Värdet av en teoretisk analys ligger bl a i att den möjliggör en renodling av mål och medel. Den ger en grund mot vilken praktiken kan avstämmas. Risken är annars att den praktiska diskussionen blir vilsen. Av Henry Nilssons inlägg förstår jag att min pedagogik tyvärr ej varit odelat framgångsrik. Låt mig försöka räta ut Henry Nilssons frågetecken:
Frågan om det oavskrivna restvärdet är realistiskt besvaras i min artikel. Ty vad är det principiellt realistiska? Jo värdet idag (dvs nuvärdet) av de tjänster (betalningar) som anläggningen förväntas ge i framtiden. En avskrivning som ger konstant räntabilitet över tiden ger också detta restvärde.
Henry Nilsson invänder att det teoretiskt korrekta värdeminskningsförloppet medför att en anläggning med låg avkastning skulle bokföras till ett högre värde än en med hög. Jag vet ej säkert vad Henry Nilsson menar med ”avkastning”. Metodiken innebär bara att avkastningen = räntabiliteten är densamma oberoende av anläggningens ålder.
Henry Nilsson noterar att det vanliga värdeminskningsförloppet består av stora avskrivningar i början och små i slutet. Han visar därmed förståelse för att det är betalningsöverskottets utveckling över tiden som bör styra avskrivningarna. Stora avskrivningar i början och små i slutet får vi om betalningsöverskotten faller successivt exempelvis genom ökade driftskostnader. Så därom behöver vi inte tvista. Vad som sedan är det vanliga är numera mer tveksamt, bl a beroende på den ökade inflationstakten. I mitt exempel antog jag konstanta reala betalningar med ty åtföljande avskrivningar.
Jag delar Henry Nilssons uppfattning att det är viktigt att hålla realiserade och orealiserade prisändringar isär.
För att kunna dra gränsen mellan ”orealiserade prisändringar med ett bestående realvärde” och ”reala rörelsekostnader” måste man definiera begreppen ”areal” och ”bestående realvärde”. Jag ser fram emot Henry Nilssons bidrag härvidlag.
Lars Bertmar