HFD 2025 ref. 24
Frågan som prövades i målet är om Skatteverkets åtgärder att registrera ett uppskovsbelopp på AA samt att informera henne om detta utgör förvaltningsbeslut som får överklagas.
I Högsta förvaltningsdomstolens dom anges att ett förvaltningsbeslut innefattar ett uttalande vars syfte och innehåll avser att påverka andra förvaltningsorgans eller enskildas handlande (handlingsdirigerande). Beslutets yttre form är enligt domstolen inte avgörande och hänvisade till HFD 2020 ref. 12 punkt 33 samt HFD 2019 ref. 21 punkt 22. I rättspraxis har det enligt Högsta förvaltningsdomstolen ställts tämligen låga krav för att en åtgärd ska betraktas som ett förvaltningsbeslut med hänvisning till HFD 2020 ref. 12 punkt 34 och där anmärkta rättsfall.
Högsta förvaltningsdomstolen noterade att Skatteverkets meddelande innehöll information om registreringen men inte några självständiga ställningstaganden eller bedömningar. Skatteverket hade heller ingen skyldighet att informera AA om registreringen. Meddelandet får därmed enligt Högsta förvaltningsdomstolen betraktas som en serviceåtgärd enligt 6 § andra stycket FL.
Frågan var enligt Högsta förvaltningsdomstolen om ärendehandläggning, som utmynnat i förvaltningsbeslut, är att betrakta som faktisk verksamhet i form av dels registervård, dels service. Det var alltså enligt domstolen riktigt av underinstanserna att avvisa överklagandet.
Av rättsfallet framgår tydligt skillnaden mellan ärendehandläggning och faktisk verksamhet. Det ger vägledning i frågan om att meddelanden om registerföring av uppskovsbelopp inte är ett överklagbart förvaltningsbeslut. Skälet att så inte är fallet är att meddelandet saknar självständiga ställningstaganden och bedömningar och avsaknad av skyldighet för Skatteverket att informera adressaten om registreringen.
HFD 2025 ref. 49
I Högsta förvaltningsdomstolens dom HFD 2025 ref. 49, prövades vad saken gäller. Vad är egentligen saken i ett mål med avyttringar av bostadsrätter som den skattskyldige har deklarerat i inkomstslaget kapital, men som rätteligen ska beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet? Och vilken betydelse har detta vid omprövning, och yrkande att avdrag ska medges för avsättning till periodiseringsfond?
Den ursprungliga processen avsåg inkomster från försäljning av bostadsrätter och i vilket inkomstslag dessa skulle beskattas. Den nu aktuella begäran om omprövning avser i stället ett yrkande om avdrag för avsättning till periodiseringsfond. Det kan således enligt Högsta förvaltningsdomstolen konstateras att såväl yrkandena som åberopade omständigheter skiljer sig åt. Händelseförloppet kan heller inte enligt domstolen anses vara detsamma i de båda målen.
Yrkandet om avdrag för avsättning till periodiseringsfond är därför enligt Högsta förvaltningsdomstolen en annan fråga/sak än den som prövades i den ursprungliga processen.
Det förhållandet att några andra inkomst- eller avdragsposter inte hade redovisats i inkomstslaget näringsverksamhet bör enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte medföra att processföremålet utvidgas till att omfatta samtliga resultatpåverkande poster i inkomstslaget.
Min bedömning är att de farhågor som fanns med att tillämpa en sakprocess i skatteförfarandet när taxeringslagen (1990:324) infördes har inte besannats. Visserligen behövde vi få en hel del vägledande rättsfall under årens lopp om definition av saken/frågan – men de befarade praktiska tillämpningsproblemen har visat sig begränsade.
Högsta förvaltningsdomstolen har, som framgår av de rättsfall som anges ovan, vid bedömandet av om införandet av en ny omständighet utgör tillåten taleändring framför allt lagt vikt vid om omständigheten ingår i samma händelseförlopp eller saksammanhang och avser samma inkomster eller utgifter.
