Granskning av utländska investeringar i unionen

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit denna förordning

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 114 och 207.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

med beaktande av Regionkommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

1. Unionen välkomnar utländska investeringar eftersom de bidrar till tillväxt genom att stärka dess konkurrenskraft, skapa sysselsättning och skalfördelar och föra in kapital, teknik, innovation och sakkunskap.

2. I artikel 3.5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) anges att unionen i sina förbindelser med den övriga världen ska bekräfta och främja sina värderingar och intressen samt bidra till skydd av sina medborgare.

3. Unionen och medlemsstaterna har ett öppet investeringsklimat, vilket är stadfäst i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och ingår i unionens och dess medlemsstaters internationella åtaganden. I artikel 21.2 i EU-fördraget anges dock att unionens politik och åtgärder syftar till att skydda unionens värden, grundläggande intressen, säkerhet, oberoende och integritet. Dessa principer och mål ligger till grund för unionens gemensamma handelspolitik enligt artikel 207 i EUF-fördraget, inbegripet när det gäller utländska investeringar. Mot den bakgrunden är det, enligt de internationella åtagandena inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och i de handels- och investeringsavtal som ingåtts med tredjeländer, möjligt för unionen eller medlemsstaterna att med hänsyn till säkerhet eller allmän ordning införa restriktioner för utländska direktinvesteringar, med förbehåll för att vissa krav är uppfyllda.

4. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/452 har en ram inrättats för medlemsstaternas granskning av utländska direktinvesteringar i unionen. Mer specifikt fastställs i den förordningen en samarbetsstruktur genom vilken medlemsstaterna och kommissionen kan utbyta information om utländska direktinvesteringar och ta upp farhågor om risker för säkerhet eller allmän ordning. Inom ramen för den samarbetsstrukturen var den medlemsstat i vilken den utländska direktinvesteringen äger rum skyldig att i sitt granskningsbeslut i vederbörlig utsträckning beakta de synpunkter som lämnats av andra medlemsstater och det yttrande som kommissionen avgett.

5. Den ram som inrättats enligt förordning (EU) 2019/452 har uppfyllt sitt mål att tillhandahålla en formell struktur för utbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen av information om utländska direktinvesteringar och att öka medvetenheten om gränsöverskridande risker för säkerhet eller allmän ordning som följer av vissa utländska direktinvesteringar.

6. Det behövs dock ett nytt lagstiftningsinstrument för att stärka effektiviteten i och ändamålsenligheten med granskningen av utländska direktinvesteringar och för att säkerställa en högre grad av harmonisering i hela unionen. Sådana förbättringar är nödvändiga på grund av investeringsflödenas föränderliga karaktär. Integreringen av globala ekonomier, i kombination med krig och geopolitiska spänningar, har lett till att nya risker uppstått som unionen och medlemsstaterna måste hantera. Den 20 juni 2023 antog kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ett gemensamt meddelande med titeln Europeisk strategi för ekonomisk säkerhet, och den 3 december 2025 antog de ett gemensamt meddelande med titeln Stärka EU:s ekonomiska säkerhet. I dessa meddelanden identifieras granskningen av utländska direktinvesteringar som ett verktyg för att skydda unionen mot ekonomiska säkerhetsrisker. I meddelandena betonas behovet av att ta itu med risker kopplade till leveranskedjors resiliens, tillgången till kritisk infrastruktur, teknikläckage och användning av ekonomiska beroenden som vapen, eller ekonomiskt tvång.

7. Vissa utländska investeringar som inte omfattas av förordning (EU) 2019/452 skulle kunna skapa risker för säkerhet eller allmän ordning. Dessa risker rör särskilt vissa utländska investeringar som görs i medlemsstater som ännu inte har något gällande granskningssystem, utländska investeringar som görs i medlemsstater som visserligen har ett gällande granskningssystem men vars tillämpningsområde inte omfattar vissa känsliga utländska investeringar, och utländska investeringar som görs av utländska investerare via ett dotterföretag som är etablerat i unionen (investeringar inom unionen) och som potentiellt medför samma risker för säkerhet eller allmän ordning som utländska investeringar som görs direkt från tredjeländer.

8. När en betydande majoritet av medlemsstaterna, men inte alla, hade ett gällande lagstiftningsinstrument som föreskrev ett system för granskning av utländska direktinvesteringar, gjorde avsaknaden av ett granskningssystem i vissa medlemsstater det möjligt för problematiska utländska investerare som ville investera i känsliga tillgångar att investera i dessa medlemsstater och på så sätt få en inkörsport till den inre marknaden. Dessutom omfattar den nationella lagstiftningen i många medlemsstater även granskning av investeringar inom unionen. Bland medlemsstaterna finns det stora skillnader när det gäller omfattning, tröskelvärden och kriterier som används för att bedöma om en utländsk investering sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning. Det finns också skillnader i granskningsförfarandena. Denna förordning syftar till att minska skillnaderna när det gäller centrala delar av de granskningssystem som genomförs på nationell nivå. I vissa medlemsstater kan den utländska investeringen genomföras innan den har godkänts med avseende på inverkan på säkerhet eller allmän ordning. I andra medlemsstater får dock den utländska investeringen fullbordas först efter ett tillstånd enligt granskningssystemet. Sådana skillnader skapar ett problem när det gäller en väl fungerande inre marknad. De skapar till exempel ojämlika spelregler och ökar efterlevnadskostnaderna för investerare som vill lämna underrättelse om transaktioner i mer än en medlemsstat. Att minska skillnader är avgörande för att säkerställa förutsägbarhet för investerare i fråga om de tillämpliga nationella ordningarna och deras egenskaper, och därigenom för att minska berörda efterlevnadskostnader. Detta är desto mer relevant mot bakgrund av graden av integration på den inre marknaden, som kan leda till att en enda transaktion påverkar flera medlemsstater i unionen. Det är exempelvis möjligt att en transaktion som syftar till förvärv av ett företag som är etablerat enligt en medlemsstats lagstiftning också inverkar på säkerhet eller allmän ordning i en annan medlemsstat, på grund av leveranskedjors struktur eller andra ekonomiska faktorer som kopplar samman unionsobjektet med andra företag som är baserade i andra medlemsstater. För att ta itu med sådana problem som rör integrationen på den inre marknaden och för att säkerställa större konsekvens och förutsägbarhet är det lämpligt att de kriterier och faktorer som ska analyseras vid bedömningen av utländska investeringar fastställs genom unionsåtgärder. Denna förordning syftar således till att öka konvergensen mellan nationella regler som är tillämpliga på granskning av utländska investeringar, inbegripet investeringar inom unionen, och därigenom skapa lika spelregler, öka säkerheten för utländska investerare och förhindra uppkomsten av ytterligare hinder för den inre marknaden.

9. För att säkerställa en konsekvent strategi för granskning av utländska investeringar i hela unionen bör alla medlemsstater vara skyldiga att granska utländska investeringar med hänsyn till säkerhet eller allmän ordning. Dessutom bör de centrala delarna i de nationella granskningssystemen harmoniseras. Denna minimiharmonisering bör inbegripa en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att utländska investeringar som är inriktade på enheter som bedriver verksamhet inom en viss uppsättning känsliga områden granskas. Den skyldigheten bör säkerställa att vissa känsliga utländska investeringar granskas i alla medlemsstater. Dessutom bör denna förordning ytterligare harmonisera och förtydliga förfarandena inom ramen för samarbetsstrukturen och samspelet mellan granskningssystemen och samarbetsstrukturen. Det är särskilt lämpligt att säkerställa att alla granskningssystem inbegriper en inledande prövning som inte bör pågå längre än 45 kalenderdagar från den dag då granskningsmyndigheten anser att anmälan är fullständig. I denna förordning bör därför en definition av anmälan införas som omfattar både den ursprungliga inlämningen av den dokumentation som krävs och bedömningen av huruvida en begäran anses vara fullständig. Vid behov bör en fördjupad utredning genomföras. Vidare bör tidsfristerna för underrättelse genom samarbetsstrukturen harmoniseras, och stegen i förfarandet inom ramen för samarbetsstrukturen, särskilt när det gäller medlemsstaternas lämnande av synpunkter och kommissionens avgivande av yttranden, bättre anpassas till varandra. En sådan harmonisering och anpassning skulle göra det möjligt att hantera situationer där tidsfristerna för nationella förfaranden inte är anpassade till varandra, och som därför skulle kunna försena en transaktion. Det bör finnas en viss grad av harmonisering av de kriterier som medlemsstaterna och kommissionen bör beakta när de bedömer om en utländsk investering sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning. Denna gemensamma uppsättning kriterier bör omfatta kritiska entiteters säkerhet, integritet, resiliens och funktion, tillgången till kritisk teknik eller fortsatt försörjning av kritiska insatsvaror. Den gemensamma uppsättningen kriterier skulle säkerställa en mer enhetlig bedömning av den sannolika negativa inverkan av utländska investeringar på säkerhet eller allmän ordning, samtidigt som medlemsstaterna behåller möjligheten att beakta ytterligare kriterier som kan variera mellan medlemsstaterna.

