SKVs ställningstaganden

2010-12-21 Avdragsrätt för mervärdesskatt på investeringsvaror som används både i verksamheten och för privat bruk

Område: Mervärdesskatt

Datum: 2010-12-21

Dnr/målnr/löpnr: 131 818436-10/111

Ställningstagandet ersätter ett ställningstagande från 2009-12-04, dnr 131 863842-09/111.

1 Sammanfattning

Avdrag för ingående skatt kan inte medges vid förvärv för privat bruk eller för andra rörelsefrämmande ändamål.

En skattskyldig som ska använda en investeringsvara i såväl den verksamhet som medför skattskyldighet som för privat bruk eller för annat rörelsefrämmande ändamål kan dock välja att vid förvärvstidpunkten i sin helhet hänföra en investeringsvara till den verksamhet som medför skattskyldighet. Användning av varan som sker för privat bruk eller för annat rörelsefrämmande ändamål ska då uttagsbeskattas och fullt avdrag kan därför göras för den ingående skatten på förvärvet.

Den skattskyldige kan vid sådan användning som avses ovan istället delvis hänföra investeringsvaran till den ekonomiska verksamheten. Som en följd av detta kan den skattskyldige enbart delvis få avdrag för den ingående skatten på förvärvet av investeringsvaran. Den privata användningen behöver då inte uttagsbeskattas och vid försäljning av investeringsvaran behöver utgående skatt enbart redovisas till den del varan hänförts till verksamheten. Möjlighet finns också att i sin helhet anse att varan är för privat bruk, vilket medför att avdrag för den ingående skatten inte kan medges. Vid försäljning av investeringsvaran behöver någon utgående skatt då inte tas ut.

Med investeringsvaror ska i detta avseende förstås varor som normalt används över längre tid och som bokföringsmässigt i normalfallet utgör anläggningstillgångar på vilka avskrivningar görs.

Den ovan nämnda möjligheten till fullt avdrag och senare uttagsbeskattning gäller inte för ingående skatt som avser förvärv av

  1. förbrukningsvaror såsom drivmedel, foder, papper m.m.,
  2. tjänster,
  3. fastigheter, inklusive tjänster som avser ny-­, till- eller ombyggnad samt reparation,
  4. investeringsvaror som används både för en verksamhet som medför skattskyldighet och en icke ekonomisk verksamhet, t.ex. en helt bidragsfinansierad verksamhet, och
  5. investeringsvaror som ska användas i en s.k. blandad verksamhet, dvs. en verksamhet där det förekommer både skattepliktiga och från skatteplikt undantagna omsättningar mot ersättning.

I dessa fall kan avdrag för ingående skatt på förvärvet endast medges för den del av skatten som är hänförlig till den verksamhet som medför skattskyldighet. Någon möjlighet att få en avdragsrätt som grundar sig på en senare uttagsbeskattning finns då inte. Vid en ändrad användning av en investeringsvara kan dock reglerna om jämkning av ingående skatt bli aktuella.

Möjligheten till fullt avdrag och senare uttagsbeskattning gäller inte heller om avdragsförbuden i mervärdesskattelagen (1994:200), ML, är tillämpliga. I sådana fall kan avdrag aldrig medges. Det finns därmed inte någon möjlighet att få en avdragsrätt som grundar sig på en senare uttagsbeskattning.

Detta ställningstagande gäller från och med den 1 januari 2011 och ersätter Skatteverkets ställningstagande 2009-12-04, dnr 131 863842-09/111 som upphör att gälla. Det nya ställningstagandet har tagits fram till följd av ändrad lagstiftning som innebär att ingående skatt som är hänförlig till fastighet endast får dras av i proportion till den omfattning en skattskyldig använder fastigheten i sin verksamhet.

2 Bakgrund och frågeställning

I ställningstagandet behandlas avdragsrätt för ingående skatt på förvärv som ska användas både i verksamhet som medför skattskyldighet och för privat bruk eller för annat ändamål som inte avser rörelsen. Ska avdragsrätten begränsas eller ska avdrag för den ingående skatten medges fullt ut med följd att det nyttjande som inte avser den beskattningsbara verksamheten ska medföra uttagsbeskattning? Blir det någon skillnad om förvärvet avser en vara eller tjänst?