Högsta förvaltningsdomstolen uttalar uttryckligen att det förhållande att några andra inkomst- eller avdragsposter inte har redovisats i inkomstslaget näringsverksamhet inte bör medföra att processföremålet utvidgas till att omfatta samtliga resultatpåverkande poster i inkomstslaget. Jag anser att Högsta förvaltningsdomstolens bedömning har klart stöd i förarbetsuttalanden; det rör sig om inte samma händelseförlopp och saksammanhang.
Försäljning av bostadsrätter och i vilket inkomstslag de ska beskattas avser därför enligt Högsta förvaltningsdomstolen en annan fråga än avdrag för avsättning till periodiseringsfond.
För rättsliga biträden, ombud och andra konsulter är det angeläget att observera vad som är saken i skatteprocessen. Genom yrkanden, grunder, och åberopade omständigheter samt det beskattningsår, redovisningsperiod etc., som åberopas, avgränsas saken. Genom att ändring av talan inte är tillåten i förfarandet vidmakthålls dessutom instansordningsprincipen, dvs. den fråga som prövats i lägre instans kan inte avse en annan fråga i högre instans. Se principiellt liknande domskäl i Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden 2025, mål nr 6982–6983-24.
HFD 2025 not. 35
I målet hade ett bolag yrkat avdrag för koncernbidrag med 20 miljoner kr på två separata ställen med samma belopp: dels i resultaträkningen och dels under skattemässiga justeringar. Bolaget redovisade även skulder till koncern-, intresse- och gemensamt styrda företag med 20 miljoner kr. Efter utredning framkom att någon skattemässig justering på 20 miljoner kr inte skulle göras då enbart ett koncernbidrag hade givits. Skattetillägg påfördes på grund av oriktig uppgift.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att uppgifterna antydde att bolaget lämnat två koncernbidrag och valt att i sin redovisning behandla dem på skilda sätt. Det ena som en bokslutsdisposition i resultaträkningen och det andra som en ökning av värdet på aktier i ett dotterbolag i balansräkningen. Domstolen hänvisade därefter till Bokföringsnämndens allmänna råd (BFNAR 2012:1, K3) där det sägs:
Bolagets tillämpning av två olika principer var enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte förenliga och att bolagets uppgifter framstod som motstridiga, vilket talade för att Skatteverkets utredningsansvar borde ha aktualiserats.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg dock å andra sidan att det skulle kunna förhålla sig på det viset att ett bolag konsekvent redovisar koncernbidrag till dotterbolag i balansräkningen och ett visst år lämnar ett koncernbidrag till ett annat bolag i koncernen. Eftersom detta sistnämnda koncernbidrag måste redovisas i resultaträkningen kan situationen med dubbla koncernbidrag på olika ställen i deklarationen uppstå. Detta talade för att bolagets uppgifter skulle ha kunnat godtas utan närmare utredning från Skatteverkets sida.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg således enligt min mening att det fanns skäl som både talade för och emot att Skatteverkets utredningsansvar aktualiserats. Mot bakgrund av att samma belopp angivits på två ställen i deklarationen som handlar om lämnade koncernbidrag, och att samma belopp även angivits under skulder till bl.a. koncernföretag, fann dock domstolen att det framstod som närmast uteslutet att bolagets uppgifter skulle ha godtagits av Skatteverket utan närmare utredning. Med hänsyn till detta saknades förutsättningar för att påföra skattetillägg. Intressant är att Högsta förvaltningsdomstolen väger för och emot de olika alternativen vilket enligt min mening är en lite ovanligt i domstolens domskäl. Som jag ser det framhåller Högsta förvaltningsdomstolen i regel enbart de skäl som talar för domslutet.
