A5 Fri rörlighet för unionsmedborgare

A5 Fri rörlighet för unionsmedborgare

I mål C-277/23E.P mot Ministarstvo financija Republike Hrvatske, Samostalini sektor za drugostupanjski upravni postupak1 slog EU-domstolen fast att ett bidrag som betalas ut till en student inom ramen för Erasmus+ inte får påverka förälderns beskattning.

Omständigheten i målet var som följer. En mamma bosatt i Kroatien fick ett förhöjt personligt grundavdrag för underhållsberättigat barn sänkt på grund av att hennes son fick ett Erasmus+ stöd för studier utomlands. Mamman överklagade beslutet och när ärendet nådde författningsdomstolen valde domstolen att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

Frågan i målet är om artikel 21 FEUF utgör ett hinder när en förälder förlorar en skatteförmån på grund av att ett barn erhåller ett Erasmus+ mobilitetsstöd i samband med studier utomlands.

Domstolen inleder med att konstatera att den fria rörligheten för unionsmedborgare är synnerligen skyddsvärd i förhållande till utbildningsområdet.2 Vidare konstateras att Erasmus+ särskilt syftar till att underlätta rörlighet inom unionen. Medlemsstaterna uppmanas i förordningen 1288/20133 att inte beskatta dessa bidrag. EU-domstolen konstaterar därefter att det är klarlagt att bidraget förvisso inte beskattas, men att den kroatiska lagstiftningen lika fullt påverkar mammans ekonomiska situationen på ett missgynnande sätt. De skattemässiga konsekvenserna för mamman ansågs därför omfattas av den fria rörligheten enligt artikel 21 FEUF.

Att mamman kunde åberopa den fria rörligheten torde också kunna förklaras mot bakgrund av att den kroatiska lagstiftningen beaktade det underhållsberättigade barnets inkomster vid fastställandet av den skattskyldige förälderns situation. Det förelåg således en ekonomisk gemenskap mellan barnet och föräldern enligt lagstiftningen.

Därefter konstaterar domstolen att syftet med de nationella reglerna – att beakta de inkomstskatteskyldiga föräldrarnas skatteförmåga på så sätt att denna inte underskattas – förvisso är ett legitimt allmänintresse men att det inte är proportionerligt. En förklaring till att reglerna inte ansågs proportionerliga kan ha varit att Erasmus+ bidraget syftade till att täcka merkostnader som uppstod på grund av rörligheten, inte att mammans kostnader för barnet nödvändigtvis blev lägre i Kroatien. Följaktligen stred de kroatiska reglerna mot den fria rörligheten för unionsmedborgare.

Det framstår som att målet har begränsad betydelse för svenskt vidkommande då några liknande regler inte finns. I ett vidare perspektiv utgör domen dock ett uttryck för EU-domstolens konsekventa hållning att mobilitetsfrämjande program såsom Erasmus+ inte får urholkas genom nationella åtgärder som direkt eller indirekt begränsar deras genomslag.