Avgift för kapitalförvaltning kan tas direkt ur en pensionsförsäkring
I HFD 2022 ref. 21 konstateras att kapitalet i en pensionsförsäkring måste förvaltas och att det inte strider mot pensioneringssyftet eller uppställda villkor att avgiften för denna förvaltning belastar själva försäkringskapitalet. Detta gäller oavsett om avgiften tas ut av försäkringsgivaren eller direkt av förvaltaren.
Konkret handlade rättsfallet om en anställd (den försäkrade) som stod i färd med att träffa en överenskommelse om tjänstepension. Arbetsgivaren (försäkringstagaren) skulle teckna en tjänstepensionsförsäkring hos ett svensk livförsäkringsföretag (försäkringsgivaren) via en fristående aktör som var försäkringsförmedlare och kapitalförvaltare (värdepappersbolaget). Försäkringen skulle tecknas på den anställdes liv och värdepappersbolaget skulle öppna en depå i försäkringsgivarens namn kopplad till den aktuella tjänstepensionsförsäkringen (depåförsäkringen). Försäkringstagaren och den försäkrade skulle få en fullmakt som gav dem rätt att för försäkringsgivarens räkning ingå ett avtal om diskretionär kapitalförvaltning. Ett sådant diskretionärt förvaltningsuppdrag skulle ge värdpappersbolaget rätten att från kapitalet i depåförsäkringen ta ut en avgift som ersättning för tjänsten att förvalta försäkringskapitalet.
Skatteverket hade tidigare gett uttryck för uppfattningen att uttag av avgift för fristående (extern) förvaltning direkt ur pensionsförsäkringskapitalet skulle betraktas som förtida uttag och strida mot villkoren för pensionsförsäkring. Den anställde behövde därför få skattekonsekvenserna av den tilltänkta förvaltningsstrukturen klarlagda genom ett förhandsbesked.
Med tjänstepensionsförsäkring avses en pensionsförsäkring som har samband med tjänst och som den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att betala samtliga premier för (58 kap. 7 § IL). En sådan försäkring kan tecknas (ägas) av såväl den anställde som arbetsgivaren (58 kap. 9 § IL). En arbetsgivares betalning av premier för pensionsförsäkring ska inte beskattas hos den anställde (11 kap. 6 § IL). I stället beskattas den anställde vid framtida utbetalningar från pensionsförsäkringen (10 kap. 5 § IL). På motsatt sätt förhåller det sig när en arbetsgivare betalar premier för en kapitalförsäkring som den anställde äger eller är förmånstagare till (jfr RÅ 2000 ref. 28), dvs. värdet av premieinbetalningarna beskattas då omedelbart hos den anställde medan framtida utbetalningar från försäkringen blir skattefria (8 kap. 14 § IL). Eftersom beskattningen av kapitalförsäkringar och pensionsförsäkringar är diametralt olika blir gränsdragningen dem emellan av avgörande betydelse.
Medan begreppet kapitalförsäkring är allmänt hållet och omfattar varje ”livförsäkring som inte är en pensionsförsäkring” (58 kap. 2 § IL) definieras pensionsförsäkring genom en rad detaljerade bestämmelser i 58 kap. IL. För att en försäkring ska vara en pensionsförsäkring måste vissa villkor vara uppfyllda, t.ex. att ålderspension inte får betalas ut tidigare än vid 55 års ålder och inte under kortare tid än fem år. Villkoren syftar till att endast en försäkring som tjänar ett verkligt pensioneringsändamål ska omfattas av reglerna för pensionsförsäkringar. Om ett försäkringsavtal ändras så att det inte längre uppfyller villkoren för att vara en pensionsförsäkring eller om parterna förfogar över avtalet i strid med dessa villkor ska det kapital som hänför sig till försäkringen tas upp i inkomstslaget tjänst (s.k. avskattning), varefter försäkringen blir en kapitalförsäkring.
SRN fann att någon avskattning inte skulle ske med anledning av avgiftsuttaget och anförde följande:
”Uttaget kan mer jämställas med en administrativ åtgärd än ett försäkringsfall. Förvaltning av ett försäkringskapital är närmast en förutsättning för att förmånstagaren ska kunna tillgodogöra sig en pensionsförsäkring. Ett uttag av avgifter för en sådan tjänst kan inte anses strida mot pensioneringssyftet eller på annat sätt komma i konflikt med syftet med de villkor som gäller för att en försäkring ska vara en pensionsförsäkring. Att det är någon annan part än försäkringsgivaren som står för avgiftsuttaget eller att det är fråga om en individuell placeringstjänst som enbart kommer en försäkrad till del föranleder ingen annan bedömning. Förfarandet kan inte heller på annat sätt anses innebära ett förfogande i strid med villkoren för pensionsförsäkring.”
Inte heller HFD fann att den omfrågade modellen för avgiftsuttag skulle förta försäkringen dess karaktär av pensionsförsäkring. Skatteverket fick alltså inte gehör för sin uppfattning att uttaget för att täcka kostnaden för förvaltningen av försäkringskapitalet skulle innebära att den anställde får ut medel i strid med villkoren i 58 kap. IL. Liksom SRN tog HFD fasta på att pensionskapitalet måste förvaltas och anförde att det inte kan anses strida mot pensioneringssyftet att avgiften för denna förvaltning belastar försäkringen i stället för att någon annan lösning väljs för erläggande av avgiften samt att detta gäller oavsett om avgiften tas ut av försäkringsgivaren eller direkt av förvaltaren.
Mot bakgrund av den osäkerhet som tidigare gällt kring olika alternativ för förvaltning av tjänstepensionskapital i försäkring är HFD:s klargörande välkommet särskilt som det berör många människor och avser mycket betydande belopp. Som framgår av omständigheterna i fallet handlar det om förvaltning av försäkringsgivarens tillgångar. Det är därför naturligt att avgifterna för förvaltningen av dessa tillgångar hänförs just till försäkringsgivaren och inte ses som uttag till den anställde som försäkrad och förmånstagare. Varken arbetsgivaren eller den anställde äger tillgångarna som förvaltas i en tjänstepensionsförsäkring. Den anställde (och dennes efterlevande) har enbart rätt att fordra utbetalningar av sådana försäkringsbelopp (pension) som följer av genom lag styrda strikta pensionsförsäkringsvillkor. I detta sammanhang förtjänar att nämnas att HFD tidigare bekräftat den skatterättsliga betydelsen av äganderätten till de tillgångar som förvaltas inom ramen för en livförsäkring. I RÅ 2005 not. 132 – som avsåg en externt förvaltad kapitalförsäkring – hänfördes avgifterna för förvaltningen av försäkringstillgångarna till försäkringsgivaren oavsett hur eller av vem de skulle betalas. Försäkringstagaren i det fallet, som inte ägde tillgångarna, kunde därför inte få rätt till avdrag för de avgifter för förvaltningen som han själv eller försäkringsgivaren skulle betala till den externa kapitalförvaltaren.
Avslutningsvis anser jag personligen att flexibilitet och konkurrens i fråga om förvaltning av pensionsförsäkringskapital bör uppmuntras eftersom positiva förvaltningsresultat inte bara gynnar de pensionsberättigade individerna utan också i betydande omfattning kommer det allmänna till del genom den tjänsteinkomstbeskattning som sker vid utbetalning.
Daniel Starberg, Wealth Planner och Country Manager, försäkringsbolaget WEALINS S.A. i Luxemburg