1 Mål C-18/23 F SA mot Dyrektor Krajowej Informacji Skarbowej (meddelad den 27 februari 2025)
Målet avsåg förhållandet mellan polska regler för beskattning av kollektiva investeringsfonder och de fria kapitalrörelserna enligt artikel 63.1 FEUF. Det hade anhängiggjorts genom en begäran om förhandsavgörande från en regional förvaltningsdomstol i Polen.
Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen var följande. Fonden F SA var hemmahörande i Luxemburg och hade skatterättslig hemvist där. Verksamheten i fonden följde luxemburgsk rätt. Både Luxemburg och Polen är medlemsstater i EU.
Fondens syfte var att göra investeringar för ett kollektiv av investerare som hade köpt andelar i fonden (kollektiva investeringar). Fonden förvaltades internt av en styrelse som fanns upptagen i en förteckning som luxemburgska myndigheter förde.
Frågan i målet var om den luxemburgska fonden omfattades av en skattelättnad i polsk skattelagstiftning. Det fanns dock som ett krav för att omfattas av skattelättnaden, nämligen att fonden förvaltades av en ”extern enhet” (p. 22).
En första fråga var om fonden omfattades av UCITS-direktivet (2009/65). EU-domstolen fann att det inte var fallet. Skälet var att fonden endast gav icke-offentliga erbjudanden att köpa fondandelar. UCITS-fonder riktar sig i stället till allmänheten (p. 46–47).
Nästa fråga var om den nekade skatteförmånen i Polen var förenlig med fria rörligheter och särskilt de fria kapitalrörelserna. Enligt EU-domstolen var de fria kapitalrörelserna den primära frihet som kom i fråga i detta fall (p. 55). Den var dominerande även om etableringsfriheten i princip också kunde beröras.
Enligt intern polsk rätt var det omöjligt att i Polen etablera en fond som förvaltades internt (p. 62). Det var bara externt förvaltade fonder som omfattades av skattelättnaden. Även om detta till synes var ett objektivt kriterium hade det ändå en negativ inverkan på möjligheten för utländska fondföretag med intern förvaltning att verka i Polen (p. 69 och p. 74).
Objektivt jämförbara situationer förelåg också även om det slutligen var den nationella domstolen som skulle avgöra detta (p. 85 och p. 88). Nästa fråga var om detta hinder mot de fria kapitalrörelserna kunde rättfärdigas. Polens regering anförde att villkoret om extern förvaltning hade införts för att skydda investerarna, vilket är en accepterad rättfärdigandegrund (p. 92).
Frågan var dock om Polens åtgärd i detta fall var proportionerlig. Det ansåg EU-domstolen att den inte var. Den polska regeringen hade nämligen inte visat hur kravet på extern förvaltning skyddade investeraren (p. 101). Vidare noterade EU-domstolen att fonden i fråga var föremål för tillsyn i Luxemburg (p. 103). Polen anförde också att undantaget från skattelättnaden för den luxemburgska fonden hade till syfte att motverka missbruk. Den grunden kunde inte godtas eftersom den inte ens hade motiverats av Polen. Sammanfattningsvis utgjorde olikbehandlingen av den luxemburgska investeringsfonden ett hinder mot de fria kapitalrörelserna.
2 Mål C-142/24 Familienstiftung mot Finanzamt Köln-West (dom meddelad den 13 november 2025)
Målet handlade om innebörden av de fria kapitalrörelserna som de framgår av artikel 40 i EES-avtalet. Hänskjutande domstol var en tysk skattedomstol, Finanzgericht Köln.
Målet avsåg en stiftelse bildad i Liechtenstein, vilket är ett land som är medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Här gäller EES-avtalet som omfattar de fria rörligheterna på motsvarande sätt som enligt EUF-fördraget.
Frågan var om den tyska arvs- och gåvobeskattningen i ett visst hänseende var i strid mot de fria kapitalrörelserna.
