Att bo och arbeta i samma land är inte längre självklart. Tvärtom är det inte alls ovanligt att bo i ett land och helt eller delvis arbeta i ett annat land. Omfattningen av arbete i ett annat land kan variera och för de flesta mer vanligt förekommande situationerna finns det ofta regler för arbetsrätt, socialförsäkring, immigration och skatterätt. Att arbeta hemifrån har blivit vanligare och i och med coronapandemin blev många tvingade att börja arbeta hemifrån. Ett annat arbetssätt som spås bli vanligare är att arbeta som digital nomad, det betyder att man inte arbetar från en fast punkt, utan resor omkring och arbetar där det finns en internetuppkoppling. För en digital nomad är det inte ovanligt att hen har gjort sig av med sitt boende. Att arbetstagare inte längre lika bundna till att utföra sitt arbete från en specifik plats kan medföra en större administrativ börda för det företag där hen är anställd, men också leda till svårigheter att bestämma var beskattning de facto ska ske.

Författaren vill väcka frågan om fördelningsnycklarna för beskattning av arbetsinkomster behöver diskuteras på liknande sätt som för företagens hemvist.

När företag inför mer kreativa arbetsmodeller och där arbetstagarna kan arbeta från valfri plats kan det uppstå frågor om var en inkomst ska beskattas. För en digital nomad som inte har en fast punkt där arbetet utförs, utan reser omkring och bor kortare perioder på olika platser är det inte säkert att det går att fastställa en plats där beskattning av arbetsinkomster ska ske. Om den digitala nomaden befinner sig i Europa är det en sak, men om hen arbetar från olika platser utanför Europa blir det en annan femma. Ännu mer komplicerat blir det om den digitala nomaden är en egenföretagare och flyttar runt mellan olika platser. Det är inte omöjligt att det i vissa fall kan uppstå en dubbel-icke-beskattning i sådana fall.

Du kan läsa artikeln i sin helhet i senaste numret av Skattenytt.