10. Granskningen av utländska investeringar bör genomföras i enlighet med denna förordning. En sådan granskning bör ske med beaktande av all tillgänglig information och i enlighet med proportionalitetsprincipen. Den bör respektera målet att bevara ett öppet investeringsklimat och den inre marknaden. Vidare bör granskningen av utländska investeringar vara förenlig med unionsrätten, särskilt artiklarna 49 och 63 i EUF-fördraget. Alla begränsningar av etableringsfriheten eller den fria rörligheten för kapital som kan följa av granskningssystem eller granskningsbeslut, såsom införande av riskreducerande åtgärder eller förbud mot eller avveckling av en utländsk investering, bör motiveras av skäl som rör allmän ordning eller allmän säkerhet, inbegripet verkliga och tillräckligt allvarliga hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Sådana skäl som rör allmän ordning eller allmän säkerhet inbegriper risker för institutioners och samhällsviktiga offentliga tjänsters funktion, för tillhandahållandet av väsentliga produkter eller tjänster eller för befolkningens överlevnad, risker för en allvarlig störning i yttre förbindelser eller för den fredliga samexistensen mellan folken, eller risker för militära intressen.

11. För att den samarbetsstruktur som fastställs i denna förordning ska kunna fungera effektivt och ändamålsenligt är det nödvändigt att fastställa ett gemensamt minimitillämpningsområde för utländska investeringar som alla medlemsstater bör granska.

12. Det är nödvändigt att göra den medlemsstat i vilken en utländsk investering planeras att fullbordas eller i vilken den fullbordas (värdmedlemsstat) mer ansvarig inför kommissionen och de medlemsstater som uttryckt vederbörligen motiverade farhågor för säkerhet eller allmän ordning.

13. Den gemensamma ram som anges i denna förordning bör inte inverka på det faktum att skyddet av den nationella säkerheten är varje medlemsstats eget ansvar, såsom anges i artikel 4.2 i EU-fördraget. Den gemensamma ramen bör inte heller inverka på skyddet av medlemsstaternas väsentliga säkerhetsintressen i enlighet med artikel 346 i EUF-fördraget.

14. Denna förordning bör omfatta utländska investeringar som etablerar eller upprätthåller varaktiga och direkta förbindelser mellan utländska investerare, inbegripet statliga organ och unionsobjekt som bedriver ekonomisk verksamhet i en medlemsstat. Denna förordning bör vara tillämplig i fall där utländska investeringar görs direkt av en utländsk investerare eller utgör investeringar inom unionen. Den bör dock inte omfatta förvärv av företagsvärdepapper som enbart syftar till finansiella investeringar utan avsikt att påverka ledningen eller kontrollen av företaget (portföljinvesteringar).

15. Varaktiga och direkta kopplingar mellan den utländska investeraren och ett unionsobjekt skapas om den utländska investeraren förvärvar ett faktiskt deltagande i ledningen eller kontrollen av unionsobjektet. Detta gäller särskilt om den utländska investeraren förvärvar ett avgörande inflytande över unionsobjektet, vilket innebär kapaciteten att ensamt eller gemensamt fastställa unionsobjektets handelspolitik, antingen faktiskt eller rättsligt. Ett faktiskt deltagande i ledningen eller kontrollen av unionsobjektet kan emellertid också förekomma om den utländska investeraren, utan att ha ett avgörande inflytande över unionsobjektet, ändå väsentligt kan påverka dess handelspolitik, uppförande eller beslut, till exempel genom aktieinnehav, rösträtt, avtal, inbegripet inflytande till följd av leverantörsförbindelser, och betydande representation i styrelsen.

16. Förvärv genom resolutionsverktyg inom de berörda resolutionsramarna (för banker, centrala motparter eller försäkrings- eller återförsäkringsföretag) bör undantas från denna förordnings tillämpningsområde. Under sådana omständigheter är tidsaspekten avgörande och besluten fattas ofta bokstavligen över natten. De granskningsförfaranden som föreskrivs i denna förordning kan hindra möjligheten att reagera snabbt. För att undvika risker för den finansiella stabiliteten bör resolutionstransaktioner därför uteslutas. Resolutionsmyndigheterna bör i möjligaste mån beakta målet för denna förordning när de vidtar resolutionsåtgärder med deltagande av en utländsk investerare, särskilt när strategiska tillgångar är involverade.

17. Omstruktureringar inom en koncern bör inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde om sådan verksamhet uteslutande utförs för intern omorganisation, till exempel genom fusion eller delning, av ett unionsobjekt eller av den koncern som unionsobjektet tillhör, utan att detta leder till några förändringar i unionsobjektets verkliga huvudmannaskap. I synnerhet bör interna omstruktureringar undantas från tillämpningsområdet om de inte leder till att en ny utländsk investerare förvärvar ägande eller kontroll över unionsobjektet eller över ett företag som direkt eller indirekt äger eller kontrollerar det unionsobjektet, de inte leder till en ökning av de aktier som innehas av utländska investerare, och de inte ger utländska investerare några ytterligare rättigheter som skulle kunna leda till en förändring av en eller flera utländska investerares faktiska deltagande i ledningen eller kontrollen av unionsobjektet. Interna omstruktureringar som innebär att det införs en ny rättslig enhet som är etablerad i ett tredjeland som inte redan är representerat i unionsobjektets ägarkedja i överordnade led skulle dock kunna skapa säkerhetsrisker och bör därför omfattas av denna förordning. En sådan enhet skulle t.ex. kunna omfattas av rätten i ett tredjeland som ålägger fysiska eller juridiska personer skyldigheter att dela information för underrättelseändamål utan vederbörliga förfaranden eller tillsynsmekanismer.

18. Förordning (EU) 2019/452 omfattar endast utländska direktinvesteringar som görs direkt av utländska investerare i unionen. Det är dock nödvändigt att utvidga denna förordnings tillämpningsområde till att omfatta utländska investeringar som görs mellan medlemsstater och som genomförs via ett företag som är etablerat i en medlemsstat och som direkt eller indirekt kontrolleras av en utländsk investerare (utländsk investerares dotterföretag i unionen). Dessa utländska investeringar medför samma specifika risker för säkerhet eller allmän ordning som utländska direktinvesteringar som görs genom en rättslig enhet som inte är etablerad i unionen, eftersom den kontrollerande utländska investeraren har makt och inflytande över unionsobjektet även om detta utövas genom den utländska investerarens dotterföretag i unionen. Dessa särskilda risker kan orsakas av den jurisdiktion som den utländska investeraren omfattas av eller av det inflytande som ett tredjelands regering eller icke-statliga aktörer utövar. Sådana risker orsakas inte av utländska investeringar som görs av investerare som varken direkt eller indirekt kontrolleras av en person eller enhet i ett tredjeland. Det är därför lämpligt att i denna förordnings tillämpningsområde inkludera utländska investeringar som görs genom en utländsk investerares dotterföretag i unionen men inte investeringar som görs av andra investerare i unionen, särskilt för att säkerställa att alla utländska investeringar som skapar en varaktig förbindelse mellan den utländska investeraren och unionsobjektet, oavsett om de utförs direkt av en utländsk investerare eller via en enhet som är etablerad i unionen och kontrolleras av en utländsk investerare, konsekvent omfattas. Detta skulle öka konsekvensen och förutsägbarheten i medlemsstaternas granskningsregler, vilket i sin tur skulle minska efterlevnadskostnaderna för utländska investerare och undanröja incitamenten att investera i medlemsstater där sådana transaktioner inte granskas.

