SKVs ställningstaganden 10/05

2005-06-17 Väsentlig ekonomisk betydelse enligt 2 kap. 4 § p. 2 taxeringslagen

Förfarande och process

Datum: 2005-06-17

Dnr 130 358422-05/111

1 Sammanfattning

Ett ärende ska enligt 2 kap. 4 § p. 2 taxeringslagen (1990:324), TL, avgöras i skattenämnd om ärendet avser en skälighets- eller bedömningsfråga av väsentlig ekonomisk betydelse för den skattskyldige. Är frågan inte av väsentlig ekonomisk betydelse för den skattskyldige kan ärendet avgöras av tjänsteman. Väsentlighetskravet bör enligt Skatteverkets mening generellt knytas till skatteeffekten av det tilltänkta beslutet. Med den utgångspunkten får enligt Skatteverkets bedömning tjänsteman avgöra ärende om det skattebelopp som ska tas ut med anledning av beslut i en fråga som rör fysiska personer och dödsbon inte uppenbart överstiger 20 procent av prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Detsamma bör gälla för andra juridiska personer än dödsbon i fall omsättningen uppgår till högst 250 prisbasbelopp. Om omsättningen för sådana personer överstiger 250 prisbasbelopp men är högst 10 000 prisbasbelopp gäller i stället för 20 procent av prisbasbeloppet ett prisbasbelopp och överstiger omsättningen 10 000 prisbasbelopp gäller två prisbasbelopp. Övriga ärenden av skälighets- eller bedömningskaraktär ska avgöras i skattenämnd.

Med skattebelopp avses den faktiska skatten utom i underskottsfall. I dessa fall jämställs med faktisk skatt en fjärdedel av minskningen av underskottet.

Om avvikelsen gäller flera skälighets- eller bedömningsfrågor som inte var för sig men sammantaget avser ett väsentligt belopp bör dock beslut fattas i skattenämnd oavsett om frågorna gäller samma eller skilda skatteslag.

Beslut om skattetillägg ska oavsett beloppets storlek alltid fattas i skattenämnd.

Vid bedömningen av om beloppsgränsen uppnåtts ska det prisbasbelopp tillämpas som gäller för det år då beslutet ska fattas.

Denna styrsignal tillämpas på beslut som fattas efter den 1 juli 2005.

2 Bakgrund och frågeställning

Enligt förarbetena till nu gällande taxeringslag (prop. 1989/90:74 s. 280) ska bedömningen av vad som enligt 2 kap. 4 § p. 2 TL är av väsentlig ekonomisk betydelse göras utifrån den skattskyldiges egna förhållanden. I nämnda prop. uttalas att för en normal löntagare måste frågan gälla en taxerad inkomst på minst 10 000 kr enligt dåvarande penningvärde för att vara av väsentlig ekonomisk betydelse medan det för större företag krävs ett mångdubbelt större belopp.

Från och med 1992 års taxering fastställs inte någon för samtliga inkomstslag gemensam taxerad inkomst, varför uttalandet i förarbetena i stället har tillämpats på taxerad förvärvsinkomst, inkomst av kapital och, vad gäller andra juridiska personer än dödsbon, inkomst av näringsverksamhet för sig. Beträffande andra skatter har bedömningen utgått ifrån den skatteffekt som avvikelsen leder till jämfört med den skatteeffekt som en höjning av taxerad förvärvsinkomst, inkomst av kapital eller inkomst av näringsverksamhet med 10 000 kr skulle ha haft.

Ovan nämnda uttalande i prop. 1989/90:74 om vad som bör avses med väsentlig ekonomisk betydelse gjordes för mer än 15 år sedan. I praktiken har beloppsgränserna sedan dess förskjutits uppåt, men några enhetliga beloppsgränser har inte tillämpats utan bedömningen har gjorts från fall till fall. Med hänsyn till beloppsgränsernas koppling till penningvärdet och till att dessa ska kunna tillämpas på i princip alla typer av taxeringsbeslut behövs en ordning som innebär att beloppsgränserna justeras automatiskt årligen i takt med penningvärdets förändring. Fördelen med en sådan ordning är att det i det enskilda fallet inte kommer att råda någon tvekan om vilken beloppsgräns som ska gälla.

3 Gällande rätt m.m.

Av 2 kap. 4 § p. 2 TL följer att taxeringsärende avgörs i skattenämnd om ärendet avser en skälighets- eller bedömningsfråga av väsentligt ekonomisk betydelse för den skattskyldige.

I lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar regleras i 18 § när länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam. Av fjärde stycket p. 6 framgår att mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen kan prövas av en domare ensam om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Av 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring framgår att ett prisbasbelopp ska fastställas för varje år av regeringen.

4 Skatteverkets bedömning

Beslut i taxeringsfrågor fattas normalt av en tjänsteman. I vissa fall är dock beslutsbehörigheten förbehållen skattenämnden. Så är bl.a. fallet om ett beslut om avvikelse från en skattskyldigs självdeklaration avser en skälighets- eller bedömningsfråga om frågan är av väsentlig ekonomisk betydelse för den skattskyldige. Bedömningen av om ett ärende ska avgöras i nämnd eller av tjänsteman måste göras i varje enskilt fall och det är den handläggande tjänstemannen som har att göra denna bedömning. Vad som avses med skälighets- och bedömningsfråga framgår av Handledning för taxeringsförfarandet s. 71f. Vad som avses med väsentlig ekonomisk betydelse saknas det dock tydliga riktlinjer om.

