeks förslag till avgörande i Consorzio Italian Management e Catania Multiservizi (mål C-561/19) p. 134.

Ibid p. 3 och 103.

2.3.3 Stora avdelningens dom i Consorzio Italian Management

Trots Bobeks utförliga förslag till avgörande valde EUD dock att hålla fast vid de närmare fyrtio år gamla Cilfit-kriterierna. I målet, som avgjordes i stor avdelning, förtydligade EUD att det enligt Cilfit-kriterierna förelåg en långtgående skyldighet för nationella domstolar att i sista instans begära förhandsavgörande. Men även om Bobeks föreslagna översyn av Cilfit-kriterierna inte resulterade i det paradigmskifte han själv förespråkade är det tydligt att EUD tog intryck av generaladvokatens argumentation när den till viss mån lindrade doktrinens krav.

Först och främst valde EUD att lindra skyldigheten att beakta rättsakters olika språkversioner, vilket Bobek med en närmast raljant underton problematiserat i sitt förslag till avgörande. Kravet på att nationell domstol som dömer i sista instans skulle pröva varje språkversion av den aktuella unionsrättsliga bestämmelsen nyanserades i det att en domstol ”visserligen inte [var] skyldig” att tolka in samtliga versioner, men likväl var skyldig att beakta skillnader i det fall det kommit till domstolens kännedom. Möjligheten att åberopa acte clair i det fall domstolen sedan tidigare varit medveten om att det förelåg en avgörande skillnad mellan språkversionerna, eller om parterna påtalat och styrkt att det förelåg en sådan skillnad, begränsades härvid.43 Men även om parterna fick en tydligare roll i att åberopa argument som talade för att rättsläget inte var klarlagt innebar det inte att parterna fick en rätt att själva begära förhandsavgörande.

I frågan om parternas roll och ställning förtydligade i stället EUD att den nationella domstolen fortsatt var helt oberoende i förhållande till parternas ev. yrkanden om att begära förhandsavgörande. Parternas begränsade roll och ställning förtydligades i det att de varken kan ålägga den nationella domstolen om den ska inhämta ett förhandsavgörande, eller, i det fall domstolen bestämmer sig för att inhämta ett sådant, när i processen som domstolen ska hänskjuta frågan till EUD samt hur tolkningsfrågorna slutligen ska formuleras. Förhandsavgörandeinstitutet skulle fortsatt utgöra ett verktyg för dialog mellan medlemsstaternas domstolar och EUD, vilket inte inbegrep någon direkt skyldighet att hörsamma parternas krav om att begära in ett förhandsavgörande, förutsatt att den nationella domstolen i sista instans fullföljde de förpliktelser som följer av art. 267.3 FEUF i ljuset av EUD:s praxis.44

I kontrast till de lättnader som avsåg beaktandet av rättsakternas olika språkversioner skärptes emellertid skyldigheten att begära förhandsavgörande i ett och samma mål. En av de centrala tolkningsfrågor som den italienska domstolen hade hänskjutit till EUD besvarades följaktligen jakande, varvid EUD särskilt påpekade att den rättskraft som följer av ett tidigare begärt förhandsavgörande inte begränsar en nationell domstol från att ställa ytterligare frågor innan dess att målet avgörs vid den nationella domstolen. Om en domstol i sista instans, i likhet med den italienska HFD, har svårt att avgöra om rättsläget är klart eller klarlagt genom det tidigare förhandsavgörandet måste domstolen följaktligen begära ett nytt förhandsavgörande för att uppfylla sin skyldighet enligt art. 267.3 FEUF.45

Men även om EUD erinrade att det förelåg en skyldighet att återigen begära förhandsavgörande i samma mål så manade domstolen samtidigt till eftertanke. Domstolen påminde om att förhandsavgörandeinstitutets främsta syfte är att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten. Om det t.ex. föreligger olika tolkningar i en medlemsstats underrättspraxis kan detta ses som en indikation på att rättsläget är oklart, även om ”blotta möjligheten att en unionsrättslig bestämmelse kan tolkas på ett eller flera andra sätt” inte alltid innebär att det föreligger rimligt tvivel om hur en bestämmelse bör tolkas.46 Den nationella domstolen måste därför själv, med hänsyn till unionsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför och risken för skillnader i rättspraxis inom unionen, vara ”synnerligen uppmärksam” på divergerande rättspraxis inom såväl det nationella rättssystemet som mellan olika medlemsstater.47 Anser den nationella domstolen att det föreligger en rimlig form av tvivel om hur en unionsrättslig fråga ska tolkas – fråga. Anser den nationella domstolen, efter en omsorgsfull och oavhängig utredning, att rättsläget är klart eller klarlagt – avstå från att fråga, men motivera i så fall ett sådant beslut med en utförlig redogörelse om varför ett förhandsbesked inte inhämtas.

Consorzio Italian Management, Catania Multiservizi SpA mot Rece Ferroviaria Italiana SpA (mål C-561/19) p. 44.

Consorzio Italian Management, Catania Multiservizi SpA mot Rece Ferroviaria Italiana SpA (mål C-561/19) p. 52 ff.

Ibid p. 36 f.

Ibid p. 48.

Ibid p. 49.

2.4 (En större) frihet under (striktare) ansvar?

Trots de många goda skäl som generaladvokaten framförde för att överge Cilfit-doktrinen valde EUD att bevara praxisundantagen i Consorzio Italian Management. I kontrast till domstolens mer kategoriska positionering i Kommissionen mot Frankrike kan det samtidigt skönjas en mer resonerande hållning i Consorzio Italian Management. Även om avgörandet inte gav ett enkelt svar på när en nationell domstol ska begära ett förhandsavgörande preciserade domstolen kravnivån rörande språkversioner, möjligheten (och skyldigheten) att ställa kompletterande frågor i samma mål samt förtydligade både motiveringsskyldigheten och vikten av att fråga i de fall det föreligger olika uppfattningar om rättsläget.

