De förenade målen C-52/21 Pharmacie populaire – La Sauvegarde och 53/21 Pharma Santé – Réseau Solidaris gällde beskattningen i Belgien av två belgiska läkemedelsbolag. Målen avgjordes i en sammansättning med endast tre domare. Enligt belgisk skatterätt krävdes att belgiska bolag lämnade in sammanställningar över bland annat utgifter för köpta tjänster när tjänsteleverantören inte var bokföringsskyldig i Belgien eller skyldig att utfärda faktura enligt belgisk mervärdesskattelagstiftning. I sammanställningarna skulle det framgå att leverantören hade tagit upp motsvarande belopp i sin deklaration. Om sammanställningen inte lämnades in påfördes en särskild avgift motsvarande 50 eller 100 procent av utgiftens belopp. Denna reglering utgjorde en restriktion mot fri rörlighet för tjänster, eftersom den missgynnade utländska tjänsteleverantörer och därigenom kunde avhålla dessa att tillhandahålla tjänster till belgiska tjänstemottagare. Reglerna kunde heller inte rättfärdigas av tvingande hänsyn till allmänintresset.

Vad gäller rättfärdigandegrunder kan särskilt noteras en diskussion om behovet att säkerställa en effektiv skattekontroll. Den belgiska regeringens argument synes ha varit att uppgifterna som samlades in i Belgien kunde vara till nytta för utländska skattemyndigheter. EUD konstaterade dock att reglerna om bokföring och mervärdesskatt är harmoniserade inom EU. Uppenbarligen ansågs det inte nödvändigt att samla in uppgifter för belgiska tjänsteleverantörer. Det var därför, enligt EUD, svårt att förstå varför det behövdes sådana uppgifter för utländska tjänsteleverantörer som omfattades av motsvarande regler gällande bokföring och mervärdesskatt.

Vidare hade den belgiska regeringen angett att inhämtningen av uppgifterna underlättade det automatiska informationsutbytet mellan medlemsstaterna. Domstolen påpekade dock att det inte finns någon EU-rättslig reglering om automatiskt informationsutbyte. Däremot är det möjligt för medlemsstaterna att i varje enskilt fall inhämta upplysningar som behövs för att genomföra en riktig beskattning.

Slutligen förklarade EUD att påföljden av underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldigheten, dvs. en särskild avgift motsvarande 50 eller 100 procent av utgiftens belopp, inte stod i proportion till behovet att säkerställa en effektiv skattekontroll. Här kan jämföras med det under avsnitt A2 behandlade målet C-788/19 kommissionen mot Spanien gällande fri rörlighet för kapital.

Under 2022 har det avgjorts två mål gällande beskattning i olika medlemsstater av företagsgruppen Airbnb. Det första av dessa mål är C-674/20 Airbnb Ireland UC, som gällde beskattning i Belgien. De som hyrde ut bostäder med hjälp av bolagets förmedlingstjänster omfattades av en särskild turistskatt. Bolaget skulle därför i egenskap av leverantör för fastighetsförmedlingstjänster lämna upplysningar om den som ”driver turistanläggningar” i Belgien (dvs. de som hyrde ut bostäderna). Om upplysningarna inte lämnades påfördes en särskild sanktionsavgift. En första fråga i målet var om den belgiska regleringen omfattades av det s.k. e-handelsdirektivet 2000/31. Direktivet ansågs inte vara tillämpligt, eftersom den belgiska regleringen omfattades av ”beskattning” som undantas från direktivets tillämpningsområde.

Nästa fråga var om den belgiska lagstiftningen stod i strid med fri rörlighet för tjänster. Här kunde konstateras att lagstiftningen tillämpades på alla leverantörer av aktuella fastighetsförmedlingstjänster oberoende av etableringsland. Det spelade heller ingen roll om tjänsterna tillhandahölls digitalt eller på annat sätt. Visserligen var det aktuella bolagets skyldigheter att tillhandahålla upplysningar mycket omfattande, men detta var endast en följd av att bolagets verksamhet var omfattande. De nationella reglerna fungerade således på ett likabehandlande sätt och stod inte i strid med fri rörlighet för tjänster.

