Innehåll

Skattenytt nr 3 2022 s. 300

A1 Etableringsfrihet

(Martin Berglund & Mattias Dahlberg)

Se härom Dahlberg, Mattias, Sveriges ränteavdragsbegränsningar och EU-domstolens avgörande i mål C-484/19 Lexel AB mot Skatteverket, Skattenytt, 2021, s. 279–292.

I målet prövades även en mervärdesskatterättslig fråga; se avsnitt II B5.

I mål C-484/19 Lexel AB mot Skatteverket behandlades svensk skatterätt och förhållandet mellan 2013 års ränteavdragsbegränsningar och etableringsfriheten. Lexel AB var ett bolag i den franska Schneider Electrickoncernen. Det svenska koncernbolaget Lexel AB avsåg att köpa andelar i ett belgiskt koncernbolag som ägdes av ett spanskt koncernbolag. För att finansiera detta förvärv lånade Lexel AB kapital från ett franskt koncernbolag, Bossière Finance SNC (”BF”). Lexel erlade ränta på lånet från BF med 58 miljoner kronor år 2013 och 62 miljoner kronor och 2014. Det var möjligt för BF att kvitta dessa ränteintäkter mot befintliga underskott inom den franska delen av koncernen. Lexel hävdade emellertid att aktierna i SESI inte hade förvärvats för att någon skatteförmån skulle uppstå. Den franska bolagsskattesatsen var 34,43 procent åren 2013 och 2014, vilket kunde jämföras med den dåvarande svenska bolagsskattesatsen om 22 procent (numera 20,6 procent). Det franska skatteuttaget medförde att ränteavdrag inte kunde nekas enligt den så kallade tioprocentsregeln. Det svenska Skatteverket ansåg emellertid att ränteavdrag ändå skulle nekas med stöd i den så kallade undantagsregeln. Syftet med transaktionerna som Lexel AB företog, var enligt Skatteverkets mening att en väsentlig skatteförmån skulle erhållas, vilket var skäl för att ränteavdrag skulle nekas enligt den så kallade undantagsregeln. Närmare bestämt var det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet hade uppkommit att intressegemenskapen skulle få en väsentlig skatteförmån, varför ränteavdraget skulle nekas med stöd av 24 kap. 10 d § tredje stycket IL i 2013 års ränteavdragsbegränsningar (”undantagsregeln”). Enligt Lexel AB stred tillämpningen av undantagsbestämmelsen mot etableringsfriheten.

EU-domstolen konstaterade dock att det förelåg en skillnad i behandling som dessutom utgjorde ett hinder mot etableringsfriheten. Av betydelse för EU-domstolens ställningstagande var möjligheten till koncernbidrag i en rent intern svensk situation. Om de båda närstående bolagen Lexel AB (gäldenären) och det franska bolaget BF (borgenären) hade varit svenska bolag, hade det varit möjligt att ge koncernbidrag mellan bolagen. Det hade i ett sådant fall inte varit nödvändigt med något koncerninternt lån utan Lexel AB hade kunnat erhålla finansiering genom ett koncernbidrag. Det hade dessutom varit möjligt att ge lån mellan Lexel AB och ett motsvarande svenskt koncernbolag utan att de nu ifrågavarande ränteavdragsbegränsningarna hade varit tillämpliga (p. 40), konstaterade EU-domstolen.

EU-domstolen prövade två rättfärdigandegrunder, nämligen intresset av att bekämpa skatteundandragande och skatteflykt (p. 48) och att tillförsäkra en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna (p. 58–59). I ett första skede prövades dessa grunder var och en för sig, och i nästa skede prövades de tillsammans (p. 71). Ingen av grunderna var tillämpliga, vare sig ensam eller tillsammans med den andra (p. 76–77).