Behovet av att precisera och befästa Cilfit-kriterierna kan, i ljuset av såväl EUD:s arbetsbörda som senare års ifrågasättande av EUD:s kompetens, samtidigt ses som en nödvändig utveckling av förhandsavgörandeinstitutet och en välkommen modernisering av unionsrätten.48 Nödvändigheten att hantera det inflöde som sker till EUD har varit ett återkommande tema i litteraturen om förhandsavgörandeinstitutet.49 Medan de reformer som skett av institutet framförallt har tagit sikte på hur man ska ta hand om ett ökande antal förhandsavgöranden har man emellertid bortsett från möjligheten att reglera den faktiska tillströmningen av mål till EUD, som genom sin praxis snarare uppmuntrat nationella domstolar att referera till EUD än försökt att reglera inflödet av förhandsavgöranden till domstolen. Även om möjligheten att, i linje med Bobeks förslag till avgörande, begränsa skyldigheten att begära förhandsavgörande till enbart ”allmänna unionsrättsliga frågor” hade minskat inflödet till domstolen, skulle en sådan reform riskera att underminera EUD:s roll i en tid då unionsrätten i allmänhet och domstolens roll i synnerhet har ifrågasatts. Att lätta på skyldigheten att referera till domstolen samtidigt som vissa medlemsstaters konstitutionella domstolar öppet ifrågasätter unionsrättens ställning hade riskerat att få en kontraproduktiv verkan.

Givet sammanhanget framstår EUD:s beslut att bevara och vidareutveckla Cilfit-kriterierna som en välavvägd åtgärd för att modernisera unionsrätten utan att för den delen urholka EUD:s position. Genom att öppna upp för en mer pragmatisk syn på Cilfit-doktrinens krav kan nationella domstolar i sista instans göra en mer självständig bedömning, utan att t.ex. behöva ta sig an den grannlaga uppgiften av att behöva inventera alla 23 officiella språkversioner av en rättsakt (och som i allra högsta grad bidrog till en diskrepans mellan Cilfit-kriteriernas krav och dess faktiska tillämpning). Samtidigt innebär domstolens precisering i Consorzio Italian Managment att praxisundantagen inte får användas som en allmän brasklapp för att avstå från att inhämta ett förhandsavgörande. Att kort konstatera att rättsläget är klart eller klarlagt, utan att varken överväga eller närmare motivera varför ett förhandsavgörande inte inhämtats, är genom avgörandet svårare, särskilt som en bristfällig motivering till varför ett förhandsavgörande inte har inhämtats riskerar att ifrågasättas av såväl kommissionen (jfr fördragsbrottstalan i Kommissionen mot Frankrike) som den enskilde (jfr den teoretiska möjligheten till skadestånd i Köbler). Avgörandet bereder följaktligen väg för en fortsatt dialog mellan EUD och medlemsstaternas nationella domstolar, som tillerkänts ett större mått av frihet, om än under ett striktare ansvar.

Se t.ex. den tyska författningsdomstolens underkännande av EUD:s avgörande Weiss (mål C-493/17) i BVerfG, Urteil des Zweiten Senats vom 05. Mai 2020 – 2 BvR 859/15, Rn. 1-237, samt den polska författningsdomstolens underkännande av Kommissionen mot Polen (mål C-791/19 R) i Trybunał Konstytucyjny, Sygn. akt P 7/20. För en kritisk analys av den tyska författningsdomstolens position – se Engel, A., Nowag, J. & Groussot, X., Is This Completely M.A.D.? Three Views on the Ruling of the German FCC on 5th May 2020 – Nordic Journal of European Law vol. 3 1 2020 s. 128 ff.

Se t.ex. Craig (2018) s. 284 ff. men även Donnelly & de la Mare (2021) s. 246, som problematiserar denna fråga än tydligare i den tidigare upplagan i Donnelly, C. & de la Mare, T., Preliminary Rulings and EU Legal Integration: Evolution and Continuity i The Evolution of EU Law, Craig, P. och De Búrca, G. (red.), Oxford, 2011 s. 393 ff.

3 Förhandsavgörandeinstitutets genomslag i svensk praxis – en kort återblick

3.1 Inledande avhållsamhet och följande kritik

Även om svenska domstolar under senare år varit mer benägna att inleda och upprätthålla en dialog med domstolen i Luxemburg om hur unionsrätten ska tolkas, har denna konversation kantats av ett visst mått av försiktighet. Redan under det svenska EU-medlemskapets första trevande år kunde en viss avhållsamhet skönjas i de högsta domstolarnas inställning till förhandsavgörandeinstitutet. Även om Sverige inför EU-inträdet hade varit nödgat att anpassa det svenska regelverket till gemenskapsrätten förelåg en viss obenägenhet i de svenska domstolarna att fråga EUD om hur den nya rättsmaterian skulle förstås i den gemenskap man nu var en del av. Samtidigt förelåg ett antal oklarheter kring vilken instans som genom fördragen var förpliktigad att pröva frågan om förhandsavgörande i egenskap av sista instans. Först efter avgörandet i Lyckeskog blev det för svenskt vidkommande klart att det som utgjorde ett rättsområdes sista instans inte nödvändigtvis var avhängigt processuella krav såsom prövningstillstånd, utan att det var den instans i vilket parterna uttömt sin möjlighet att överklaga domen.50

