Regeringens beslut den 19 april 2000, Ju 1999/2914/L1. Makulering av verifikationer

Område: Regeringen

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 23 maj 2000.

Förstöring av internt och externt upprättade verifikationer medgavs tidigast två år efter utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades.

Av SKM:s i Östersund beslut framgår följande:

A, B och C, i fortsättningen benämnda bolagen, har ansökt om skattemyndighetens tillstånd att få förstöra allt räkenskapsmaterial i vanlig läsbar form före utgången av den i 22 § bokföringslagen (BFL) angivna tiden.

Bolagen uppger att målsättningen är att alla räkenskapshandlingar, utan undantag, endast skall förekomma i dataform. Som en delmålsättning anges att samtliga externa räkenskapshandlingar genom inscanning skall lagras på datamedia, varefter erhållna verifikat i pappersform skall förstöras. Som särskilda skäl åberopar bolagen att arkivering av materialet väsentligt skulle underlättas.

BESLUT

Skattemyndigheten ger bolagen tillstånd för makulering endast av sådana i ansökan beskrivna, externt i pappersform erhållna, räkenskapshandlingar.

Makulering får ske tidigast två år efter utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades.

Dokumentation över kontrollen av att överföringen, via inscanning och sedermera till CD-rom, säkerställts skall arkiveras i enlighet med bestämmelserna i 22 § första stycket BFL.

Vid revision eller annan kontroll av bolagens räkenskaper måste nödvändig utrustning för läsning och utskrift ställas till den granskande myndighetens förfogande. Bolagen måste även vara beredda på att, utan särskild debitering och inom rimlig tid, tillhandahålla myndigheten erforderligt antal utskrifter i vanlig läsbar form av efterfrågande räkenskapshandlingar. I övrigt gäller motsvarande krav på säkerhet, beständighet och åtkomst som för mikrofilmning, se bifogad bilaga (underbilaga till RSFS 1978:14).

Tillståndet gäller tillsvidare.

Om särskilda skäl skulle framkomma kan tillståndet omprövas eller återkallas.

Bolagen överklagade SKM:s beslut till Regeringen.

REGERINGENS BESLUT

Regeringen överlämnar ärendet, såvitt gäller frågan om förstöring av räkenskapsmaterial avseende räkenskapsår som inleds efter utgången av år 1999, till Länsrätten i Jämtlands län.

Regeringen ändrar Skattemyndighetens beslut, såvitt gäller frågan om förstöring av räkenskapsmaterial avseende räkenskapsår som har inletts före utgången av år 1999, så att förstöring får ske även av verifikationer i pappersform som bolagen själva har upprättat. I övrigt skall de villkor som framgår av Skattemyndighetens beslut gälla.

Redogörelse för ärendet

A, B och C (bolagen) ansökte i september 1998 gemensamt hos Skattemyndigheten i Västernorrlands län om tillstånd enligt 22 § tredje stycket bokföringslagen (1976:125) att förstöra allt räkenskapsmaterial i vanlig läsbar form före utgången av den i 22 § första stycket angivna tiden. Enligt ansökan skulle endast sådana handlingar som ersatts med en maskinläsbar kopia komma att förstöras.

Genom beslut den 15 april 1999 gav Skattemyndigheten i Östersund bolagen tillstånd enligt 22 § tredje stycket bokföringslagen (1976:125) att förstöra vissa räkenskapshandlingar i pappersformat. Tillståndet förenades dock med flera begränsningar. För det första skulle endast räkenskapshandlingar som erhållits externt få förstöras. För det andra skulle förstöring få ske tidigast två år efter utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Även vissa andra villkor uppställdes.

Bolagen har överklagat beslutet och yrkat att tillstånd till förstöring av räkenskapsmaterial ges i enlighet med ansökan.

Yttrande har inhämtats från Bokföringsnämnden och Riksskatteverket.

Skälen för regeringens beslut

Räkenskapsår som har inletts före utgången av år 1999

Bolagens ansökan och överklagande avser tillstånd enligt 22 § bokföringslagen (1976:125). Av 23 § andra stycket samma lag följer att beslut som har meddelats enligt 22 § får överklagas hos regeringen. Bokföringslagen (1976:125) har emellertid numera upphävts och ersatts av bokföringslagen (1999:1078). I sistnämnda lag finns visserligen i 7 kap. 7 § bestämmelser som i huvudsak motsvarar 22 § bokföringslagen (1976:125) men Skattemyndighetens beslut enligt dessa nya bestämmelser skall enligt 9 kap. 1 § bokföringslagen (1999:1078) överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Fråga uppkommer därför om regeringen är behörig att pröva överklagandet.

