E Mervärdesskatt

1 Inledning

Avsnittet behandlar aktuell praxis på mervärdesskatteområdet från Högsta förvaltningsdomstolen. När någon av skribenterna har varit ombud i ett mål anges det i fotnot. Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) avgöranden avseende mervärdesskatt år 2025 omfattar 10 mål, varav 4 referatmål, 3 notismål och 3 övriga avgöranden.

1. Skatteplikt

2. Skattesats

3. Avdragsrätt

2 Skatteplikt

HFD 2025 ref. 32 avsåg ett överklagat förhandsbesked och frågan om en överlåtelse av tillgångar i samband med en verksamhetsöverlåtelse ska anses som en leverans av varor eller ett tillhandahållande av tjänster när mottagaren saknar rätt till avdrag för eller återbetalning av mervärdesskatt. Ett bolag bedrev från skatteplikt undantagen verksamhet. Bolaget avsåg att överlåta samtliga tillgångar som var knutna till verksamheten till ett helägt dotterbolag som skulle driva verksamheten vidare. Överlåtelsen omfattade bland annat immateriella tillgångar, inventarier, kundregister, personal, varumärke och befintliga avtal. Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få klarhet i om överlåtelsen omfattades av bestämmelsen om verksamhetsöverlåtelser i mervärdesskattelagen eller om överlåtelsen skulle behandlas som en skattepliktig omsättning. Skatterättsnämnden fann att bestämmelsen om verksamhetsöverlåtelser inte var tillämplig. Detta eftersom mottagaren saknade rätt till avdrag för den ingående mervärdesskatt som annars skulle ha tagits ut på överlåtelsen. Bolaget och Skatteverket överklagade till HFD. HFD konstaterade att överlåtelsen skedde i samband med en sådan verksamhetsöverlåtelse som avses i mervärdesskattelagen. Då mottagaren enligt förutsättningarna varken hade rätt till avdrag för eller återbetalning av ingående mervärdesskatt uppfylldes dock inte villkoret för att överlåtelsen inte ska anses som en omsättning. Domstolen prövade därefter om detta villkor är förenligt med mervärdesskattedirektivet. HFD fann att kravet på mottagarens rätt till avdrag eller återbetalning av mervärdesskatt kan motiveras av behovet att hindra snedvridning av konkurrensen och att bestämmelsen håller sig inom det handlingsutrymme som direktivet medger. En tillämpning av bestämmelsen i enlighet med dess ordalydelse ansågs därför inte strida mot mervärdesskattedirektivet.1 HFD fastställde därmed Skatterättsnämndens förhandsbesked.

HFD:s dom innebär en betydande förändring av rättsläget jämfört med tidigare och medför långtgående konsekvenser i det praktiska rättslivet. HFD:s argumentation är intressant. Domstolen angav att det skulle medföra en konkurrensfördel om tillgångarna överläts utan mervärdesskatt eftersom andra jämförbara aktörer som utför samma slags skattebefriade transaktioner men med användning av tillgångar som förvärvats på annat sätt. Detta eftersom sådana jämförbara aktörer inte skulle ha avdragsrätt för ingående skatt hänförlig till att bygga upp en motsvarande verksamhet. Det senare är naturligtvis helt korrekt, men bortser från det faktum att överlåtare i det aktuella fallet inte heller haft avdragsrätt vid förvärv för att bygga upp den överlåtna verksamheten. Tillgångarna var i den meningen redan beskattade. Nu ska de beskattas igen vid överlåtelse utan att förvärvaren kan göra avdrag för den ingående skatten. Dessutom ska utgående skatt beräknas på den skatt som kostnadsförts hos överlåtaren.

Domen kommer att få stora konsekvenser eftersom den försvårar affärsmässigt motiverade omstruktureringar av verksamheter som saknar avdragsrätt för ingående skatt.