Oaktat dessa initiala oklarheter föranledde de svenska domstolarnas obenägenhet att begära förhandsavgörande att kommissionen initierade en fördragsbrottstalan mot Sverige. I fördragsbrottsärendet framförde EU-kommissionen att obenägenheten hos de svenska högsta domstolarna att begära förhandsavgörande från EUD var anmärkningsvärd, inte minst då HD under åren 1995–2001 aktualiserat ett förhandsavgörande i endast två fall – trots många av målens nära koppling till gemenskapsrätten.51 Men även om kommissionen anmärkte på ett antal avgöranden i sitt motiverade yttrande var det i huvudsak de processrättsliga reglerna som kritiserades. I synnerhet anmärkte kommissionen på de processuella regler som avsåg högre instanser, som vid sidan av kravet på prövningstillstånd saknade närmare regler och anvisningar för hur en domstol skulle begära ett förhandsavgörande. Medan det sistnämnda lämnade domstolarna åt att åberopa fördragsbestämmelser direkt, innebar det förstnämnda att den enskildes rätt att få sin sak prövad äventyrades, inte minst då beslut i ärenden om prövningstillstånd inte motiverades. I sin skrivelse erinrade kommissionen om lojalitetsplikten i allmänhet och Cilfit-kriterierna i synnerhet och fastslog att de svenska domstolarnas agerande innebar att Sverige i förlängningen gjort sig skyldig till ett fördragsbrott.

En ytterligare fråga som särskilt berörde skatteområdet var om Skatterättsnämnden kunde begära förhandsavgörande i enlighet med nuvarande art. 267 FEUF – något som besvarades nekande i Victoria Film A/S (mål C-134/97). För en närmare diskussion om vad som betingar en domstol inom unionsrätten – se Matz (2010) s. 267 ff.

I inlagan uppmärksammade kommissionen särskilt ett mål mellan SAS och Luftfartsverket som bl.a. berörde en tolkning av missbruk av dominerande ställning – en viktig unionsrättslig fråga som Högsta domstolen varken lämnade prövningstillstånd i eller som hovrätten hade möjlighet att begära förhandsavgörande om – något som senare föranledde en klagan över domvilla och ansökan om resning, vilket Högsta domstolen avslog i NJA 2004 s. 735 (men som då innehöll en närmare motivering i frågan om det uteblivna begärandet av förhandsavgörande).

3.2 Motiveringsskyldigheten genom 2006 års lag

I stället för att i domstol bemöta den kritik som kommissionen framförde i sin fördragsbrottstalan valde den svenska regeringen att självständigt vidta åtgärder genom att införa en särskild motiveringsskyldighet.52 Trots invändningar i remissrundan från Lagrådet höll såväl regering som riksdag fast vid att gemenskapsrättens genomslagskraft skulle säkerställas. I det sedermera antagna lagförslaget fastslogs att en domstol, som enligt gemenskapsrätten är ålagd att inhämta förhandsavgöranden, måste motivera varför domstolen avstår från att begära ett förhandsavgörande från EUD.

Även om förslaget var välkommet väckte dess utformning en del kritik. För att en motiveringsskyldighet skulle föreligga enligt lagen förutsattes nämligen att en part på ett eller annat sätt väckt frågan om förhandsavgörande – något som dels åsidosatte domstolens prövning ex officio (givet den svenska processuella regeln om att domstolen ska känna lagen jfr jura novit curia), dels Cilfit-kriteriernas erkännande av domstolens exklusiva kompetens att begära förhandsavgörande. Förslaget innebar inte heller några kvalitativt uppställda kriterier om hur motiveringen skulle utformas, vilket inte hindrade domstolen från att hemfalla till korta, standardiserade motiveringar om varför ett förhandsavgörande inte behövde begäras i det uppkomna fallet. Just det senare skulle komma att bekräftas i en första utvärdering av HD:s och HFD:s motiveringar blott ett par år senare. Utifrån en närmare genomgång av nämnda domstolars motiveringar till varför prövningstillstånd inte meddelats framträdde ett mönster av standardiserade fraser, som enligt dess kritiker var av föga informativ karaktär. Oaktat de bristfälliga motiveringarna innebar den nya lagen likväl att domstolarna på ett tydligare sätt skulle överväga unionsrätten och dess möjlighet att rådfråga EUD, vilket föranledde kommissionen att dra tillbaka sin fördragsbrottstalan. Nämnvärt i sammanhanget är att kommissionen inte initierat någon ny fördragsbrottstalan mot Sverige på den grunden sedan lagens införande.

Se lag (2006:502) med vissa bestämmelser om förhandsavgörande från EG-domstolen.

3.3 En i vissa delar (o)motiverad försiktighet

Trots 2006 års införda motiveringsskyldighet präglades den efterföljande perioden av en förbehållsam försiktighet.53 Från att ha avhållit sig från att begära förhandsavgörande utan närmare motivering kom de högsta domstolarna att i stället uppställa olika förbehåll om varför det inte var nödvändigt att inhämta något förhandsavgörande. I likhet med de standardiserade fraser som användes i fall där prövningstillstånd inte meddelats var det inte ovanligt att de högsta domstolarna kort konstaterade att det inte fanns skäl att inhämta förhandsavgörande – oftast med hänsyn till att rättsläget var klarlagt (acte clair).

