Ett uttalande från lagutskottet har medfört att det är oklart vad som skall anses gälla beträffande revisorns upplysningsskyldighet till förundersökningsledare i brottmål.
Enligt lagutskottet är sålunda lagtexten mera vittgående än vad som egentligen var avsett med förslaget, skriver FARs föreningsjurist Urban Engerstedt.
Efter den ändring i 10 kap 13 § aktiebolagslagen, som trätt i kraft den 1 januari 1985 (SFS 1984:945), gäller att revisorn är skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål.
I den proposition som föregått ändringen (prop 1984/85:30 s 23) påpekar departementschefen att förundersökningen inte behöver ”vara föranledd av att någon i bolaget begått ett brott”. Om det begärs, fortsätter departementschefen, är revisorn skyldig att direkt till undersökningsledaren – i regel åklagaren – lämna faktiska upplysningar beträffande förhållanden i bolaget, som revisorn kan antas känna till i sin egenskap av revisor. Av naturliga skäl, anför departementschefen vidare, kommer upplysningsskyldigheten därför främst att avse frågor som hänger samman med bolagets interna och externa redovisning.
Enligt propositionen krävs således för att revisorns upplysningsskyldighet skall inträda i princip endast att förundersökning har inletts. Regler om förundersökning finns i rättegångsbalken. Förundersökning skall enligt 23 kap 1 § inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Vidare gäller enligt 23 kap 6 § att under förundersökning får förhör hållas med var och en som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Den sistnämnda bestämmelsen, som reglerar frågan om med vem förhör får hållas under förundersökningen, innehåller sålunda ingen annan begränsning än att det skall kunna antas att den aktuella personen kan lämna upplysning av betydelse för utredningen. Det finns alltså för rätten att hålla förhör med en viss person under förundersökningen ingen begränsning med hänsyn till t ex på vilket sätt denne inhämtar sin information eller vilken anknytning denne har till den misstänkte. Sådana begränsningar skulle för övrigt strida mot de för svenskt rättegångsförfarande grundläggande principerna om fri bevisprövning och fri bevisvärdering.
Lagutskottets uttalande
I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen har emellertid lagutskottet gjort vissa uttalanden som kommit att medföra osäkerhet om vad som skall anses gälla om hur långt revisorns upplysningsskyldighet sträcker sig i det aktuella hänseendet. I sitt av riksdagen godtagna betänkande (LU 1984/85:13) har nämligen utskottet i anslutning till den föreslagna bestämmelsen i aktiebolagslagen uttalat följande (s 7 f).
”I sammanhanget vill utskottet framhålla att den i propositionen föreslagna lagtexten synes vara mera vittgående än vad som egentligen torde vara avsikten med förslaget. Enligt de båda lagrummen krävs det nämligen bara att en förundersökning inletts för att revisorn skall bli skyldig att lämna upplysningar. Undersökningen behöver däremot formellt ej avse det företag som revisorn har granskat eller ens ha någon beröringspunkt med detta. Räckvidden av de föreslagna lagrummen begränsas emellertid av bestämmelserna i RB om förundersökning. Utskottet vill bl a peka på att enligt 23 kap 6 § förhör bara får hållas med den som kan antas kunna lämna upplysning av betydelse för den aktuella brottsutredningen. Det kan alltså inte komma i fråga att revisorn hörs i andra fall än då han på något sätt har anknytning till det företag eller den person förundersökningen avser.
Enligt lagutskottet synes alltså den i propositionen föreslagna – och av riksdagen antagna – lagtexten vara mera vittgående än vad som egentligen torde vara avsikten med förslaget.
Lagstiftningens rätta innebörd
Såväl enligt Eko-kommissionens förslag (SOU 1983:36) Effektivare företagsrevision som enligt regeringsförslaget har avsikten med den aktuella bestämmelsen varit att ge de brottsutredande myndigheterna en möjlighet att få upplysningar direkt från ett bolags revisor beträffande de förhållanden i bolaget som revisorn i denna egenskap kan antas känna till. Revisorn är ju, särskilt i mindre och medelstora företag, ofta den person som bäst kan besvara frågor om bolagets redovisning, deklarationer o s v. Att polis och åklagare skulle ges denna möjlighet endast vid förundersökningar som inletts med anledning av misstanke om brott i det bolag där revisorn i fråga har sitt uppdrag har aldrig förutsatts. Tvärtom, i specialmotiveringen till den föreslagna bestämmelsen i aktiebolagslagen säger departementschefen uttryckligen (jfr citatet ovan) att förundersökningen inte behöver vara föranledd av att någon i bolaget begått ett brott.
I sitt betänkande har alltså lagutskottet, som det förefaller, tillskrivit regeringen en annan uppfattning om lagstiftningens rätta innebörd på denna punkt än den som regeringen själv gett uttryck för i propositionen. Den av lagutskottet angivna innebörden torde vidare stå i strid med rättegångsbalkens reglering av förundersökningsförfarandet.
Vad som efter riksdagsbeslutet skall anses gälla beträffande revisorns upplysningsskyldighet måste därför betecknas som högst ovisst. Det återstår nu att se i vilken utsträckning polis och åklagare vid tillämpningen av den nya lagstiftningen känner sig bundna av lagutskottets uttalande.
Urban Engerstedt, föreningsjurist på FAR