HFD 2025 not. 37 rör principiellt liknande frågor och med samma slutsats som i not. 35. I målet hade ett bolag enligt deklarationen i sin resultaträkning gjort en nedskrivning i rutan för nedskrivning av finansiella anläggningstillgångar och kortfristiga placeringar. Efter utredning framkom att beloppet avsåg nedskrivning av aktier i ett intressebolag och att denna skulle återföras. Skattetillägg påfördes på grund av oriktig uppgift. I den ruta under skattemässiga justeringar där en återföring ska göras fanns inget belopp angivet. I balansräkningen redovisades enbart andelar i koncern- eller intresseföretag eller i gemensamt styrda företag som finansiella anläggningstillgångar. Inga kortfristiga placeringar fanns i balansräkningen.
HFD 2025 not. 16
Ett bolag ansökte om förhandsbesked för att få veta om uthyrning av en byggnad till en operatör i sin helhet omfattas av frivillig beskattning enligt 12 kap. 5 § mervärdesskattelagen (2023:200) och om svaret på frågan skulle förändras om operatören även skulle bedriva skattepliktig verksamhet.
Bolagets ansökan baseras enligt domstolen på förutsättningar som avser en verksamhet som ett annat företag, nämligen operatören, bedriver. Högsta förvaltningsdomstolen ifrågasatte om det alls är möjligt för bolaget att – med tillräcklig grad av säkerhet – på förhand uttala sig om hur operatörens verksamhet ska bedömas i mervärdesskattehänseende och jämförde med HFD 2016 not. 21.
Bolaget hade dessutom enligt Högsta förvaltningsdomstolen lämnat knapphändiga och delvis motsägelsefulla uppgifter om operatörens uthyrning. Det är därför enligt domstolen inte möjligt att på det underlag som lämnats bedöma operatörens verksamhet i mervärdesskattehänseende. Den verksamheten har en avgörande betydelse för hur man ska se på bolagets uthyrning till operatören varför förhandsbeskedet inte ansågs ge svar på frågan om uthyrningen får omfattas av frivillig beskattning. Nyttan för bolaget av ett förhandsbesked måste därför enligt domstolen starkt ifrågasättas och hänvisade därvid till HFD 2014 ref. 18 II. Förhandsbesked borde inte ha lämnats varför det undanröjdes och ansökan avvisades. Lagrum: 5 § första stycket och 12 § första stycket lagen (1989:189) om förhandsbesked i skattefrågor. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande är ett i raden av många principiellt liknande beslut och visar på en konsekvens av att det saknas krav på prövningstillstånd i domstolen för överklagade förhandsbesked på skatteområdet.
HFD 2025 not. 36
Enligt 6 § 3 lagen (1989:189) om förhandsbesked i skattefrågor är Allmänna ombudets möjlighet att ansöka om förhandsbesked i ärende om inkomstskatt begränsad till frågor av prejudikatvärde. En förutsättning enligt domstolen för att förhandsbesked ska lämnas i sådana frågor är att det finns ett allmänt intresse av ett snabbt avgörande och hänvisade till HFD 2018 ref. 35 och där anmärkta avgöranden.
Högsta förvaltningsdomstolen har därutöver i HFD 2023 not. 20 redan bedömt att frågan om mottagna intrångsersättningar med avdragsrätt kan sättas av till en ersättningsfond inte är av sådant slag att den av prejudikatskäl bör besvaras genom ett förhandsbesked.
Som grund för att domstolen skulle ändra på den bedömningen hänvisade det Allmänna ombudet till statistik avseende utbetalda ersättningar av det aktuella slaget. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen framgår dock inte av statistiken hur vanligt det är att ersättningsmottagarna yrkar avdrag till ersättningsfond eller med vilka belopp sådana avsättningar har gjorts. Det framkommer heller inte enligt domstolen om beskattningsfrågan föranlett prövning i domstol trots att utbetalningar skett under flera års tid. Högsta förvaltningsdomstolen erinrade också om planerad ny lagstiftning om intrångsersättningar (Fi2025/01066 s. 47 ff.) med ikraftträdande den 1 april 2026. Domstolen fann därför inte skäl att frångå sin bedömning i ovannämnda mål. Förhandsbesked borde inte ha lämnats varför det undanröjdes och ansökan avvisades.