I Bernitzs omfattande och återkommande sammanställning av svenska domstolars hållning till att begära förhandsavgörande kan man dock notera en viss uppgång i antalet fall som EUD prövat på initiativ av en svensk domstol. Vid en närmare jämförelse av hur många förhandsavgöranden som just Högsta domstolen och HFD aktualiserat i EUD under femtonårsperioden 1995–2009 så skedde det en ökning från 2 fall per år till 2,2 fall under åren 2010–2015.54 Här utmärker sig emellertid HFD, som under åren 1995–2009 stod för 18 fall (jämfört med Högsta domstolens 12 fall) samt 7 fall under åren 2010–2015 (jämfört med Högsta domstolens 4 fall). Ökningen är dock relativt liten och kan enligt Bernitz ha sin förklaring i svängningar mellan åren. Om vi t.ex. vidgar tidsintervallet till att inbegripa de följande åren fram t.o.m. Kommissionen mot Frankrike (dvs. åren 2010–2018) så går antalet förhandsavgöranden tillbaka till 2 avgöranden per år (med 9 fall från HFD mot 9 fall från Högsta domstolen). Om vi dock väljer att inkludera det följande året (dvs. åren 2010–2019) kan vi emellertid notera en liten ökning till 3,3 fall per år (med 13 fall från HFD och 10 fall från Högsta domstolen).

Oaktat den försumbara skillnaden i antalet förhandsavgöranden per år berör en stor del av de förhandsavgöranden som aktualiserats av HFD, skattefrågor. För att komplettera den statistik och etablerade empiri som presenterats i litteraturen sker i det följande en mer kvalitativ, rättsdogmatisk analys av hur HFD argumenterat och diskuterat behovet av att inhämta förhandsavgöranden i mål om direkt skatt sedan avgörandet i Kommissionen mot Frankrike.

Se Bernitz, U., Förhandsavgöranden av EUD 1995–2020: Genomslag och betydelse i Sverige i Sverige 25 år i EU – Sammanfattningar av åtta forskningsrapporter, Eriksson, J. (red.), 2021 s. 9 ff.

Jfr Bernitz (2010) s. 44 och Bernitz (2016) s. 64.

4 Högsta förvaltningsdomstolen och skyldigheten att begära förhands-avgörande (2018–2021)

4.1 Högsta förvaltningsdomstolens inställning till att begära förhandsavgörande på det direkta beskattningsområdet efter Kommissionen mot Frankrike

Sedan EUD:s avgörande i Kommissionen mot Frankrike i oktober år 2018 har HFD avgjort 12 mål på det direkta beskattningsområdet med en unionsrättslig koppling fram t.o.m. år 2021.55 Av dessa avgöranden, som sträcker sig från det uppmärksammade Lexel-målet till andra referat och mindre uppmärksammade notfall, har HFD begärt förhandsavgörande i sammanlagt tre mål. Men även om domstolen avhållit sig från att begära förhandsavgöranden i nio fall har domstolen, om än i olika utsträckning, fullföljt sin motiveringsskyldighet och redogjort för de unionsrättsliga grunder som föranlett domstolen att avkunna dom utan att rådfråga EUD. I ett antal av dessa avgöranden har domstolen dock valt att göra ett antal analogier från tidigare begärda förhandsavgöranden, vilket skulle kunna ifrågasättas i ljuset av såväl Kommissionen mot Frankrike som Consorzio Italian Management. I det följande presenteras en närmare genomgång av de avgöranden då domstolen begärt förhandsavgörande, valt att inte begära förhandsavgörande med hänvisning till att domstolen tidigare rådfrågat EUD samt slutligen de fall då domstolen valt att inte begära förhandsavgörande med hänsyn till domstolens tidigare praxis.

Sammanställning vilar på det arkivschema HFD gjort i sin databas över avgöranden, varpå jag avgränsat min sökning till Måltyp – Skatt, Europarättsliga avgöranden – EU-rätt samt datumintervallet 8 oktober år 2018 till 31 december år 2021.

4.2 Vikten av att våga fråga – avgöranden när domstolen funnit ett behov av att begära ett förhandsavgörande

Ett av de första fall som föranledde HFD att begära ett förhandsavgörande efter Kommissionen mot Frankrike var HFD 2019 not. 37. Målet aktualiserades först i Skatterättsnämnden, efter att det svenska moderbolaget Memira förhört sig om möjligheten att fusionera sitt förlusttyngda tyska dotterbolag i ett försök att disponera dotterbolagets förluster. Dotterbolaget hade under en längre tid hållits under vingarna av moderbolaget, som efter flera utställda lån till dotterbolaget slutligen valde att avveckla verksamheten i Tyskland. Den övergripande frågan var om det svenska moderbolaget kunde, med stöd i etableringsfriheten, få göra avdrag för de förluster som uppstått i det tyska dotterbolaget. I centrum för avgörandet vilade EUD:s bedömning om rättfärdigande respektive proportionalitet i såväl Oy AA som Marks & Spencer-målet. HFD valde, utan att parterna själva argumenterat för det i sina överklaganden, att begära ett förhandsavgörande, vilket i ljuset av den delade uppfattning som uttrycktes redan av ledamöterna i Skatterättsnämnden, är helt i linje med Cilfit-kriterierna. Även om EUD:s motivering i Skatteverket mot Memira Holding AB (se framför allt p. 26) öppnade upp för flera hypotetiska scenarier om hur dotterbolaget kunde disponera sina underskott, vilka enligt HFD inte ämnade sig för ett förhandsbesked, fullföljdes skyldigheten att begära förhandsavgörande i det uppkomna fallet.56