Övergångsbestämmelserna till bokföringslagen (1999:1078) innehåller inte några särskilda bestämmelser om vad som gäller i fråga om talan mot beslut som har meddelats enligt den äldre lagen. Enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna skall emellertid bokföringslagen (1976:125) fortfarande tillämpas för räkenskapsår som har inletts efter utgången av år 1999. Till den del Skattemyndighetens beslut avser räkenskapsmaterial som hänför sig till räkenskapsår som har inletts före utgången av år 1999 bör därför överklagandet prövas av regeringen. Därvid bör – i enlighet med den nämnda övergångsbestämmelsen – de materiella bestämmelserna i bokföringslagen (1976:125) läggas till grund för prövningen.

Av 5 § första stycket bokföringslagen (1976:125) framgår bl.a. att bokföringen för varje affärshändelse skall grundas på handling som härrör från affärshändelsen eller särskilt upprättas med uppgifter om denna (verifikation). Har den bokföringsskyldige tagit emot en handling om affärshändelsen, skall denna handling användas som verifikation. En verifikation utgör räkenskapsmaterial. Enligt 22 § första stycket samma lag skall allt räkenskapsmaterial jämte avtal och andra handlingar av särskild stor betydelse för att belysa rörelsens ekonomiska förhållanden bevaras under minst tio år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Av paragrafens tredje stycke framgår att, om det finns särskilda skäl, skattemyndigheten för visst fall får ge tillstånd till att räkenskapsmaterial i vanlig läsbar form förstörs före utgången av tioårsperioden. En förutsättning för ett sådant tillstånd är att materialet, innan det förstörs, mikrofilmas eller kopieras på likvärdigt sätt. Av lagens förarbeten framgår att bestämmelsen har tillkommit med hänsyn till de särskilda förhållanden som kan föreligga i stora företag med ett mycket stort antal likartade affärstransaktioner. För sådana företag har det ansetts kunna vara nödvändigt att förkorta arkiveringstiden för att hålla arkiveringsutrymmena inom någorlunda rimliga gränser (se prop. 1975:104 s. 196).

Med hänsyn till vad som framkommit i ärendet om omfattningen av bolagens räkenskapsmaterial får det anses att sådana särskilda skäl som avses i 22 § tredje stycket föreligger. Det finns därför, såsom Skattemyndigheten har funnit, skäl att ge bolaget tillstånd att förstöra visst räkenskapsmaterial före utgången av den tioåriga arkiveringstiden.

Frågan är då vilket räkenskapsmaterial som bolagen bör få tillstånd att förstöra i förtid. Skattemyndighetens tillstånd omfattar endast utifrån erhållna handlingar i pappersformat. Enligt regeringens uppfattning är emellertid bevisvärdet av sådana verifikationer, t.ex. kundfakturor, i vanlig läsbar form som bolaget självt har upprättat inte sådant att det är motiverat att i detta sammanhang behandla dem annorlunda än handlingar som bolaget har erhållit utifrån. Tillståndet till förtida förstöring av räkenskapsmaterial bör därför även omfatta internt upprättade verifikationer.

Nästa fråga är om bolagen, såsom de har begärt, bör ges rätt att förstöra i pappersformat upprättade verifikationer omedelbart, dvs. så att verifikationerna förstörs så snart de har ersatts med en kopia i maskinläsbar form. Bokföringslagen (1976:125) reglerar inte från vilken tidpunkt som tillstånd till förtida förstöring tidigast kan ges.

Enligt regeringens mening bör denna fråga avgöras i det enskilda fallet genom en avvägning mellan å ena sidan de allmänna intressen som bär upp arkiveringsbestämmelserna och å andra sidan de praktiska problem som en lång arkiveringstid kan medföra. Det allmänna intresse som härvid gör sig gällande är framför allt behovet av att bevara bevis om de enskilda affärshändelserna. Därvid måste beaktas att en kopia normalt inte ha samma bevisvärde som originalverifikationen. Behovet av bevis om affärshändelsen avklingar så småningom men är under de första åren efter affärshändelsen förhållandevis påtagligt. Den bokföringsskyldiges behov av att kunna förstöra räkenskapsmaterial i förtid torde å andra sidan – även om alla arkiveringsåtgärder är förenade med ett visst administrativt merarbete – främst göra sig gällande när ett omfattande material måste arkiveras under lång tid.

