A4 Inkomst av näringsverksamhet

1 Är det fråga om ett skuldförhållande som uppkommit uteslutande eller så gott som uteslutande för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån?

Ränteutgifter är som huvudregel avdragsgilla i inkomstslaget näringsverksamhet, men det finns samtidigt flera olika begränsningar som gäller för avdragsrätten. Fram till den 1 januari 2026 gällde enligt 24 kap. 18 § första stycket IL att ett företag som ingår i en intressegemenskap bara får dra av ränteutgifter om det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till den inkomst som motsvarar ränteutgiften hör hemma inom EES, eller i en stat utanför EES som Sverige har ingått skatteavtal med, eller skulle ha beskattats för inkomsten med minst 10 procent enligt lagstiftningen i den stat där företaget hör hemma, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten.

Av 24 kap. 18 § andra stycket IL följer att ränteutgifterna ändå inte får dras av, även om något av villkoren i det första stycket är uppfyllda, om skuldförhållandet uteslutande eller så gott som uteslutande har uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Vad som avses med detta prövades i förhandsbeskedsärendet HFD 2025 not. 19.

Sökandebolaget avsåg att förvärva andelar i ett bolag utanför koncernen och att finansiera förvärvet med ett lån från ett bolag i Irland som ingick i koncernen. Inkomsten som motsvarar ränteutgiften skulle bli beskattad med 12,5 procent bolagsskatt hos bolaget i Irland. Högsta förvaltningsdomstolen (härefter HFD) konstaterade med hänvisning till förarbetsuttalanden att regeln i 24 kap. 18 § andra stycket IL är avsedd att träffa rena missbruksfall och att med ”uteslutande eller så gott som uteslutande” avses cirka 90–95 procent upp till 100 procent. Begreppet innebär att det krävs en mycket hög grad av skatteplanering. Det räcker med en liten andel andra skäl för att skuldförhållandet inte ”uteslutande eller så gott som uteslutande” ska anses ha uppkommit för att uppnå en väsentlig skatteförmån.

Eftersom sökandebolaget genom lånet skulle finansiera ett externt förvärv av andelar i ett bolag förelåg ett verkligt finansieringsbehov och skuldförhållandet betingades därmed av affärsmässiga skäl. Mot den bakgrunden kunde skuldförhållandet enligt HFD inte anses utgöra ett sådant rent missbruksfall som bestämmelsen i 24 kap. 18 § andra stycket IL avser att motverka.

Det kan således konstateras att ett lån som finansierar ett externt förvärv av andelar och därmed fyller ett verkligt finansieringsbehov inte ska anses ha uppkommit uteslutande eller så gott som uteslutande för att uppnå en väsentlig skatteförmån och att avdrag för ränta på lånet således inte ska nekas med hänvisning till 24 kap. 18 § andra stycket IL.

Som en anpassning till EU-rätten har tillämpningsområdet för bestämmelserna i 24 kap. 18 § IL inskränkts från och med den 1 januari 2026. De gäller numera enbart om den som faktiskt har rätt till inkomsten som motsvarar ränteutgiften hör hemma i Sverige eller i en stat utanför EES, vilket framgår av 24 kap. 18 § tredje stycket IL. Regeln om att avdrag ska nekas för det fall att skuldförhållandet uteslutande eller så gott som uteslutande har uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån finns alltså kvar och HFD 2025 not. 19 är fortsatt relevant, men med ett mer begränsat tillämpningsområde.

2 Alternativ för att undvika beskattning av kapitalvinst på koncernintern fordran med anledning av valutakursförändringen

Innan jag går in på nästa rättsfall kommer jag att kortfattat beskriva den rättsliga kontexten i syfte att avgörandet ska bli lättare att förstå.

Vid avyttring av en fordran i utländsk valuta räknas kursen om till svenska kronor, vilket innebär att det uppkommer en vinst för långivaren om den utländska valutan har stärkts i förhållande till kronan eller en förlust om den utländska valutan har försvagats. I inkomstslaget näringsverksamhet gäller enligt 14 kap. 8 § IL att värdeförändringar avseende fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta ska värderas till kursen vid beskattningsårets utgång, det vill säga att värdeförändringar hänförliga till valutakursförändringar på sådana tillgångar och förpliktelser beskattas eller dras av löpande, även utan avyttring. Om så har skett är det enligt 48 kap. 17 § IL endast valutakursförändringen från utgången av föregående beskattningsår som resulterar i en vinst eller förlust vid en avyttring. Enligt Skatteverket ska värdeförändringen från utgången av föregående beskattningsår fram till avyttringen behandlas ”enligt de allmänna reglerna för beskattning av näringsverksamhet” som enligt Skatteverket förtydligats i 14 kap. 8 § IL och 48 kap. 17 § IL, och således inte enligt reglerna för kapitalvinstbeskattning. Detta synsätt innebär bland annat att en förlust på en koncernintern fordran som är hänförlig till valutakursförändringar inte träffas av avdragsförbudet i 25 a kap. 19 § IL avseende kapitalförlust på fordringar mellan företag i intressegemenskap.1