Det som behandlas nedan är situationer när förvärv delvis ska användas i den ekonomiska verksamheten och delvis för privat bruk eller för annat ändamål som inte avser rörelsen. Detta skiljer sig från vad som gäller vid s.k. blandad verksamhet, dvs. när både skattepliktiga och undantagna omsättningar görs i en ekonomisk verksamhet.

Den situation då varor används både i en ekonomisk verksamhet och i en icke-ekonomisk verksamhet skiljer sig också från situationen då investeringsvaror används både i verksamheten och privat, se EU-domstolens avgörande i det ovan nämnda målet C-515/07, VNLTO.

Detta ställningstagande är en omarbetning av Skatteverkets ställningstagande 2009-12-04, dnr 131 863842-09/111, som upphör att gälla. Omarbetningen är föranledd av nya bestämmelser om avdragsrätt för ingående skatt som avser fastighet (8 kap.4 a– 4 c § ML). Bestämmelserna träder ikraft den 1 januari 2011.

3 Gällande rätt m.m.

3.1 Mervärdesskattelagens bestämmelser

Det som föreskrivs i fråga om verksamhet i ML avser även del av verksamhet (1 kap. 7 § ML)

Vad som vid tillämpningen av mervärdesskattelagen ska anses som fastighet regleras i 1 kap. 11 § ML

Rätt till avdrag finns för ingående skatt som hänför sig till förvärv eller import i verksamhet som medför skattskyldighet (8 kap. 3 § ML).

I 8 kap.4 a– 4 c §§ ML finns särskilda bestämmelser om avdragsrätt för ingående skatt som hänför sig till fastigheter som används både i verksamheten och för privat bruk eller annars annat ändamål än den egna verksamheten. Sådan ingående skatt får endast dras av i proportion till den omfattning en skattskyldig använder fastigheten i sin verksamhet. Det gäller även sådan skatt som hänför sig till ny-­, till-­, eller ombyggnad eller reparation av fastighet (8 kap.4 a§ ML). Bestämmelsen gäller dock inte en stadigvarande bostad som omfattas av avdragsförbudet som följer av 8 kap. 9 och 10 §§, eller ingående skatt som är avdragsgill enligt 8 kap. 10 § ML.

Kan den ingående skatten enligt 8 kap.4 a§ ML inte fastställas får avdragsbeloppet i stället bestämmas genom uppdelning efter skälig grund (8 kap. 4 b § ML).

Om användningen ändras av en sådan fastighet som avses i 8 kap.4 a§ ML, ska den ingående skatten jämkas i enlighet med bestämmelserna i8 akap. ML. Bestämmelserna om uttagsbeskattning i 2 kap. 5 § ML är inte tillämpliga vid ändrad användning av en sådan fastighet (8 kap. 4 c § ML).

De nya bestämmelserna i 8 kap.4 a- 4 c §§ ML träder ikraft den 1 januari 2011. Äldre bestämmelser gäller om avdragsrätt för den ingående skatten på förvärvet inträtt före ikraftträdandet.

I de fall den ingående skatten endast delvis avser förvärv eller import som medför avdragsrätt eller som görs gemensamt för flera verksamheter, av vilka någon inte medför skattskyldighet, eller görs för en verksamhet som endast delvis medför skattskyldighet får avdrag göras endast för skatten på den del av förvärvet eller importen som medför avdragsrätt respektive hänför sig till verksamhet som medför skattskyldighet. Om denna del inte kan fastställas, får avdragsbeloppet istället bestämmas genom uppdelning efter skälig grund (8 kap. 13 § ML).

I 10 kap. ML finns bestämmelser om rätt till återbetalning av ingående skatt. Rätten till återbetalning enligt 10 kap. 9 § och 11-12 §§ ML omfattar endast sådan skatt som skulle ha varit avdragsgill om verksamheten hade medfört skattskyldighet (10 kap. 13 § ML).

Med omsättning av vara förstås även att en vara tas i anspråk genom uttag. Med uttag avses att den som är skattskyldig tar ut en vara för sitt eget eller personalens privata bruk, eller för överlåtelse av varan utan ersättning, eller annars för annat ändamål än den egna verksamheten. Överföring av en vara till en verksamhet som inte medför skattskyldighet eller rätt till återbetalning utgör också uttag. Överlåtelse av varor utan ersättning anses dock inte som uttag, om varorna är gåvor av mindre värde eller varuprover och ges för den skattskyldiges egen verksamhet (2 kap. 1 och 2 §§ ML). Detta gäller om avdragsrätt eller återbetalningsrätt förelegat vid förvärvet av varan (2 kap. 3 § ML).