Vid en samlad bedömning finns det enligt regeringens mening inte anledning att ge bolagen rätt att förstöra räkenskapsmaterial tidigare än vad Skattemyndigheten har medgett, dvs. två år från respektive räkenskapsårs utgång.

Räkenskapsår som har inletts efter utgången av år 1999

Bolagens ansökan liksom deras överklagande har inte avgränsats till vissa särskilda räkenskapsår utan får uppfattas som en begäran om att bolagen tills vidare skall ha rätt att makulera räkenskapshandlingar i enlighet med ansökan.

Såsom ovan har konstaterats har bokföringslagen (1976:125) numera upphävts och lagen skall över huvud taget inte tillämpas för räkenskapsår som har inletts efter utgången av år 1999. Regeringen anser sig mot den bakgrunden inte kunna pröva överklagandet, såvitt gäller frågan om makulering av räkenskapsmaterial (räkenskapsinformation) avseende räkenskapsår som har inletts efter utgången av år 1999. Frågan i vilken omfattning bolagens ansökan i dessa delar kan bifallas med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i bokföringslagen (1999:1078) torde i stället få prövas av den instans som äger pröva överklagande av beslut enligt den lagen. På grund därav bör ärendet i dessa delar överlämnas till Länsrätten i Jämtlands län.

RR:s dom den 13 april 2000, målnr 8086-1998. Fråga om skattesats vid omsättning av konstverk

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 23 maj 2000.

Mervärdesskatt. RSV yrkade att RR skulle fastställa SRN:s förhandsbesked.

SRN:s förhandsbesked den 13 november 1998 har refererats i rättsfallsprotokoll nr 35 1998. Beträffande omständigheterna i ärendet hänvisas därför till detta referat.

RR, som anslöt sig till SRN:s bedömning, fastställde SRN:s förhandsbesked.

Fortsatt sekretess råder i ärendet.

RR:s dom den 22 maj 2000, mål nr 6471-1999. Inkomstskatt. Förhandsbesked. Det utvidgade reparationsbegreppet (p. 3 anv. 23 § KL), sambandet redovisning – beskattning.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 23 maj 2000.

Direktavdrag för kostnader enligt p. 3 anv. 23 § KL (det s.k. utvidgade reparationsbegreppet) förutsätter att motsvarande avdrag skett i räkenskaperna.

Enligt p. 3 anv. till 23 § KL får avdrag som för reparation och underhåll göras för kostnader för sådana ändringsarbeten på byggnad som normalt kan påräknas i den bedrivna verksamheten, såsom upptagande av nya fönster – och dörröppningar samt flyttning av innerväggar och inredning i samband med omdisponering av lokaler. Frågan i förhandsbeskedet gäller om sådant avdrag förutsätter att motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. Sökanden ville balansera dessa utgifter i räkenskaperna såsom värdehöjande åtgärder på byggnad men ändå få direktavdrag vid taxeringen genom deklarationsavdrag.

Skatterättsnämnden ansåg att sökanden hade rätt till direktavdrag vid taxeringen även om sökanden i bokföringen balanserar utgifterna som värdehöjande åtgärd på byggnad, se protokoll nr 34/99.

RR ändrade förhandsbeskedet efter överklagande av RSV.

”SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

I målet är fråga om avdrag får göras omedelbart för utgifter för sådana ändringsarbeten på byggnader som enligt punkt 3 av anvisningarna till 23 § KL jämställs med reparation och underhåll, trots att utgifterna vid den bokföringsmässiga redovisningen läggs till anskaffningsvärdet för byggnaderna.

Enligt 24 § KL beräknas inkomst av näringsverksamhet enligt bokföringsmässiga grunder i den mån dessa inte strider mot bestämmelserna i KL. Som en huvudregel gäller därför att inkomsten beräknas på samma sätt i redovisningen och i beskattningshänseende. I de fall KL innehåller särskilda regler som avviker från vad som gäller vid den bokföringsmässiga redovisningen skall däremot dessa regler tillämpas vid beskattningen.