I ett annat mål prövades frågan om gränsdragningen mellan skattepliktiga tjänster och undantagna finansiella tjänster. HFD 2025 not. 262 avsåg ett överklagat förhandsbesked. Målet gällde frågan om en avgift som tas ut vid försäljning av pantsatt egendom på offentlig auktion utgör ersättning för ett tillhandahållande av en tjänst som omfattas av mervärdesskattens tillämpningsområde. Frågan var även om tjänsten i så fall omfattas av undantaget från skatteplikt för bank- och finansieringstjänster. Ett bolag bedrev verksamhet i form av utlåning av pengar till konsumenter mot panträtt, huvudsakligen i lösöre. För utlåningen tog bolaget ut ränta och vissa låneavgifter. Om låntagaren inte betalade kapitalbeloppet, avgifter och upplupen ränta vid förfallodagen hade bolaget rätt att efter viss tid sälja panten på offentlig auktion. Om försäljningsbeloppet översteg bolagets fordran tog bolaget ut en auktionsavgift beräknad på försäljningsbeloppet. I vissa fall kunde avgiften reduceras eller helt utebli. Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få klarhet i om auktionsavgiften utgjorde ersättning för ett tillhandahållande av en tjänst och, om så var fallet, om tjänsten omfattades av undantaget från skatteplikt för bank- och finansieringstjänster.

Skatterättsnämnden fann att auktionsavgiften utgjorde ersättning för tillhandahållande av en tjänst som omfattades av mervärdesskattens tillämpningsområde och att undantaget från skatteplikt för bank- och finansieringstjänster inte var tillämpligt. Bolaget överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och yrkade i första hand att auktionsavgiften inte skulle anses utgöra ersättning för ett tillhandahållande av en tjänst och i andra hand att tjänsten skulle omfattas av undantaget från skatteplikt. Skatteverket ansåg att förhandsbeskedet skulle fastställas. HFD konstaterade att det förelåg ett rättsförhållande mellan bolaget och låntagaren som innebar ett ömsesidigt utbyte av prestationer, där låntagarens betalning av auktionsavgiften utgjorde det faktiska motvärdet för den tjänst som bolaget tillhandahöll genom att anordna och genomföra försäljningen på auktion. Det förhållandet att auktionsavgiften kunde variera i storlek eller i vissa fall utebli påverkade inte bedömningen att det förelåg ett direkt samband mellan tjänsten och ersättningen.3 HFD fann vidare, med hänvisning till EU-domstolens praxis4 som meddelades efter Skatterättsnämndens avgörande, att en tjänst som består i att anordna försäljning på auktion av pantsatt egendom är en fristående tjänst i förhållande till beviljandet av kredit mot pant och därför inte omfattas av undantaget från skatteplikt för bank- och finansieringstjänster. HFD fastställde därmed Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Med hänsyn till den EU-domstolspraxis som tillkom är HFD:s domskäl och domslutet tämligen givet. Rättsläget i frågan får därmed anses klarlagt.

Även frågor om undantag från skatteplikt vid import har varit föremål för prövning under året. HFD 2025 ref. 53 avsåg förutsättningarna för undantag från mervärdesskatteplikt vid återimport när tullagstiftningen inte har följts fullt ut. En person förde ut varor från unionens tullområde till ett tredjeland. Efter att varorna använts där återinfördes de till Sverige i samma skick som vid utförseln. Vid återinförseln anmäldes varorna inte till tullen och deklarerades inte för övergång till fri omsättning. Tullverket påförde därför mervärdesskatt vid import med hänvisning till att de formella kraven för tullbefrielse och därmed undantag från mervärdesskatteplikt vid återimport inte var uppfyllda. Beslutet överklagades, men både förvaltningsrätten och kammarrätten fann att undantag från skatteplikt inte kunde medges. Målet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen, som inhämtade förhandsavgörande från EU-domstolen. EU-domstolen fann att bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet och unionstullkodexen ska tolkas så, att underlåtenhet att uppfylla formella skyldigheter, såsom att anmäla varor till tullen eller att deklarera dem för övergång till fri omsättning, inte i sig utgör hinder mot tullbefrielse och därmed undantag från mervärdesskatteplikt vid återimport, förutsatt att de materiella villkoren är uppfyllda och att underlåtenheten inte utgjorde något försök till bedrägeri.5 Mot bakgrund av EU-domstolens avgörande fann Högsta förvaltningsdomstolen att den aktuella återimporten omfattades av undantaget från mervärdesskatteplikt. Eftersom varorna återinförts i samma skick, inom föreskriven tid och utan att något bedrägeri förelegat, saknades grund för att påföra mervärdesskatt vid import. Högsta förvaltningsdomstolen biföll därför överklagandet och upphävde underinstansernas avgöranden.

