Inom privat sektor kan arbetsgivaren i princip föreskriva vilka krav som helst på en arbetssökande, förutsatt att kraven inte är att anse som diskriminerande, vare sig direkt eller indirekt. Inom offentliga sektorn är det dock annorlunda; då gäller objektivitet och saklighet vid tillsättning av tjänst.
Att det krävs sakliga skäl för uppsägning är en sak. Men det krävs inte att arbetsgivaren i privat sektor behöver ha några sakliga skäl vid urvalet av de sökande inför beslut om anställning, så länge det inte är en diskriminerande urvalsprocedur. Således kan en privat arbetsgivare som skäl för att anställa eller att välja bort en arbetssökande ange den sökandes utseende. Detta kan inte alltid te sig särskilt seriöst, men det finns inget i lagen som förhindrar det, om det inte är diskriminerande. Endast om utseendet har samband med kön, etnisk härkomst, ålder eller funktionsnedsättning så kan arbetsgivarens beslut angripas rättsligt med hopp om framgång.
Däremot skulle kanske ett krav på viss hårfärg hos personalen kunna vara diskriminerande, och eventuellt även krav på viss längd eller vikt. Krav på viss kroppslängd skulle nämligen kunna utgöra ett exempel på ett kriterium som framstår som neutralt men som i praktiken missgynnar kvinnor. Således skulle det kunna utgöra indirekt diskriminering. Och kravet på viss hårfärg skulle möjligen med samma resonemang kunna utgöra etnisk diskriminering, liksom att ett krav på viss vikt skulle kunna diskriminera personer som har en vikt som utgör en funktionsnedsättning, såsom t.ex. grav fetma kan göra. Men om det finns ett berättigat intresse för arbetsgivaren att ta sådan hänsyn, kanske vid arbete i slutna utrymmen där såväl vikt och längd kan ha avgörande betydelse, så kan det var tillåtet att göra urvalet av de arbetssökande på detta sätt. Arbetsgivaren måste då kunna visa att kraven är relevanta i förhållande till det arbetsgivarens intresse de är satta att tillgodose.
Rättspraxis
AD 2005 nr 87 rörde huruvida ett företag hade gjort sig skyldigt till indirekt diskriminering då det nekat en kvinna att få en av henne sökt befattning vid ett löpande band på en fabrik, med hänvisning till att hon inte uppfyllde företagets krav på viss kroppslängd. Anledningen till längdkravet, som hade införs några år tidigare, var enligt arbetsgivaren att det fanns många situationer i arbetet som medförde att kortare anställda löpte större risk att drabbas av arbetsskador.
Enligt Arbetsdomstolen kunde bolaget inte anses på ett övertygande visa att kravet på viss kroppslängd skulle utgöra en lämplig eller nödvändig åtgärd för att uppnå bolagets syfte med kravet så att åtgärden, trots den negativa effekten för kvinnor, skulle kunna anses tillåten. Bolaget gjorde sig således skyldigt till indirekt könsdiskriminering och dömdes att betala allmänt skadestånd till kvinnan. Vid bestämmande av skadeståndets storlek beaktade domstolen att bolaget inte haft någon avsikt att diskriminera varför beloppet bestämdes till 40 000 kronor.