Vad gäller fri rörlighet tillför avgörandet enligt min mening ingenting nytt i förhållande till vad som redan kan anses utgöra etablerad praxis på området. Regler som inte ens indirekt medför någon skillnad i behandling mellan gränsöverskridande och rent interna tjänsteleveranser kan inte utgöra en restriktion mot fri rörlighet för tjänster.

Det andra målet gällande Airbnb är C-83/21 Airbnb Ireland UC plc och Airbnb Payments UK Ltd. Beträffande tre inslag i den italienska skattelagstiftningen hade det ifrågasatts om de var förenliga med EU-rätten. För det första fanns en skyldighet för Airbnb att samla in information om hyresavtal som ingåtts till följd av bostadsförmedlingen, och rapportera till detta skattemyndigheten. För det andra hade Airbnb en skyldighet att innehålla källskatt på de belopp som hyrestagarna betalade till hyresvärdarna och betala in detta till staten. Slutligen föreskrevs, för det tredje, en skyldighet för Airbnb att utse ett skatteombud med hemvist i Italien.

Också i detta mål var frågan om e-handelsdirektivet 2000/31, och två andra direktiv om tillhandahållande av tjänster, var tillämpliga. Liksom i föregående mål konstaterades att den nationella lagstiftningen i fallet omfattades av undantaget för beskattning som, i varierande uttryckssätt, fanns med i alla tre direktiv. Direktiven behandlas inte närmare i denna kommentar.

Därefter bedömdes de tre ovannämnda delarna av skattelagstiftningen i förhållande till fri rörlighet för tjänster. Skyldigheten att samla in och rapportera information om hyresavtal tillämpades på ett helt likabehandlande sätt och utgjorde således ingen restriktion mot fri rörlighet. Denna del av målet har stora likheter med det ovan behandlade C‑674/20 Airbnb Ireland UC. Skyldigheten att innehålla källskatt bedömdes på samma sätt, eftersom även denna skyldighet gällde alla företag som tillhandahöll den aktuella typen av tjänster.

Skyldigheten att utse ett skatteombud med hemvist i Italien gällde emellertid endast bostadsförmedlare utan fast driftställe i Italien, under förutsättning att de deltar i hanteringen av de hyror som tas ut av hyresvärdarna. Detta utgjorde en restriktion mot fri rörlighet för tjänster. EUD konstaterade att den aktuella skyldigheten i princip var ägnad att bekämpa skatteflykt och att säkerställa en effektiv skatteuppbörd. Skyldigheten ansågs däremot inte vara nödvändig för att uppnå dessa ändamål. Eftersom bostadsförmedlaren skulle både rapportera in information om hyresavtal och innehålla källskatter ansåg domstolen att det inte var nödvändigt att därutöver kräva att förmedlaren utsåg ett skatteombud. Det ansågs dessutom vara alltför ingripande att kräva att skatteombudet skulle ha hemvist i Italien.

Avgörandet visar att det uppstår svåra avvägningar vid den EU-rättsliga prövningen av olika typer av administrativa åtgärder som syftar till att motverka skatteundandraganden och säkerställa en effektiv skattekontroll och skatteuppbörd. Precis som det i avsnitt A2 behandlade målet C-788/19 kommissionen mot Spanien utgörs prövningen av om sådana åtgärder är proportionerliga i hög grad av en bedömning i det enskilda fallet varvid det är svårt att dra slutsatser för andra typer av nationella åtgärder. Enligt min uppfattning finns det klara fördelar med att EUD i högre grad överlåter till de nationella domstolarna att pröva nationella reglers proportionalitet när det blir fråga om denna typ av in casu-bedömningar.

Martin Berglund, docent i finansrätt, Uppsala universitet