I likhet med HFD 2019 not. 37 valde HFD att i parallellmålet HFD 2019 not. 38 begära förhandsavgörande efter att en oenig Skatterättsnämnds beslut överklagats till domstolen. Målet avsåg även möjligheten till gränsöverskridande resultatjämning mellan ett svenskt och ett utländskt (i förevarande fall spanskt) dotterbolag, om än med stöd i de koncernavdragsregler som tillkommit i 35 a kap. IL efter Marks & Spencer-målet. HFD valde även här att begära ett förhandsavgörande utan att parterna själva påtalat behovet och närmare argumenterat för de olika tolkningar som kan ske av unionsrätten. I Skatteverket mot Holmen AB knöt EUD återigen proportionalitetsbedömningen till möjligheten att disponera förlusterna i den andra medlemsstaten (se särskilt p. 42–43), vilket föranledde HFD att undanröja förhandsbeskedet och avvisa ansökan, givet att målet var avhängigt omständigheter som inte lämpar sig för ett förhandsbesked.57

Om nämnda avvisade förhandsbesked inte medförde några större ringar på vattnet så skulle emellertid HFD:s begäran om förhandsavgörande i HFD 2021 not. 10 få långtgående konsekvenser för de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna. I det omskrivna Lexel-målet prövades om 2013 års ränteavdragsbegränsningsregel, närmare bestämt undantagsregeln i 24 kap. 10 d § 3 st. IL, innebar en inskränkning av etableringsfriheten genom att räntebetalningar mellan koncernföretag i olika EU-länder behandlades annorlunda jämfört med motsvarande koncernförhållande i Sverige. Målet rörde en gränsöverskridande transaktion mellan svenska Lexel AB och koncernens franska internbank, som i såväl förvaltningsrätten som kammarrätten nekats avdrag för ränteutgifterna till det franska bolaget med stöd i nämnda regelverk.

I bolagets överklagande och begäran om prövningstillstånd argumenterade Lexel AB mycket utförligt för varför HFD dels skulle ta upp målet till prövning, dels skulle begära ett förhandsavgörande. I ljuset av EUD:s mål i Kommissionen mot Frankrike och Consorzio Italian Management så innefattade bolagets argumentation så här i efterhand, en föredömlig redogörelse för varför ett förhandsavgörande bör inhämtas. Bolaget argumenterade för att 1) HFD:s tidigare bedömning i HFD 2011 ref. 90 rörande 2009 års regel inte kunde tillämpas på 2013 års regler, 2) att underinstanserna hade skilda uppfattningar om 2013 års reglers förenlighet med funktionsfördraget, 3) att EUD:s avgöranden rörande konsolidering inom företagsgrupper samt likheten mellan ränteavdrag och koncernbidrag kunde tolkas på olika sätt men att ett liknande mål rörande de nederländska reglerna resulterat i ett underkännande samt att 4) Sverige delgivits en underrättelse av kommissionen om att 2013-års regler skulle kunna stå i strid med fördragen – skäl som sammantaget visade på en divergerande rättspraxis inom såväl det nationella rättssystemet som mellan olika medlemsstater. HFD gav prövningstillstånd och begärde förhandsavgörande, vilket sedermera resulterade i att EUD underkännande 2013-års regelverk, givet att reglerna varken individuellt eller gemensamt kunde rättfärdigas utifrån intresset att motverka skatteflykt eller motiveras utifrån en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna.58 Ett exempel på hur god processföring och en lyhörd domstol kan ge klarhet i en fråga som under lång tid diskuterats i praxis.

Men även om Lexel-målet är ett gott exempel på hur förhandsavgörandeinstitutet kan användas för att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten så är det samtidigt svårt att uttyda vad det är som har föranlett domstolen att faktiskt begära in ett förhandsavgörande. Varken i de aktuella målen eller i HFD:s tidigare praxis har domstolen utvecklat vilka överväganden eller principer som kan anses vägledande i hur domstolen resonerar när de bestämmer sig för att rådfråga EUD. Av de tre fall som diskuterats ovan är det endast partsombudet för Lexel AB som på ett systematiskt och utförligt sätt argumenterar för att ett förhandsavgörande bör inhämtas, även om det i sig inte bör styra domstolens prövning ex officio.

Se Skatteverket mot Memira Holding AB (mål C‑607/17).

Se Skatteverket mot Holmen AB mål C‑608/17.

Se Lexel AB mot Skatteverket (mål C-484/19), särskilt p. 76–77.

4.3 Följderna av att avstå från följdfrågor – avgöranden när HFD analogt tillämpat ett av domstolen tidigare inhämtat förhandsavgörande

Under år 2018–2021 har HFD, med stöd i domstolens tidigare inhämtade förhandsavgöranden, analogt tillämpat förhandsavgöranden i tre mål.

I HFD 2019 ref. 30 avstod HFD från att begära in ett förhandsavgörande med hänsyn till domstolens tidigare begäran i det s.k. PMT-målet.59 Frågan var om det var förenligt med unionsrätten att ta ut en kupongskatt på utdelningar från ett utländskt livförsäkringsföretag när utdelningarna avsåg aktier i en pensions- eller kapitalförsäkring där den enskilde redan betalade en avkastningsskatt. Omständigheterna liknade de som rådde i PMT-målet – avseende svensk kupongskatt på utdelning till utländska pensionsfonder, med skillnaden att utdelningen från ett utländskt livförsäkringsföretag även beskattades med avkastningsskatt, varpå en nedsättningsmekanism aktiverades för att jämställa den skatterättsliga behandlingen mellan svenska och utländska kapitalförsäkringsföretag. HFD diskuterade likheter och skillnaderna mellan PMT-målet och omständigheterna i fallet, varpå domstolen gjorde en ingående prövning om regelverkets förenlighet med unionsrätten. Med stöd i PMT-målet konstaterade domstolen att det trots de olika beskattningsteknikerna förelåg en jämförbar situation mellan inhemska och utländska livförsäkringsföretag. Eftersom det svenska regelverket, trots nedsättningsmekanismen, medförde en hårdare beskattning av utländska livförsäkringsföretag och de försäkringar som företagen tillhandahöll i Sverige medförde regeln en negativ särbehandling, vilken inte heller kunde rättfärdigas med något tvingande skäl av allmänintresse. Det svenska regelverket underkändes därför av HFD självt, utan att domstolen för den delen hade begärt in ett förhandsavgörande, vilket torde vara helt i linje med den prövning som EUD hade gjort i det fall målet anhängiggjorts i Luxemburg.