Bestämmelsen i punkt 3 av anvisningarna till 23 § KL innebär att de skattskyldiga kan välja om de vill göra avdrag omedelbart för de utgifter som avses i bestämmelsen. Den är alltså inte tvingande. Bestämmelsens syfte är enligt förarbetena att möjliggöra att den skattemässiga redovisningen kan anpassas till den bokföringsmässiga redovisningen oavsett om denna innebär att utgifterna kostnadsförs löpande eller läggs till anskaffningsvärdet för byggnaderna (SOU 1968:26 s. 65, prop. 1969:100 s. 132 jämförd med s. 53). Det finns därför inte stöd för att anse att bokföringsmässiga grunder strider mot bestämmelsen. Följden härav är att den skattemässiga redovisningen skall följa den bokföringsmässiga. Den i ansökan om förhandsbesked ställda frågan skall därför besvaras jakande.

Av vad nu sagts följer att Riksskatteverkets yrkande skall bifallas.

Från och med 2002 års taxering skall inkomstskattelagen (1999:1229) tillämpas i stället för KL. Denna författningsändring påverkar dock inte svaret på den fråga förhandsbeskedet avser. Det saknas därför anledning att begränsa giltighetstiden för förhandsbeskedet i anledning av författningsändringen.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten ändrar förhandsbeskedet och förklarar att sådana utgifter för ändringsarbeten på byggnader som avses i punkt 3 av anvisningarna till 23 § KL eller 19 kap. 2 § andra stycket inkomstskattelagen inte är direkt avdragsgilla i det fall utgifterna vid den bokföringsmässiga redovisningen läggs till anskaffningsvärdet för byggnaderna”.

RR:s dom den 3 maj 2000. Överlåtelse av tjänstepensionsförsäkring från arbetsgivare till arbetstagare

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 23 maj 2000.

Förhandsbesked överklagat av de sökande.

SRN:s förhandsbesked den 2 juni 1999 refererades i rättsfallsfallsprotokoll nr 25/99. Fråga var om arbetsgivarägd tjänstepensionsförsäkring som skulle överlåtas till den försäkrade arbetstagaren och bli arbetstagarägd tjänstepensionsförsäkring. Därefter skulle halva försäkringen överlåtas till make genom bodelning, d.v.s. med maken som försäkringstagare och försäkrad, och halva försäkringen skulle förbli arbetstagarägd tjänstepensionsförsäkring.

Nämnden fann att det saknades förutsättningar för överlåtelse av tjänstepensionsförsäkringen från arbetsgivaren till arbetstagaren, eftersom överlåtelsen inte var föranledd av någon förändring av anställningsförhållandena. En sådan förändring var enligt nämnden en förutsättning enligt anvisningspunkt 1 trettonde stycket till 31 § kommunalskattelagen för att en sådan överlåtelse skulle få ske. Nämndens ställningstagande var en snävare tolkning av detta lagrum – att överlåtelse får ske ”till följd av anställningsförhållande” – än som dittills hade varit gängse.

Regeringsrätten fastställde SRN:s förhandsbesked och anförde: ”Regeringsrätten gör samma bedömning som Skatterättsnämnden.”

Kommentar:

Genom Regeringsrättens dom får det anses fastlagt att giltig överlåtelse av tjänstepensionsförsäkringar mellan arbetsgivare och arbetstagare förutsätter att det skett något i anställningsförhållandet som föranleder, kan motivera en sådan överlåtelse.

I inkomstskattelagen (1999:1229), som ska tillämpas första gången vid taxeringen år 2002, sägs i 17 § 58 kap. att överlåtelse får ske ”till följd av ändring av anställningsförhållanden”. Genom Regeringsrättens dom står det klart att inkomstskattelagen med uttrycket ”ändring av” inte medför någon icke avsedd ändring av kommunalskattelagens motsvarande bestämmelse, ”till följd av anställningsförhållande”.

KR:s i Jönköping dom den 18 maj 1999, målnr 4490-1996. Underskott från handelsbolag och ackord

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 23 maj 2000.

Rubricerad dom har RSV tidigare överklagat till RR, se rättsfallsprotokoll 25/99. RSV har nu återkallat överklagandet. Anledningen härtill är utgången i RÅ 1999 ref. 59.

Den fråga som RSV ville att RR skulle pröva är hur avdragsbegränsningen i 11 § lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet (LAU) ska tolkas när ett handelsbolag, som ägs av juridiska personer, medgetts ackord. Det finns olika tolkningar. RSV:s tolkning är att det är underskott som härrör från handelsbolaget som ska begränsas p.g.a. ackordet. En annan tolkning innebär att det är förvärvskällans underskott som ska begränsas p.g.a. ackordet. Rättsläget är osäkert och olika domstolar har kommit till olika utgång. Vid en genomgång av LAU, RÅ 1999 ref. 59 och regleringen i Inkomstskattelagen (SFS 1999:1229) har RSV inte funnit att det ges något klart besked i denna fråga. Det är därför fortfarande av värde att få denna fråga prövad.

