B Fastighetstaxering

Fråga om vad som avses med bad-, sport- och idrottsanläggning enligt fastighetstaxeringslagen

Efter att det har konstaterats att en viss egendom faller in under fastighetsbegreppet, såsom det definieras i fastighetstaxeringslagen (FTL), ska det bestämmas vilka delar av fastigheten som utgör byggnad respektive mark. Därefter ska dessa delar indelas i byggnadstyp och ägoslag enligt bestämmelserna i 2 kap. FTL. Klassificeringen har betydelse för exempelvis uttag av fastighetsskatt och beroende på byggnadstyp och ägoslag bestäms fastighetsskattens nivå. Vissa taxeringsenheter är undantagna från fastighetsskatt, exempelvis specialbyggnader.

Bestämmelserna om klassificering utökades år 1981 med syfte att åstadkomma gemensamma värderingsregler för grupper av egendom med likartade egenskaper.1 Från 2010 delas byggnader in i småhus, ägarlägenhet, hyreshus, ekonomibyggnad, kraftverksbyggnad, industribyggnad och specialbyggnad. Specialbyggnader är i sin tur indelade i 11 olika undergrupper. Gemensamt är att det är fråga om byggnader som används för samhällsnyttiga ändamål.

Det är det ändamål som byggnaden är inrättad för som avgör vilken slags byggnadstyp som den ska klassificeras som. Detta gäller dock inte för specialbyggnader som ska klassificeras utifrån dess faktiska användning och beskaffenhet. En byggnad som används för bad, sport, idrott och liknande där allmänheten har tillträde klassificeras som specialbyggnad. Skälet att undanta nämnda byggnader från fastighetsskatt är att ”människors ökade fritid ska kunna tas tillvara på ett positivt sätt och att anläggningarna möjliggör för människor att idka den form av idrott m.m. som de föredrar och skapar över huvud taget utrymme för meningsfulla fritidsaktiviteter”.2

I HFD 2025 ref. 61 var frågan om en byggnad, som hyrdes ut till ett företag som bedrev s.k. trampolinpark i byggnaden, vid fastighetstaxeringen kunde indelas i specialbyggnaden bad-, sport- och idrottsanläggning. I trampolinparken fanns trampoliner, studsmattor och hinderbanor samt andra för fysisk aktivitet avsedda redskap och ytor i form av klätterväggar, en skidramp, en mindre fotbollsplan m.m. Skatteverket ansåg att ifrågavarande aktiviteter snarast var att se som lek, nöje och rekreation och inte som sport och idrott.

HFD uttalade att den aktuella byggnaden till övervägande del används för sport, idrott eller liknande ändamål och ansåg inte att det fanns något stöd varken i lagtext eller förarbeten för att detta skulle diskvalificera byggnaden från att betraktas som en sport- eller idrottsanläggning.

Någon definition av vilka aktiviteter som kan räknas som idrott m.m. framgår inte av lagtexten utan innehållet i bestämmelsen fick avgöras utifrån dess syfte, närmare bestämt att anläggningen kunde ge människor en möjlighet att utföra meningsfulla fritidsaktiviteter. Vad som innefattas i detta torde ha utvecklats över tid och lagtexten hindrar inte att nya typer av aktiviteter ska anses vara idrott m.m. Snarare tvärtom bör lagtexten tolkas utifrån dessa allmänna syften och tillämpas utifrån den samhällsutveckling som skett på området.3