Samtidigt som HFD:s tolkning av PMT-målet i HFD 2019 ref. 30 var välkommet innebar beslutet att inte begära in ett förhandsavgörande en försutten chans att precisera hur prövningen av jämförbar situation ska ske i ljuset av EUD:s praxis. Frågan om vad som utgör en jämförbar situation för livförsäkringsföretag och pensionsfonder har under senare år komplicerats av frågan om hur statliga pensionsfonder ska hanteras, vilket i skrivande stund kulminerat i ett fördragsbrottsärende mot Sverige. I ärendet, som inleddes redan i början av år 2021, tar kommissionen sikte på den svenska hanteringen av utländska statliga pensionsfonder, som kupongbeskattas på utdelningen av sina aktieinnehav medan svenska allmänna pensionsfonder är skattebefriade.60 Medan Sverige, med stöd i bl.a. PMT-målet, menar i sitt svar från april år 2021 att det inte föreligger en jämförbar situation mellan de olika pensionsfonderna anser kommissionen det motsatta.61 I det särskilda yttrande som riktades mot Sverige i december år 2021 framhåller kommissionen även att Sverige haft uppe flera rättsfall om beskattningen av utländska pensionsfonder, men att dessa beklagligt nog inte föranlett några begäranden av förhandsavgöranden – något som visar på vikten att återigen hänvisa frågor till EUD även om frågan tidigare behandlats i ett liknande förhandsavgörande.62

Två andra mål som även de visar på vikten av att begära förhandsavgörande är HFD 2021 not. 36 och förhandsbeskedet HFD 2021 ref. 68. HFD 2021 not. 36 berörde även det 2013-års ränteavdragsbegränsningsregler. Med stöd i förhandsbeskedet i Lexel-målet konkluderade HFD att en tillämpning av undantagsregeln stod i strid med etableringsfriheten och medgav avdrag för de ränteutgifter som det svenska moderbolaget hade erlagt till ett finskt koncernbolag. Men även om utfallet var mer än väntat så avstod HFD från att pröva frågan om de aktuella omständigheterna i målet eventuellt kunde utgöra ett missbruk av etableringsfriheten. Skatteverket, som i kontrast till Lexel-målet inte argumenterat för att det ev. kunde föreligga en form av missbruk, hade nämligen i sista instans anfört att unionsrätten inte kunde åberopas i det fall det rörde sig om ett missbruk av etableringsfriheten. Med stöd i 37 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) valde HFD att inte beakta de nya omständigheterna, givet att det enligt domstolen inte förelåg några särskilda skäl.63 Hur EUD:s missbruksprincip förhåller sig till ränteavdragsbegränsningsreglerna lämnades följaktligen därhän.

I förhandsbeskedet HFD 2021 ref. 68, det s.k. Husqvarna-målet, valde domstolen att ta stöd i Lexel-målet för att även bedöma 2019-års ränteavdragsbegränsningsregler. Målet berörde närmare bestämt 2019-års undantagsregel, i vilken det föreskrevs att skuldförhållandet ”uteslutande eller så gott som uteslutande” skulle ha uppkommit för att intressegemenskapen skulle ha ansetts fått en väsentlig skatteförmån – en ändring som tillkom för att försäkra sig om att bestämmelsen enbart träffade det som inom unionsrätten benämns som ”rent konstlade eller fiktiva upplägg”. Av omständigheterna i målet framgick att det långivande och låntagande bolaget skulle ha omfattats av koncernbidragsreglerna i det fall bolagen hade varit svenska, vilket föranledde HFD att med stöd i Lexel-målet underkänna även 2019-års ränteavdragsbegränsningsregler. I kontrast till Skatterättsnämnden, som först prövade om undantagsregeln var tillämplig, valde HFD att pröva frågorna i omvänd ordning, varvid domstolen direkt underkände regelverket utan att ha prövat om undantagsregeln överhuvudtaget var tillämpligt på omständigheterna i bolagets ansökan. Den omvända ordningen motiverades av domstolen av det allmänna intresset av att snabbt få fram ett vägledande prejudikat, särskilt som EU-kommissionen sedan EUD:s avgörande i Lexel-målet initierat ett överträdelseärende mot Sverige. Även om domstolen inte diskuterade behovet av att begära in ytterligare ett förhandsavgörande så ger domstolens argumentation rörande den omvända prövningsordningen delvis svar på varför domstolen inte valde att begära in ytterligare ett förhandsavgörande, som, givet EUD:s handläggningstid, troligtvis adderat ytterligare ett par år till ärendets handläggning.

Även om HFD:s underkännande av 2019-års regelverk i Husqvarna-målet enligt min mening var helt korrekt så kan domstolens beslut om att inte begära förhandsavgörande samtidigt kritiseras i ljuset av Cilfit-kriterierna. Som tydligt etablerat i Kommissionen mot Frankrike är skyldigheten att begära förhandsavgörande så långtgående att nationella domstolar t.o.m. bör begära förhandsavgörande i samma mål, om nya frågor tillkommer i ett och samma ärende. Även om Lexel-målets prövning av 2013 års regelverk kunde ge viss vägledning om hur 2019-års regelverk skulle bedömas hade HFD kunnat få svar på en mängd av de följdfrågor som Lexel-målet gav upphov till, särskilt rörande regelverkets tillämpning på gränsöverskridande situationer då koncernbidragsrätt saknas mellan långivaren och låntagaren.