Omsättning av tjänst genom uttag föreligger när den skattskyldige utför eller på annat sätt tillhandahåller en tjänst för sitt eget eller personalens privata bruk eller annars för annat ändamål än den egna verksamheten, om tjänsten tillhandahålls utan ersättning (2 kap. 5 § första stycket 1 ML).

Omsättning av tjänst genom uttag föreligger också när den skattskyldige använder eller låter personalen använda en tillgång som hör till verksamheten för privat bruk eller annars för annat ändamål än den egna verksamheten. Det gäller om omsättningen eller importen av varan undantagits från skatteplikt enligt 3 kap. 21 § ML eller om den skattskyldige haft rätt till avdrag eller återbetalning för den ingående skatten enligt 10 kap. 9, 11, 11 c-13 ML av den ingående skatten vid förvärvet, tillverkningen, eller i fråga om förhyrning, av hela den ingående skatten som hänför sig till hyran (2 kap. 5 § första stycket 2 ML). Detta gäller dock endast om värdet av användandet av varan är mer än ringa (se 2 kap. 5 § andra stycket ML).

Bestämmelser om jämkning av avdrag för ingående skatt finns i8 akap. ML.

3.2 Mervärdesskattedirektivet

Av artikel 168 i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, mervärdesskattedirektivet, framgår att i den mån varor och tjänster används för den skattskyldige personens beskattade transaktioner, ska denne ha rätt att göra avdrag för mervärdesskatt avseende varor eller tjänster som tillhandahållits, eller kommer att tillhandahållas, till honom av en annan beskattningsbar person.

När fast egendom som ingår i en beskattningsbar persons rörelsetillgångar och av den beskattningsbara personen används för rörelsens verksamhet och för eget bruk eller för personalens bruk eller, mer allmänt, för rörelsefrämmande ändamål, ska mervärdesskatten på utgifter i samband med denna egendom vara avdragsgill i enlighet med principerna i artiklarna 167, 168, 169 och 173 endast i proportion till den beskattningsbara personens användning för rörelsens verksamhet. Ändringar av den proportion i vilken den fasta egendomen används ska beaktas genom jämkningsbestämmelserna och inte genom uttagsbeskattning enligt artikel 26 (artikel168 a .1).

Bestämmelsen i artikel168 a .1 i mervärdesskattedirektivet ska ha införts i medlemsstaternas lagstiftning senast den 1 januari 2011.

Mervärdesskatt ska under inga förhållanden vara avdragsgill på utgifter som inte strikt är rörelseutgifter, t.ex. sådana som hänför sig till lyxartiklar, nöjen eller underhållning (artikel 176 första stycket).

Till dess andra regler införs får medlemsstat som anslutit sig till gemenskapen efter 1979 behålla alla de undantag som fanns i deras nationella lagstiftning vid tidpunkten för deras anslutning. För andra medlemsstater gäller istället den 1 januari 1979 (artikel 176 andra stycket).

I artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet anges att följande ska behandlas som tillhandahållande av tjänster mot ersättning:

  1. Användning av varor som ingår i en rörelses tillgångar för den beskattningsbara personens eget eller för personalens privata bruk, eller mer generellt sådan användning för andra ändamål än den egna rörelsen, om avdragsrätt förelegat helt eller delvis för mervärdesskatten på dessa varor.
  2. Tillhandahållande av tjänster utan ersättning som utförs av den beskattningsbara personen för hans eget eller personalens privata bruk eller, mer generellt, annat rörelsefrämmande ändamål.

Av artikel 411.2 i mervärdesskattedirektivet framgår att hänvisningar till bl.a. rådets sjätte direktiv (77/388/EEG) ska anses som hänvisningar till mervärdesskattedirektivet och att de ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga XII till mervärdesskattedirektivet. Samtliga hänvisningar till sjätte direktivet i EU-domstolens praxis kommer därför i detta ställningstagande att anges med motsvarande bestämmelse i mervärdesskattedirektivet.

