A3 Inkomst av kapital

HFD 2025 ref. 39

Enligt 45 kap. 5 § första stycket IL anses överföring av mark genom fastighetsreglering som avyttring om den sker helt eller delvis mot kontant ersättning. Frågan i förhandsbeskedsärendet var om vederlag i form av övertagande av lån ska anses utgöra kontant ersättning.

Sökanden planerade att först överlåta en fastighet till sitt helägda aktiebolag, för att sedan genom fastighetsreglering föra över all mark från en annan fastighet till den förstnämnda fastigheten, som vid det laget skulle ägas av aktiebolaget. Som vederlag för fastighetsregleringen skulle aktiebolaget överta ansvaret för betalningen av sökandens lån.

Med hänvisning till att fastighetsreglering sker genom myndighetsbeslut samt förarbetsuttalanden fann Högsta förvaltningsdomstolen att med kontant ersättning avses den del av ersättningen som enligt beslutet om fastighetsreglering ska lämnas i pengar. Om parterna väljer att reglera ersättningen genom kontanter, skuldövertagande eller på andra sätt konstaterades sakna betydelse. Den planerade fastighetsregleringen ska således anses utgöra en avyttring.

Domen har uppmärksammats i ett överklagat förhandsbesked från oktober 2025 om uttagsbeskattning i situationer där den kontanta ersättningen enligt förrättningsbeslutet understiger 42.000 kr och den resulterande kapitalvinsten följaktligen inte ska tas upp till beskattning enligt ovannämnda lagrum.1 Den lyfts även fram i ett ställningstagande av Skatteverket som behandlar om uttrycket ”kontant ersättning” omfattar ersättning som endast framgår av ett avtal mellan de berörda fastighetsägarna och således inte anges i förrättningsbeslutet.2 Avgörandet HFD 2025 ref. 39 kan således visa sig både förtjäna och få ytterligare uppmärksamhet framöver.

HFD 2025 ref. 40

Domen rör beskattning av särskild vinstandel i riskkapitalfond, s.k. carried interest.3 Förutsättningarna i förhandsbeskedsärendet var i korthet följande. Sökanden var anställd i ett rådgivningsbolag som ingick i en riskkapitalstruktur. Han hade erbjudits att förvärva aktier i det luxemburgska bolaget Holding, ett annat bolag inom samma struktur. Sökanden avsåg att förvärva aktierna i Holding indirekt, genom sitt svenska personliga holdingbolag. Holding ägde i sin tur de två bolagen GP och ILP, vilka med varandra ingått det (LPA-)avtal som utgjorde själva fonden.

Till följd av fondens resultatfördelning skulle den särskilda vinstandelen enbart tillfalla ILP (alltså inte GP). Trots att Holding ägde både GP och ILP skulle vidare, på grund av olika aktieklasser, sökandens personliga holdingbolag i praktiken endast få del av ILP:s resultat. Den särskilda vinstandelen skulle således gå från fonden till ILP, därefter till Holding och vidare till det personliga holdingbolaget. Något förenklat var sökandens frågor om han i något av dessa led skulle beskattas i inkomstslaget tjänst för den särskilda vinstandelen.

I sin dom konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen att fonden kan sägas motsvara ett svenskt kommanditbolag och att den mellan GP och ILP avtalade resultatfördelningen inte ska frångås, eftersom den varken innebär någon obehörig inkomstöverföring från GP till ILP eller kan anses betingad av skatteskäl. Anledningen är enligt domstolen att det är ILP som åtagit sig att investera kapital i fonden och att den särskilda vinstandelen därmed utgör avkastning på denna investering. Av samma skäl fann domstolen inte heller anledning att i de senare leden beskatta sökanden för de inkomster som tillfaller Holding och hans personliga holdingbolag.

I åtminstone ett avseende innehåller domen ett viktigt klargörande i förhållande till tidigare underrättspraxis. I tidigare underrättsdomar har frågan om den fysiska personens andelar i det personliga holdingbolaget varit kvalificerade enligt 57 kap. IL i praktiken fått avgörande betydelse för vem som ska beskattas för inkomsten. När andelarna ansetts kvalificerade har inkomsten behandlats som utdelning till holdingbolaget, medan den annars har bedömts utgöra lön till den fysiska personen. Högsta förvaltningsdomstolen fäster däremot ingen särskild vikt vid att sökandens andelar i holdingbolaget förutsattes vara kvalificerade. Domen talar således för att frågan om den fysiska personens andelar är kvalificerade inte i sig bör vara avgörande för om inkomsten ska anses utgöra utdelning hos bolaget eller lön hos den fysiska personen, något som också uppmärksammats i en rättsfallskommentar från Skatteverket.4

HFD 2025 ref. 41

Domen gäller tillämpningen av reglerna om framskjuten beskattning vid andelsbyte för fysiska personer i 48 a kap. IL, närmare bestämt innebörden av uttrycket ”pengar” i 2 §. Med andelsbyte avses att en säljare avyttrar andelar i ett företag mot ersättning i form av andelar i ett köpande företag. Om vissa villkor är uppfyllda skjuts beskattningen av säljaren upp till dess att de mottagna andelarna avyttras. Kontinuitet upprätthålls genom att de mottagna andelarna anses förvärvade för de avyttrade andelarnas omkostnadsbelopp. Reglerna medger att en del av ersättningen lämnas i pengar. Sådan ersättning beskattas som kapitalvinst det år andelsbytet genomförs.