19. För att säkerställa en korrekt bedömning av huruvida en utländsk investering sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning är det viktigt att begreppet verklig huvudman omfattar de som verkligen har inflytande, direkt eller indirekt, över en utländsk investerare eller ett unionsobjekt. När det gäller truster ligger den juridiska äganderätten hos trusten som sådan, men den ekonomiska fördelen tillfaller den eller de fysiska personer för vars räkning trusten verkar. Därför bör definitionen av verklig huvudman även omfatta de som ytterst gynnas av den utländska investeringen, särskilt en trusts förmånstagare. Det är dock nödvändigt att ta hänsyn till det faktum att utländska investerare ibland kan vara en front för den person som faktiskt ligger bakom den utländska investeringen. På samma sätt kan utländska investerare ibland agera under tvång av andra aktörer som ytterst kan utöva inflytande över den utländska investeringen. Därför bör definitionen av verklig huvudman även inbegripa fysiska personer för vars räkning den utländska investeringen görs eller för vars räkning kontrollen över den utländska investeringen utövas. I allmänhet är en enda fysisk person en utländsk investerares verkliga huvudman. Det kan dock inte uteslutas att det kan finnas mer än en person, till exempel makar eller andra familjemedlemmar. På samma sätt är det nödvändigt att ta hänsyn till situationer där det inte är möjligt att identifiera den fysiska personen, även när det gäller börsnoterade företag. I sådana situationer bör den juridiska personen, enheten eller trusten på högsta identifierbara nivå i den utländska investerarens eller unionsobjektets ägar- eller kontrollkedja i överordnade led betraktas som den verkliga huvudmannen.

20. Denna förordning innehåller endast bestämmelser om centrala delar av granskningssystemen. Medlemsstaterna bör därför kunna anta nationella bestämmelser som kompletterar eller är mer specifika än bestämmelserna i denna förordning. Medlemsstaterna bör till exempel kunna specificera tröskelvärden för rösträtter som förvärvats av investerare och som utlöser granskning av utländska investeringar. Medlemsstaterna bör kunna utvidga tillämpningsområdet för sina nationella granskningssystem till att omfatta utländska investeringar i sektorer som inte omfattas av det gemensamma minimitillämpningsområdet. Om en medlemsstat väljer att utvidga tillämpningsområdet för sitt granskningssystem utöver det gemensamma minimitillämpningsområdet bör granskningen vara förenlig med denna förordning, förutsatt att den omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.

21. För att säkerställa konsekventa och förutsägbara granskningsförfaranden är det lämpligt att fastställa de viktigaste inslagen i de granskningssystem som ska genomföras av medlemsstaterna. Dessa inslag bör åtminstone inbegripa minimiomfattningen av de transaktioner för vilka kravet på förhandstillstånd ska gälla, uppdelningen av granskningsförfarandet i en inledande prövning och en fördjupad utredning, tidsfrister för granskning, en offentlig årlig rapport, en möjlighet för parter som omfattas av ett granskningsbeslut att överklaga beslutet och en möjlighet för granskningsmyndigheter att effektivt ta itu med fall av bristande efterlevnad eller kringgående. Regler och förfaranden för granskningssystem bör vara transparenta och bör inte diskriminera mellan tredjeländer.

22. För att öka transparensen och förutsägbarheten i granskningsförfarandena bör granskningsmyndigheterna, i tillämpliga fall och utan onödigt dröjsmål, informera den person som gjorde anmälan om att den är fullständig. Tillhandahållandet av denna information bör inte hindra granskningsmyndigheten från att begära ytterligare information eller ställa ytterligare frågor efter att ha bekräftat att anmälan är fullständig och bör inte påverka granskningsmyndigheternas möjlighet att informera den person som gjorde anmälan om andra viktiga steg i förfarandet.

23. Granskningsmyndigheten och kommissionen bör kunna ta i beaktande relevant information som mottagits från berörda parter, inbegripet ekonomiska aktörer, civilsamhällesorganisationer och arbetsmarknadsparter, såsom fackföreningar, om en utländsk investering. Sådan information kan leda till att värdmedlemsstaten inleder ett granskningsförfarande. För det ändamålet bör granskningsmyndigheterna och kommissionen göra kontaktuppgifter genom vilka berörda parter kan lämna information om utländska investeringar på ett konfidentiellt sätt allmänt tillgängliga.

24. För att säkerställa en konsekvent och effektiv skyddsnivå för säkerhet och allmän ordning i hela unionen är det nödvändigt att föreskriva en minimiharmonisering av granskningssystemens tillämpningsområde. Medlemsstaterna bör vara skyldiga att granska utländska investeringar om unionsobjektet är verksamt inom sektorer eller verksamheter som är av särskild betydelse för säkerhet, försvar, de demokratiska processernas integritet, samhällsviktiga tjänsters resiliens eller skyddet av centrala samhällsfunktioner. Det är nödvändigt att fastställa ett sådant gemensamt minimitillämpningsområde för granskningssystemen för att säkerställa att utländska investeringar som sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning identifieras oavsett i vilken medlemsstat unionsobjekten är belägna, och därigenom stärka samarbetsstrukturens effektivitet samtidigt som medlemsstaternas eget ansvar för den nationella säkerheten bevaras.

25. Det gemensamma minimitillämpningsområdet bör omfatta utländska investeringar i unionsobjekt som utvecklar, producerar eller kommersialiserar produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/821 eller militära varor och tekniker som förtecknas i bilagan till Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/43/EG, med tanke på de inneboende riskerna i samband med överföring av kontroll över försvarsrelaterad kapacitet, teknik och know-how, som är avgörande för att upprätthålla säkerheten. Det gemensamma minimitillämpningsområdet bör också omfatta utländska investeringar i unionsobjekt som producerar, bedriver forskning inom eller utvecklar halvledare eller kvantteknik eller bedriver forskning inom eller utvecklar viss teknik för artificiell intelligens, med tanke på deras strategiska betydelse och deras möjliggörande roll inom ett brett spektrum av tillämpningar som är säkerhetskritiska. Dessutom bör medlemsstaterna granska utländska investeringar i unionsobjekt som bedriver viss verksamhet kopplad till strategiska råmaterial som förtecknas i avsnitt I i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1252, nämligen undersökningsarbete, utvinning, förädling, materialåtervinning, återvinning eller lagerhållning. Utländsk kontroll över sådan verksamhet kan skapa risker för försörjningsavbrott, strategiskt beroende eller otillbörligt inflytande. Vidare bör medlemsstaterna granska utländska investeringar i unionsobjekt som äger, utvecklar eller driver databaser för registrering av väljare, röstningssystem och andra relevanta informationssystem. Dessutom bör granskning ske även av utländska investeringar i viss finansmarknadsinfrastruktur och systemviktiga finansiella enheter, inbegripet centrala motparter, värdepapperscentraler, operatörer av reglerade marknader, andra operatörer av betalningssystem än centralbanker, andra systemviktiga institut och globala leverantörer av specialiserade finansiella meddelandetjänster, med tanke på den centrala roll som denna infrastruktur och dessa enheter spelar för stabiliteten, integriteten och resiliensen i unionens finansiella system och med beaktande av spar-och investeringsunionens mål.

26. Det gemensamma minimitillämpningsområdet bör också omfatta utländska investeringar i unionsobjekt som bedriver verksamhet inom transport-, och energisektorn eller sektorn för digital infrastruktur, men endast i den mån de anses vara kritiska efter en riskbaserad, riktad bedömning som utförts av den medlemsstat där de är etablerade. Den bedömningen bör ta hänsyn till nationell säkerhet och centrala samhällsfunktioner, mot bakgrund av de samhällsviktiga tjänster som tillhandahålls av det berörda unionsobjektet. Medlemsstaterna bör behålla rätten att utse de berörda entiteterna inom dessa sektorer och bör, när så är lämpligt, beakta riskbedömningar som utförts enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557. För att säkerställa förutsägbarhet för utländska investerare bör entiteter, vid behov efter att ha kontaktat den behöriga granskningsmyndigheten, kunna fastställa om de anses vara kritiska vid tillämpningen av denna förordning. Dessutom bör medlemsstaterna regelbundet ompröva vilka unionsobjekt som bör betraktas som kritiska vid tillämpningen av denna förordning. Exempel på entiteter som ska bedömas är, för det första, inom energisektorn, energilagringsanläggning enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 och systemansvariga för överföringssystem för gas i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1788, för det andra, inom transportsektorn, flygplatser enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/12/EG, inbegripet de huvudflygplatser som förtecknas i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1679 och entiteter som driver kringliggande installationer vid flygplatser, när dessa installationer är av avgörande betydelse för en säker och kontinuerlig drift av sådana flygplatser, hamnledningar enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/352 med avseende på stomhamnar förtecknade i förordning (EU) 2024/1679, leverantörer av hamntjänster enligt definitionen i förordning (EU) 2017/352, och andra entiteter i stomhamnarna, när dessa andra entiteter är av avgörande betydelse för en säker och kontinuerlig drift av sådana stomhamnar, och för det tredje, inom sektorn för digital infrastruktur, leverantörer av molntjänster och leverantörer av allmänna elektroniska kommunikationsnät.

