Frågan om vilket lands domstolar som är behöriga att pröva arbetsrättsliga och andra förmögenhetsrättsliga tvister regleras av EG:s förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Denna förordning kallas Bryssel I-förordningen. Den gäller EU:s samtliga medlemsländer med undantag för Danmark. Förordningen är direkt tillämplig i svensk rätt utan att det behövs någon ytterligare lagstiftning. Den omfattar både individuella anställningsavtal och kollektivavtal.
Bryssel I-förordningen
Enligt artikel 2 i Bryssel I-förordningen är huvudregeln att talan mot den som har hemvist i en av EU:s medlemsstater ska väckas vid domstol i den medlemsstaten oberoende av i vilken stat han är medborgare. I undantagsfall kan talan väckas i annan medlemsstat. Detta gäller bl a om talan avser en förpliktelse till följd av avtal. Då kan talan väckas vid domstolen i den ort där förpliktelsen skulle ha fullgjorts.
Förordningen innehåller speciella regler om domstols behörighet vid tvister om anställningsavtal. Enligt artikel 19 i förordningen kan talan mot en arbetsgivare rörande anställningsavtal väckas i den medlemsstat där arbetsgivaren har sitt hemvist. Talan kan i det fallet också väckas i medlemsstat där arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete. Om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt arbete i ett och samma land kan talan väckas i den medlemsstat där det affärsställe är eller var beläget där arbetstagaren anställts.
En arbetsgivare har inte samma valmöjligheter. Han får väcka talan mot enskild arbetstagare rörande anställningsavtal endast vid domstolarna i den medlemsstat där arbetstagaren har sitt hemvist (artikel 20 Bryssel I-förordningen).
EU-domstolen har behörighet att tolka bestämmelserna i Bryssel I-förordningen.
Rätt att välja domstol
Det är möjligt för avtalsparterna att komma överens om vilken domstol som ska vara behörig att pröva tvister om avtalet. Enligt artikel 23 i Bryssel I-förordningen kan ett avtal om domstols behörighet gälla en redan uppkommen tvist eller framtida tvister. En förutsättning är att minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat inom EU. Avtal om domstols behörighet kallas prorogationsavtal.
Vid tvister om anställningsavtal är möjligheterna att träffa avtal om domstols behörighet mer begränsade. Ett prorogationsavtal är i sådana fall giltigt endast om det har ingåtts efter tvistens uppkomst eller om det ger arbetstagaren rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som annars skulle ha varit behöriga enligt förordningen.
Annan EU-rätt har företräde
Om det finns särskilda bestämmelser inom EU-rätten som på något område reglerar domstolsbehörighet har dessa bestämmelser företräde enligt artikel 67 i Bryssel I-förordningen. Detta gäller t.ex. EU-direktivet om utstationering av arbetstagare där talan ska kunna väckas i det land där arbetstagaren är eller har varit utstationerad, dvs. det land där arbetet tillfälligt utförs. Detta hindrar dock inte att talan även kan väckas i en annan stat enligt reglerna i förordningen.
Ordre public
En dom som har meddelats i en medlemsstat inom EU ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan något särskilt förfarande. Från denna regel görs några undantag, bl.a. om domen uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande. Detta undantag kallas för ordre public (artikel 33 och 34 Bryssel I-förordningen).
Brysselkonventionen
Bryssel I-förordningen har ersatt en tidigare konvention inom EU, den s.k. Brysselkonventionen från 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. Mellan EU och Efta-staterna gäller sedan 1988 den s.k. Luganokonventionen som är en parallellkonvention till Brysselkonventionen. Dessa konventioner är i allt väsentligt likalydande. Såväl Brysselkonventionen som Luganokonventionen har införts i svensk rätt och gäller som svensk lag. Principerna i de båda konventionerna överensstämmer i stora drag med Bryssel I-förordningen.
Efter att Bryssel I-förordningen trätt i kraft 2002 har Brysselkonventionen fortsatt betydelse för EU:s medlemsstater främst i förhållande till Danmark och de stater som anslutit sig till Luganokonventionen, däribland Island, Norge och Schweiz.
Lagval
Frågan vilket lands domstolar som är behöriga att pröva tvister om internationella avtalsförhållanden har nära anknytning till frågan vilket lands lag som ska tillämpas i dessa sammanhang. Frågor om lagval regleras i första hand av Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Enligt konventionen är det lagen i det land som avtalet har närmast anknytning till som ska gälla. Konventionen innehåller särskilda regler för anställningsavtal som innebär att hänsyn ska tas till det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete.
Lagrum
Artikel 2, 19, 20, 23, 33, 34 och 67 Bryssel I-förordningen