2026-05-25 Uttrycket ”tas i anspråk för annat ändamål än försäljning” i lagen om skatt på energi

3.1 Bränsle

För en godkänd lagerhållare inträder skattskyldighet enligt 6 kap. 6 § lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) när

1. bränsle av lagerhållaren levereras till en köpare som inte är godkänd lagerhållare eller till eget försäljningsställe för detaljförsäljning som inte utgörs av depå,

2. bränsle tas i anspråk för annat ändamål än försäljning,

3. godkännandet som lagerhållare återkallas, varvid skattskyldigheten omfattar bränsle som då ingår i dennes lager.

När det gäller de nu aktuella frågorna är punkterna 1 och 3 inte aktuella att tillämpa. Frågorna är därför begränsade till om bränslet ska anses ha tagits i anspråk i den mening som avses i punkt 2.

I 6 kap. 1 § LSE anges att 6 kap. LSE tillämpas i fråga om skattskyldighet för vissa i paragrafen uppräknade bränslen. Det är här fråga om andra bränslen än de som avses i 1 kap. 3 a § LSE och som nedan benämns uppskovsbränsle. De bränslen som räknas upp i 6 kap. 1 § LSE benämns nedan övriga bränslen.

I författningskommentaren till 6 kap. 6 § LSE anges att den bestämmelsen motsvarar bestämmelsen om skattskyldighetens inträde för lagerhållare i dåvarande 5 kap. 3 § 3 LSE. I jämförelse med den dåvarande bestämmelsen gjordes vissa språkliga och redaktionella ändringar. Någon ändring i sak var inte avsedd (prop. 2021/22:61 s. 473).

Enligt den dåvarande bestämmelsen i 5 kap. 3 § 3 LSE inträdde skattskyldigheten för den som var godkänd lagerhållare när bränsle ”tas i anspråk för annat ändamål än försäljning”. Innan 5 kap. 3 § 3 LSE ändrades med anledning av införandet av systemet med godkända lagerhållare gällde motsvarande för vissa aktörer som var registrerade som skattskyldiga för övriga bränslen.

Även i tidigare lagstiftning fanns en bestämmelse om att för vissa aktörer som var registrerade som skattskyldiga inträdde skattskyldigheten när bränsle togs i anspråk för annat ändamål än försäljning (8 § första stycket 1 lagen [1957:262] om allmän energiskatt [EL]). I förarbetena till den bestämmelsen finns dock ingen vägledning avseende den närmare innebörden av uttrycket ”tas i anspråk för annat ändamål än försäljning”.

I författningskommentaren till den ursprungliga lydelsen av bestämmelsen i 5 kap. 3 § 4 (senare i punkt 3) LSE om skattskyldighetens inträde för övriga bränslen, angavs att bestämmelsen motsvarar bl.a. den ovan nämnda bestämmelsen i EL och att inga materiella ändringar var avsedda (prop. 1994/95:54 s. 118).

I samband med att LSE ersatte EL kommenterades den ovan nämnda bestämmelsen i EL på följande sätt. Uttrycket "tas i anspråk för annat ändamål än försäljning" finns i dagens energiskattelagstiftning och avser i princip allt annat än försäljning. Det kan vara fråga om att den skattskyldiga ger bort bränsle eller tar ut bränsle för eget bruk (prop. 1994/95:54 s. 116).

I författningskommentaren till den ursprungliga lydelsen av bestämmelsen i LSE om undantag från skatteplikt för uppskovsbränsle som förlorats i samband med framställning o.d. angavs att något motsvarande undantag inte fanns i EL, förutom vad gäller naturgas som bortgått till följd av förluster vid transport eller omformning hos producent eller distributör (2 a § b EL). I samma författningskommentar angavs även följande avseende de dåvarande bestämmelserna i EL om skattskyldighetens inträde för vissa aktörer som var registrerade som skattskyldiga för bränsle. I praktiken har skatt dock inte tagits ut för bränslen som gått förlorade hos den skattskyldiga, vare sig det skett genom t.ex. transportförluster, olyckshändelser eller stöld. Detta beror på att skattskyldighet inte anses ha inträtt för dessa bränslen. Skatt bör inte heller i fortsättningen tas ut för övriga bränslen som förloras i samband med framställning o.d. Eftersom händelserna regelmässigt inträffar innan skattskyldighet inträder för bränslet torde det nuvarande undantaget beträffande naturgas sakna praktisk betydelse och kan slopas utan att någon materiell ändring görs (jfr prop. 1994/95:54 s. 98 f.).

I förarbetena till LSE angavs att gemenskapsrätten inte ger utrymme för att underlåta att ta ut skatt för bränsle på grund av att det stulits. I anslutning till detta angavs att gemenskapsrätten i detta fall får anses reglera endast bränslen för vilka minimiskattesatser har bestämts, men att lika bestämmelser bör tillämpas för samtliga bränslen som beskattas enligt den nya lagen (jfr prop. 1994/95:54 s. 99).

3.2 Andra varor än bränsle

Även i annan punktskattelagstiftning än LSE finns bestämmelser om att för en godkänd lagerhållare inträder skattskyldigheten när en skattepliktig vara tas i anspråk för annat ändamål än försäljning – 12 § första stycket 1 c lagen (2016:1067) om skatt på kemikalier i viss elektronik (LSKE), 11 § första stycket 1 b lagen (2018:696) om skatt på vissa nikotinhaltiga produkter (LSNP) och 10 kap. 13 § 2 lagen (2022:155) om tobaksskatt (LTS).

I författningskommentaren till bestämmelsen i LSKE anges följande. Bestämmelsen är tillämplig om lagerhållaren avhänder sig varan till någon annan på annat sätt än genom försäljning, exempelvis genom att ge bort varan. Bestämmelsen ska också tillämpas i de fall lagerhållaren tar varan i anspråk i den egna verksamheten (prop. 2016/17:1 s. 438). I författningskommentaren till bestämmelsen i LSNP kommenteras bestämmelsen på motsvarande sätt (prop. 2017/18:187 s. 59 f.). I förarbetena till bestämmelsen i LTS ges ingen vägledning avseende den närmare innebörden av uttrycket ”tas i anspråk för annat ändamål än försäljning”.