27. För att på lämpligt sätt skydda säkerhet och allmän ordning och säkerställa samarbetsstrukturens effektivitet är det nödvändigt att alla medlemsstater gör en förhandsgranskning av utländska investeringar som omfattas av det gemensamma minimitillämpningsområdet. Ett krav på förhandstillstånd är nödvändigt, eftersom många risker i samband med utländska investeringar uppstår när den utländska investeraren får ett faktiskt deltagande i ledningen eller kontrollen och inte kan begränsas på ett effektivt sätt efter det att de utländska investeringarna har fullbordats. Detta gäller särskilt utländska investeringar som omfattas av det gemensamma minimitillämpningsområdet, eftersom sådana utländska investeringar skulle kunna leda till oåterkalleligt tillhandahållande av tillgång till känslig information, kritisk teknik, väsentlig infrastruktur eller strategiska tillgångar. Ett ingripande i efterhand skulle under sådana omständigheter vara oproportionerligt betungande och under alla omständigheter ineffektivt när det gäller att på ett korrekt sätt skydda säkerhet och allmän ordning.

28. Greenfieldinvesteringar innebär att en utländsk investerare eller en utländsk investerares dotterföretag i unionen inrättar nya anläggningar eller ett nytt företag för att bedriva ekonomisk verksamhet i unionen. Greenfieldinvesteringar bör omfattas av denna förordning. Denna förordning bör dock inte införa något krav på förhandstillstånd för dessa investeringar. Det bör därför stå medlemsstaterna fritt att besluta huruvida sådana investeringar ska omfattas av deras granskningssystems tillämpningsområde.

29. Den samarbetsstruktur som fastställs i förordning (EU) 2019/452 gör det möjligt för medlemsstaterna att samarbeta och hjälpa varandra när en utländsk direktinvestering i en medlemsstat sannolikt kommer att inverka på säkerhet eller allmän ordning i andra medlemsstater eller på projekt eller program av unionsintresse. Denna samarbetsstruktur har hittills visat sig vara mycket användbar, varför den bör bibehållas och stärkas genom denna förordning för att säkerställa en mer enhetlig strategi för utländska investeringar i hela unionen.

30. För att samarbetsstrukturen endast ska inriktas på utländska investeringar där den utländska investerarens eller unionsobjektets egenskaper sannolikt kommer att ha en negativ inverkan på säkerhet eller allmän ordning, är det lämpligt att fastställa riskbaserade villkor för när anmälningar av utländska investeringar som är föremål för granskning i en medlemsstat ska skickas till övriga medlemsstater och kommissionen. I synnerhet är det mer sannolikt att en utländsk investerare eller dess dotterbolag i unionen som direkt eller indirekt kontrolleras av ett tredjelands regering eftersträvar att uppfylla det tredjelandets politiska mål. Det är därför lämpligt att medlemsstaterna anmäler utländska investeringar som görs av sådana utländska investerare och som omfattas av det gemensamma minimitillämpningsområdet för granskningssystem. Direkt eller indirekt kontroll kan utövas av ett tredjelands regering på flera sätt, och kan fastställas på grundval av bland annat ägarstruktur, statlig finansiering, särskilda styrningsarrangemang såsom gyllene aktier, eller andra faktorer som syftar till att påverka ledningsbeslut. På samma sätt är det lämpligt att medlemsstaterna lämnar underrättelse om utländska investeringar som omfattas av det gemensamma minimitillämpningsområdet om den utländska investeraren varit involverad i utländska investeringar som förbjudits eller fått tillstånd med förbehåll för riskreducerande åtgärder vilka i betydande grad eller upprepade gånger inte efterlevts. Enbart förfarandemässiga eller formella fall av bristande efterlevnad skulle därför i regel inte vara ett skäl för underrättelse. På samma sätt bör medlemsstaterna lämna underrättelse om utländska investeringar om de beslutar att genomföra en fördjupad utredning och unionsobjektet är kopplat till projekt eller program av unionsintresse eller till andra medlemsstater. Även om en utländsk investering inte uppfyller de villkor som annars fastställts för underrättelse om denna genom samarbetsstrukturen bör den medlemsstat där den utländska investeringen granskas ändå lämna underrättelse om den utländska investeringen till övriga medlemsstater och kommissionen, om den medlemsstaten anser att den utländska investeringen skulle kunna inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning i minst en annan medlemsstat. Detta säkerställer att alla utländska investeringar som skulle kunna inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning anmäls genom samarbetsstrukturen, samtidigt som värdmedlemsstaten behåller ett utrymme för diskretionär bedömning av om villkoren för underrättelsen är uppfyllda. I sådana fall bör den underrättande medlemsstaten förklara varför den lämnar underrättelse om den utländska investeringen.

31. För att säkerställa samarbetsstrukturens effektivitet och ändamålsenlighet är det nödvändigt att anpassa tidsfrister och förfaranden i fall där två eller flera utländska investeringar som är kopplade till samma bredare transaktion granskas i två eller flera medlemsstater. När det gäller sådana transaktioner som omfattar flera länder bör sökande sträva efter att lämna in separata anmälningar i de berörda medlemsstaterna samma dag. Dessa medlemsstater bör sträva efter att lämna underrättelse om dessa anmälningar genom samarbetsstrukturen samma dag. För att säkerställa en effektiv hantering av dessa transaktioner som omfattar flera länder bör de berörda medlemsstaterna samordna sig under hela granskningsförfarandet. De bör särskilt diskutera sinsemellan och med kommissionen, om en medlemsstat så begär, huruvida underrättelse bör lämnas om de utländska investeringarna. De bör också diskutera sina granskningsbeslut och sträva efter att anpassa tidsplaneringen för sina respektive förfaranden till varandra, inbegripet vilken dag de antar sina granskningsbeslut. Om de berörda medlemsstaterna avser att tillåta den utländska investeringen med förbehåll för riskreducerande åtgärder bör de diskutera huruvida de planerade granskningsbesluten är förenliga med varandra och hantera de identifierade riskerna på ett adekvat sätt.

32. För att på ett adekvat sätt identifiera en utländsk investerings sannolika negativa inverkan på en eller flera medlemsstaters säkerhet eller allmänna ordning bör medlemsstaterna kunna lämna synpunkter till en värdmedlemsstat, även om den medlemsstaten inte granskar den utländska investeringen eller om den utländska investeringen har granskats men inte anmälts genom samarbetsstrukturen. Medlemsstaterna bör samtidigt översända sina begäranden om information, svar och synpunkter till kommissionen.

33. Om den sannolika negativa inverkan på säkerhet eller allmän ordning härrör från en utländsk investering i ett unionsobjekt som ingår i eller deltar i ett projekt eller program av unionsintresse som är av kritisk betydelse för unionen som helhet, bör kommissionen även i detta fall ha rätt att avge ett yttrande. Ett yttrande från kommissionen som identifierar en sannolik negativ inverkan på projekt eller program av unionsintresse med hänsyn till säkerhet eller allmän ordning bör meddelas alla medlemsstater.

34. Kommissionen bör kunna avge ett yttrande riktat till alla medlemsstater om den identifierar två eller flera utländska investeringar som sammantaget sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning. Detta kan särskilt vara fallet när två eller flera utländska investeringar har jämförbara egenskaper, t.ex. när de utländska investeringarna görs av samma utländska investerare, när två eller flera utländska investerare utgör liknande risker, eller om två eller flera utländska investeringar avser samma objekt eller samma infrastruktur, såsom transeuropeisk infrastruktur för transport, energi eller kommunikation. Medlemsstaterna och kommissionen bör diskutera kommissionens analys av de risker som kommissionen identifierat i sitt yttrande och möjliga sätt att hantera dessa risker.