I målet hade en fysisk person avyttrat sina aktier i ett svenskt aktiebolag och i ersättning erhållit dels nyemitterade aktier i det köpande företaget, dels en fordran (ett enkelt skuldebrev) mot detta bolag. Om skuldebrevet skulle finnas utgöra ersättning i pengar skulle transaktionen kvalificera som ett andelsbyte med framskjuten beskattning. I annat fall skulle den behandlas som en sedvanlig avyttring med omedelbar kapitalvinstbeskattning.

I sin dom uttalar Högsta förvaltningsdomstolen inledningsvis att bestämmelserna om andelsbyten, så långt det är möjligt, ska tolkas i överensstämmelse med Europeiska unionens s.k. fusionsdirektiv (2009/133/EG), även när det – som i det aktuella fallet – är fråga om en transaktion som inte omfattas av direktivet. Domstolen konstaterar vidare att uttrycket ”pengar” i direktivet motsvaras av uttrycket ”kontant betalning”. Därefter övergår domstolen till att tolka innebörden av det senare uttrycket, dock utan hänvisning till ytterligare EU-rättsliga källor.

Domstolen finner att ett vid andelsbytet upprättat skuldebrev i princip kan ses som kontant betalning, men att uttrycket kontant betalning inte kan utsträckas till att avse annat än kortfristiga krediter. Skuldebrevet i målet löpte på obestämd tid och parternas avsikt var att det köpande företaget skulle betala av skulden i mån av tillgång på likvida medel. Detta skuldförhållande kunde därför inte jämställas med kontant betalning. Andelsbytesreglerna var därmed inte tillämpliga. Utfallet blev att säljaren beskattades som om samtliga aktier hade avyttrats till marknadspris.

Man kan fråga sig om avgörandena HFD 2025 ref. 39 och HFD 2025 ref. 41 är motstridiga i vad avser innebörden av uttrycken ”kontant ersättning” och ”pengar”. I HFD 2025 ref. 39 förefaller ”kontant ersättning” ha samma innebörd som ”pengar” och omfatta bland annat skuldövertagande.5 I HFD 2025 ref. 41 kan uttrycket ”pengar” i stället inte utsträckas till att avse annat än kortfristiga krediter, med följd att ett skuldebrev som löpte på obestämd tid inte bedömdes utgöra ersättning i pengar. Förklaringen torde ligga i att domstolen använder olika tolkningskällor i de två avgörandena. I HFD 2025 ref. 39 utgår tolkningen från svenska rättskällor. I HFD 2025 ref. 41 lyfter domstolen i stället fram att andelsbytesreglerna så långt det är möjligt ska tolkas i överensstämmelse med EU:s fusionsdirektiv. Tolkningsutrymmet förefaller därför blivit snävare i det sistnämnda avgörandet. Att så lika uttryck ska anses ha olika innebörd framstår som olyckligt, men förståeligt.

Även om tolkningen är rimlig förefaller det resulterande rättsläget beträffande andelsbyten inte bli ändamålsenligt. Mycket talar för att den skattskyldige hade kunnat genomföra transaktionen på i det närmaste identiska villkor utan att beskattas för den del av ersättningen som lämnades i form av aktier i köparföretaget. Säljaren bör exempelvis kunna dela upp ett andelsbyte i två transaktioner, dels att vissa aktier ingår i ett andelsbyte med framskjuten beskattning, dels att resterande aktier avyttras mot kontant betalning eller ett skuldebrev. Detta förfarande har framhållits i doktrin beträffande transaktioner som omfattas av fusionsdirektivet: ”Det faktum att det vid sidan av ett andelsbyte som uppfyller direktivets krav också sker en annan överlåtelse av andelar i samma bolag kan knappast hindra att direktivet är tillämpligt för det kvalificerade andelsbytet.”6 Eftersom andelsbytesreglerna så långt det är möjligt ska tolkas så att de överensstämmer med direktivet bör en sådan sidotransaktion inte heller påverka bedömningen av andelsbyten som inte omfattas av direktivet. Det är också möjligt att tänka sig andra sätt att strukturera transaktionen. Har säljaren likvider bör hon exempelvis kunna låna ut de medel som köparföretaget behöver för att genomföra den kontanta betalning som krävs för att hela transaktionen ska anses utgöra ett andelsbyte. Jag anser inte att dessa struktureringar av transaktionen medför några omotiverade skatteförmåner och man kan därför fråga sig varför inte reglerna om andelsbyten är konstruerade så att andelsbytesdelen kan ske skattefritt oavsett i vilken form annan ersättning utgår. Nu framstår rättsläget som mera konsultvänligt än ändamålsenligt.