Särskilda regler rörande omräkning av resultatet till svenska kronor gäller för företag med euro som redovisningsvaluta. Reglerna finns i lagen (2000:46) om omräkningsförfarande vid beskattning för företag som har sin redovisning i euro, m.m. (omräkningslagen). Det följer av 11 § omräkningslagen att i stället för vad som föreskrivs i 14 kap. 8 § IL ska fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i annan valuta än euro värderas till kursen vid beskattningsårets utgång. Det innebär att valutakursförändringar beskattas löpande, på liknande sätt som gäller för företag med svenska kronor som redovisningsvaluta. Om ett sådant företag har en fordran i euro är det dock inte fråga om ”annan valuta än euro” och den omfattas därför inte av 11 § omräkningslagen. Det är inte helt klart för mig varför 14 kap. 8 § IL inte aktualiseras i ett sådant fall, men kanske beror det på att uttrycket ”utländsk valuta” i den bestämmelsen ska ses från bolagets perspektiv, så att en fordran i euro faller utanför 14 kap. 8 § IL om euro är redovisningsvaluta. En konsekvens av att förändringar i valutakursen inte beaktas vid den löpande beskattningen är att resultatet beskattas eller dras av först vid en avyttring. Som avyttring räknas förutom försäljning och byte enligt 44 kap. 4 § IL även betalning av en fordran.

För låntagaren är situationen spegelvänd, så att en vinst för långivaren på grund av valutakursförändringar motsvaras av en förlust och en förlust hos långivaren motsvaras av en vinst. Om det är fråga om en koncernintern fordran i euro mellan två företag som redovisar i euro och beskattas enligt svenska regler borde resultatet av eventuella valutakursförändringar på koncernnivå därför i princip bli noll. Problemet är att den skattemässiga behandlingen av fordringar och skulder inte är symmetrisk. En skattepliktig kapitalvinst på en fordran i euro som uppkommer på grund av förändringar i valutakursen motsvaras inte nödvändigtvis av en avdragsgill kapitalförlust för låntagaren.

I förhandsbeskedsärendet HFD 2025 not. 38 behandlades vissa frågor av betydelse för företag som har att hantera sådana asymmetrier. Ett svenskt företag hade lånat ut pengar till ett annat svenskt företag i samma koncern. Lånet var utställt i euro och båda företagen hade euro som redovisningsvaluta. Under lånets löptid hade euron stärkts mot kronan, vilket innebar att en avyttring av fordran med omräkning till svenska kronor skulle resultera i en kapitalvinst för långivaren. En motsvarande, men spegelvänd, värdeförändring hade givetvis skett för låntagaren, men den var inte avdragsgill. En skuld är nämligen inte en kapitaltillgång och det uppkommer därför inte någon kapitalförlust genom omräkning till svenska kronor vid en avyttring, utan beskattning ska i stället ske enligt bokföringsmässiga grunder. I redovisningen uppkommer dock ingen valutakurseffekt, eftersom skulden är i euro och detta även är låntagarens redovisningsvaluta.2

De berörda bolagen ställde frågor om alternativa tillvägagångssätt för att undvika negativa skattekonsekvenser. Bland annat frågade bolagen om en förlängning av lånets löptid med tio år innebär en sådan med försäljning och byte liknande överlåtelse av en tillgång som enligt 44 kap. 3 § IL utgör en avyttring. Enligt HFD kunde en förlängning av löptiden i förevarande fall inte anses utgöra en sådan väsentlig ändring i de rättigheter och villkor som gäller för fordran att den ska anses avyttrad. En förlängning av löptiden skulle alltså inte medföra någon omedelbar beskattning.