35. Medlemsstaterna bör inte anta ett granskningsbeslut innan tidsfristerna för synpunkter och yttranden har löpt ut, såvida det inte krävs ett tidigare beslut med hänsyn till säkerhet eller allmän ordning, såsom att undvika konkurs för unionsobjektet. Sådana exceptionella omständigheter bör meddelas de övriga medlemsstaterna och kommissionen, som bör lämna sina synpunkter eller avge sitt yttrande utan dröjsmål.

36. För att på ett adekvat sätt hantera den sannolika negativa inverkan av en utländsk investering på en eller flera medlemsstaters säkerhet eller allmänna ordning, bör en medlemsstat som mottar vederbörligen motiverade synpunkter från andra medlemsstater eller ett yttrande från kommissionen ta vederbörlig hänsyn till sådana synpunkter eller yttranden, även när den anser att dess egen säkerhet eller allmänna ordning inte berörs. Den medlemsstaten bör vid behov samordna med kommissionen och de berörda medlemsstaterna och ge dem den operativa delen och sammanfattningen av de huvudsakliga skälen till sitt beslut. Sammanfattningen bör innehålla uppgifter om i vilken utsträckning värdmedlemsstaten har tagit vederbörlig hänsyn till medlemsstaternas synpunkter eller kommissionens yttrande samt, i tillämpliga fall, skälen till att den inte instämmer i medlemsstaternas synpunkter eller kommissionens yttrande. Tillhandahållandet av denna information säkerställer att medlemsstaterna blir redovisningsskyldiga för hur de tar vederbörlig hänsyn till de farhågor som tagits upp av andra medlemsstater eller kommissionen, samtidigt som granskningsbesluts känsliga karaktär och konfidentiell information i dessa respekteras.

37. Det är viktigt att ta hänsyn till att utländska investeringar som inte anmälts genom samarbetsstrukturen kan utgöra en risk för säkerhet eller allmän ordning. Därför bör medlemsstaterna och kommissionen ha möjlighet att, senast 15 månader efter fullbordandet av en utländsk investering, lämna vederbörligen motiverade synpunkter respektive avge ett yttrande till värdmedlemsstaten om en utländsk investering som inte har anmälts genom samarbetsstrukturen. För att inte överbelasta samarbetsstrukturen bör medlemsstaterna, innan de lämnar synpunkter, och kommissionen, innan den avger ett yttrande, kontrollera om värdmedlemsstaten redan har inlett eller slutfört granskningen av den utländska investeringen och om den har för avsikt att lämna underrättelse om den utländska investeringen genom samarbetsstrukturen. Värdmedlemsstaten bör ta vederbörlig hänsyn till övriga medlemsstaters synpunkter och kommissionens yttrande och på grundval av detta informera de medlemsstater som har lämnat synpunkter och kommissionen om den inte har för avsikt att granska den utländska investeringen. Detta kan till exempel vara fallet om värdmedlemsstaten inte håller med om de risker som identifierats i synpunkterna eller yttrandet. På samma sätt kan värdmedlemsstaten ange att den inte avser att granska den utländska investeringen eftersom den utländska investeringen inte omfattas av dess granskningssystems tillämpningsområde eller redan har granskats, även om dessa omständigheter helst borde ha klargjorts innan några synpunkter lämnades eller något yttrande avgavs. Om värdmedlemsstaten anger att den inte avser att granska den utländska investeringen bör ett möte anordnas antingen på begäran av en medlemsstat som har lämnat synpunkter eller på begäran av kommissionen, om kommissionen har avgett ett yttrande. Kommissionen bör bjudas in till mötet även om den inte har avgett något yttrande. De medlemsstater som har lämnat synpunkter eller kommissionen skulle i synnerhet kunna begära ett sådant möte för att ytterligare redogöra för eller diskutera de identifierade riskerna. Om värdmedlemsstaten efter ett sådant möte, och trots de ytterligare förklaringarna från de medlemsstater som lämnat synpunkter eller från kommissionen, beslutar att inte granska den utländska investeringen, bör den informera de medlemsstater som har lämnat synpunkter och kommissionen om detta och ge dem en skriftlig förklaring. Denna skriftliga förklaring kan överlappa de skäl som angivits tidigare, till exempel vid det begärda mötet.

38. För att samarbetsstrukturen ska fungera effektivt bör de kontaktpunkter som inrättats av medlemsstaterna och kommissionen för tillämpningen av denna förordning inordnas på lämpligt sätt inom respektive förvaltningsstrukturer. Kontaktpunkterna bör ha den kvalificerade personal och de befogenheter som krävs för att kunna utföra sitt arbete inom ramen för samarbetsstrukturen och säkerställa en korrekt hantering av konfidentiella uppgifter.

39. För att samarbetsstrukturen ska fungera effektivt bör den medlemsstat som anmäler en utländsk investering genom samarbetsstrukturen vara skyldig att lämna en miniminivå av information i ett standardiserat format. Om en utländsk investering inte anmäls genom samarbetsstrukturen bör värdmedlemsstaten kunna lämna minst samma miniminivå av information. Kommissionen och medlemsstaterna bör kunna begära ytterligare information från värdmedlemsstaten. En begäran om ytterligare information bör vara vederbörligen motiverad, begränsas till den information som är nödvändig för att medlemsstaterna ska kunna lämna synpunkter eller för att kommissionen ska kunna avge ett yttrande, stå i proportion till syftet med begäran och inte vara orimligt betungande för värdmedlemsstaten.

40. För att säkerställa att samarbetet bygger på fullständig och korrekt information bör värdmedlemsstaten kunna begära att en utländsk investerare eller en annan fysisk eller juridisk person, antingen inom den utländska investerarens kontrollkedja eller inom unionsobjektets kontrollkedja, lämnar information. För att säkerställa informationens kvalitet bör värdmedlemsstaterna, om de har rimliga tvivel om informationens fullständighet och korrekthet, vidta rimliga åtgärder för att kontrollera den information som den utländska investeraren eller den andra fysiska eller juridiska personen har lämnat. Värdmedlemsstaten bör till exempel identifiera uppenbara motsägelser och uppenbart falsk, vilseledande eller utebliven information. Under exceptionella omständigheter, om en medlemsstat trots att den gjort sitt yttersta inte kan inhämta information som begärts av en annan medlemsstat eller av kommissionen, bör den utan dröjsmål underrätta dem om detta. I sådant fall bör de övriga medlemsstaterna och kommissionen kunna grunda sina synpunkter respektive sitt yttrande på den information som finns tillgänglig för dem.

41. Värdmedlemsstaten och kommissionen skulle kunna stöta på hinder när det gäller insamling av relevant information från fysiska eller juridiska personer i andra medlemsstater. Om viss information är absolut nödvändig för att fastställa huruvida den utländska investeringen sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning bör värdmedlemsstaten och kommissionen därför kunna begära att en annan medlemsstat samlar in information från en fysisk eller juridisk person som är bosatt eller etablerad på dess territorium. Dessutom kan en värdmedlemsstat ställas inför en situation där det är nödvändigt att be två eller flera andra medlemsstater att bistå vid insamlingen av denna information, vilket kan utgöra en betydande börda, särskilt för medlemsstater med mer begränsade resurser. För att effektivisera biståndet vid uppgiftsinsamling bör en värdmedlemsstat kunna begära att kommissionen bistår i denna process och samlar in uppgifterna för den. Samtidigt bör den medlemsstat på vars territorium den fysiska eller juridiska person från vilken informationen begärs är bosatt eller etablerad inom en rimlig tidsram kunna invända mot detta förfarande eller erbjuda sig att själv tillhandahålla den informationen. Att den medlemsstaten har möjlighet att invända säkerställer att medlemsstaterna behåller kontrollen över insamlingen av information på sitt territorium. Kommissionen bör därför i tillräcklig utsträckning informera den medlemsstaten, inbegripet om vilken information som värdmedlemsstaten begär. En värdmedlemsstat bör kunna välja att begära att en annan medlemsstat samlar in nödvändig information eller begära bistånd från kommissionen, beroende på vad den anser vara mest effektivt eller lämpligt i en viss situation. Som en del av en begäran om information skulle den fysiska eller juridiska person från vilken information begärs, även indirekt, kunna få konfidentiell information, såsom information om den planerade utländska investeringen. Det är därför nödvändigt att ange att en sådan fysisk eller juridisk person inte bör använda sig av konfidentiell information som den mottagit i något annat syfte än för att besvara begäran om information och att den inte bör lämna ut informationen.