HFD 2025 not. 45
Skatterättsnämnden har i målet avvisat en ansökan om förhandsbesked för att nämnden med hänsyn till ansökans innehåll funnit att förhandsbesked inte skulle ha lämnats. Nämnden avvisade ansökan för att svaren på frågorna om avdragsrätt för vissa punktskatter följer av praxis, HFD 2022 not. 31, och det därmed inte är av vikt för sökanden att få ett besked i de frågor som ansökan avser, HFD 2021 ref. 9, men att detta inte har gått att bedöma då de faktiska förhållandena inte varit klarlagda. Det förhållandet är i sig enligt domstolen en grund för avvisning och hänvisade till t.ex. RÅ 2005 ref. 80.
Ett beslut av Skatterättsnämnden om avvisning av en ansökan om förhandsbesked får enligt lagen (1989:189) om förhandsbesked i skattefrågor inte överklagas. Sökandens överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen avvisades.
HFD 2025 not. 46
Som skäl för sin ansökan om förhandsbesked uppgav sökanden till Skatterättsnämnden att svaren på frågor om hans beskattning i Sverige, bl.a. om en trusts skatterättsliga status och beskattningen av överföringar från trusten till honom. Vid tiden för ansökan var sökanden bosatt i Storbritannien men avsåg att bosätta sig i Sverige.
Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till HFD 2014 ref. 74 och HFD 2015 ref. 78 om förhandsbesked gällande de skattemässiga konsekvenserna av en framtida transaktion eller olika handlingsalternativ som han eller hon står inför. Domstolen noterade att sökanden invandrade till Sverige innan Skatterättsnämnden meddelat sitt beslut. Det visar enligt Högsta förvaltningsdomstolen att svaren på de ställda frågorna inte har varit av den betydelse för sökandens ställningstagande rörande när flytten till Sverige skulle genomföras som han uppgett. Sökanden har också i domstolen bekräftat sin flytt till Sverige och att förhandsbeskedet därmed inte längre är av vikt för honom. Domstolen fann också att det saknades ett sådant allmänt intresse av ett snabbt avgörande som innebär att det är av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att förhandsbesked lämnas i målet.
Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökan avvisades.
Resning
Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.
AA ansökte om resning och anförde att han efter en kammarrätts dom friats från straffrättsligt ansvar avseende bl.a. grovt skattebrott bestående i underlåtelse att deklarera bolagets utgående mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter under tid som företrädaransvar gäller. Av brottmålsdomen framgår att en annan person var bolagets faktiska företrädare och att den personen har tagit på sig hela ansvaret för bolagets deklarationer och ekonomi i övrigt. Det har därmed enligt sökanden framkommit nya omständigheter och bevis som styrker att han inte var faktisk företrädare för bolaget under den period skatter och avgifter förföll till betalning och att han inte har agerat grovt oaktsamt.
Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade inledningsvis till en legal företrädares för ett bolag betalningsskyldighet om han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala skatter och avgifter och hänvisade till HFD 2018 ref. 4.
Domstolen konstaterade att av den åberopade brottmålsdomen framgår att AA var legal företrädare för bolaget under den tid som företrädaransvaret gäller och han hade delegerat ansvar för bolagets skötsel till en annan person. Dessa förhållanden var enligt Högsta förvaltningsdomstolen kända redan vid förvaltningsrättens prövning av Skatteverkets ansökan om företrädaransvar och uppgifterna låg till grund för domen. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen innebär varken dessa uppgifter eller vad som i övrigt framgår av brottmålsdomen att det föreligger synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Ansökan om resning avslogs.