I mål C-458/18 GVC Services behandlades frågan om ett bolag som hade bildats i Gibraltar och som var skattskyldigt till bolagsskatt där skulle anses som ett ”bolag som bildats enligt brittisk rätt” som var skattskyldigt till ”corporation tax i Förenade kungariket” enligt bilaga I till moder-/dotterbolagsdirektivet. Det aktuella bolaget, PGB Limited – Gibraltar (nedan ”PGB”), helägde bolaget GVC som hade bildats enligt bulgarisk rätt. GVC hade lämnat utdelningar till PGB, men inte innehållit källskatt på grund av att artikel 5 i moder-/dotterbolagsdirektivet antogs vara tillämplig. Den bulgariska skattemyndigheten ansåg dock att bolag som bildats i Gibraltar inte omfattades av bilaga I till direktivet. I så fall skulle PGB inte anses vara ett ”bolag i en medlemsstat” som omfattas av direktivets tillämpningsområde enligt artikel 2.
EU-domstolen instämde i generaladvokatens bedömning om att det ”av rättssäkerhetsskäl” inte var möjligt att ”genom analog tolkning” utvidga direktivets tillämpningsområde till andra bolag än de som uttryckligen omfattades av bilaga I (punkt 35). Huruvida PGB skulle anses vara bildat enligt ”brittisk rätt” skulle avgöras i enlighet med hur saken bedömdes enligt den nationella rätten i Storbritannien. I målet hade den brittiska regeringen förklarat att bolag som bildats i Gibraltar enligt nationell rätt i det landet inte ansågs vara bildat enligt ”brittisk rätt”. På samma sätt ansågs skatten som togs ut i Gibraltar heller inte utgöra en ”corporation tax i Förenade kungariket”. EU-domstolen noterade att den brittiska regeringens uppgifter inte hade bestritts av parterna i målet. Slutsatsen blev att PGB inte ansågs ha ”bildats enligt brittisk rätt”, och heller inte var skattskyldigt till ”corporation tax i Förenade kungariket”. Bolaget omfattades således inte av direktivet. Domstolen tillade att det fortfarande behövde prövas av den nationella domstolen om det var förenligt med reglerna om fri rörlighet att ta ut källskatt i den aktuella situationen.
Såvitt jag vet är det första gången EU-domstolen uttryckligen förklarar att tillämpningsområdet för ett direktiv på inkomstskatteområdet inte ska utvidgas genom analog tillämpning. Uttalandet är dock knappast oförenligt med tidigare praxis. Det kan tyckas vara märkligt att låta den brittiska rättsordningen själv definiera vad som ska anses höra till ”brittisk rätt” enligt direktivet. Samtidigt är det svårt att se vilket alternativet skulle vara. Det vore inte rimligt att det skulle genomföras en EU-rättslig prövning av vilka rättsbildningar som har bildats enligt brittisk rätt.