3.3 EU-domstolens praxis

Enligt EU-rättslig praxis gäller att om en investeringsvara används såväl i verksamheten som privat, kan den skattskyldige i mervärdesskattehänseende välja mellan att behandla denna vara

  1. i sin helhet som en tillgång i rörelsen,
  2. i sin helhet som en privat tillgång, vilket innebär att den helt utesluts från mervärdesskattesystemet, eller
  3. låta den ingå i rörelsen till den del den faktiskt används i densamma (se bl.a. C-291/92 Armbrecht punkt 20, C-415/98 Bakcsi punkterna 24-34, C-269/00 Seeling punkterna 40-41, C-434/04 Tijmens punkt 23).

Om den skattskyldige väljer att behandla investeringsvaror, som används både i rörelsen och privat, som tillgångar i rörelsen är den ingående skatten på förvärvet av tillgångarna i princip helt och omedelbart avdragsgill (se bl.a. Lennartz punkt 26, Bakcsi punkt 25, Seeling punkt 41 och C-460/07 Puffer punkt 40).

Det framgår av artiklarna26.1 aoch 75 i mervärdesskattedirektivet att om den ingående skatten på en vara som hänförts till rörelsen kan dras av helt eller delvis ska användningen av varan för den skattskyldiges eller hans anställdas privata behov eller för rörelsefrämmande ändamål jämställas med tillhandahållande av tjänst mot vederlag. Uttagsbeskattning ska då ske och underlaget utgör hela kostnaden för att tillhandahålla tjänsten (se bl.a. Lennartz punkt 26, Bakcsi punkt 30, Seeling punkt 42, Puffer punkt 41).

Om en skattskyldig väljer att vid förvärvet hänföra hela investeringsvaran till sina privata tillgångar, eller att endast delvis hänföra den till sin rörelse, kan inte någon avdragsrätt uppkomma avseende den del som hänförts till de privata tillgångarna. I sådana fall uppkommer inte avdragsrätt eller rätt till jämkning för den del av tillgången som hänförts till de privata tillgångarna även om den senare används i rörelsen (Puffer punkterna 43-44, Lennartz punkterna 8-12). Möjligheterna till jämkning är begränsade till den del av varan som har hänförts till rörelsen (Armbrecht, punkterna 30-33).

I EU-domstolens avgörande i mål C-25/03, HE, som avser en skattskyldig i Tyskland, behandlas avdragsrätten vid förvärv avseende byggnad för delvis privat användning. Rätten till avdrag kunde inte begränsas enbart med stöd av att utgifterna som avsåg den privata delen inte strikt var rörelseutgifter på det sätt som anges i artikel 176 första stycket. I de tyska bestämmelser som var tillämpliga vid tidpunkten då sjätte direktivet infördes angavs inte att den aktuella typen av utgifter skulle undantas från rätten till avdrag. Tyskland hade inte heller bemyndigats att genomföra särskilda åtgärder som avviker från bestämmelserna i direktivet på det sätt som avses i artikel 395 (punkt 51).

Av dom i mål C-515/07, VNLTO, framgår att bestämmelserna om uttagsbeskattning vid användning av tillgång (artikel26.1 a ) och avdragsrätt (artikel 168) inte blir tillämpliga på användning av varor och tjänster som en rörelse har anskaffat för annan verksamhet än den som den skattskyldige beskattas för. Mervärdesskatten på sådana varor och tjänster är nämligen inte avdragsgill när den hänför sig till sådan verksamhet.

3.4 Regeringsrättens praxis

Av RÅ 1999 not. 282 framgår att begreppen verksamhet och del av verksamhet inte har definierats i ML. Begreppen har enligt Regeringsrättens uppfattning inte en innebörd som är så entydig att de bestämmelser där begreppen förekommer kan grunda en avdragsrätt som inte har stöd i direktivet. Det finns i själva verket ett stort utrymme att tolka MLs bestämmelser om avdragsrätt så att det i direktivet åsyftade resultatet uppnås. Slutsatsen är att det ytterst är direktivet som avgör om avdragsrätt föreligger eller inte.