42. Medlemsstaterna och kommissionen bör säkerställa konfidentialiteten för de uppgifter som de lämnar eller tar emot vid tillämpningen av denna förordning, i enlighet med unionsrätten och nationell rätt. Information som mottagits till följd av tillämpningen av denna förordning bör endast användas för det ändamål för vilket den lämnades, vilket inbegriper användningen av sådan information vid den rättsliga prövningen av granskningsbeslut. Om ett obehörigt utlämnande av uppgifter skulle kunna skada unionens eller en eller flera medlemsstaters intressen, bör uppgifternas upphovsman klassificera uppgifterna i enlighet med unionsrätten och nationell rätt. När medlemsstaterna och kommissionen besvarar en begäran om tillgång till handlingar som behandlas i enlighet med denna förordning ska de samordna och tillhandahålla åtminstone den skyddsnivå för skyddade intressen som finns tillgänglig enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001, i syfte att skydda syftet med utredningar. Kommissionen bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa skyddet av konfidentiella uppgifter i enlighet med särskilt kommissionens beslut (EU, Euratom) 2015/443 och (EU, Euratom) 2015/444.Vidare bör medlemsstaterna och kommissionen vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av avtalet mellan Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet, om skydd av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som utbyts i Europeiska unionens intresse. Däri ingår i synnerhet skyldigheten att inte placera säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter på en lägre säkerhetsskyddsklassificeringsnivå eller besluta att de inte längre ska vara säkerhetsskyddsklassificerade utan föregående skriftligt medgivande från upphovsmannen. Alla känsliga men inte säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter eller uppgifter som lämnas på konfidentiell basis bör hanteras som sådana av myndigheterna. Granskningsmyndigheten bör ge den enhet som tillhandahåller uppgifterna möjlighet att ange vilka uppgifter den anser vara konfidentiella. Detta kan till exempel göras med hjälp av det formulär som ska lämnas in för begäran om förhandstillstånd för den utländska investeringen.

43. För att skydda konfidentialiteten och integriteten i kommunikationen bör kommissionen inrätta och upprätthålla ett säkert och krypterat system som uppfyller de högsta standarderna för dataskydd och datasäkerhet och som innefattar övervaknings- och granskningsmöjligheter för att säkerställa att säkerhetsstandarderna efterlevs. All väsentlig kommunikation mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och kommissionen enligt denna förordning bör ske genom det systemet, såvida inte arten av den information som ska överföras kräver användning av andra medel, såsom fysiska handlingar. Väsentlig kommunikation mellan medlemsstaterna och kommissionen bör särskilt omfatta anmälningar genom samarbetsstrukturen, information om avsikten att lämna synpunkter eller att avge ett yttrande, begäranden om information från värdmedlemsstaten, svar på dessa begäranden, synpunkter och yttranden samt väsentlig ny information efter underrättelsen om den utländska investeringen. Inrättandet och användningen av det säkra och krypterade systemet bör inte påverka den övergripande kommunikationen mellan granskningsmyndigheterna och kommissionen, som bör förbli möjlig med alla lämpliga medel.

44. För att säkerställa en säker och effektiv inlämning och behandling av anmälningar relaterade till granskning av utländska investeringar, och för att minska den administrativa bördan både för fysiska och juridiska personer som gör en anmälan och för granskningsmyndigheter, bör kommissionen, på begäran av minst nio medlemsstater, inrätta en EU-onlineportal (EU-onlineportalen). EU-onlineportalen bör tillhandahålla ett enhetligt system där fysiska eller juridiska personer som gör en anmälan kan anmäla transaktioner till granskningsmyndigheter elektroniskt. Kommissionen bör utforma systemet så att det är användarvänligt och förenligt med tillämpliga dataskyddskrav och säkerhetsstandarder. EU-onlineportalen bör, om den inrättas, endast användas avseende utländska investeringar i medlemsstater som har begärt detta. Om en medlemsstat begär att undantas från EU-onlineportalen bör portalen inte längre användas avseende utländska investeringar i den medlemsstaten, utan att det påverkar de andra berörda medlemsstaternas fortsatta användning av EU-onlineportalen.

45. För att säkerställa att samarbetsstrukturen fungerar effektivt bör kommissionen inrätta en säker databas som innehåller information om de utländska investeringar om vilka underrättelse lämnats genom samarbetsstrukturen och resultatet av de bedömningar som gjorts inom ramen för granskningssystemen sedan den 12 oktober 2020. Medlemsstaterna bör, efter det att det nationella förfarandet har slutförts, ladda upp viss information om den utländska investeringen till den säkra databasen, och de kan också tillhandahålla ytterligare information, i tillämpliga fall inbegripet relevant verifierad omvärldsbevakning som köpts in från kommersiella aktörer, såsom leverantörer av riskanalyser eller tjänster för att granska sanktioner och efterlevnad. Det är lämpligt att sådan information endast delas genom samarbetsstrukturen i den utsträckning som detta är tillåtet enligt de avtalsarrangemang som reglerar användningen och utlämnandet av informationen. Dessutom bör medlemsstaterna också kunna ladda upp relevant information till den säkra databasen om sådana fall där riskreducerande åtgärder avsevärt eller upprepade gånger inte har efterlevts, eftersom sådan information kan vara relevant för att avgöra om underrättelse om andra utländska investeringar bör lämnas genom samarbetsstrukturen eller sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning.

46. För att förbättra medlemsstaternas och kommissionens förmåga att identifiera, bedöma och minska potentiella risker för säkerhet eller allmän ordning till följd av utländska investeringar är det viktigt att de förfogar över kapacitet för omvärldsbevakning av hög kvalitet. Den kapaciteten bör möjliggöra insamling och analys av relevant information och därmed underlätta samordnade riskbedömningar. Inom ramen för den struktur för krisberedskap som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/2747 kommer kommissionen att utveckla resurserna för en sådan kapacitet. Den skulle kunna komplettera samarbetsstrukturen enligt denna förordning i den mån den information som samlas in, behandlas eller analyseras enligt förordning (EU) 2024/2747 rör potentiella risker för säkerhet eller allmän ordning.

47. För att säkerställa en konsekvent strategi för granskning av utländska investeringar i hela unionen är det väsentligt att vissa av de standarder och kriterier som används för att bedöma sannolika risker för säkerhet eller allmän ordning fastställs på unionsnivå. Dessa standarder och kriterier bör ta hänsyn till risker som hänför sig till den utländska investeringen och risker som hänför sig till den utländska investeraren.

48. Det är mer sannolikt att utländska investeringar utgör en risk för säkerhet eller allmän ordning om de kan ha effekter på vissa sektorer, tillgångar eller verksamheter som är avgörande för säkerheten eller centrala samhällsfunktioner. Det är därför lämpligt att medlemsstaterna och kommissionen fokuserar på dessa potentiella effekter när de avgör om en investering skulle kunna inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning. De bör särskilt bedöma den sannolika negativa effekten av en investering på en kritisk entitets säkerhet, integritet, motståndskraft och funktion enligt definitionen i direktiv (EU) 2022/2557, med tanke på de centrala funktioner som utförs av sådana entiteter och de konsekvenser som en störning av dem skulle medföra. Detsamma gäller utländska investeringar som skulle kunna påverka tillgången till kritisk teknik, eller skyddet av och tillgången till immateriella rättigheter eller andra immateriella tillgångar såsom företagshemligheter, databaser, algoritmer eller processer, eftersom läckage av eller otillgänglighet för sådan teknik eller sådana tillgångar skulle kunna hota säkerheten. Det är lika viktigt för medlemsstaterna och kommissionen att bedöma i vilken utsträckning en utländsk investering skulle kunna påverka livsmedelstryggheten, folkhälsan, inbegripet tillhandahållandet av och tillgången till kritiska läkemedel, eller den fortsatta försörjningen av kritiska insatsvaror samt säkerheten vid militära anläggningar och andra känsliga offentliga anläggningar, med tanke på den viktiga roll som dessa sektorer och tillgångar spelar för att skydda samhällets motståndskraft och livsviktiga tjänsters kontinuitet.Medlemsstaterna och kommissionen bör också beakta utländska investeringars potentiella effekter på känslig information, inbegripet personuppgifter, särskilt när det gäller storskaliga dataset, på grund av risken för missbruk eller strategiskt utnyttjande av sådana uppgifter. Dessutom bör särskild uppmärksamhet ägnas åt utländska investeringar som skulle kunna påverka projekt eller program av unionsintresse, där störningar eller otillbörlig påverkan kan få gränsöverskridande konsekvenser för unionen som helhet. För skydd mot potentiell utländsk inblandning bör medlemsstaterna och kommissionen slutligen beakta utländska investeringars potentiella effekter på mediernas frihet och mångfald, inbegripet onlineplattformar och sociala medieplattformar eller deras extrafunktioner, eller andra digitala och interaktiva miljöer för utbildnings- eller rekreationsändamål. För tydlighetens skull bör förteckningen över projekt eller program av unionsintresse fastställas i en bilaga. Dessa bör inbegripa transeuropeiska nät för transport, energi eller kommunikation samt program som ger finansiering till forskning och utveckling för verksamhet som är av betydelse för säkerhet eller allmän ordning. En förteckning över teknikområden som är relevanta för riskbedömningar enligt denna förordning och en förteckning över kritiska läkemedel bör fastställas i separata bilagor.