Ett formellt fel i tullhänseende får ofta stora konsekvenser. Inte sällan medför sådana formella fel även en skyldighet att betala mervärdesskatt. En mervärdesskatt som många gånger inte är avdragsgill för den som blir skyldig att betala densamma. Detta framstår inte alltid som rimligt med hänsyn till att tull och mervärdesskatt inte alltid har samma syfte. Målet handlade om två hästar som efter att ha förts ut ur Sverige för att delta i tävlingar därefter förts tillbaka till Sverige utan att anmälas eller deklareras till tullen. Det formella felet ledde till att mervärdesskatt påfördes, någon tull utgick inte. Av lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m. framgår att någon mervärdesskatt inte ska tas ut för varor som efter att ha förts ut från EU till tredjeland förs in till Sverige av den som fört ut dem utan att de har bearbetats under tiden de varit utförda från EU. En förutsättning är att varorna omfattas av tullbefrielse enligt tullkodex. Enligt tullkodex förutsätter detta i normalfallet att en tulldeklaration lämnas. Det finns dock en bestämmelse i tullkodex som anger att sådan befrielse kan medges även vid bristande efterlevnad, det vill säga när någon tulldeklaration typiskt inte har lämnats. Tullverket har i flera fall drivit frågan att ett formellt fel utgör hinder mot befrielse. Det är glädjande att det äntligen fastställs att bestämmelsen om befrielse i kodex tolkas ändamålsenligt och inte förutsätter att de formella villkoren är uppfyllda. Allt under förutsättning att det inte varit fråga om något skatteundandragande. Tullverket har efter avgörandet i vissa fall argumenterat för att de formella felen utgör ett skatteundandragande varför tullbefrielse eller undantag från mervärdesskatt inte kan tillämpas.

3 Skattesats

Under året har Högsta förvaltningsdomstolen i flera avgöranden prövat tillämpningsområdet för de reducerade skattesatserna enligt mervärdesskattelagen. Avgörandena rör skilda typer av tillhandahållanden men aktualiserar genomgående frågor om sammansatta tillhandahållanden, tillhandahållandets huvudsakliga karaktär samt den restriktiva tolkning som ska göras av undantagen från normalskattesatsen.

HFD 2025 ref. 22 avsåg ett överklagat förhandsbesked. Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få klarhet i om bolagets tillhandahållande av en internetbaserad träningsplattform omfattas av den reducerade skattesatsen för tjänster inom idrottsområdet. Tillhandahållandet skedde genom ett abonnemang som gav tillgång till både förinspelade instruktörsledda träningsfilmer och träningspass som sändes i realtid. Bolaget gjorde gällande att abonnemangstjänsten i sin helhet skulle omfattas av den reducerade skattesatsen. Skatterättsnämnden bedömde att tillhandahållandet utgjorde ett enda sammansatt tillhandahållande och att de förinspelade träningsfilmerna inte omfattades av den reducerade skattesatsen. Abonnemangstjänsten skulle därför i sin helhet beskattas med normalskattesats. Bolaget överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och vidhöll sitt yrkande. Skatteverket ansåg att förhandsbeskedet skulle fastställas. HFD inledde med att konstatera att domstolen instämde i parternas bedömning om att det var ett sammansatt tillhandahållande. HFD konstaterade att reducerad skattesats för idrottstjänster enligt mervärdesskattedirektivet bland annat omfattar lektioner inom sport och fysisk träning som direktströmmas, det vill säga när mottagaren tar del av sändningen samtidigt som lektionen äger rum. Förinspelade träningsfilmer uppfyller inte detta krav och tillhandahållandet kunde inte heller jämställas med utnyttjande av en sportanläggning. Eftersom samtliga delar av ett sammansatt tillhandahållande måste omfattas av reducerad skattesats för att denna ska vara tillämplig, fann HFD att den reducerade skattesatsen inte kunde tillämpas och fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked. En sådan tillämpning stred enligt HFD, inte heller mot principen om skatteneutralitet HFD hänvisade för sin bedömning i alla delar till rättspraxis från EU-domstolen.6