I RÅ 2004 ref. 112 anges att bevisbördan för att avdragsrätt föreligger åvilar den skattskyldige (mål 268/83, Rompelman, punkt 24). Eftersom avdragsrätten inträder samtidigt som skattskyldigheten för avdragsbeloppet är det endast den egenskap i vilken en person uppträder vid detta tillfälle som avgör om avdragsrätt föreligger (domen i mål C-97/90, Lennartz, punkt 8). Om en skattskyldig person i ett enskilt fall har förvärvat varor för att använda dessa i sin ekonomiska verksamhet är en bevisfråga som ska bedömas med hänsyn till alla omständigheter i fallet, däribland vilket slags varor som berörs (domen i Lennartz-målet, punkt 21, och domen i mål C-415/98, Bakcsi, punkt 29). Om en vara med hänsyn till sin karaktär lämpar sig för såväl privat användning som användning i en ekonomisk verksamhet, måste alla omständigheter undersökas för att avgöra om varan faktiskt används med avsikt att erhålla inkomster (C-230/94, Renate Enkler, punkt 27).

Av RÅ 2003 ref. 100 (I) framgår att avdragsförbudet för stadigvarande bostad i 8 kap. 9 § ML är förenligt med EU-rätten. Avdragsförbudet har stöd i artikel 176 andra stycket i mervärdesskattedirektivet.

4 Skatteverkets bedömning

4.1 Allmänt

Av RÅ 1999 not. 282 framgår att Regeringsrätten ansett att det finns ett stort utrymme att tolka bestämmelserna i 8 kap. 3 § samt 8 kap. 13 § ML i enlighet med EU-rätten. Avdragsrättens omfattning avgörs därför ytterst av mervärdesskattedirektivets bestämmelser.

Av den grundläggande bestämmelsen om avdragsrättens omfattning i artikel 168 i mervärdesskattedirektivet framgår att i den mån varorna eller tjänsterna används för den skattskyldiga personens skattepliktiga transaktioner ska denne ha rätt till avdrag. En princip som kommer till uttryck i artikel 168 i mervärdesskattedirektivet är att det ska föreligga korrespondens mellan avdragsrätt och skattskyldighet. Föreligger inte skattskyldighet föreligger normalt inte heller avdragsrätt.

Den som gör ett förvärv som i sin helhet är för privat bruk eller mer generellt för andra ändamål än verksamheten kan inte vid förvärvstidpunkten anses agera i egenskap av skattskyldig person vilket är en förutsättning för avdragsrätt (jfr Lennartz punkterna 8-9). Rätt till avdrag finns därför inte för ingående skatt som avser sådana förvärv.

Bestämmelserna i ML är utformade så att det istället för avdragsrätt finns rätt till återbetalning av ingående skatt i vissa fall som framgår av 10 kap. 9, 11, 11 c-13 §§ ML. Det som sägs nedan om verksamhet som medför skattskyldighet och avdragsrätt avser även de fall då rätt till återbetalning föreligger enligt nämnda bestämmelser.

4.2 Valfriheten vid förvärv av investeringsvaror som ska användas både i verksamheten och för privat bruk

Med investeringsvaror ska i detta avseende förstås varor som normalt används över längre tid och som bokföringsmässigt i normalfallet utgör anläggningstillgångar på vilka avskrivningar görs.

Av EU-rättslig praxis framgår att den som avser att använda en investeringsvara endast delvis för privat bruk eller annat rörelsefrämmande ändamål vid förvärvstidpunkten kan välja att hänföra varan i sin helhet till verksamheten. Om verksamheten fullt ut medför skattskyldighet kan avdrag göras för hela den ingående skatten på förvärvet. Avdrag kan då medges för hela den ingående skatten på förvärvet av varan, trots att den till viss del används privat. Den användning som sker för den beskattningsbara personens eget eller för personalens privata bruk, eller mer generellt sådan användning för andra ändamål än den egna verksamheten ska sedan uttagsbeskattas i enlighet med bestämmelsen i 2 kap. 5 § första stycket 2 ML som motsvarar artikel26.1 ai mervärdesskattedirektivet.

Särskilda bestämmelser har dock införts för ingående skatt som är hänförlig till fastigheter. Vid förvärv som avser en fastighet ska den ingående skatten proportioneras och avdrag kan endast medges till den del fastigheten används i verksamheten (artikel168 a .1 i mervärdesskattedirektivet samt 8 kap.4 a§ ML). Någon möjlighet till fullt avdrag och uttagsbeskattning kan således inte bli aktuell för ingående skatt som avser fastighet (se avsnitt 4.3.3).