EU-domstolens bedömning är förenlig med domstolens tidigare rättsbildning inom området. Det står klart att undantagsregeln inte är av det snäva slag som krävs för att en skatteflyktsbestämmelse ska vara förenlig med fria rörligheter (”rent konstlade arrangemang”). Vad gäller den andra rättfärdigandegrunden, den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten, är det emellertid svårare att förutse när EU-domstolen anser den vara tillämplig, men EU-domstolens praxis är relativt återhållsam. Det är därför inte förvånande att EU-domstolen inte ansåg denna rättfärdigandegrund vara tillämplig. EU-domstolens resonemang om konsolidering inom företagsgrupper (p. 66) är emellertid inte helt enkelt att förena med vad domstolen tidigare sagt om likheten mellan ränteavdrag och koncernbidrag (p. 40).1

Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2021 not. 10 och HFD 2021 not. 36 förklarat att undantagsregeln strider mot etableringsfriheten, och avgörandena är en konsekvens av EU-domstolens avgörande i mål C-484/19 Lexel AB.

I mål C-712/19 Novo Banco prövades om en spansk skatt på inlåning stred mot etableringsfriheten och fri rörlighet för kapital.2 Skatten togs ut i den spanska autonoma regionen Andalusien, och påfördes kreditinstitut för deras inlånade medel. Kreditinstitut med säte i Andalusien hade rätt till ett allmänt avdrag om 200 000 euro. Ett ytterligare avdrag om 5 000 euro medgavs för varje kontor som kreditinstitutet hade i Andalusien. Vidare medgavs särskilda avdrag för 1) lån och investeringar som var avsedda för ”projekt i Andalusien” inom ramen den strategi för hållbar ekonomi som varje år angavs i budgetlagarna och 2) belopp avseende exempelvis bankers sociala verksamhet och som faktiskt investerats i Andalusien. Prövningen i målet gällde om de allmänna och särskilda avdragen utgjorde otillåtna restriktioner.

Det första allmänna avdraget om 200 000 euro utgjorde en restriktion för etableringsfriheten som inte kunde rättfärdigas med hänsyn till allmänintresset. Det kan särskilt noteras att det inte spelade någon roll att lagstiftningen också missgynnade spanska kreditinstitut som inte hade säte i Andalusien. I målet hade åberopats att reglerna syftade till ”att premiera åtgärder för finansiell inkludering i landsbygdsområden och att främja att kreditinstitut etablerar sig och är verksamma i Andalusien”. EUdomstolen konstaterade att dessa överväganden inte motiverade ett krav på säte i Andalusien.

Vad gäller det andra allmänna avdraget om 5 000 euro för varje kontor i Andalusien ansåg den nationella domstolen att det utgjorde en indirekt diskriminering. Skälet synes ha varit att avdraget i realiteten medförde att det endast var kreditinstitut utan säte i Andalusien som träffades av den aktuella skatten. EU-domstolen ansåg emellertid att det inte fanns tillräckligt underlag för att dra en sådan slutsats. Detta avdrag kunde således inte anses strida mot etableringsfriheten.

De särskilda avdragen skulle till skillnad från de allmänna avdragen prövas i förhållande till fri rörlighet för kapital. Skälen var att det inte ställdes något krav på etablering vid tillämpningen av dessa avdrag och att de specifikt syftade till att styra kapitalflöden. EU-domstolen lämnade inte något definitivt svar på tolkningsfrågan i denna del, eftersom det saknades uppgifter om hur de särskilda avdragen tillämpades och vilka mål som eftersträvades med dem. Under förutsättning att avdragen hade ett rent ekonomiskt ändamål och medförde att skatter endast träffade inlåning som inte investerats i projekt som utförts i Andalusien, så ansågs emellertid avdragen utgöra en otillåten restriktion.

Målet tillför inget substantiellt nytt jämfört med redan etablerad praxis från EU-domstolen. En intressant detalj är hur EU-domstolen hanterar bristfälliga uppgifter om den nationella lagstiftningen. Gällande det andra allmänna avdraget ledde det bristfälliga underlaget till slutsatsen att reglerna inte stred mot fri rörlighet. Beträffande de särskilda avdragen konstaterades istället att det inte var möjligt att lämna något besked alls, men domstolen gick ändå vidare och svarade på frågan under förutsättning att avdragen tillämpades på ett visst sätt och hade ett visst mål.