Parterna och HFD gjorde alla samma bedömning, att det var frågan om ett sammansatt tillhandahållande. Att slutsatsen i ett sådant fall blir att tillhandahållandet är skattepliktigt när någon del är skattepliktig är knappast förvånande utan följer av EU-rätten. Däremot leder detta till att ”on demand” träning beskattas med en högre skattesats än träning som direktströmmas. Vilket framstår som otillfredsställande med tanke på att den som använder tjänsten får ut exakt samma sak oavsett hur tjänsten används, dvs. fysisk träning. Den tekniska utvecklingen leder till att privatpersoner använder olika tjänster för att uppnå samma sak. Det är viktigt att regelverket anpassas efter denna utveckling så att inte skillnader i beskattning uppkommer trots att tjänsten kan upplevas identisk.

Frågor om sammansatta tillhandahållanden och deras huvudsakliga karaktär aktualiserades även i HFD 2025 not. 33, som avsåg tillträde till ett upplevelse‑ och utställningscenter. Bolaget drev ett center där besökare, mot inträdesavgift, gavs tillträde till en utställning uppdelad i två områden. En del bestod av utställda föremål, såsom fordon samt historiska dokument och bilder, medan en annan del bestod av interaktiva och upplevelsebaserade inslag. Tillträde kunde endast köpas till hela utställningen. Frågan var om tillträdet omfattades av den reducerade skattesatsen för museiverksamhet. Skatterättsnämnden fann att tillträdet utgjorde ett enda sammansatt tillhandahållande bestående av två sinsemellan likvärdiga delar, varav endast den del som avsåg utställda föremål kunde anses utgöra museiverksamhet. Bolaget överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen. Skatteverket överklagade och ansåg att förhandsbeskedet skulle fastställas. HFD hänvisade till tidigare avgörande från HFD och konstaterade att den interaktiva och upplevelsebaserade delen inte hade sådan karaktär att den kunde hänföras till museiverksamhet i mervärdesskattehänseende.7 Eftersom ingen av delarna kunde anses underordnad den andra och en av de likvärdiga delarna inte omfattades av reducerad skattesats, var denna inte tillämplig på tillhandahållandet i dess helhet. HFD fastställde därmed förhandsbeskedet.

I detta fall har frågan om skattesats för inträde till en anläggning med olika delar, som var för sig hade haft olika skattesats om separata inträden hade utgått. EU-domstolen har i ett mål8 bedömt en liknande fråga, i det fallet tillträde till en idrottsanläggning. Där olika delar av anläggningen kunde användas för olika ändamål med olika skattesats. I det målet ansåg EU-domstolen att det avgörande för tillämplig skattesats var den skattesats som gällde för den dominerande delen av anläggningen. Något sådant resonemang fördes dock inte, trots att det av ansökan framgår att den dominerande delen av anläggningen var den som användes för ett ändamål som omfattas av den reducerade skattesatsen. Eftersom det även i detta fall är fråga om inträde, låt vara till ett museum och inte en idrottsanläggning, så hade det varit värdefullt med HFD:s bedömning av varför det resonemanget inte kunde föras i detta fall.

Frågan om reducerad skattesats prövades vidare i relation till tillträde till evenemang med inslag av underhållning, där syftet i första hand varit ett annat än kulturellt. Mål nr 2735‑25 avsåg tillträde till två föreläsningsevenemang inom ledarskap och personlig utveckling. Evenemangen framfördes live och innehöll personliga berättelser, humor och viss interaktion med publiken. Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få klarhet i om tillträdet omfattades av den reducerade skattesatsen för kulturella föreställningar. Skatterättsnämnden fann att tillträdet inte omfattades av reducerad skattesats, eftersom evenemangen hade karaktär av föreläsningar med pedagogiskt innehåll och i första hand syftade till kunskapsförmedling. HFD instämde och framhöll att bestämmelserna om reducerad skattesats för kulturella föreställningar ska tolkas restriktivt och endast omfattar evenemang som tydligt utgör en del av kulturområdet.9 Även om evenemangen innehöll inslag av underhållning låg tyngdpunkten på föreläsningarnas innehåll och deltagarnas personliga utveckling. Tillträdet omfattades därför inte av den reducerade skattesatsen och det stred inte mot principen om skatteneutralitet10 att tillämpa olika skattesatser för sådana föreläsningar och kulturella föreställningar. Skatterättsnämndens förhandsbesked fastställdes.

