På några decennier har revisorsprofessionen gått från självreglering till ett alltmer begränsat inflytande över de lagar och regler som styr det dagliga arbetet. Samtidigt har stora förändringar skett gällande tillsyn och kvalitetskontroll. Det här är en utveckling som inte har efterfrågats av revisorskåren, skriver forskarna Karin Seger, Magnus Frostenson och Sven Helin i en fördjupningsartikel för Balans.
Den som har insyn i revisionsbranschen är medveten om att regleringen av revisorer och revision har ökat kraftigt över tid. Men hur har förändringen sett ut, och vad har drivit utvecklingen? För att besvara frågan har vi studerat regleringen i Sverige under perioden 1980–2024. Som underlag för studien har vi använt tidningen Balans samt av officiella handlingar från Sveriges riksdag. Vi har gått igenom cirka 450 volymer av Balans och identifierat ett femtiotal relevanta artiklar. För att komplettera materialet har vi även använt officiella handlingar från riksdagen, där vi identifierat ett femtiotal utredningar, rapporter och propositioner av betydelse. Resultatet av vår studievisar att regleringen inte bara har ökat i omfattning, utan också förändrats till sin karaktär. Perioden kan delas in i tre olika eror: 1) 1980–1994, 2) 1995–2009, och 3) 2010–2024.
(Den som vill läsa hela den vetenskapliga artikeln som publicerats i ”International Journal of Auditing” hittar den här.)
1. 1980–1994
Vid 80-talets början hade revisorerna sedan länge en stark ställning, och revisionen var i stort sett fri från yttre reglering. Detta började dock förändras när lagutskottet och riksdagen föreslog att allmän revisionsplikt skulle införas (Prop 1979/80:143, LU 1980/81:4 and LU 1980/81:28) för att stävja den ekonomiska brottslighet som BRÅ rapporterat om i slutet av 70-talet (PM 1978:2). Förslaget ledde till en intensiv diskussion inom revisorskåren om hur revison i mindre bolag skulle genomföras. Ett alternativ som diskuterades var att tillåta begränsad revision i dessa bolag, men det visade sig inte vara förenligt med kraven i ABL (Gunnarsson and Åkesson 1980).
FAR hade tidigare gett ut den grundläggande rekommendationen Om revision av räkenskaperna i svenska aktiebolag, men behovet av en ny rekommendation växte fram i samband med den nya regleringen. FAR och SRS utvecklade därför gemensamt rekommendationen Om revision i mindre företag som presenterades 1982. Samma år antog riksdagen lagförslaget om den allmänna revisionsplikten (Prop 1981/82:171).
I Balans konstaterades att politikernas syn på yrkeskåren hade förändrats. Tidigare hade politiker ofta utpekat revisorer som möjliggörare av ekonomisk brottslighet, men nu upplevde yrkeskåren ett positivt och starkt ökat politiskt intresse samt ett förtroende för revisionsfunktionens möjligheter (Berger, 1982). År 1983 infördes den allmänna revisionsplikten i ABL (1975:1385). Eftersom det rådde brist på revisorer fick bolagen dock tid på sig fram till 1988 att utse en revisor.
Medan yrkeskåren även fortsättningsvis ansvarade för utvecklandet av god revisionssed och god revisorssed markerade införandet av den allmänna revisionsplikten ett skifte mot en mer konventionell och detaljerad reglering. Frågan om den ekonomiska brottsligheten stod högt på den politiska agendan, och 1984 behandlades frågan om revisorernas anmälningsplikt (SOU 1983:36, Prop 1984/85:30, LU 1984/85:13). Trots att FAR i sitt remissvar framhöll att anmälningsplikten avsevärt skulle ”påverka revisorernas roll och arbetsförhållanden” (Aktuellt, 1983) infördes ändringen i ABL 1985, vilket även ledde till att utgivna rekommendationer justerades. I slutet av decenniet ökade trycket på att bekämpa den ekonomiska brottsligheten ytterligare i samband med skandalerna kring Bofors och Fermenta.
Frågan om revisionskvalitet diskuterades i många länder i början av 1990-talet. FAR konstaterade att de internationella strömningarna påverkade den svenska revisionen och inledde arbetet med att utveckla en ny och mer enhetlig rekommendation, Revisionsprocessen (RP). FAR valde dock att inte göra en direktöversättning av IFAC:s riktlinjer eftersom man ansåg att Sverige ”i vissa avseenden är unikt och att hänsyn måste tas till våra speciella förhållanden” (Ribers, 1990). När rekommendationen presenterades 1991 kritiserades den för att inte följa IFAC:s riktlinjer. Bland annat framfördes att reglerna för god revisorssed var ”en blandning av grundläggande principer och specificerade anvisningar”, att uttalanden om ”målsättningar för revisionen och om baskrav” saknades, samt att det internationellt erkända begreppet rättvisande bild inte användes (Tidström, 1991).
2. 1995–2009
Den svenska revisorskåren var i stort sett självreglerande fram till denna era, men det förändrades efter Sveriges inträde i EU 1995. FEE konstaterade att få områden skulle kräva lagstiftning på EU-nivå eftersom det inte förelåg några större skillnader mellan länderna (“Revisorerna i Europa,” 1995). EU-medlemskapet kom dock snabbt att leda till mer konventionell reglering. Revisorslagen (1995:528) och revisorsförordningen (1995:665) trädde i kraft, samtidigt som kraven på revisorers utbildning skärptes (Prop. 1994/1995:152, 1994/95:NU23).
Revisorsnämnden bildades samma år och övertog ansvaret för auktorisation och tillsyn av revisorer från Kommerskollegium (Prop 1993/94:138, 1993/94:NU20). En ny disciplinnämnd av ”domstolsliknande karaktär” infördes (Markland, 1994), men den rådgivande nämnden (som bland annat bestod av representanter från FAR och SRS), fick en stärkt position. Detta mot bakgrund av att branschorganisationerna hade uttryckt en ”misstro mot den inkvisitoriska processordningen som kännetecknar det disciplinära förfarandet” (SOU 1993:69).
År 1996 presenterade EU grönboken Revisorns roll, ställning och ansvar i EU (KOM(96) 338) som ett steg mot ökad harmonisering inom den Europeiska unionen. Det internationella trycket hade gjort det alltmer omöjligt för Sverige att hålla fast vid den tidigare använda svenska modellen. År 1998 beslutade FAR att tiden var mogen för en anpassning till det internationella regelverket ISA och utvecklade därför en helt ny standard baserad på översättningar av ISA, nämligen Revisionsstandard i Sverige (RS). Grönboken introducerade ett mer legalistiskt synsätt, och anpassningen till ISA innebar en ökad detaljreglering av hur revision skulle genomföras (Holmquist, 1999).
FAR konstaterade att medan lagregleringen av revisorer och revisonverksamhet baserades på god sed hade den övriga regleringen fått formen av ”detaljerade kasuistiska förhållningsregler”. Detta ansågs som mycket problematiskt eftersom ”den komplicerade verkligheten gör att sådana regler blir antingen mycket ytliga eller också synnerligen omfattande”. FAR framhöll dessutom att det fanns en ”påtaglig tendens hos Revisorsnämnden till strikt bokstavstolkning” (Aktuell information, 2000). Riksdagens revisorer granskade Revisorsnämnden under denna period och konstaterade att det fanns problem i tillsynsverksamheten kopplat till ”lagstiftningens precision, nämndens kompetens och kompetensförsörjning samt problem rörande handläggningstiderna för disciplinärenden” (1999/2000: RR11).
I början av det nya milleniet skakades världen av Enron, WorldCom och Arthur Andersens fall, och revisorskårens etik och trovärdighet kom omedelbart att ifrågasättas. I Sverige beslutade sig FAR för ett snabbt införande av RS för att återställa marknadens förtroende för revisorskåren (Hjalmarsson et al., 2002). RS innehöll dels den nya standarden RevS, som var baserad på ISA, dels delar av den tidigare rekommendationen RP samt tidigare rekommendationerna och uttalandena från FAR (Larsson, 2002).
Under samma period förstärktes det legalistiska synsättet ytterligare. Den nya Revisionslagen (1999:1079) infördes år 2000, och två år senare ersatte den nya Revisorslagen (2001:883) den tidigare lagen (1995:528). Detta medförde striktare krav på oberoende och en mer rigorös tillsyn av revisorskåren (Prop. 2000/01:146, 2001/02:LU3). Den nya lagen baserades på EU:s riktlinjer för revisorers yrkesetik, men synen på oberoende och införandet av analysmodellen kom att orsaka praktiska problem eftersom det var oklart hur modellen skulle tillämpas och hur analyserna skulle dokumenteras (Engerstedt & Strömqvist, 2003). FAR ansåg att de internationella yrkesetiska reglerna var allt för detaljerade och beslutade därför att hålla fast vid separata svenska regler. FAR utvecklade nya yrkesetiska regler som började gälla från och med 2003. Reglerna, som var indelade i Opartiskhet och självständighet, Tystnadsplikt och upplysningsplikt, samt Kompetens och yrkesmässigt uppträdande, var korta och gav en ”bra överblick utan att läsaren tappar i förståelse” (Bergman Marcus & Holm, 2003).
I EU:s policydokument En förstärkt lagstadgad revision i EU (COM/2003/0286) konstaterades att allmänhetens förtroende för revisorskåren hade urholkats. Man föreslog därför en direkt tillämpning av ISA i alla EU-länder från år 2005 för att få ”enhetlig och hög revisionskvalitet”. I dokumentet framhölls även att en offentlig tillsyn av revisorer var nödvändig för att stärka förtroendet. Detta eftersom en självreglering inom revisorskåren riskerade leda till ”intressekonflikter när den skall hantera sina egna tillkortakommanden”. Följden blev att ett inslag av statlig tillsyn lades till de kvalitetskontroller som FAR och SRS sedan tidigare genomfört i egen regi, för att uppfylla kravet på offentlig tillsyn. Ändringen innebar att om FAR och SRS fann kvalitetsbrister i sina kontroller skulle detta anmälas till RN som därefter ansvarade för disciplinförfarandet (Andersson et al., 2003).
RS började gälla 2004 och vid ikraftträdandet stod det omgående klart att ändringar behövde göras eftersom flera ISA-standarder hade ändrats. De internationella standarderna hade blivit alltmer komplexa, och IAASB inledde därför ett projekt för att klargöra granskningsmålen. Det stod tidigt klart för revisorskåren att klargörandet skulle leda till ökade dokumentationskrav, men IAASB framhöll att det skulle leda till förbättrad revisionskvalitet (IAASB, 2006). I Sverige gjordes inga ändringar av RS eftersom man förväntade sig att ytterligare revideringar till följd av klargörandet (Larsson, 2005).
År 2005 infördes Svensk kod för bolagsstyrning för börsnoterade företag med ett marknadsvärde överstigande 3 miljarder kronor. Reformen medförde förändrade regler för finansiell rapportering, intern kontroll och internrevision, samt att den påverkade redovisnings- och revisionsfrågor (Svernlöv, 2005). Samma år väcktes en riksdagsmotion om att avskaffa revisionsplikten för de minsta aktiebolagen. Motionen stöttades av Svenskt Näringsliv och Företagarna, eftersom kostnaderna för revisionen ansågs överstiga nyttan i dessa bolag. Motionen avslogs emellertid av lagutskottet (2005/06:LU12), som inte fann skäl till förändringar då revisionsplikten inte hade förändrats i förslaget till nya ABL (Prop. 2004/05:85, 2004/05:LU23).
År 2006 följde ytterligare reglering i kölvattnet av Enron-skandalen. EU:s Direktiv om lagstadgad revision (2006/43/EG, även kallat det ”åttonde bolagsrättsliga direktivet”) presenterades, med riktlinjer för yrkesetik, oberoende, och tillsyn av revisorer. Direktivet angav dessutom att ISA skulle tillämpas inom samtliga medlemsstater. De flesta länder tillämpade redan de internationella standarderna, men i Sverige var RS fortfarande gällande. Regeringen utfärdade direktiv om vilka anpassningar som krävdes, både genom ändringar i befintlig reglering som genom ny reglering (Dir. 2006:96 och Dir. 2006:128). Regeringen tillsatte även en utredning om hur EU-direktivet skulle införlivas i svensk rätt (SOU 2007:56).
Under 2006 aktualiserades åter frågan om avskaffandet av den allmänna revisionsplikten (Skr 2006/07:23), och en utredning tillsattes för att föreslå nödvändiga ändringar i regleringen (Ju 2006:11). FAR och SRS, som för övrigt gick samman detta år och började kalla sig för FAR SRS, beslutade sig snabbt för att argumentera för revisionens fördelar och publicerade 2007 boken Revisionens samhällsekonomiska nytta. FAR SRS tog även fram en SME-metodik som presenterades i Revision i 50/25/50-företag. Avsikten var att effektivisera revisionen i små och medelstora företag inom ramen för RS (Noteringar, 2006). Detta trots att det åttonde direktivet angav att ISA skulle implementeras.
Under år 2007 infördes striktare regler om intressekonflikter i ABL (2005:551), vilka innebar att revisionsföretag förbjöds att tillhandahålla andra tjänster än revision till börsnoterade bolag eller till bolag med tillgångar över 40 miljoner kronor eller med fler än 200 anställda. Ändringen var en direkt följd av Enronskandalen och utgjorde en anpassning till det åttonde direktivet.
År 2008 presenterade EU det nya åttonde direktivet (2006/43/EG), även kallat Revisorsdirektivet, med riktlinjer för lagstadgad revision, krav på tillämpning av ISA, oberoende, offentlig tillsyn och kvalitetssäkring i syfte att stärka förtroendet för den finansiella rapporteringen. Samma år lade EU-kommissionen fram en rekommendation om att införa ett oberoende system för kvalitetskontroll för att stärka förtroendet och förebygga skandaler som Enron och WorldCom. Under denna period utlöste dock Lehman Brothersskandalen en global finanskris, vilken i sin tur kom att påverka den framtida reglering av revisorer och revision.
Slutbetänkandet från de utredningar som tillsattes för att anpassa svensk rätt till EU-direktiven överlämnades detta år och behandlade bland annat skadeståndsansvar, intressekonflikter och oberoende (SOU 2008:79). Även slutbetänkandet från utredningen om slopandet av den allmänna revisionsplikten presenterades (SOU 2008:32). Förslaget innebar att mindre än 4 % av de svenska aktiebolagen skulle omfattas av revisionsplikten, vilket motsvarade en återgång till de regler som gällde före införandet av revisionsplikten på 1980-talet (SOU 2008:32). Förslaget ansågs dock inte vara ”underbyggt på det sätt som regeringens direktiv förutsatt” (Brännström, 2008). FAR SRS försökte att boka möte med finansministern för att diskutera revisionsbranschens roll i näringslivet och samhället, men finansministern tackade nej och dialogen uteblev (“Noteringar,” 2009a).
År 2009 behandlades det politiska förslaget om slopandet av revisionsplikten (Prop. 2009/10:204, bet. 2009/10:CU28) vilket avsågs träda i kraft 2010. Samma år behandlades ett även förslag om hur EU:s direktiv om revisorer och revision skulle införas samt hur Revisorslagen (2001:883) och ABL (2005:551) skulle anpassas (Prop. 2008/09:135, bet. 2008/09:CU28). FAR SRS uttryckte tillfredsställelse över att regeringen inte tillfört striktare reglering än vad EU:s revisorsdirektiv krävde. Samtidigt var man besviken över att Revisorsnämnden (RN) kom att ansvara för kvalitetskontrollen gällande revision i börsbolag, eftersom detta innebar att tillsynsmyndigheten skulle ”göra kvalitetskontroll ena dagen och utöva tillsyn nästa”. FAR SRS menade att det vore mer ändamålsenligt om de själva hade ansvaret för all kvalitetskontroll (Noteringar, 2009b). Förslaget hörsammades dock inte.
Vid ett seminarium hos FAR SRS konstaterades att revisorsyrket hade blivit ett ”reglerat yrke” och att ”självregleringens tid är över”. Många av de revisorer som deltog var starkt kritiska till den ökade formaliseringen av arbetet och till att den omfattande användningen av checklistor minskade utrymmet för självständiga och professionella bedömningar (Kristofersson, 2009b). Samtidigt befann sig revisorskåren i något av en limbo, eftersom ingen ytterligare information gavs om avskaffandet av revisionsplikten. Tystnaden från Regeringskansliet och Finansdepartementet tolkades som ett försök att bromsa processen av rädsla för minskade skatteintäkter. Decenniet avslutades dock med beskedet att en lagrådsremiss skulle läggas fram före årsskiftet och att revisionsplikten skulle avskaffas i juli 2010 (Kristofersson, 2009a).
3. 2010–2024
I början av år 2010 meddelade Justitiedepartementet att lagrådsremissen om avskaffandet av revisionsplikten hade försenats. Planen om avskaffande från och med juli kvarstod, men regeringen hade begränsat med tid eftersom riksdagsvalet närmade sig (Lennartsson, 2010c). FAR SRS uttryckte besvikelse över regeringens hantering av frågan och menade att varken branschen eller bolagen skulle hinna förbereda sig om avskaffandet genomfördes som en ”Big bang” (Noteringar, 2010). När förslaget väl presenterades angavs att aktiebolag som från och med den 1 november uppfyllde minst två av följande kriterier: nettoomsättning högst 3 miljoner kronor, balansomslutning högst 1,5 miljoner kronor, samt högst tre anställda kunde välja bort revision (Prop. 2009/10:204, bet. 2009/10:CU13, 2009/10:CU28). Dessa gränsvärden motsvarade de som FAR SRS hade föreslagit (Halling, 2010) och som överensstämde med de som gällde i Finland och Danmark. Ungefär 70% av aktiebolagen skulle därmed inte längre omfattas av revisionsplikten (Lennartsson, 2010d).
Under år 2010 bytte FAR SRS namn till FAR. Debatten om revisorns roll intensifierades detta år i samband med att skandalen kring HQ Bank blev offentlig. I Balans konstaterades att ”när HQ Bank föll, föll också en skugga över revisionen”. Finansmarknadsministern framhöll att regelverket för revision i finansiella bolag behövde ses över och eventuellt skärpas. FAR:s dåvarande generalsekreterare hävdade dock bestämt att revisorsyrket redan var genomreglerat och att ytterligare reglering inte var nödvändig (Lennartsson, 2010b).
Samma år presenterade EU-kommissionen grönboken Revisionspolitik – Lärdomar från krisen (COM/2010/0561), där uppdrag, oberoende, rapportering, samt de stora byråernas dominans på marknaden diskuterades. Budskapet var att förändringar var nödvändiga och att status quo inte var ett alternativ (Lennartsson, 2010a). Justitiedepartementet framhöll att den befintliga regleringen borde utvärderas för att undvika ”ändringar för sakens skull” (Lennartsson, 2011a). FAR menade att kommissionen borde fokusera på marknadens behov snarare än att föreslå ökad reglering och byråkratisering (Lennartsson, 2011b). I slutet av 2011 presenterade dock EU-kommissionen ett förslag (COM(2011) 778) om att ändra direktivet om lagstadgad revision och omforma regelverket.
År 2011 föreslogs att strängare bestämmelser skulle införas i ABL avseende revisorns ansvar att anmäla misstankar om mutbrott (SOU 2010:38, Prop 2011:12/79, 2011/12:JuU23). Samma beslutade FAR att övergång från RS till ISA skulle ske, vilket i praktiken innebar en övergång till mer riskbaserad revision (Lennartsson, 2011c).
År 2012 svarade den svenska regeringen på EU:s förslag om ändrad reglering (COM(2011) 778). Regeringen motsatte sig förslaget om harmonisering och detaljreglering av revisionen i ickefinansiella företag, men godtog förslaget om strängare regler för finansiella företag. Förslaget om byrårotation och reglering av andra tjänster än revisionstjänster bedömdes dock strida mot subsidiaritetsprincipen, det vill säga att EU endast ska agera när det är mer effektivt än åtgärder på nationell nivå (Lennartsson, 2012). FAR kritiserade det föreslagna kravet på byrårotation, samt utvidgningen av revisionsberättelsen som man menade skulle bli mindre användbar för intressenter (Brännström & Iredahl, 2012). Förhandlingarna om förslaget försenades på grund av motsättningar mellan medlemsstaterna.
FAR presenterade år 2013 en vitbok för att klargöra revisorns roll och de lärdomar man dragit av svenska skandaler såsom HQ Bank, Skandia, Carnegie, och Panaxia. FAR:s dåvarande generalsekreterare framhöll behovet av självkritik och av att lära av tidigare händelser för att stärka förtroendet. Förhoppningen var att vitboken skulle fungera som utgångspunkt för fortsatta diskussioner om hur man kunde ”minska kunskapsgapet kring revisorns roll och samtidigt öka förtroendet för branschen” (Halling, 2013).
År 2014 trädde den nya lagen om penningtvätt (2014:307) i kraft, som innebar att revisorer blev skyldiga att rapportera misstänkta överträdelser. Samma år inledde regeringen en utredning (Dir. 2014:36) för att undersöka vilka förändringar som krävdes för att uppfylla den nya EU-förordningen om revision och det ändrade revisionsdirektivet. Det konstaterades att omfattande förändringar vara att vänta ”för revisionsbranschen och för näringslivet i stort i fråga om revision”. Senare samma år antog EU-parlamentet revisionsförordningen och revisionsdirektivet (2014/56/EU), och medlemsstaterna fick två år på sig att införa dem. Tiden för den svenska utredningen om EU:s revisionspaket (JU 2014:06 samt tilläggsdirektivet Dir. 2015:13) förlängdes då det fanns ett behov av att utreda ansvarsfördelningen mellan revisor, styrelse och verkställande direktör. Ett delbetänkande med titeln Nya regler för revisorer och revision (SOU 2015:49) presenterades dock 2015, där det konstaterades att den tillkommande regleringen var omfattande.
Samma år konstaterades att ISA hade ”vuxit till en oöverblickbar djungel”, varför Nordiska Revisorsförbundet beslutade att utveckla en 20 sidor lång ”Back to Basics”-standard kallad Nordic Standard for Audits of Small Entities (SASE) (Lennartsson, 2015). Syftet var att underlätta revision i mindre bolag. FAR var mycket positiv eftersom SASE förväntades öka effektiviteten och samtidigt ge utrymme för professionellt omdöme (Svensson & Brännström, 2015).
År 2016 fortsatte arbetet med att anpassa svensk reglering till revisionsförordningen och revisionsdirektivet. Detta resulterade i slutbetänkandet om revisorns skadeståndsansvar (SOU 2016:34) samt en något försenad lagrådsremiss (Prop. 2015/16:162, 2015/16:CU21). Syftet var i första hand att stärka revisionskvaliteten och revisorns oberoende, men förslaget innebar även nya former av disciplinära åtgärder för Revisorsnämnden, såsom sanktionsavgifter och tillfälliga avstängningar. FAR kritiserade förslaget och framhöll att förseningen skapade osäkerhet, dels eftersom vissa frågor var oklara, dels eftersom det snabba införandet inte lämnade någon anpassningsperiod. FAR:s dåvarande chefsjurist uppfattade dessutom att de nya reglerna var ”synnerligen omfattande” (Lennartsson, 2016).
Detta år presenterades även ett politiskt förslag (Prop. 2015/16:193) som innebar att större och börsnoterade företag omedelbart skulle börja hållbarhetsrapportera, och att revisorerna skulle granska att rapporteringen hade skett. Detta ledde till ändringar i flera lagar, såsom ÅRL (1995:1554), ABL (2005:551) och Revisionslagen (1999:1079).
Under 2017 skedde inga större förändringar mer än att Revisorsnämnden blev Revisorsinspektionen (RI). Det nya namnet markerade myndighetens förstärkta tillsynsroll, samt dess funktion som regeringens expertmyndighet i revisionsfrågor (Hadjipetri Glantz, 2017).
Under 2018 blev däremot ytterligare effekter av EU:s utökade reglering tydliga. ÅRL (1995:1554) anpassades för att överensstämma med direktivet om ickefinansiell rapportering (2014/95/EU), och regeringen föreslog dessutom lagändringar för att genomföra de strängare bestämmelserna i EU:s penningtvättsdirektiv (Prop. 2018/19:150, bet. 2019/20:FiU15). För revisorerna innebar detta ökade krav på kundkännedom och dokumentation.
Vid det här laget hade Nordiska Revisorsförbundet övergett idén om SASE. Ett utkast hade visserligen presenterats 2015, men man insåg senare att det skulle bli omöjligt att implementera standarden. Utkastet vidarebefordrades dock till IAASB, eftersom det fanns ett stort behov av en anpassning för revision i mindre bolag (Halling, 2018).
De kommande åren var förhållandevis lugna ur ett regleringsperspektiv. År 2019 var ett lugnt år då inga förslag eller förändringar lades fram. År 2020 behandlades emellertid en proposition (Prop. 2020/21:34, bet. 2020/21:CU4) om att anpassa ABL (2005:551) samt Revisionslagen (1999:1079) till kraven för revision i noterade bolag som rapporterar i det europeiska formatet för enhetlig elektronisk rapportering (ESEF). Dessa ändringar trädde i kraft 2021. Samma år presenterade den svenska regeringen en promemoria (2020/21:FPM108) gällande EU-direktivet om hållbarhetsrapportering (COM(2021)189) som angav att alla större och börsnoterade företag skulle hållbarhetsrapportera och att rapporterna skulle bli föremål för revision. Detta förväntades få en betydande inverkan på revisorns roll (Lennartsson, 2016). Genom tilläggsdirektivet (Dir. 2022:34) utvidgades uppdraget till att omfatta EU:s hållbarhetsrapporteringsdirektiv och frågor kring årsredovisningen.
År 2022 skickade IAASB ut Utkast till internationell standard för revision av finansiella rapporter i mindre komplexa företag (ISA för LCE) på remiss. FAR var tillfreds med att standarden var principbaserad och att gav utrymme för professionellt omdöme, men kritiserade att revisorns uttalande efter revisionen låg på samma nivå som tidigare. Man ställde därför frågan: ”vari ligger förenklingen”? Nordiska Revisorsförbundet framhöll att IAASB behövde fortsätta arbetet med förenklingar för att undvika ”onödigt betungande dokumentationskrav” och krav som leder till att ”vissa procedurer främst utförs för att uppfylla ISA-kraven utan att tillföra motsvarande ökning av själva revisionskvaliteten” (Hadjipetri Glantz, 2022).
År 2023 presenterade IAASB den nya standarden, och Revisorsinspektionen (RI) beslutade att den skulle accepteras som god revisionssed i mindre komplexa företag. Resultaten av den tidigare tillsatta utredningen om anpassningen till EU:s direktiv om hållbarhetsrapportering (SOU 2023:35) visade att justeringar behövde göras i ABL (2005:551), ÅRL (1995:1554) och Revisionslagen (1999:1079). År 2024 antog riksdagen propositionen (Prop. 2023/24:124) och de nödvändiga ändringarna trädde i kraft.
Slutsats
Resultatet av studien visar hur regleringen av revisorer och revision i Sverige har förändrats över tid, och varför dessa förändringar har skett. När man ser tillbaka på ovanstående tre eror framträder några tydliga mönster. I den första eran (1980–1994) dominerade självreglering i kombination med nationell reglering. I den andra eran (1995–2004) blandades den befintliga regleringen med EU-regler och internationella initiativ. I den tredje och sista eran har EU fått en allt större betydelse. Nya lager av internationell reglering har tillförts, samtidigt som den nationella regleringen fortfarande spelar en viss roll. Denna utveckling har inte efterfrågats av revisorskåren, utan är snarare en följd av EU:s starka inflytande. Resultatet blir att både professionen och nationella myndigheter har relativt små möjligheter att påverka utvecklingen.
Karin Seger, lektor Mälardalens universitet
Magnus Frostenson, professor Mälardalens universitet
Sven Helin, docent Handelshögskolan vid Örebro universitet
Referenslista
Aktuell information. (2000). Balans, 2000(4).
Aktuellt: FAR är kritisk mot betänkandet ”Effektivare företagsrevision”. (1983). Balans, 1983(10).
Andersson, P.-O., Malmeby, A., & Strömberg, P. (2003). FAR/SRS och RN överens om nytt avtal om kvalitetskontroll. Balans, 2003(11).
Berger, P. (1982). Revisorn – ett medel mot ekonomisk brottslighet. Balans, 1982(8).
Bergman Marcus, C., & Holm, A. (2003). FARs nya yrkesetiska regler. Balans, 2003(5).
Brännström, D. (2008). Debatt: Vem vinner på ett kaos à la big bang?Balans, 2008(4).
Brännström, D., & Iredahl, L. (2012). Debatt: Revisionsberättelse à la EU – något måste vara galet!Balans, 2012(3).
Engerstedt, U., & Strömqvist, A. (2003). Revisorns opartiskhet och självständighet.Balans, 2003(10).
Hadjipetri Glantz, S. (2017). RN blir RI. Balans, 2017(2).
Hadjipetri Glantz, S. (2022, February 2). Med LCE får revisorerna tillbaka sina superkrafter. TidningenBalans.se
Halling, P. (2010). Ledare: Den som väntar på något gott...Balans, 2010(5).
Halling, P. (2013). ”Vi måste lära av skandalerna”. Balans, 2013(6).
Halling, P. (2018). Genombrott för revision i mindre företag. Balans, 2018(3).
Hjalmarsson, B., Falk, K., & Egenäs, L. (2002). Debatt: Införande av nya revisionsstandards?Balans, 2002(11).
Holmquist, B. (1999). Språk & ospråk: ISA det största projektet i FARs historia. Balans, 1999(3).
IAASB. (2006). Basis for Conclusions: Clarity Amended Preface to the International Standards on Quality Control, Auditing, Review, Other Assurance and Related Services. IFAC.
Kristofersson, A. (2009a). FAR SRS årsstämma: Revisionsplikten slopas nästa år – men jävsfrågan behandlas separat. Balans, 2009(11).
Kristofersson, A. (2009b). Så blir revisorn regeljonglör. Balans, 2009(11).
Larsson, L.-G. (2002). Revisionsnyheter: FARs revisionskommitté. Balans, 2002(4).
Larsson, L.-G. (2005). Revision: Vad händer med RS när ISA nu stöps om? Balans, 2005(10).
Lennartsson, R. (2010a). Noteringar: EU vill stöpa om revisorsrollen.Balans, 2010(11).
Lennartsson, R. (2010b). Noteringar: Far välkomnar dialog om revisorns roll. Balans, 2010(10).
Lennartsson, R. (2010c). Noteringar: Osäkert om slopande av revisionsplikten.Balans, 2010(2).
Lennartsson, R. (2010d). ”Om fler väljer bort revision blir det fler fel”.Balans, 2010(5).
Lennartsson, R. (2011a). Noteringar: Grönboken hotar EU:s konkurrenskraft.Balans, 2011(1).
Lennartsson, R. (2011b). Noteringar: Grönboken om revision.Balans, 2011(3).
Lennartsson, R. (2011c). Ny standard 2011. Balans, 2011(1).
Lennartsson, R. (2012). Noteringar: Sverige vill stoppa EUs revisionspaket.Balans, 2012(4).
Lennartsson, R. (2015). Nu ska revisionen bli roligare – igen.Balans, 2015(3).
Lennartsson, R. (2016). EU:s revisionspaket – osäkert in i det sista. Balans, 2016(4).
Markland, B. (1994). Nyheter: Revisorsnämnden föreslås bli myndighet.Balans, 1994(11).
Noteringar: ”Bättre tala med oss, inte bara om oss”. (2009a). Balans, 2009(4).
Noteringar: ”Hög tid att sätta ner foten”. (2010). Balans, 2010(2).
Noteringar: ”Lagrådsremissen känns nästan osvensk”. (2009b). Balans, 2009(3).
Noteringar: Projekt ska effektivisera revision i små och medelstora företag. (2006). Balans, 2006(11).
Revisorerna i Europa: FEE-presidenten Jens Röders inledningstal på FAR-dagen. (1995). Balans, 1995(12).
Ribers, B. (1990). Revisionens renässans. Balans, 1990(1).
Svensson, J., & Brännström, D. (2015). Revision i mindre företag: Tyck till om nya standarden för revision i mindre företag.Balans, 2015(6).
Svernlöv, C. (2005). Bolagskodens regler om finansiell rapportering, intern kontroll samt redovisnings- och revisionsfrågor.Balans, 2005(3).
Tidström, G. (1991). Svenska normer måste ses över. Balans, 1991(8–9).