49. Medlemsstaterna och kommissionen bör också ta hänsyn till sammanhanget och omständigheterna kring den utländska investeringen. Detta bör särskilt inbegripa huruvida den utländska investeraren, en fysisk person eller enhet som kontrollerar den utländska investeraren, den utländska investerarens verkliga huvudman, något av den utländska investerarens dotterföretag eller varje annan part som ägs eller kontrolleras av den utländska investeraren eller agerar på dess vägnar eller enligt dess instruktioner, sannolikt kommer att verka för uppnåendet av ett tredjelands politiska mål eller utvecklingen av ett tredjelands militära kapacitet, samt om den utländska investeringen skulle kunna användas till att stödja förövandet av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller internationell humanitär rätt. Sådana allvarliga kränkningar kan orsaka en allvarlig störning i de yttre förbindelserna eller i den fredliga samexistensen mellan folken och därigenom påverka medlemsstaternas säkerhet. Dessutom kan omständigheter såsom tidigare avslag på begäranden om tillstånd eller bristande efterlevnad av riskreducerande åtgärder, tidigare delaktighet i aktiviteter som inverkar negativt på säkerhet eller allmän ordning, olaglig eller brottslig verksamhet, inbegripet kringgående av unionens restriktiva åtgärder som antagits enligt artikel 29 i EU-fördraget och artikel 215 i EUF-fördraget, etablering i ett tredjeland som har identifierats som ett tredjeland med betydande strategiska brister i sitt nationella system för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, ett rättsligt krav att dela information för underrättelseändamål eller en otydlig ägarstruktur utgöra riskfaktorer och bör därför också bedömas. Dessutom bör medlemsstaterna och kommissionen undersöka om den utländska investeraren skulle kunna vara en kanal för ett tredjelands regering eller en icke-statlig aktör att indirekt förvärva och utöva inflytande över unionsobjektet. Ett sådant inflytande skulle kunna gå utöver inflytandet genom bolagsstrukturer eller andra bolagsrättsliga medel och som utövas av fysiska personer såsom investerarens aktieägare eller styrelseledamöter på något sätt. Detta omfattar även informella metoder, inbegripet att utnyttja personliga relationer, utöva personliga eller politiska påtryckningar och använda hot och andra manipulativa eller vilseledande metoder.

50. Om värdmedlemsstaten anser att en utländsk investering sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning är det lämpligt att kräva att den medlemsstaten vidtar lämpliga åtgärder för att minska risken, om adekvata åtgärder är tillgängliga, med vederbörlig hänsyn till synpunkter som lämnats av andra medlemsstater och kommissionens yttrande. Utländska investeringar bör förbjudas eller avvecklas endast i undantagsfall när andra riskreducerande åtgärder eller andra åtgärder som är tillgängliga enligt unionsrätten eller nationell rätt än de åtgärder som föreskrivs enligt granskningssystemet inte är tillräckliga för att minska den negativa inverkan på säkerhet eller allmän ordning.

51. För att stödja genomförandet av samarbetsstrukturen och främja utbytet av god praxis mellan medlemsstaterna bör den expertgrupp för granskning av utländska direktinvesteringar som avses i förordning (EU) 2019/452 bibehållas och dess arbetsuppgifter uppdateras i enlighet med denna förordning.

52. Medlemsstaterna och kommissionen bör uppmanas att samarbeta med de ansvariga myndigheterna i likasinnade tredjeländer i frågor som rör granskning av utländska investeringar med hänsyn till säkerhet eller allmän ordning. Syftet med ett sådant administrativt samarbete bör vara att stärka effektiviteten i ramen för medlemsstaternas granskning av utländska investeringar och i medlemsstaternas och kommissionens samarbete enligt denna förordning. Samarbetet bör kunna omfatta utbyte av information och bästa praxis samt tekniskt stöd och stöd till kapacitetsuppbyggnad. Kommissionen bör, inom ramen för detta samarbete, uppmuntra tredjeländer att upprätta system för granskning av investeringar, särskilt de länder som är kandidatländer för anslutning till unionen och länder i unionens grannskap. Kommissionen bör också övervaka utvecklingen avseende granskningssystem i tredjeländer. Kommissionen bör hållas underrättad om bilaterala kontakter med tredjeländer i den mån de rör systemomfattande frågor i samband med granskning av investeringar.

53. För att öka transparensen för utländska investerare bör kommissionen upprätthålla en offentligt tillgänglig förteckning över alla granskningssystem. Vidare bör medlemsstaterna, i den mån detta inte redan fastställs i nationell rätt, offentliggöra och regelbundet uppdatera en detaljerad vägledning om tillämpningsområdet för sina granskningssystem, tröskelvärdena och de utlösande faktorerna för anmälningsskyldigheter samt tillämpliga tidsfrister och förfaranderegler.

54. Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen om sina granskningssystem och alla ändringar av dem. Medlemsstaterna bör offentliggöra en årlig rapport om tillämpningen av sina granskningssystem, relevant utveckling av lagstiftningen och granskningsmyndighetens verksamhet, inbegripet aggregerade och anonymiserade uppgifter om granskade transaktioner.

55. Kommissionen bör utarbeta en årlig rapport om genomförandet av denna förordning och lägga fram den för Europaparlamentet och rådet. Av transparensskäl bör rapporten även offentliggöras. Den årliga rapporten bör bland annat grunda sig på alla rapporter som lämnats in av medlemsstaterna till kommissionen på konfidentiell basis, med vederbörlig hänsyn till behovet av att skydda konfidentialiteten för vissa uppgifter, särskilt om offentliggörandet av uppgifter skulle kunna inverka på säkerhet eller allmän ordning i unionen eller äventyra anonymiteten för specifika transaktioner. Den årliga rapporten bör innehålla information om trender och sifferuppgifter avseende utländska investeringar i unionen, uppdateringar om relevant lagstiftningsutveckling i medlemsstaterna samt information om internationella samarbeten.

56. All behandling av personuppgifter enligt denna förordning bör vara förenlig med de tillämpliga reglerna om skydd av personuppgifter. Behandling av personuppgifter som utförs av kontaktpunkter och andra enheter i medlemsstaterna bör ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679. Kommissionens behandling av personuppgifter bör ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725. Handlingar och andra informationskällor som behandlas för granskning av investeringar kan innehålla personuppgifter. Dessa uppgifter kan omfatta namn på fysiska personer som är investerare i bolagsobjekt, namn på och kontaktuppgifter för fysiska personer som deltar i ledningen av investerings- eller bolagsobjektet, eller namn på och befattningar för personer som deltar i driften av kontaktpunkter. Varje behörig nationell myndighet i en medlemsstat och kommissionen bör ansvara individuellt för behandlingen av personuppgifter vid användning av samarbetsstrukturen.

57. Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den 15 mars 2024. Kommissionen och medlemsstaterna bör betraktas som gemensamt personuppgiftsansvariga, i den mening som avses i förordning (EU) 2018/1725 och förordning (EU) 2016/679, för behandlingen av personuppgifter. Den 28 april 2022 undertecknade kommissionen och medlemsstaternas företrädare eller myndigheter som deltar i samarbetsstrukturen enligt förordning (EU) 2019/452 ett avtal om gemensamt personuppgiftsansvar, som är kompatibelt med den här förordningen. Därför bör kommissionen och medlemsstaternas företrädare eller myndigheter som deltar i strukturen upprätthålla detta avtal om gemensamt personuppgiftsansvar, som bör fortsätta att tillämpas även med avseende på den här förordningen, och hänvisningar i avtalet om gemensamt personuppgiftsansvar till bestämmelser i förordning (EU) 2019/452 bör för detta ändamål förstås som hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den här förordningen. Med beaktande av Europeiska datatillsynsmannens yttrande 13/2024 ansågs det inte lämpligt att fastställa gemensamma lagringsperioder, eftersom den här förordningen endast fastställer minimikraven för granskningssystemen och eftersom vissa medlemsstater endast har börjat utveckla sina granskningssystem.