Sverige har vid införandet av reducerad skattesats för olika inträden valt ut några av de aktiviteter som enligt direktivet medger en reducerad skattesats. Det innebär att den aktuella föreställningen måste anses utgöra en kulturell föreställning som kan liknas med t.ex. en konsert. Bedömningen att detta inträde därför inte omfattas av den reducerade skattesatsen framstår därför som rimlig.

Slutligen prövade HFD i mål nr 3024‑25 hur långt den reducerade skattesatsen för idrottstjänster kan sträcka sig när verksamheten huvudsakligen präglas av digital upplevelse. Målet avsåg tillhandahållande av VR‑aktiviteter i form av skjut‑ och äventyrsspel, som utfördes i anläggningar anpassade för den digitala upplevelsen och omfattade tillgång till utrustning, instruktör och spelmiljö. Deltagarna rörde sig fritt i den virtuella miljön och det förekom tävlingsmoment. Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få klarhet i om tillhandahållandet av aktiviteterna omfattades av den reducerade skattesatsen för idrottstjänster. Skatterättsnämnden fann att tillhandahållandet inte omfattades av reducerad skattesats, eftersom aktiviteterna främst hade karaktär av nöje och upplevelse. Bolaget överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och gjorde gällande att aktiviteterna, särskilt skjutspelen, innehöll sådana fysiska moment att de var jämförbara med exempelvis paintball, som omfattas av reducerad skattesats. Skatteverket ansåg att förhandsbeskedet skulle fastställas. HFD hänvisade till domar från EU-domstolen och konstaterade att bestämmelserna om reducerad skattesats för idrottstjänster ska tolkas restriktivt och att det krävs att tillhandahållandet ger möjlighet att utöva idrottslig verksamhet eller fysisk träning.11 Vid bedömningen ska hänsyn tas till hur en genomsnittlig konsument uppfattar tjänsten och till anläggningens utformning.12 Domstolen fann att även om aktiviteterna innebar viss fysisk rörelse var denna underordnad den digitala upplevelsen och att anläggningarna i första hand var utformade för att möjliggöra VR‑spel snarare än fysisk träning. Aktiviteterna ansågs därför ha karaktär av nöje. HFD bedömde vidare att VR‑aktiviteterna inte var jämförbara med paintballverksamhet13 och att det därför inte stred mot principen om skatteneutralitet att tillämpa olika skattesatser. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde därmed Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Rättsfallet klargör i viss mån för vilka avvägningar som ska göras för att bedöma om en tjänst omfattas av den reducerade skattesatsen för idrottstjänster. Slutsatsen framstår som rimlig.

4 Avdragsrätt

HFD 2025 ref. 2614 gällde frågan om ett bolag hade rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt hänförlig till konsulttjänster som avsåg effektivisering av bolagets verksamhet inför en avyttring av den koncern som bolaget ingick i. Bolaget bedrev verksamhet inom partihandel med medicinsk utrustning och apoteksvaror och ingick i en koncern. Inför avyttringen anlitade moderbolaget ett konsultbolag för att analysera bolagets kostnadsstruktur, identifiera besparingsmöjligheter och genomföra åtgärder för att förbättra lönsamheten. Konsultarvodet fakturerades moderbolaget och vidarefakturerades till bolaget. En del av arvodet var beroende av att avyttringen genomfördes till ett visst pris. Bolaget gjorde avdrag för den ingående mervärdesskatt som hänförde sig till konsultkostnaderna. Skatteverket beslutade efter omprövning att neka avdrag för den ingående mervärdesskatten och påförde skattetillägg. Som skäl angavs att konsultkostnaderna inte var hänförliga till bolagets verksamhet utan i stället utgjorde ägarnas kostnader för försäljningen av koncernen. Förvaltningsrätten och kammarrätten delade Skatteverkets bedömning. Bolaget överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen. HFD konstaterade att rätten till avdrag för ingående mervärdesskatt förutsätter att förvärven har gjorts i den verksamhet som medför skattskyldighet. Domstolen fann att de aktuella konsulttjänsterna hade tillhandahållits bolaget och avsett bolagets egen verksamhet genom åtgärder för att minska kostnader och förbättra lönsamheten. Det förhållandet att konsulttjänsterna köpts inför en förestående avyttring av koncernen och att ägarna gynnades ekonomiskt av effektiviseringen saknade betydelse, eftersom ett bolags lönsamhet typiskt sett påverkar värdet på aktierna. Även det förhållandet att konsultarvodet delvis var beroende av utfallet av försäljningen förändrade inte bedömningen. HFD fann därmed att konsultkostnaderna utgjorde kostnader i bolagets verksamhet och att bolaget hade rätt till avdrag för den ingående mervärdesskatt som hänförde sig till dessa kostnader.