Vid förvärv av investeringsvaror, exempelvis maskiner, datorutrustning och andra fordon än motorcyklar och personbilar i MLs mening, får därför den ovan nämnda valfriheten att tillföra hela varan till rörelsen anses gälla. Det finns därför en möjlighet till fullt avdrag och en senare uttagsbeskattning av den privata användningen. Det gäller dock inte om den ingående skatten är hänförlig till en fastighet.

Att ett förvärv av en investeringsvara som ska användas för privat bruk också till viss del ska användas för den ekonomiska verksamheten är en bevisfråga som får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det är den skattskyldige som yrkar avdraget som har bevisbördan för att varan ska användas för den ekonomiska verksamheten.

Den skattskyldige kan i de fall valfrihet finns enligt ovan istället hänföra en viss del av investeringsvaran till den ekonomiska verksamheten och därmed enbart delvis göra avdrag vid förvärvet av tillgången. Fördelningen mellan den del som används i verksamheten och den del som används för privat bruk eller för annat rörelsefrämmande ändamål ska då ske på grundval av användningen under förvärvsåret (jfr Armbrecht punkt 21). Användningen för andra ändamål än rörelsen medför då inte uttagsbeskattning. Möjligheterna till jämkning är begränsade till den del av varan som hänförts till verksamheten. Om varan skulle användas i större omfattning i verksamheten saknas därför möjlighet att jämka ingående skatt på den del av varan som ursprungligen hänförts till privata ändamål (jfr Armbrecht punkterna 30-33, Puffer punkterna 43-44). Vid avyttring av investeringsvaran behöver utgående skatt redovisas enbart på den del av varan som hänförts till verksamheten.

Den skattskyldige har också möjlighet att helt hänföra varan till de privata tillgångarna. Eftersom varan i sådana fall ligger helt utanför verksamheten saknas rätt till avdrag för någon del av den ingående skatten på förvärvet (jfr Bakcsi punkterna 26-27). Någon möjlighet till att senare jämka den ingående skatten finns inte heller (jfr Puffer, punkterna 43-44). Vid avyttring av varan behöver inte utgående skatt redovisas.

Enligt domen i mål C-515/07, VNLTO, är den ovan nämnda valfriheten avseende investeringsvaror inte tillämplig om en investeringsvara förvärvas för att användas för både en ekonomisk verksamhet och en icke-ekonomisk verksamhet (se vidare avsnitt 4.3.5). Av VNLTO-domen (punkterna 32 och 39) samt av det senare avgörandet i mål C-460/07 Puffer (punkterna 39-43) får dock anses framgå att VNLTO-domen inte begränsat möjligheten till fullt avdrag och en senare uttagsbeskattning vid förvärv av investeringsvaror (andra än fastigheter) som används såväl i verksamheten som för privat bruk eller annat rörelsefrämmande ändamål.

4.3 Situationer då valfriheten inte är tillämplig

4.3.1 Förbrukningsvaror

Den ovan nämnda valfriheten avser investeringsvaror, dvs. varor som förbrukas över längre tid och som bokföringsmässigt normalt utgör anläggningstillgångar. Om investeringsvaran vid förvärvet till viss del anses ligga utanför verksamheten blir jämkningssystemet inte tillämpligt. Det finns därför ingen möjlighet att genom jämkning åstadkomma ett neutralt beskattningsresultat för varor vars användning kan variera över tiden. Möjligheten att få fullt avdrag för att sedan uttagsbeskatta den privata och rörelsefrämmande användningen syftar till att åstadkomma en liknande neutralitet vid beskattningen av varor som kan användas under en längre tidsperiod.

För förbrukningsvaror finns inte motsvarande skäl att ur neutralitetssynpunkt låta den skattskyldige få göra fullt avdrag och uttagsbeskatta en del av förbrukningen. Samtliga avgöranden från EU-domstolen där valfrihet har kommit ifråga har också gällt investeringsvaror för vilka uttagsbeskattning sedan blir aktuell i enlighet med artikel26.1 ai mervärdesskattedirektivet (se Lennartz, Armbrecht, Bakcsi, Seeling, HE m.fl.).