58. Kommissionen bör utvärdera denna förordnings funktion och ändamålsenlighet senast fyra år och sex månader från dagen för ikraftträdandet av denna förordning och vart femte år därefter, och bör lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet. Rapporten bör innehålla en analys av utvecklingen av utländska investeringar i unionen och en bedömning av hur denna förordning bidrar till den ekonomiska säkerheten i unionen. Den bör även innehålla en bedömning av huruvida det gemensamma minimitillämpningsområdet för granskningssystem bör ändras, inbegripet när det gäller utländska investeringar i unionsobjekt som tillverkar eller innehar ett godkännande för försäljning av kritiska läkemedel. Dessutom bör rapporten innehålla en utvärdering av riskerna med utländska investeringar i medietjänster och hur de bäst kan hanteras. Den bör även innehålla en bedömning av huruvida denna förordning bör ändras. Om rapporten innehåller ett förslag om ändring av denna förordning bör kommissionen kunna bifoga ett lagstiftningsförslag till rapporten.

59. Unionens och medlemsstaternas genomförande av denna förordning bör uppfylla de relevanta villkor för införande av restriktiva åtgärder med hänsyn till säkerhet och allmän ordning som anges i Världshandelsorganisationsavtalen, inbegripet i synnerhet artiklarna XIV a och XIVa i allmänna tjänstehandelsavtalet. Genomförandet av denna förordning bör också överensstämma med åtaganden enligt andra handels- och investeringsavtal i vilka unionen eller dess medlemsstater är parter samt handels- och investeringsarrangemang till vilka unionen eller medlemsstaterna är anslutna.

60. Om en utländsk investering utgör en koncentration som omfattas av rådets förordning (EG) nr 139/2004, bör tillämpningen av den här förordningen inte påverka tillämpningen av artikel 21.4 i förordning (EG) nr 139/2004. Den här förordningen och artikel 21.4 i förordning (EG) nr 139/2004 bör tillämpas på ett konsekvent sätt. I den utsträckning som de båda förordningarnas tillämpningsområden överlappar varandra bör de skäl för granskning som anges i den här förordningen och begreppet legitima intressen enligt artikel 21.4 i förordning (EG) nr 139/2004 tolkas på ett konsekvent sätt, utan att det inverkar på bedömningen av huruvida de nationella åtgärder som syftar till att skydda dessa intressen är förenliga med unionsrättens allmänna principer och övriga bestämmelser.

61. Denna förordning bör inte påverka unionens regler om tillsynsbedömning av förvärv av kvalificerade innehav inom finanssektorn enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG, 2013/36/EU och 2014/65/EU, som är ett separat förfarande med ett specifikt mål.

62. Tillämpningen av denna förordning bör vara förenlig med och inte påverka andra anmälnings- och tillståndsförfaranden som anges i unionsrätten. Kommissionen bör kunna använda den information som medlemsstaterna anmält inom ramen för samarbetsstrukturen vid utövandet av sin uppgift att övervaka tillämpningen av unionsrätten i enlighet med artikel 17 i EU-fördraget.

63. I syfte att beakta antagandet eller ändringen av unionsrättsakter om inrättande av projekt eller program, anpassa förteckningen över teknikområden som är relevanta för riskbedömningar och beakta antagandet av rättsakter som föreskriver upprättande av unionsförteckningen över kritiska läkemedel, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av de relevanta bestämmelserna i denna förordning och dess bilagor. Förteckningen över projekt och program av unionsintresse enligt relevant bilaga till denna förordning bör omfatta projekt eller program som inrättats genom unionsrätten och som avser utveckling, underhåll eller förvärv av kritisk infrastruktur, kritisk teknik eller kritiska insatsvaror som är av särskild betydelse för säkerhet eller allmän ordning. Förteckningen enligt relevant bilaga till denna förordning över teknikområden som är relevanta för riskbedömningar bör omfatta områden där en utländsk investering skulle kunna inverka på säkerhet eller allmän ordning i mer än en medlemsstat via ett unionsobjekt som inte deltar i eller tar emot medel från ett projekt eller program av unionsintresse. När kommissionen har upprättat unionsförteckningen över kritiska läkemedel genom en genomförandeakt som antagits enligt en förordning om inrättande av unionsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och om fastställande av regler för Europeiska läkemedelsmyndigheten samt om ändring av förordningarna (EG) nr 1394/2007 och (EU) nr 536/2014 och om upphävande av förordningarna (EG) nr 141/2000, (EG) nr 726/2004, och (EG) nr 1901/2006, är det viktigt att hänvisningen till de kritiska läkemedel som ska beaktas av medlemsstaterna och kommissionen vid fastställandet av huruvida en utländsk investering sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning uppdateras och ersätts med en hänvisning till unionsförteckningen över kritiska läkemedel och senare ändringar av denna och att den relevanta bilagan stryks. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

64. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, särskilt när det gäller det formulär som ska användas för att lämna information om utländska investeringar, arrangemangen för det säkra och krypterade systemets och EU-onlineportalens funktion, den tekniska vägledningen till medlemsstaterna om den säkra databasen, resultatet av bedömningar inom ramen för nationella granskningssystem och det formulär som medlemsstaterna ska använda för sin årliga rapportering till kommissionen, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011.

65. I enlighet med proportionalitetsprincipen är det, för att uppnå det grundläggande målet att säkerställa att utländska investeringar i unionen inte har en negativ inverkan på säkerhet eller allmän ordning, nödvändigt och lämpligt att fastställa regler om en unionsram för medlemsstaternas granskning av utländska investeringar på deras territorium med hänsyn till säkerhet eller allmän ordning och om en samarbetsstruktur som gör det möjligt för medlemsstaterna och kommissionen att utbyta relevant information om utländska investeringar, bedöma deras potentiella inverkan på säkerhet eller allmän ordning och identifiera potentiella problem. Denna förordning går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, i enlighet med artikel 5.4 i EU-fördraget.

66. Förordning (EU) 2019/452 bör upphävas. För att ge medlemsstater och enheter tillräckligt med tid för att förbereda sig för genomförandet bör denna förordning börja tillämpas 18 månader från förordningens ikraftträdandedag. För att säkerställa rättssäkerhet och ett smidigt samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen i samband med granskningen av utländska investeringar, och med beaktande av utländska investerares berättigade förväntningar, är det lämpligt att förordning (EU) 2019/452 fortsätter att tillämpas för utländska direktinvesteringar som granskas den dag då den här förordningen börjar tillämpas eller som fullbordas senast den dagen. Detta inbegriper möjligheten för medlemsstaterna att lämna synpunkter eller för kommissionen att avge ett yttrande enligt artikel 7.8 i förordning (EU) 2019/452. Den här förordningen bör inte tillämpas på utländska direktinvesteringar på vilka förordning (EU) 2019/452 fortsätter att vara tillämplig. Den bör inte heller tillämpas på andra utländska investeringar som granskas den dag då denna förordning börjar tillämpas, såsom investeringar inom unionen som redan granskas enligt nationell rätt. Det är också lämpligt att klargöra att den här förordningen inte är tillämplig på utländska investeringar som fullbordas senast den dag då den här förordningen börjar tillämpas.

Kapitel 1 Allmänna bestämmelser

Kapitel 2 Nationella granskningssystem

Kapitel 3 Samarbetsstruktur för utländska investeringar som sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning

Kapitel 4 Utländska investeringar som sannolikt kommer att inverka negativt på säkerhet eller allmän ordning

Kapitel 5 Slutbestämmelser och övergångsbestämmelser

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Bilaga I Teknikområden som är relevanta för det gemensamma minimitillämpningsområdet enligt artikel 4.15

Bilaga II Projekt eller program av unionsintresse

Bilaga III Teknikområden som är relevanta för riskbedömningar enligt artikel 19

Bilaga IV är en förteckning över kritiska läkemedel och återges ej här; red.anm.