Se Pensioenfonds Metaal en Techniek mot Skatteverket (mål C-252/14), som aktualiserades i HFD 2017 ref. 9.

Se Motiverat yttrande riktat till Konungariket Sverige, INFR(2020)4035 C(2021) 8112 final.

Se Svar på formell underrättelse angående den svenska lagstiftningen om beskattning av utdelningar till utländska offentliga pensionsinstitut (Fi2021/00802).

Kommissionen hänvisar särskilt till Kammarrättens i Sundsvall dom den 21 mars 2012 i mål nr 437-10 samt HFD:s beslut att inte inhämta ett förhandsavgörande i HFD 2017 ref. 9.

Vad som i sin tur utgör ett särskilt skäl har av HFD bl.a. utvecklats i RÅ 2000 ref. 54.

4.4 Från klarhet till klarhet? – avgöranden när domstolen funnit att rättsläget är klarlagt

Samtidigt som HFD i Husqvarna-målet intog en proaktiv roll för att föregripa en ev. fördragsbrottstalan så har domstolen under åren 2018–2021 även låtit lagstiftaren bära risken för unionsrättens implementering och efterlevnad. I samtliga avgöranden i HFD 2021 ref. 62, HFD 2021 ref. 63 och HFD 2021 not. 47 valde domstolen att, med stöd i de aktuella regelverkens förarbeten, konstatera att reglerna är förenliga med skatteflyktsdirektivets art. 4 och åtgärd 4 i OECD:s rekommendationer avseende ränteavdragsbegränsningar. Samtliga avgöranden avsåg vad som räknas som ränteinkomster, men eftersom det i sin tur har betydelse för hur stor andel ränteutgifter som den skattskyldige kan dra av innan avdragsbegränsningen för negativa räntenetton aktualiseras, så har definitionen av ränteinkomster en inverkan på den lägsta skyddsnivå mot skatteflykt som införlivats i svensk rätt genom direktivet och OECD:s rekommendationer. Utan att närmare problematisera utmaningarna med att upprätthålla en direktivkonform tolkning valde domstolen att i stället precisera vad som utgör en ränteintäkt med stöd i god redovisningssed. Ett kortare frågebatteri till EUD i vilket HFD utforskade vad som t.ex. utgör en ränteinkomst i ljuset av direktivets definition av ”lånekostnader” hade varit önskvärt, särskilt som det av initiala rapporter rörande direktivets genomföranden föreligger en överhängande risk för divergerande rättspraxis mellan medlemsstaterna.64

Ett ytterligare avgörande där HFD, trots den enskildes yrkanden på att inhämta ett förhandsavgörande, inte hänsköt målet till Luxemburg är HFD 2020 ref. 3. Målet rörde huruvida en utländska fond, som även var en juridisk person, skulle behandlas som en svensk investeringsfond och därigenom medges avdrag för utdelning som fonderna gjorde till sina delägare. Av avgörande vikt var följaktligen vad som utgjorde en jämförbar situation, varpå HFD med stöd i EUD:s praxis ingående redogjorde för vad som talade för respektive emot att den utländska fonden var i jämförbar situation med en svensk investeringsfond givet det svenska regelverkets ändamål och innehållet i dess bestämmelser. Ett i sammanhanget centralt avgörande som kammarrätten berörde men som HFD emellertid inte tog upp var Aberdeen-målet – ett avgörande som medfört en omfattande diskussion i Finland och som föranlett finska HFD att under år 2019 begära in ett förhandsavgörande om vilken vikt investeringsfondens juridiska form ska ha vid prövningen av vad som utgör en objektivt jämförbar situation. Även om den materiella utgången och tillämpningen i HFD 2020 ref. 3 är i linje med EUD:s praxis, vilket sedermera bekräftats i det finska förhandsavgörandet mål C-480/19, så är det olyckligt att HFD inte begärde in ett förhandsavgörande givet att det vid tidpunkten för domen förelåg olika uppfattningar om vad som utgjorde en objektivt jämförbar situation.65

Men även om det i många av nämnda fall föreligger ett visst fog för kritik mot HFD så finns det även exempel då domstolen på ett övertygande sätt preciserat rättsläget utan att begära in ett förhandsavgörande. Ett sådant avgörande är HFD 2020 ref. 49. Målet rörde dels huruvida ett familjekontrollerat lågbeskattat luxemburgskt fondbolag skulle CFC-beskattas, dels huruvida de i Sverige bosatta familjemedlemmarnas innehav i nämnda bolag skulle beskattas enligt femsjättedelsregeln i 42 kap. 15 a § IL. I frågan om CFC-beskattning läkte HFD undantaget från CFC-beskattning i 39 a kap. 7 a § IL, genom att, med stöd i förarbetenas hänvisning till EUD:s praxis, tolka ”verklig etablering” utifrån vad som utgör ett rent konstlat upplägg. I fråga om femsjättedelsregelns beskattning gjorde domstolen en utförlig genomlysning av vad som utgjorde en objektivt jämförbar situation med stöd i EUD:s praxis. Efter att ha fastställt att syftet med femsjättedelsregeln var att lindra den dubbelbeskattning som sker av onoterade aktier konstaterade domstolen att det luxemburgska bolaget inte beskattades för fondbolagets vinst i Luxemburg, vilket följaktligen inte försatte det luxemburgska bolaget i objektivt jämförbar situation med ett svenskt onoterat aktiebolag och dess delägare.

