Innehåll

Rätt Bolagsrätt 2022 – Robert Sevenius

Agentmodellen

Definition

Agentmodellen (även kallad agent-principal-modellen) är en ekonomisk förklaringsmodell som används för att analysera relationen mellan uppdragstagare och uppdragsgivare, som till exempel relationen mellan bolagsstämma och styrelse. Modellen ligger till grund för det fokus på aktieägarvärde som finns inom Bolagsstyrning i Börsbolag.

Agentmodellen utgår från problemet att agenter i varje given stund kommer försöka att maximera sin egen nytta utan att göra vad som är bäst för principalen. Det gör att agentrelationer är riskfyllda och kostsamma. De två typiska riskerna vid agentförhållanden är:

  • dels risken att välja en dålig agent, det vill säga en agent som inte tillvaratar principalens intressen på ett så bra sätt som en annan agent skulle ha gjort, så kallad selektionsrisk (adverse selection),

  • dels risken att agenten använder sin direkta kontroll över egendomen under sin förvaltning för att skaffa sig förmåner till skada för principalen, kallat oaktsamhetsrisk eller moralisk risk (moral hazard).

Agentmodellen ger två metoder för att avvärja dessa risker, dels att övervaka att agenten agerar i enlighet med principalens målsättningar (monitoring), dels att ständigt upprätthålla och samordna relationen mellan agenten och principalen (bonding). När metoderna tas i bruk ger de upphov till så kallade agentkostnader. Även den potentiella förlust som uppstår när styrningen av agenten misslyckas är en agentkostnad (residualkostnad). Dessa båda metoder används i stor utsträckning inom bolagsrätten. Exempel på övervakning är Revisor och Särskild granskning. Samordning av relationerna mellan aktieägare och ledning sker i stor utsträckning genom olika typer av incitamentssystem där ledande befattningshavares ersättning knyts till börskursutvecklingen eller andra parametrar som gynnar aktieägarna. Dessa har i bolagsstyrningen behövts regleras och bereds numera ofta av ett särskilt Ersättningsutskott.

Båda metoderna för att hantera agentriskerna är kostsamma och minskar därmed den avkastning som en principal som själv sköter förvaltningen av sin egendom annars skulle kunna tillgodoräkna sig. Trots att principalen inrättat system för både övervakning och samordning kommer denne alltid att drabbas av restkostnader, eftersom agenten enligt modellen alltid agerar för egen vinstmaximering på bekostnad av principalens avkastning. Dessa restkostnader kan delas in i två kategorier:

  1. Konsumtion av bolagets medel; olika sätt på vilka en agent kan utnyttja sin direkta kontroll över egendomen för att få fördelar som inte varit avsedda i överenskommelsen med principalen.Till exempel överdådiga representationsmiddagar, resor, tjänstebilar, tjänstebostäder och bolagsjet.

  2. Subjektiva investeringar; investeringsbeslut som företagsledningen tar som speglar företagsledarnas egna preferenser, snarare än ett affärsmässigt och sakligt övervägt beslut. Till exempel riskfyllda företagsköp, återinvestering av vinster i verksamheten trots låg avkastning, överkapitalisering och favoritprojekt utanför verksamhetsföremålet.

Agentmodellen visar att det finns inneboende risker med organisation i aktiebolagsform, där aktieägare är principaler och bolagsledningen är agenter. Agentmodellen har fått stor betydelse i de senaste årtiondenas bolagsstyrning, där aktieägarvärde (shareholder value) har blivit den överordnade principen. Principen innebär att företagets primära mål är att skapa ökat välstånd för aktieägaren, i form av dels utdelning, dels värdeökning av bolagets aktier. Aktieägarvärde tolkas in i aktiebolagslagens Vinstpresumtion som föreskriver att bolagets verksamhet ska syfta till att ge aktieägarna vinst om inget annat stadgats i bolagsordningen. Även Svensk kod för bolagsstyrning har en kvarleva från agentmodellen och aktieägarvärde i och med att den ska säkerställa att bolag sköts på ett för aktieägarna så effektivt sätt som möjligt. Men bolagskoden har i de senaste revideringarna tonat ned denna utgångspunkt.

Agentmodellen kan delvis sägas stå i kontrast till Intressentmodellen. Agentmodellen ser huvudsakligen ett företag som en bilateral relation, medan intressentmodellen uppmärksammar att fler grupper än aktieägarna har relationer till företaget.