Skatteverket anser mot bakgrund av ovanstående att en uppdelning av den ingående skatten ska göras vid förvärv av förbrukningsvaror såsom drivmedel, foder, papper m.m. Denna fördelning ska göras med utgångspunkt i användningen av varan för den verksamhet som medför skattskyldighet respektive användningen för andra ändamål. Kan andelen inte fastställas får avdragsbeloppet istället bestämmas genom uppdelning efter skälig grund.

Om sådana varor som förvärvats för den verksamhet som medför skattskyldighet ändå senare används för privata ändamål eller mer generellt för andra ändamål än den egna verksamheten ska detta anses som ett uttag av vara i enlighet med 2 kap. 1 och 2 §§ ML.

4.3.2 Tjänster

Vid förvärv av tjänster föreligger normalt inte heller skäl att ur neutralitetssynpunkt låta den skattskyldige få göra fullt avdrag och uttagsbeskatta en del av förbrukningen. När tjänster förvärvas är det ofta klart redan vid tidpunkten för förvärvet i vilken omfattning förbrukningen avser verksamhet för vilken avdragsrätt föreligger. Några avgöranden från EU-domstolen som innebär att det skulle finnas en valfrihet vid förvärv av tjänster i allmänhet finns inte. Uttagsbeskattning för användande av vara på det sätt som avses i artikel26.1 ai mervärdesskattedirektivet kan inte heller komma ifråga och en avdragsrätt grundad på en sådan uttagsbeskattning blir därmed inte aktuell. Vid förvärv av tjänster som exempelvis telefonitjänster, resor, hyra etc., ska därför den ingående skatten på förvärvet proportioneras. Avdragsrätt föreligger för den del av den ingående skatten som avser förbrukning i verksamhet som medför skattskyldighet. Ett sådant synsätt ligger i linje med bestämmelsen i artikel 168 i mervärdesskattedirektivet enligt vilken avdrag endast ska medges i den mån en vara eller tjänst ska användas för den skattskyldiga personens skattepliktiga transaktioner. Kan den del av användningen som avser verksamhet som medför skattskyldighet inte fastställas får avdragsbeloppet bestämmas genom uppdelning efter skälig grund.

Tjänster som gäller värdehöjande åtgärder på fastighet kan anses vara jämförliga med förvärv av en investeringsvara. Av bestämmelserna i168 a .1 i mervärdesskattedirektivet samt 8 kap.4 a§ ML följer emellertid att avdrag enbart kan medges i proportion till användningen för den egna verksamheten. Någon möjlighet att göra fullt avdrag för att sedan uttagsbeskatta den privata användningen finns därför inte för ingående skatt som avser fastigheter. Någon uttagsbeskattning enligt 2 kap. 5 § första stycket 2 ML ska inte ske om användningen för verksamheten minskar (se 8 kap. 4 c § ML). Om användningen i verksamheten ändras i förhållande till den som gällde vid inköpet av en ny-­, till- eller ombyggnadsåtgärd kan istället jämkning enligt8 akap. ML bli aktuell vid såväl minskad som ökad användning i verksamheten.

Mot bakgrund av ovanstående bedömning om tjänster i allmänhet samt de särskilda bestämmelserna i 8 kap.4 a- 4 c §§ ML om fastigheter kan det enligt Skatteverkets uppfattning inte längre bli aktuellt med valfrihet vid inköp av tjänster. Avdrag för ingående skatt på förvärvet kan därför medges endast för den del av den ingående skatten som är hänförlig till den verksamhet som medför skattskyldighet.

4.3.3 Fastigheter

Om den ingående skatten på ett förvärv eller en import är hänförlig till en fastighet går det inte att genom den ovan nämnda valfriheten få möjlighet till fullt avdrag om fastigheten endast delvis används i verksamheten. Avdragsrätt för ingående skatt som hänför sig till fastigheter som används både i verksamheten och för privat bruk eller annars för annat ändamål än den egna verksamheten regleras i 8 kap.4 a§ ML. Sådan ingående skatt får endast dras av i proportion till den omfattning en skattskyldig använder fastigheten i sin verksamhet. Det gäller vid förvärv av både varor och tjänster som hänför sig till en fastighet. Det gäller även för tjänster som avser ny-­, till- eller ombyggnad och andra värdehöjande åtgärder på fastigheter. Den privata eller rörelsefrämmande användningen ska därför inte uttagsbeskattas. Den ingående skatten på en ny-­, till-­, eller ombyggnad kan dock bli föremål för jämkning om användningen i verksamheten ökar eller minskar (8 kap. 4 c § ML samt8 akap. ML)

För ingående skatt som avser stadigvarande bostad kan dock avdrag inte göras även om den aktuella fastigheten till viss del används i verksamheten (8 kap.4 a§ samt 8 kap. 9 § ML).

