Innehåll

Rätt Arbetsrätt 2021 – Louise D'Oliwa och Stefan Flemström

Arbetsåtagande

Att åta sig att utföra ett arbete förutsätter att någon frivilligt väljer att utföra arbete åt någon annan. Ett arbetsåtagande ska grundas på ett avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Därmed utesluts exempelvis värnpliktiga och arbetande fångar från arbetstagarbegreppet. Ett anställningsförhållande förutsätter också att arbetet utförs av en fysisk person. Den arbetspresterande parten kan inom ramen för ett anställningsförhållande inte vara en juridisk person som exempelvis ett aktiebolag eller en ideell eller ekonomisk förening.

Utmärkande för ett anställningsförhållande är att ena parten, arbetstagaren, enligt anställningsavtalet åtagit sig att utföra ett arbete åt den andra parten, arbetsgivaren, mot ersättning. Det är här av betydelse om den arbetspresterande står till förfogande för efter hand uppkommande arbetsuppgifter eller om gäller avtalet endast ett visst, bestämt arbetsåtagande. Det typiska för ett anställningsförhållande är att arbetstagaren står till förfogande för arbetsuppgifter allteftersom de uppkommer. Vid statliga myndigheter föreligger en geografiskt vidsträckt arbetsskyldighet (se nedanstående rättspraxis). För poliser framgår detta särskilt av 15 § i polisförordningen vilken anger att poliser är skyldiga att arbeta inom hela landet.

Rättspraxis

AD 2017 nr 59 Regeringen beslutade att omlokalisera Fastighetsmäklarinspektionen från Stockholm till Karlstad. Frågan i målet var om några av arbetstagarna var skyldiga att stadigvarande arbeta i Karlstad efter att Fastighetsmäklarinspektionen flyttat dit samt i vilken utsträckning en arbetstagare inom ramen för sin anställning är skyldig att byta arbetsställe kan regleras i kollektivavtal eller genom personliga avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Enligt staten var arbetstagarna skyldiga att arbeta i Karlstad och för det fall de inte ville arbeta stadigvarande i Karlstad skulle de få säga upp sig själva. Arbetstagarparten ansåg att arbetstagarna inte var skyldiga att stadigvarande arbeta i Karlstad och genom flytten till Karlstad uppkom arbetsbrist i Stockholm och att arbetstagarna skulle få erbjudande om omplacering till Karlstad. Frågan i målet ledde till att fråga uppkom hur arbetstagarna eventuellt skulle sägas upp, genom egen uppsägning eller uppsägning på grund av arbetsbrist. Frågan påverkade vilka villkor som skulle gälla när anställningarna avslutades, bland annat längden på uppsägningstiden och förmåner.

Domstolen anförde att de skriftliga anställningsbevisen inte innehöll någon reglering av arbetstagarnas geografiska arbetsskyldighet. Det fördes heller inga diskussioner mellan parterna om vad som skulle gälla om Fastighetsmäklarinspektionen flyttades till något annat arbetsställe. Domstolen ansåg därför att parterna inte träffat något avtal om arbetsskyldighetens geografiska omfattning.

Domstolen ansåg även att det på statens område sedan lång tid tillbaka tillämpats en ordning där arbetstagare vid omlokalisering av myndigheter är skyldiga att följa med till den nya orten och att ordningen är väl förankrad i lag och förarbeten. Vid den sammanvägda bedömningen kom domstolen fram till att de sex arbetstagarna var skyldiga att stadigvarande arbeta i Karlstad, efter att Fastighetsmäklarinspektionen flyttat dit. Arbetstagarpartens talan avslogs därför.

Lagrum

15 § polisförordning (2014:1104)