Frågan om i vilken omfattning avdragsrätten för ingående skatt vid förvärv av tjänster för verksamheten i stort, ibland benämnt organisationskostnader, är en ofta återkommande fråga i svenska domstolar. Den nu aktuella domen medför viktiga förtydliganden rörande avdragsrättens omfattning. För det första ger domen en avgränsning mot vad som ska anses vara förvärv kopplade till försäljning av bolaget. För det andra tydliggör HFD att ägarens eventuella avsikt är ovidkommande för bedömning av bolagets avdragsrätt.

Frågan om avdragsrättens omfattning vid blandad verksamhet med gemensamma kostnader aktualiserades därefter i HFD 2025 not. 29, som avsåg ett överklagat förhandsbesked. En beskattningsbar person bedrev verksamhet genom upplåtelse av både bostäder och lokaler. Upplåtelserna av bostäderna var undantagna från skatteplikt, medan upplåtelserna av lokalerna omfattades av frivillig beskattning. För gemensamma kostnader som hänförde sig till både bostäderna och lokalerna uppkom frågan hur den ingående mervärdesskatten skulle fördelas. Den beskattningsbara personen ansökte om förhandsbesked för att få klarhet i om andelen avdragsgill ingående skatt kunde bestämmas genom tillämpning av den omsättningsbaserade beräkningsmetod som anges i artiklarna 173 och 174 i mervärdesskattedirektivet.

Skatterättsnämnden fann att den omsättningsbaserade beräkningsmetoden kunde tillämpas. Skatteverket överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och gjorde gällande att direktivets bestämmelser inte kunde tillämpas med direkt effekt när den ingående skatten delvis hänförde sig till avdragsförbudet för stadigvarande bostad. Den beskattningsbara personen ansåg att förhandsbeskedet skulle fastställas. HFD konstaterade att den beskattningsbara personen bedrev blandad verksamhet och att ingående mervärdesskatt som hänför sig till upplåtelserna av bostäderna inte är avdragsgill, medan avdragsrätt föreligger för den del som hänför sig till de frivilligt beskattade lokalupplåtelserna. För gemensamma kostnader måste den ingående skatten därför fördelas. HFD hänvisade till HFD 2023 ref. 45, där domstolen funnit att den svenska bestämmelsen om uppdelning efter skälig grund inte uppfyller kraven för ett korrekt införlivande av mervärdesskattedirektivet. Artiklarna 173.1 och 174 i direktivet har därför direkt effekt, vilket innebär att en beskattningsbar person inte kan vägras att tillämpa den omsättningsbaserade beräkningsmetoden enligt artikel 174 för att bestämma andelen avdragsgill ingående skatt vid gemensamma kostnader. HFD fann därmed att den beskattningsbara personen hade rätt att tillämpa direktivets omsättningsmetod vid fördelningen av ingående mervärdesskatt på gemensamma kostnader och fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Givet HFD 2023 ref. 45 får utgången i nu aktuellt mål ses som tämligen konsekvent. Det är svårt att se varför direktivets artiklar 173.1 och 174 inte skulle ges direkt effekt för en verksamhet som består i just upplåtelse av fastighet.

Samma fråga prövades därefter i mål nr 7072-2415, med samma utgång.