Hemställan om skattefrihet för tandvård utomlands för barn till utomlands stationerad personal vid statliga myndigheter

Skatteverket föreslår ett tillägg till bestämmelserna om ersättningar till statligt anställda stationerade utomlands som innebär att avgifter för medföljande barns tandvård utomlands inte ska tas upp till beskattning

Bestämmelserna om vilka ersättningar och förmåner till utomlands stationerad personal vid statliga myndigheter som inte ska tas upp finns i 11 kap. 21 § inkomstskattelagen (1999:1229, IL). Skatteverket föreslår en ny punkt 7 i första stycket med innebörd att avgifter för barns tandvård till och med det år barnet fyller 19 år inte ska tas upp.

Bestämmelserna i 11 kap. 21 § IL infördes 2007 (SFS 2007:1419). Förarbetena finns i prop. 2005/06:19 och bygger på ett betänkande från Utlandsvillkorsutredningen (SOU 2004:24). Den grundläggande utgångspunkten är att skattefrihet i princip endast ska gälla för ersättningar och förmåner som lämnas för att täcka de ökade privata kostnader som uppkommer på grund av utlandsstationeringen. En sådan privat kostnad som kan uppgå till betydande belopp är kostnaden för medföljande barns tandvård utomlands. I synnerhet när ett barn är i behov av tandreglering kan det bli mycket höga kostnader.

Enligt 7 § 1 tandvårdslagen (1985:125) ska Folktandvården svara för regelbunden och fullständig tandvård för barn och ungdomar till och med det år de fyller 19 år och av 15 a § framgår att den är avgiftsfri för patienten. Det innebär att utomlands stationerad personal vid statliga myndigheter som har utgifter för medföljande barns tandvård åsamkas en ökad privat kostnad jämfört med motsvarande situation för den som bor och arbetar i Sverige.

Förmån av tandvård utomlands var fram till 2004 generellt skattefri enligt 11 kap. 18 § IL. Enligt lagrummet i dess lydelse före 2004 skulle förmån av hälso- och sjukvård eller tandvård som inte är offentligt finansierad inte tas upp. Detsamma gällde för hälso- och sjukvård eller tandvård utomlands. Bestämmelsen ändrades i lag 2003:1419 genom att orden ”eller tandvård” togs bort. Ett viktigt skäl till lagändringen var förändringen av tandvårdsförsäkringen som innebar att den enskilde fritt kunde välja mellan offentligt respektive icke offentligt finansierad tandvård hos samma vårdgivare. Den som då valde den icke offentligt finansierade vården kunde byta ut en del av sin lön mot en skattefri tandvårdsförmån (prop. 2003/04:21 s. 14). Genom att skillnaderna mellan offentlig och icke offentlig tandvård i skattehänseende försvann ansåg regeringen att motivet för en fortsatt skattefrihet för tandvård utomlands hade förlorat sin betydelse.

Den uppfattning som regeringen gav uttryck för i samband med att skattefriheten för förmån av tandvård utomlands avskaffades torde enligt Skatteverkets mening främst gälla tandvård för vuxna. Det finns skäl till annat synsätt när det gäller barntandvård. Det är inte ovanligt att barn måste genomgå tandreglering för att förhindra framtida problem. Sådan behandling är ofta långt utdragen i tiden och kräver återkommande besök hos specialist. Det är i praktiken inte möjligt att genomföra sådana åtgärder när den utstationerade anställde vistas i Sverige under kortare besök. Den anställde blir därför i många fall hänvisad till nödvändig tandvård för det medföljande barnet på den plats där personen har sitt arbete.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad generaldirektör. Vid den slutliga handläggningen har dessutom närvarit rättschefen Vilhelm Andersson, skattedirektören Urban Strömberg, sektionschefen Svante Strid och rättsliga experten Mikael Sindahl, föredragande.