Stiftelsen hade bildats år 2014. Den var en juridisk person och hade som ändamål att stödja stiftaren och hennes avlidne makes gemensamma släktingar i rakt nedåtstigande led (alltså stiftaren, barn och barnbarn). Den kvinna som hade bildat familjestiftelsen i Liechtenstein var hemmahörande i Tyskland.
Enligt den hänskjutande nationella domstolen utgjorde överföringen av tillgångar från grundaren till stiftelsen en gåva mellan levande personer (p. 20).
Grundaren av stiftelsen ansåg att stiftelsen omfattades av skatteklass I (make, maka, barn). Den tyska skattemyndigheten ansåg att det i stället skulle vara fråga om skatteklass II.
Om stiftelsen hade bildats i Tyskland skulle den dock ha omfattats av skatteklass I. Frågan var om det var en olikbehandling som var i strid mot de fria kapitalrörelserna som de framgår av artikel 40 i EES-fördraget (p. 25).
Den första fråga som EU-domstolen prövade var vilken frihet som var tillämplig. Var det de fria kapitalrörelserna eller etableringsfriheten (p. 33–34)? EU-domstolen tog hjälp av nomenklaturen till det sedan länge upphävda direktivet om de fria kapitalrörelserna (88/361). Gåvor och donationer var uttryckligen angivna som kapitalrörelser. Av fast praxis framgår att förvärv genom arv och testamente omfattas av de fria kapitalrörelserna (p. 41).
Eftersom det handlade om etablering av en stiftelse i en annan medlemsstat var etableringsfriheten också i princip tillämplig. EU-domstolen prövade dock endast den ena av friheterna om det visar sig att andra friheter är helt underordnade (p. 42). Här var huvudsyftet att föra gåvor mellan generationer och bildandet av stiftelsen var underordnat detta syfte (p. 43). Prövningen gjordes följaktligen i förhållande till de fria kapitalrörelserna.
Enligt EU-domstolen var det fråga om en restriktion att beskatta en gåva till stiftelsen hårdare om den var utländsk än om den var inhemsk (p. 48–49). Den tyska regeringen invände att olikbehandlingen kunde rättfärdigas med hänsyn till skattesystemets inre sammanhang. Den tyska arvs- och gåvobeskattningen var i klass I utformad så att tyska familjestiftelser omfattades av den låga beskattningen i denna arvs- och gåvoklass. En tysk familjestiftelse fick emellertid betala en periodisk ”alternativskatt”. Eftersom Tyskland inte har beskattningsmakt i förhållande till andra stater kunde inte sådana stiftelser omfattas av skatteklass I. Denna rättfärdigandegrund var därmed i princip uppfylld enligt EU-domstolen (p. 69–70).
Den avslutande frågan att ta ställning till var om den nationella regleringen var proportionerlig (p. 73). Det är dock något som ytterst ankommer på den nationella domstolen att besvara, men EU-domstolen brukar ändå ge ett svar på frågan utifrån en allmän utgångspunkt. Ett svar gavs också av EU-domstolen i detta fall (p. 76–77). Kraven på att vara en tysk familjestiftelse för att omfattas av skattelättnaden är inte oproportionerliga. Slutligen är det dock den nationella domstolen som ska göra proportionalitetsbedömningen.
Sammanfattningsvis kan följande sägas. Det är trots allt något förvånande att det var de fria kapitalrörelserna som ansågs tillämpliga i detta fall. Det handlade ju ytterst om etablering av en juridisk person – en familjestiftelse – i ett annat EES-land. Det borde göra etableringsfriheten tillämplig i första hand. Syftet med etableringen av familjestiftelsen var emellertid att utverka arv och gåva i en snäv familjekrets, och betalningar i form av arv och gåva är i kärnområdet för de fria kapitalrörelserna. Det är också intressant att metoden för beskattning av tyska familjestiftelser i form av en lägre skatt på betalningar från sådana stiftelser jämte en schablonskatt, ansågs uppfylla kravet på skattesystemets inre sammanhang. Denna rättfärdigandegrund är alltjämt tillämplig, trots att det har gått många år sedan den tillämpades i mål C-204/90 Bachmann.