Det är enligt min mening en något överraskande slutsats att en förlängning av löptiden inte anses utgöra en sådan väsentlig ändring i de rättigheter och villkor som gäller för fordran att den ska anses avyttrad. Att ett lån inte behöver betalas tillbaka vid den avtalade tidpunkten kan tyckas som en väsentlig förändring. Det kan nämnas att HFD i ett tidigare mål ansett att en förlängning av löptiden för en teckningsoption medförde att optionen ansågs avyttrad.3 Kanske hade det betydelse att lånet, baserat på vad som kan utläsas av Skatterättsnämndens förhandsbesked, förefaller ha löpt med en rörlig, marknadsmässig ränta, men detta framgår inte av domskälen.

Bolagen frågade också om en underprisöverlåtelse av fordran från långivaren till låntagaren, varigenom fordran skulle upphöra att existera, kunde genomföras enligt reglerna om underprisöverlåtelse utan att uttagsbeskattning aktualiserades. Ett villkor för underprisöverlåtelse är enligt 23 kap. 16 § första stycket IL att förvärvaren av tillgången omedelbart efter förvärvet ska vara skattskyldig för inkomst av näringsverksamhet i vilken tillgången ingår. Eftersom fordran skulle upphöra att existera ansåg HFD att detta villkor inte var uppfyllt och att en överlåtelse av fordran till underpris således skulle medföra uttagsbeskattning. Med andra ord skulle det inte gå att undvika beskattning om detta alternativ valdes.

Ett ytterligare alternativ som övervägdes och som bolagen ställde en fråga om var att låta det låntagande bolaget bilda ett dotterbolag som skulle förvärva fordran till underpris, och att därefter fusionera det låntagande bolaget med det nybildade dotterbolaget. Genom fusionen skulle fordran upphöra att existera. Villkoren för underprisöverlåtelse i 23 kap. IL och för kvalificerad fusion i 37 kap. IL skulle enligt angivna förutsättningar vara uppfyllda. Enligt HFD skulle skatteflyktslagen emellertid bli tillämplig på ett sådant förfarande. Förfarandet skulle leda till att valutakursvinsten inte blir beskattad, vilket strider mot syftet med reglerna om underprisöverlåtelser, nämligen att omstruktureringar ska kunna genomföras utan några omedelbara skattekonsekvenser, men utan att någon definitiv skattelättnad uppkommer.

Vidare frågade bolagen om innebörden av ett byte av redovisningsvaluta. Vid ett byte av redovisningsvaluta ska bolagen enligt omräkningslagen ta upp värdet av fordran respektive skulden omräknat enligt kursen vid föregående beskattningsårs utgång, vilket bolagen uppfattade som att valutakursförändringen ska tas upp till beskattning av långivaren och dras av hos låntagaren det år som bytet sker. HFD menade att bestämmelsen inte kan tolkas på det sättet utan enbart avser hur de ingående balanserna efter bytet av redovisningsvaluta ska beräknas.

Mot bakgrund av att företag som redovisar i svenska kronor kan undvika valutaexponering på koncernnivå genom att vinster och förluster på fordringar och skulder i euro behandlas symmetriskt enligt 14 kap. 8 § IL, medan företag som redovisar i euro påverkas negativt av att fordringar och skulder i euro behandlas asymmetriskt är det möjligt att det svenska regelverket står i strid med EU-rätten. Frågan har tidigare varit uppe till prövning i HFD i ett förhandsbeskedsärende, men ansökan avvisades och undanröjdes på formella grunder.4

Bolagen hade i detta mål väckt frågan i HFD om en beskattning av en kursuppgång som uppstår vid omräkning från euro strider mot den fria rörligheten för kapital enligt EU-rätten. HFD avstod dock från att gå in på de EU-rättsliga frågor som aktualiserades, eftersom dessa frågor inte hade behandlats i Skatterättsnämnden (en ledamot var skiljaktig i detta avseende). Det är alltså fortfarande oklart vad EU-rätten innebär på detta område.

3 Beskattning av brottslig verksamhet

I HFD 2025 ref. 34 prövades om inkomster från en verksamhet som bestod i att mot betalning hjälpa provskrivare att fuska på högskoleprovet skulle tas upp vid inkomstbeskattningen och om mervärdesskatt skulle betalas på de tjänster som tillhandahållits. Den skattskyldige hade dömts till straffrättsligt ansvar för gärningar kopplade till verksamheten.