Genom RR:s ställningstagande i RÅ 1999 ref. 59 kommer prövningen av denna fråga dock att kunna ske först vid taxeringen för året efter ackordsåret. Här aktuell kammarrättsdom gäller taxeringen för ackordsåret. Enligt RÅ 1999 ref. 59 ska ackordsårets utgående underskott lämnas opåverkat av ackordet och prövning av om avdrag ska medges sker först vid taxeringen för året efter ackordsåret. Avdragsbegränsningen i 11 § LAU ska således tillämpas först vid prövning av om det ingående underskottet för året efter ackordsåret ska medges eller ej.

Avdragsbegränsningen kan bli aktuell först om det finns något ingående underskott i förvärvskällan året efter ackordsåret. Detta innebär att under ackordsåret kommer underskott från handelsbolaget att kunna dras av mot överskott från aktiebolaget. Först om det finns något underskott i förvärvskällan att rulla vidare till nästa år kommer underskottet att kunna begränsas p.g.a. ackordet. Enligt RSV:s tolkning av reglerna är det vid denna prövning underskott som härrör från handelsbolaget som ska begränsas.

Avdragsbegränsningen i 11 § LAU när ackord medgetts ett handelsbolag som ägs av juridiska personer innebär, enligt RSV:s tolkning, sammanfattningsvis följande.

– Det underskott som kan begränsas är det ingående underskottet för året efter ackordsåret.

– Av detta ingående underskott är det underskott som härrör från handelsbolaget som kan begränsas.

– Begränsningen kan bli mindre än ackordsbeloppet men aldrig större.

Inkomstskattelagen (IL) innebär en ändring på så sätt att det är det ingående underskottet för ackordsåret som ska begränsas. Regleringen finns i 40 kap. IL.

Enligt huvudregeln i 40 kap. 2 § gäller:

”Ett underskott av näringsverksamhet som kvarstår från det föregående beskattningsåret skall dras av i den utsträckning det inte finns några begränsningar i detta kapitel eller...”

Uttrycket ”som kvarstår” markerar att avdrag inte får göras till den del underskottet redan dragits av under det tidigare beskattningsåret, t.ex avdrag för underskott av nystartad verksamhet. Se prop. 1999/2000:2, sid 465.

I prop.. sid 462 sägs att kapitlet handlar om vad som gäller för underskott som uppkom under det föregående beskattningsåret och att det inte finns några bestämmelser om vad som gäller för underskott det år som underskottet uppkommer. I 40 kap. 21 § IL finns begränsningen när ackord medgetts och den lyder:

”Om den skattskyldige eller ett svenskt handelsbolag som den skattskyldige är delägare i får ackord.... skall avdrag för underskott minskas med ett belopp som motsvarar summan av de skulder i näringsverksamheten som fallit bort genom ackordet...”

I prop. 1999/2000:2, sid 478, uttalas:

”Att begränsningen skall gälla ingående underskott framstår som materiellt riktigt om ackordet beviljas i början av beskattningsåret. Underskott som uppkommer efter ackordet bör ju inte omfattas av spärren. Beviljas ackordet däremot i slutet av beskattningsåret förefaller det rimligare att låta det utrullade underskottet begränsas. I fråga om begränsningar efter ägarförändringar är det ingående underskott som reduceras. Förenklings- och enhetlighetsskäl talar för att detsamma bör gälla vid ackord och konkurs. Regeringen följer därför SLK:s förslag.”

Enligt IL är det således det ingående underskottet för ackordsåret som ska reduceras. RR:s dom gäller därför inte när IL tillämpas.

Något uttalande i förarbetena till IL om vad som gäller i de fall det är handelsbolag som medgetts ackord har RSV inte funnit. Skäl att anse att rättsläget på denna punkt förändrats genom IL saknas därför. Vad ovan anförts om RSV:s tolkning av LAU kan därför tillämpas även vid tolkning av IL med den ändringen att det är ackordsårets ingående underskott som ska begränsas p.g.a. ackordet.

Rättsläget är dock osäkert varför en ansökan om förhandsbesked vid tillämpning av IL vore av värde.