4.3.4 Avdragsförbud

Som framgår ovan i avsnitt 4.2 finns det en möjlighet att i vissa fall få fullt avdrag genom att tillföra en annan investeringsvara än fastighet helt till rörelsen med följd att uttagsbeskattning ska ske av den användning som sker för privat bruk eller mer generellt för andra ändamål än rörelsen. Denna möjlighet gäller emellertid inte när ett avdragsförbud i ML såsom avdragsförbudet för personbilar är tillämpligt. Uttryckligt stöd finns då i artikel 176 andra stycket i mervärdesskattedirektivet för att inte medge avdrag för den ingående skatten i samband med förvärvet. Detta oaktat att varan i sin helhet har tillförts rörelsen. Sverige får enligt bestämmelsen behålla de avdragsförbud som fanns vid anslutningen till gemenskapen. Avdragsförbuden i ML, som var tillämpliga den 1 januari 1995, medför att avdrag inte kan medges. Ett avdragsförbud som en medlemsstat har rätt att behålla enligt artikel 176 andra stycket gäller i princip även när en tillgång helt eller delvis ska användas för omsättningar som medför skattskyldighet (C-305/97, Royscot Leasing). Det förhållandet att en uttagssituation, dvs. en omsättning som medför skattskyldighet, hade kunnat uppkomma om avdragsförbudet inte tillämpats sätter därför inte avdragsförbudet ur spel. Avdragsförbudet gäller således även om tillgången i sin helhet tillförts rörelsen. I exempelvis mål C-25/03, HE, saknade den aktuella medlemsstaten ett nationellt avdragsförbud av det slag som har stöd i artikel 176 andra stycket (punkt 51). Om avdrag till följd av MLs avdragsförbud inte medges vid förvärvet av investeringsvaran ska användningen för privat bruk eller rörelsefrämmande ändamål inte uttagsbeskattas (2 kap. 5 § första stycket 2 samt 2 kap. 3 § ML).

4.3.5 Icke-ekonomisk verksamhet

Den ovan behandlade valfriheten är inte tillämplig när en investeringsvara förvärvas för att användas både i en ekonomisk verksamhet och en icke-ekonomisk verksamhet (se avsnitt 4.2). Ett exempel på en icke ekonomisk verksamhet kan vara en helt bidragsfinansierad verksamhet (jfr Regeringsrättens dom 2010-11-24, mål nr 1812-09). När varor eller tjänster förvärvas för att användas både för omsättning av varor eller tjänster som medför skattskyldighet och för en verksamhet som faller utanför tillämpningsområdet för mervärdesskatt har den skattskyldige enbart rätt till avdrag för den ingående skatten till den del varorna och tjänsterna ska användas för omsättningar som medför skattskyldighet (jfr C-515/07 VNLTO). I sådana situationer finns därför inte någon valfrihet till fullt avdrag och uttagsbeskattning. Avdrag för ingående skatt kan endast medges i den omfattning varan ska användas i den verksamhet som medför skattskyldighet. Om användningen av varan ändras kan reglerna om jämkning i8 akap. ML bli tillämpliga (se Skatteverkets ställningstagande 2010-09-22, dnr 131 599911-10/111).

4.3.6 Blandad verksamhet

Den valfrihet som behandlas i avsnitt 4.2 gäller inte heller vid förvärv som är gemensamma för verksamhet som medför skattskyldighet och verksamhet som består i från skatteplikt undantagna transaktioner, s.k. blandad verksamhet. En fördelning av den ingående skatten ska då göras vid förvärvet i enlighet med 8 kap. 13 § ML. Vid senare förändringar av användningens omfattning kan avdraget istället korrigeras genom jämkning enligt8 akap. ML.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%