Slutligen kan HFD 2020 ref. 43 kort nämnas. Den unionsrättsliga dimensionen i förhandsbeskedet, som i korthet berörde en banks rätt till avdrag för ränta på den del av skulden som inte fick ingå i kapitalbasen, avsåg tillämpningen av tillsynsförordningen. Avgörandet föregicks av en ingående prövning i Skatterättsnämnden, vilken utan invändningar från parterna eller några egentliga betänkligheter fastställdes av HFD, som närmast tillämpade tillsynsförordningen i ljuset av nämndens bedömning. Målet utgör ett gott exempel på ett fall där en unionsrättslig fråga aktualiseras utan att för den delen behöva föranleda ett förhandsbesked.

För en initierad komparativ diskussion om de utmaningar som såväl skatteflyktsdirektivets art. 4 som BEPS åtgärd 4 medfört – se Gadwood, J., Morton, P., General Report, i Cahiers de droit fiscal international: CIVa – Interest Deductibility: The Implementation of BEPS Action 4, 2019.

Se Wendelby F., Cejie, K., HFD om objektivt jämförbara situationer och investeringsfonder – En cirkel som sluts eller en helomvändning av många? – SvSkT 2020:4 s. 245 ff.

5 Tolkningsfrågor, divergerande rättspraxis och vikten av att våga fråga

Som så många gånger förr är det tämligen tacksamt att kritisera en domstols beslut att inte inhämta ett förhandsavgörande givet Cilfit-kriteriernas utformning och långtgående krav. Även om domstolen gjort en materiellt riktig bedömning så finns det nästan alltid en osäkerhet i hur ett visst avgörande från EUD ska förstås i ljuset av de aktuella omständigheterna, vilket öppnar upp för kritik från såväl indignerade ombud som efterkloka akademiker. Men även om nämnda kritik många gånger kan framstå som initierade efterhandskonstruktioner så innebär skyldigheten att begära förhandsavgörande likväl en långtgående förpliktelse för domstolar i sista instans, som i värsta fall kan leda till enskilda skadeståndsanspråk eller en fördragsbrottstalan i likhet med den som riktades mot Conseil d’État i Kommissionen mot Frankrike.

Trots att HFD historiskt sett är mer benägen att begära förhandsavgörande i dag så visar studiens genomgång att HFD sedan Kommissionen mot Frankrike avstått från att begära in förhandsavgöranden i 9 av 12 mål som berör unionsrätten på det direkta beskattningsområdet, varav mer än hälften väcker flera följdfrågor om huruvida domstolen skulle ha inhämtat ett förhandsavgörande. Medan domstolen i ett antal avgöranden vilar sin bedömning om rättsläget på det utredningsarbete som skett i förarbeten argumenterar domstolen i regel utifrån att rättsläget är klarlagt – antingen med stöd i tidigare begärda förhandsavgöranden eller med stöd i EUD:s tidigare praxis. Mot bakgrund av EUD:s precisering av Cilfit-kriterierna i Consorzio Italian Management riskerar den analoga tillämpningen av tidigare begärda förhandsavgöranden att inte uppfylla skyldigheten i art. 267.3 FEUF – som i nuläget sträcker sig så långt att en domstol i sista instans måste begära förhandsavgörande fler gånger i ett och samma mål. Även om domstolen i t.ex. HFD 2021 not. 68 och HFD 2021 ref. 68 resulterade i materiellt riktiga domslut så hade en kompletterande frågeställning rörande såväl missbruksproblematiken som tillämpningen av 2019-års ränteavdragsbegränsningsregler kunnat ge en bättre förståelse för det svenska regelverkets relation till unionsrätten. På samma sätt hade domstolen i HFD 2020 ref. 3 kunnat vara mer uppmärksam på den divergerande rättspraxis som utvecklats i vårt finska grannland – särskilt som HFD i Finland redan begärt ett förhandsavgörande i ett liknande fall i samband med målets handläggning.

Samtidigt innebär de krav som ställs på tolkningsfrågans relevans vissa utmaningar för nationella domstolar. Tolkningsfrågan får inte knyta an till hypotetiska omständigheter och det ställs därutöver långtgående krav på att omständigheterna är utförligt utredda. En ytterligare faktor, som även om den i teorin inte bör ha någon relevans i domstolens verksamhet, är tidsaspekten – vilket i HFD 2021 ref. 68 var ett tungt vägande skäl till att domstolen prövade de aktuella frågorna i omvänd ordning och som rimligen även avhöll domstolen från att begära ett förhandsavgörande. Att i komplicerade skattemål, som ofta betingar stora ekonomiska värden, hänskjuta ett mål till Luxemburg utan att kunna förutse om EUD kommer att ge något närmare besked i frågan kan därför verka kontraproduktivt.

Oaktat den grannlaga uppgift som nationella domstolar i sista instans måste balansera innebär EUD:s avgöranden i Kommissionen mot Frankrike och Consorzio Italian Management att Cilfit-kriterierna är här för att stanna. Givet de lättnader som skett av språkkravet, den precisering som skett av vad som utgör divergerande rättspraxis och det förtydligande som rör vikten av att våga fråga även en andra gång är det tydligt att EUD vill anpassa och utveckla förhandsbeskedsinstitutet utan att förlora inflödet av principiellt viktiga frågor från medlemsstaterna. Det är därför av yttersta vikt att HFD, mot bakgrund av den utveckling som skett sedan Conseil d’État kritiserades i Kommissionen mot Frankrike, i framtiden ser till att våga fråga för att undvika att gå ett liknande öde till mötes som sin franska motsvarighet.

Richard Croneberg är juris doktor i finansrätt och universitetslektor vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet.