I England togs år 1973 det första steget mot en allmän tillämpning av inflationsredovisning. Auktor revisor Rolf Lindskog redogör här för vad som praktiskt skett sedan dess och vilken påverkan inflationsredovisningen haft på revisionsmetoderna.

I Storbritannien har man kommit längst med utveckling av en inflationsredovisning, vilket ej är förvånansvärt eftersom landet har haft en mycket hög inflation under de senaste åren.

I december 1976 publicerades ett förslag till rekommendation avseende inflationsredovisning, ED 18. Detta förslag har redogjorts för i BALANS nr 2/1977 av dels Hans Edenhammar, som huvudsakligen behandlade den officiella redovisningen, dels Sten Fagerkvist, som behandlade hur avskrivningar och sålda varors kostnad beräknas.

Denna artikel i ämnet avser främst att behandla hur en inflationsredovisning upprättas i praktiken samt vilka speciella problem som uppstår vid revision av en sådan redovisning. Artikeln är baserad på en föreläsning om inflationsredovisning som hölls vid FARs kurs i London i oktober 1976.

A Brittisk erfarenhet av inflationsredovisning

Den nuvarande höga inflationsprocenten har gjort det nödvändigt att hitta alternativ till den historiska kostnadsredovisningen. Ett första steg mot en allmän tillämpning av en inflationsredovisning togs år 1973 då The Accounting Standards Steering Committee (ASSC) lade fram ett exposure draft (nr 8) med titeln ”Accounting for changes in the purchasing power of money”. Denna kommitté föreslog att företagen, förutom den vanliga redovisningen baserad på historiska priser, även skulle ha en annan redovisning som var justerad för förändringarna i den penningmässiga köpkraften (dvs Current purchasing power eller CPP-redovisning). Denna ledde sedan till ett ”Provisional Statement of Standard Accounting Practise, Nr 7”, vilken gavs ut i maj 1974 med samma titel som ovannämnda exposure draft.

Under tiden hade den engelska regeringen bildat en inflationsredovisningskommitté under ordförande av Mr Francis Sandilands. Denna skulle utreda om företagen skulle upprätta inflationsjusterade redovisningar och om detta var fallet, enligt vilken princip de skulle upprättas.

Kommitténs rapport ”Inflation accounting” publicerades i september 1975. Denna ansåg inte att CPP-redovisning var lämplig utan föreslog att företagen skulle basera sina redovisningar på ett system som vi benämner återanskaffningsredovisning (dvs Current cost accounting eller CCA-redovisning). För att upprätta en redovisning i enlighet med denna metod utgår man från en årsredovisning som baserats på de historiska kostnaderna och gör följande justeringar:

  1. Anläggningstillgångar och lager skall värderas till nuvarande priser, dvs normalt efter ett återanskaffningsvärde.

  2. Avskrivningar och sålda varors kostnader skall baseras på dessa återanskaffningsvärden.

  3. Skillnaden mellan avskrivning och sålda varors kostnader enligt de bägge redovisningsmetoderna, historisk kostnadsredovisning och CCA-redovisning skall klassificeras och rapporteras separat såsom ”Holding”-vinster eller -förluster. De skall således inte ingå i rörelseresultatet.

”The consultative committee of accountancy bodies” (CCAB), som är en sammanslutning av ekonomer, uttalade att de var positiva till en inflationsredovisning enligt CCA-metoden men ansåg att till denna redovisning dessutom skulle fogas en uppgift som visade förändringen i det egna kapitalets köpkraft beräknat efter CPP-metoden.

Efter diskussion med ASSC och regeringen bildade CCAB i januari 1976 en ”Inflation accounting steering group” som leddes av Mr Douglas Morpeth. Denna grupp har till uppgift att utreda hur Sandilandsrapporten praktiskt kan tillämpas. Enligt uppgjord tidtabell skulle gruppen utge en ”exposure draft” senast den 30 november 1976 och sedan utge själva rekommendationen den 31 oktober 1977 så att den kan tillämpas för bokslut avseende år 1978.

B Olika inflationsredovisningsmetoder

På vilket sätt är inflationen ett problem i redovisningen? Förändringar i inköpspriser skapar ett behov av att ha ett system som håller reda på förändringar i inköpspriser, försäljningspriser och bruttovinst. Ökade återanskaffningskostnader skapar likviditetsproblem. Dessutom är normalt vinster som redovisats enligt historiska kostnadsprinciper högre än vad ökningen av rörelsekapital visar. Dessa större vinster ger upphov till större löne- och utdelningskrav.

Sandilandskommittén bedömde följande modeller för inflationsredovisningar:

1 Historisk kostnadsredovisning som kombineras med vinstfondering. Målsättningen är att bevara finansieringsmöjligheterna så att återanskaffning av tillgångar lättare kan ske. Detta är egentligen inte någon inflationsredovisning alls utan enbart ett sätt att förbättra finansieringen. Hittills har dock knappast några länder givit skattefördelar i form av extra avdrag i de fall tillgångar återanskaffats.

2 CPP-redovisning. Denna har förespråkats sedan många år av både engelska och amerikanska institutioner och metoden karaktäriseras av följande egenskaper:

Redovisningen sker av köpkraftsenheter och inte av penningenheter. Köpkraftsenheterna består av penningenheter som har indexerats efter ett generellt prisindex såsom konsumentprisindex eller detaljhandelsprisindex.

Metoden tar hänsyn till köpkraftsökningar eller minskningar på monetära tillgångar och skulder.

Metoden möjliggör fastställande av utdelningsbar vinst såsom skillnaden mellan total vinst jämfört med CPP-justeringen av eget kapital.

Omräkningen bygger på allmänna prisindex, vilket medför att specifika tillgångar kan ha helt andra prisindex.

3 Återanskaffningsmetoden (CCA). Metoden överensstämmer i stort sett på alla punkter med den som har använts av

Philips i Holland och den avser att uppnå följande målsättningar:

Beräkna intäkter och kostnader i nuvarande penningvärde.

Utgöra en systematisk grund för att bedöma utdelningsbar vinst efter att ha förändrat tillgångarna till återanskaffningsvärden.

Utgöra en grund för taxerad inkomst och för löner och prisförhandlingar.

För att kunna utföra detta krävs följande uppgifter:

Kontinuerlig omvärdering av varulager och anläggningstillgångar.

Index som tar hänsyn till förändrad teknologi och marknadsutveckling och utifrån vilken man kan beräkna nuvärde.

4 CCA + CPP-redovisning. Denna redovisning är identisk med CCA-redovisning förutom att den utdelningsbara vinsten bestäms på basis av det egna kapitalet justerat efter CPP-principer i stället för att jämföra med eget kapital + holdingvinster.

C Huvudsakliga rekommendationer från Sandilandsrapporten

CCA-redovisning bör användas. Denna kännetecknas av att pengar är värdeenheten samt att värdering sker efter nukostnad, icke efter historisk kostnad.

1 Balansräkningen. Värdet av en tillgång eller skuld utgör samma värde som bolaget skulle förlora om tillgången eller skulden försvann ur företaget.

Från praktisk synpunkt kan detta värde mätas som det lägsta av

  • återanskaffningsvärdet av tillgången i befintligt skick och

  • kommande vinster av att utnyttja tillgången.

2 Resultaträkningen. Alla monetära intäkter och kostnader dvs försäljningsintäkter, administrativa kostnader, finansiella kostnader m m redovisas såsom vid historisk kostnadsredovisning. Sålda varors kostnader, avskrivningar och liknande kostnader måste relateras till resp balansposter, vilka som nämnts ovan skall tagas upp till deras värde för företaget.

3 Holdingvinster och -förluster. Dessa överföres direkt till eget kapital. I praktiken kommer holdingvinster och -förluster huvudsakligen från anläggningstillgångar och varulager.

4 För att mäta ”värdet för företaget” av resp balansposter bör dessa värderas enligt följande:

Mark och byggnader, fartyg och flygplan. En oberoende värdering skall ske av alla större enskilda tillgångar i intervall om mellan tre till fem år. Fastighetsföretag skall värdera sina tillgångar varje år. Under mellanliggande år skall för icke fastighetsförvaltande bolag företaget självt beräkna värdet enligt någon lämplig metod.

Andra anläggningstillgångar, t ex fabriker och maskiner. Oberoende värderingar är endast praktiskt möjligt att utföra för några få mycket stora tillgångar. Vad gäller övriga tillgångar kan man i de flesta fall använda återanskaffningsvärdet. T ex beräknat efter ett index.

Immateriella tillgångar. Även dessa skall värderas till värdet för företaget men i praktiken är detta mycket svårt och någon större skillnad från nuvarande praxis torde ej bli fallet.

Lager och pågående arbeten. Dessa värderas till det lägsta av återanskaffningsvärdet och verkligt värde.

Värdepapper. Dessa skall värderas till de börsnoterade värdena.

Monetära tillgångar och skulder. Ingen förändring i deras värdering från nuvarande praxis. Dock kan börsnoterade obligationer, förlagslån eller andra lån bokföras till det noterade värdet i stället.

Tillgångar utomlands. Dessa skall värderas till ”Värdet för företaget” i lokal valuta. Därefter skall omvandling till moderbolagets valuta ske efter balansdagens notering.

Investeringar i dotterbolag och delägda företag m m. Dessa värderas till summan av ursprunglig inköpskostnad och ökning av eget kapital enligt nukostnadsmetoden.

Om detta resulterar i en övervärdering i moderbolagets balansräkning av investeringens ”värde för företaget” skall posten skrivas ned. Denna nedskrivning skall ske mot holdingreserver.

D Inflation accounting steering groups uppgifter

Denna kommitté arbetar på att ge ut ett exposure draft den 30 november 1976, (detta utkom i december 1976 och benämnes Exposure draft 18, ED 18) och en slutlig rekommendation den 31 oktober 1977. Från år 1978 skall denna rekommendation avse alla börsnoterade företag, statliga företag samt andra företag med försäljningsintäkter eller tillgångar som överstiger tio miljoner pund. Därefter skall denna rekommendation utvidgas till att omfatta först alla aktiebolag (1979) och därefter samtliga företag (1980).

Gruppen har bildat sex arbetskommittéer för att gå igenom specifika problem vid införandet av CCA-redovisning. Dessa skall behandla följande problem:

  1. värdering av anläggningstillgångar,

  2. värdering av varulager och pågående arbeten samt beräkning av sålda varors kostnader,

  3. påverkan på lagstiftningen i Storbritannien,

  4. utarbetande av praktiska arbetsmetoder,

  5. behandlingen av skulder och hur man skall ta med effekten av monetära tillgångar och skulders förändring i köpkraft,

  6. goodwill, tillgångar utomlands, investeringar i dotterbolag, lagstiftningar och övriga regleringar utomlands.

Problemen med värdering av anläggningstillgångar och varulager behandlas nedan.

1 Anläggningstillgångar

a Återanskaffningskostnad. Följande mätmetoder avseende återanskaffningskostnader av byggnader och maskiner kan användas.

De är uppräknade så att den bästa metoden anges först på listan och den sämsta sist:

  • leverantörens prislista,

  • värdering av oberoende expert,

  • index inom företaget,

  • officiella index för varje typ av anläggning,

  • officiella index för varje typ av industri.

b Det teknologiska problemet. Återanskaffningskostnaden definieras som den lägsta av kostnaden för ett identiskt återinköp och kostnaden av en modern tillgång med motsvarande löpande kostnader och som producerar samma mängd. Problemet är att den teknologiska utvecklingen ofta har gjort att det inte finns någon motsvarande anläggning. Den nya anläggningen har antingen annan kapacitet eller annan driftskostnad. I detta fall kan det bli nödvändigt att använda det ekonomiska värdet av en existerande tillgång.

c Problemen med att tillskriva tillgångar visst ekonomiskt värde. Det ekonomiska värdet kan ej bedömas exakt utan beror på företagets bedömning av värdet och denna bedömning kan ej ske objektivt. Det lär vara mycket sällsynt att man kan bestämma framtida nettointäkter för separata tillgångar. I praktiken torde det enbart gälla tillgångar som inte används eller endast delvis används.

d ”Backlog”-avskrivning. Detta ord som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan avser en justering för föregående år. Tillgångens nuvärde ändras med inflationen och om den avskrives på t ex 5 år, kommer avskrivningen att ändras varje år. En viss del av ändringen avser korrigering av tidigare års avskrivning och denna del benämnes ”backlog”-avskrivning, vilken skall belasta holdingreserverna och ej resultaträkningen.

2 a Varulager och produkter i arbete

Beräkning av återanskaffningskostnaden för lager samt kostnader för sålda varor kan ske enligt följande:

  • specifik identifiering,

  • indexerad förändring av lagerrörelsen,

  • genomsnittsmetoden vilken avser att mäta förändringar i det genomsnittliga kostnadsläget mellan inköps- och försäljningstidpunkten. En sådan beräkning kan ske genom jämförelse mellan in- och utgående lager eller att sålda varors kostnader justeras direkt i bokföringen.

b Kontrakterade pågående arbeten. Där ett kontrakterat pågående arbete avser en specifik tillverkning borde man kunna behandla det som en kundfordran i stället för ett lager. Om denna metod används kan pågående arbeten som är kontrakterade inte ge anledning till någon förändring av sålda varors kostnader när råmaterialet en gång har bokförts på detta kontrakt.

c Holdingvinster på lagret p g a fördelaktigt köp. I vissa fall har man gjort fördelaktiga lagerinköp inför t ex en prisökning. I dessa fall anser somliga att om man exkluderade dessa vinster från normala rörelseresultatet så skulle de bli felklassificerade och reserverna skulle inte ange rätt typ av transaktioner. Det möter dock oerhörda problem att särskilja ”planerade” och ”oplanerade” fördelaktiga köp.

E Påverkan på revisionen av CCA-redovisning

1 Allmän påverkan på revisionsmetoderna

En revision av en CCA-redovisning behöver inte nödvändigtvis bli mera subjektiv än en revision av en redovisning som uppgjorts enligt historisk kostnadsredovisning. Inom vissa områden måste dock de nuvarande metoderna förfinas och i vissa fall måste nya metoder utvecklas. Det är troligt att det kommer att bli fördelaktiga sidoeffekter i och med att man måste koncentrera sig på problem som också har varit problem under den historiska kostnadsredovisningen men kanske inte har blivit belysta tillräckligt kritiskt tidigare. Detta är t ex fallet vid bedömning av avskrivningar av olika tillgångar och värdering av leasade tillgångar.

2 Områden som kräver ökade revisionsinsatser

Nya metoder måste utarbetas för att bedöma värdering som har gjorts av utomstående experter. Man måste också utveckla principer för att kontrollera att index som gjorts inom företaget är korrekta i de fall de används för att omvärdera anläggningstillgångar eller varulager.

3 Speciella problemområden

Det är viktigt att man icke mekaniskt reviderar CCA-redovisningar. Officiella index och genomsnittskostnadsmetoder kan endast accepteras om de kan bevisas vara representativa för den verkliga prisutvecklingen i bolaget som man reviderar. Vissa redovisningar kan avsiktligen manipuleras genom att ange felaktig rörelsevinst och i stället kompensera detta belopp genom att belasta holdingreserverna. Detta är speciellt riskfyllt när CCA-redovisningar göres periodiskt i stället för att vara helt integrerade i redovisningssystemet. Felaktigheter i den historiska kostnadsredovisningen kan man normalt inte dölja i evighet men det finns ingen liknande självkorrigeringsmekanism i CCA-redovisning och värdering av reserver.

Anläggningstillgångar kommer enbart i speciella fall att värderas till ekonomiska värdet när man använder CCA-redovisning men i alla fall kommer det att hända oftare än under värdering efter historisk kostnad. Det ekonomiska värdet är kanske inte helt oreviderbart men det kommer att kräva en speciell noggrannhet. Det kommer att bli svåra problem att bedöma skillnader mellan ”planerade” och ”oplanerade” holdingvinster på varulager.

Det kommer också att bli problem med att revidera CCA-redovisningar för dotterbolag utomlands.

F Inflationsjusterade redovisningar

Om man redovisar den ekonomiska ställningen och resultatet enligt CCA eller CCA + CPP-redovisningarna så kommer det att ha en stor påverkan på redovisningen samt på användarna. Här är några av de speciella förändringarna.

1 Resultatpåverkan

Då man har ökande kostnader för sålda varors kostnader och avskrivningar m fl poster kommer de vinster som redovisats enligt CCA-metoden troligen att vara lägre än vinster som redovisats enligt den historiska kostnadsmetoden. Om man, såsom vissa anser, dessutom justerar de monetära nettotillgångarna efter ett prisindex (CPP-metoden) kommer detta att i stort sett motverka effekten av högre avskrivning och sålda varors kostnad beroende på att de flesta företag har en nettoskuld.

2 Taxering

Det är svårt att veta hur ett företag kommer att taxeras om vinsten redovisats enligt CCA-metoden. Den nuvarande metoden att taxera vinsten baserat på historiska kostnader har dock även den många ofullkomligheter.

3 Utdelningsbar vinst

Även om det inte är Sandilandsrapportens avsikt att förespråka att holdingvinster inte skall utdelas, uppfattas det så av företagen eftersom de återspeglar de ökande resurser som krävs för att återanskaffa samma tillgångar som finns i rörelsen. Det finns även många företag som under vissa tider spekulerar i olika varutillgångar och andra som förändrar sina tillverkningsmönster med resultat att tillgångarna får högre återanskaffningskostnad vilket påverkar holdingreserverna. Det är i alla fall inte klart om en inflationsredovisningsstandard kan eller skall lägga fasta linjer för vinstutdelning. Men man kan fråga sig vad det är för speciellt med holdingvinster om företagen utan vidare kan dela ut dem.

4 Verifierbarhet

CCA kommer att kräva mycket utförligare beräkning av anläggningstillgångarnas värde än vad som är fallet nu. Även om rekommendationen kommer att ange vissa riktlinjer för värdering av anläggningstillgångar, lager och investeringar så kommer i alla fall värderingen av dessa poster att kräva mycket mer av revisorerna än vad som gällt tidigare.

5 Läsbarhet, förståelse

Under en längre tid har redovisningsutvecklingen i Storbritannien och USA försökt att komma ifrån redovisning direkt över balansräkningen genom vissa reservkonton och ta alla förändringar i nettotillgångarna genom resultaträkningen. Men CCA-redovisningen såsom den föreslagits av Sandilands är en form av reservering direkt i balansräkningen i vilken beräknade ökade kostnader belastar resultatet men krediteras eget kapital såsom holdingvinst.

Rolf Lindskog, auktor revisor