RSV vill för tydlighetens skull upplysa om att överklagandet har återkallats p.g.a. att den principfråga som RSV ville få prövad inte kan prövas i målet. Det finns mål, beträffande andra delägare i detta handelsbolag, som ligger för avgörande i domstolarna. Något hinder mot att åberopa andra grunder för att avdrag för underskott från handelsbolaget ska vägras finns inte.

KR:s i Jönköping dom den 14 april 2000, mål nr 3026-1997. Förlust vid infriande av borgen. Avyttring av regressfordran.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 23 maj 2000.

Inkomsttaxering 1995

Lars S. yrkade bl.a. avdrag för reaförlust vid avyttring av regressfordran som uppkommit till följd av att han tvingats infria en borgensutfästelse om 50 000 kr till förmån för sitt aktiebolag M AB som gått i konkurs.

Skattemyndigheten vägrade avdrag för reaförlusten och anförde att förlust till följd av borgensåtagande utgör inte avdragsgill kapitalförlust enligt bestämmelserna i 20 § anv.p 5 KL. Lars S. överklagade, men länsrätten avslog överklagandet.

Länsrätten anförde bl.a. följande.

”Med borgensåtagande förstås ett civilrättsligt åtagande att svara för annans skuld. Åtagandet medför inte någon motprestation som svarar mot värdet av åtagandet. Ett borgensåtagande bör således betraktas som vederlagsfritt. En regressfordran får vidare anses uppstå i skatterättslig mening först när borgensåtagande infrias. Regressfordringen på M AB, som uppstod i samband med att S. infriade sitt borgensåtagande, kan mot denna bakgrund inte ha anskaffats till en kostnad av 50 000 kr. Vid beräkning av realisationsförlusten ska istället regressfordringen anses vara anskaffad till marknadsvärdet vid tidpunkten för infriandet av borgensåtagandet. Marknadsvärdet på regressfordringar bör, såsom skattemyndigheten har funnit, normalt sett vara noll vid konkurser i vilka någon utdelning inte är att vänta.”

Lars S. överklagade, men kammarrätten, som anförde bl.a. följande, avslog överklagandet.

”Förlusten hänförlig till ifrågavarande regressfordran får anses ha uppkommit redan när borgensutfästelsen infriades och utgör därför en icke avdragsgill kapitalförlust. Den omständigheten att regressfordran formellt överlåtits för 1 kr medför inte att förlusten är en avdragsgill realisationsförlust.”

Kommentar:

Man kan i princip tänka sig att avdrag vägras på två skilda grunder. Den första är att man gör en tvåstegs bedömning. Först tar man ställning till om borgen ingåtts i och för näringsverksamheten. Konstaterar man att så inte är fallet saknas avdragsrätt på denna grund. Emellertid uppkommer en regressfordran på bolaget. Denna är överlåtbar. Steg två i bedömningen blir då att åsätta denna ett anskaffningsvärde. Detta kan i princip vara det infriade borgensbeloppet, men det kan också vara marknadsvärdet vid tidpunkten för borgensinfriandet. RSV anser att det är det senare som gäller. I dom av Kammarrätten i Göteborg den 14 maj 1998 (mål nr 3738-1997) har kammarrätten gjort sådan tvåstegs bedömning och funnit att anskaffningsvärdet för Lena M:s regressfordran utgjorts av marknadsvärdet vid infriandet, dvs. 0 kr. Se vidare rättsfallsprotokoll 38/98. Målet beträffande Lena M. har av den skattskyldige överklagats till Regeringsrätten, som meddelat prövningstillstånd, och i målet har RSV hävdat att man ska göra en sådan tvåstegs bedömning som kammarrätten gjort.

Kammarrätten i Stockholm i dom den 11 september 1998 (mål nr 844-1997), se rättsfallsprotokoll nr 38/98, och Kammarrätten i Sundsvall i dom den 3 mars 2000 (mål nr 1547-1998), se rättsfallsprotokoll nr 13/00, har kommit fram till samma slutsats som Kammarrätten i Jönköping gjort i detta mål. Således har de tre kammarrätterna i dessa mål funnit att prövningen endast ska avse ”steg 1”. Med andra ord innebär detta, att om borgensförbindelse inte ingåtts i och för näringsverksamheten är förlusten till följd av infriande av borgen en inte avdragsgill förlust. Man behöver med detta synsätt inte gå vidare och pröva avyttringen av regressfordran.

Se även RSV:s skrivelse av den 10 februari 2000 om Några frågor rörande skattemässig behandling av vissa slag av fordringar m.m. (dnr 1148/00-110), avsnitt 2.2.