HFD inledde vad gäller inkomstbeskattningen med att konstatera att det inte finns någon författningsbestämmelse som utesluter att inkomster från brottslig verksamhet är skattepliktiga. I RÅ 1991 ref. 6 har HFD dock uttalat att inkomster från verksamhet som helt och hållet bygger på brott ska förverkas om det inte är uppenbart oskäligt och att sådan verksamhet således, objektivt sett, inte anses leda till vinst. Därmed var det inte fråga om inkomst av rörelse (numera inkomst av näringsverksamhet), som förutsätter ett vinstsyfte.

Eftersom avgörandet tog sin utgångspunkt i lagstiftning som är upphävd sedan länge gick HFD vidare till att undersöka om det uttalande som HFD gjorde i rättsfallet fortfarande är giltigt. HFD kom fram till att det i inkomstslaget näringsverksamhet, på samma sätt som enligt den äldre regleringen, finns ett krav på vinstsyfte för att inkomsterna från en verksamhet som bedrivs av en fysisk person ska kunna beskattas och att syftet med förverkandereglerna fortfarande är att brottslighetens förtjänster ska neutraliseras. HFD fann därför att vad som uttalas i rättsfallet fortfarande gäller i fråga om förutsättningarna för beskattning av fysiska personer i inkomstslaget näringsverksamhet.

Däremot ger rättsfallet inte längre någon ledning i fråga om vad som gäller för beskattning av inkomster från brottslig verksamhet i inkomstslaget tjänst. Avgränsningen av det inkomstslaget har förändrats, bland annat på så sätt att även en varaktig verksamhet utan vinstsyfte numera kan beskattas i det inkomstslaget.

Eftersom verksamheten har varit kriminaliserad fann HFD att det inte kan anses ha funnits något vinstsyfte med verksamheten och att inkomsterna därför inte har utgjort inkomst av näringsverksamhet. Vid denna bedömning saknade det betydelse att inkomsterna från verksamheten kan ha varit högre än värdet av det som har förverkats av allmän domstol. HFD uttalade med hänvisning till ett tidigare avgörande (HFD 2011 ref. 80, som avsåg inkomster förvärvade av en fysisk person genom upprättande av falska fakturor åt några bolag) att det förhållandet att det är fråga om inkomster av brottslig verksamhet inte utesluter beskattning i inkomstslaget tjänst. HFD återförvisade målet till förvaltningsrätten för en prövning av den skattskyldiges invändningar mot beskattning i inkomstslaget tjänst.

Att det finns grund för förverkande skulle alltså enligt HFD medföra att kravet på vinstsyfte i inkomstslaget näringsverksamhet inte är uppfyllt. Det synes då handla om vinstsyfte i ett speciellt avseende, eftersom den som utför den brottsliga verksamheten kan antas göra det i syfte att tjäna pengar och i den meningen har ett vinstsyfte. Syftet ska antagligen avse att uppnå en beskattningsbar nettoinkomst enligt reglerna i IL. Däremot kan beskattning alltså ske i inkomstslaget tjänst eftersom det där inte ställs något krav på vinstsyfte.

En ledamot var skiljaktig och ansåg inte att det fanns grund för en annan bedömning i inkomstslaget tjänst. Beskattning borde enligt honom inte heller kunna ske i inkomstslaget tjänst om det finns grund för förverkande, eftersom ett förverkande objektivt sett torde leda till att den illegala verksamheten inte kan anses vara inkomstgivande. Det kan noteras att om inkomst från brottslig verksamhet anses vara beskattningsbar och ett förverkande sker bör detta minska den beskattningsbara inkomsten.5

HFD gick vidare till att bedöma mervärdesbeskattningen och konstaterade därvid att det varken i mervärdesskattelagen eller mervärdesskattedirektivet finns något undantag från skatteplikt för olaglig verksamhet. Det framgår också av rättspraxis från EU-domstolen att principen om skatteneutralitet utgör hinder för en generell åtskillnad mellan olagliga och lagliga transaktioner. Undantag från beskattning kan enbart komma i fråga i speciella situationer då all konkurrens mellan en laglig ekonomisk sektor och en olaglig sektor är utesluten på grund av vissa varors eller tjänsters särdrag, såsom när det är fråga om förfalskade sedlar eller narkotika. Enligt HFD har den tjänst som tillhandahållits (hjälp att fuska på högskoleprovet) inte ett sådant särdrag att all konkurrens med en laglig ekonomisk sektor är utesluten. HFD fann därför att det saknas förutsättningar för att undanta verksamheten från mervärdesskatteplikt med hänvisning till verksamhetens olagliga karaktär.