I länsrätt gäller att rätten för att vara domför ska bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. I vissa fall är rätten dock domför med en lagfaren domare ensam. Detta gäller t.ex. i inkomstbeskattningsmål som rör mindre belopp. Från början gällde detta i mål som avsåg ändring av taxerad inkomst med högst 500 kr. Beloppsgränsen, som därefter höjdes successivt för att 1987 uppgå till 5 000 kr, knöts från och med 1997, efter mönster från tvistemålsprocessen, till basbeloppet. Således gäller sedan 1997 att ett taxeringsmål kan avgöras av en ensamdomare om värdet av det som yrkas i målet uppenbart inte överstiger ett halvt prisbasbelopp.

En motsvarande princip som gäller för enmansmål i länsrätt skulle kunna gälla även vid bedömningen av om en skälighets- eller bedömningsfråga ska avgöras i skattenämnd. Beloppsgränserna i sådana frågor skulle således kunna knytas till prisbasbeloppet. En fördel med en sådan ordning är att beloppsgränserna då med automatik justeras varje år. En annan fördel är att det inte kommer att krävas några styrsignaler eller liknande på området under överskådlig tid. Med hänsyn till nämnda fördelar anser Skattverket att beloppsgränserna för när skälighets- och bedömningsfrågor ska avgöras i skattenämnd bör knytas till prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

När det gäller på vilket sätt aktuella beloppsgränser bör knytas till basbeloppet gör verket följande bedömning. Begreppet ”väsentlig ekonomisk betydelse” har, enligt Skatteverkets uppfattning, mindre med taxeringshöjning att göra utan mer med den skatteeffekt som en sådan höjning medför. Sett utifrån den skattskyldiges synvinkel torde enbart skatteeffekten vara av intresse. Det får därför anses principiellt mer korrekt att knyta aktuella beloppsgränser till den skatteeffekt som ett beslut för med sig än till själva taxeringshöjningen. Vidare är en sådan ordning mest praktisk eftersom den enbart kräver fastställande av en enda beloppsgräns. Dessutom medför en sådan ordning att det inte kommer att råda någon tvekan om vilken beloppsgräns som ska gälla i det enskilda fallet, oavsett vilken typ av taxeringsbeslut det är fråga om.

En ordning där beloppsgränserna knyter an till skatteeffekten kan dock i vissa fall innebära att den enskilde tjänstemannen, för att kunna bedöma om ett ärende i ett gränsfall ska avgöras i nämnd, måste göra en datorstödd beräkning av den skatt som föranleds av det tilltänkta beslutet. För att i görligaste mån tjänstemannen inte ska behöva göra exakta beräkningar av skattens storlek bör, på samma sätt som vid s.k. enmansmål i länsrätt, någon exakt gräns inte gälla. I stället bör gälla att ett skattebelopp inte anses vara av väsentlig ekonomisk betydelse om det inte uppenbart överstiger en viss del av prisbasbeloppet. Således bör ett ärende i en skälighets- eller bedömningsfråga kunna avgöras på tjänstemannanivå om det skattebelopp som kommer att tas ut med anledning av beslutet inte uppenbart överstiger en viss del av prisbasbeloppet.

När det gäller storleken av beloppsgränsen kan ledning hämtas i de ovan nämnda uttalandena i prop. 1989/90:74 s. 280. Skatten på en höjning av taxeringen med 10 000 kr för en löntagare med en normal lön i 1989 års penningvärde motsvarar ca 20 procent av då gällande prisbasbelopp. Med hänsyn härtill anser Skatteverket att beloppsgränsen för fysiska personer bör motsvara 20 procent av prisbasbeloppet. Även för dödsbon och andra juridiska personer med relativt låg omsättning (t.o.m. 250 prisbasbelopp) bör samma beloppsgräns gälla. För andra juridiska personer än dödsbon vars omsättning överstiger 250 prisbasbelopp men är högst 10 000 prisbasbelopp bör beloppsgränsen vara ett prisbasbelopp och om omsättningen överstiger 10 000 prisbasbelopp bör beloppsgränsen vara två prisbasbelopp.

Med skattebelopp avses den faktiska skatten utom i underskottsfall. I dessa fall jämställs med faktisk skatt en fjärdedel av minskningen av underskottet.

Utgångspunkten vid bedömningen av om ett ärende ska avgöras i skattenämnd eller av tjänsteman är att varje sakfråga utgör ett ärende. Med sakfråga avses även förseningsavgift. Om avvikelsen gäller flera skälighets- eller bedömningsfrågor som inte var för sig men sammantaget avser ett väsentligt belopp bör dock beslut fattas i skattenämnd. Detta gäller oavsett om frågorna gäller samma eller skilda skatteslag. Anledningen till att i sådana här fall frågorna ska avgöras i skattenämnd är att sådana särskilda skäl som avses i 2 kap. 4 § p. 3 TL får anses föreligga.

Med hänsyn till att skattetillägg enligt Europakonventionen utgör ett straff och till att ärenden om skattetillägg nästa undantagslöst innehåller moment av bedömningskaraktär anser Skatteverket att ett beslut om skattetillägg, oavsett beloppets storlek, av rättssäkerhetsskäl alltid ska fattas av skattenämnd.

Vid bedömningen av om beloppsgränsen uppnåtts ska det prisbasbelopp tillämpas som gäller för det år då beslutet ska fattas.

Denna styrsignal tillämpas på beslut som fattas efter den 1 juli 2005.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2017 2018 2019
Prisbasbelopp 44 800 45 500 46 500
Förhöjt pbb. 45 700 46 500 47 400
Inkomstbasbelopp 61 500 62 500 64 400
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2017 2018 2019
Räntesats -0,5 -0,5 -0,5
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2016 2017 2018
31 maj 0,57 0,34 0,49
30 nov 0,27 0,49 0,51

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 9,50
Förmånsbil, bensin 6,50 6,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1939 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 6,15% 16,36% 31,42%
Egenavgifter 6,15% 16,36% 28,97%