Bra redovisning skall inte föraktas, men en bra affärsidé är bättre. Per Lindberg, SNS styrelseordförande, öppnade FINFORUM 86. Bli sams om grundläggande definitioner, uppmanade han de organ som nu utfärdar rekommendationer på redovisningsområdet.
FINFORUM 1986 berörde många teman:
utvecklingstendenser inom redovisning och börsetik
styrelsers, VD-ars och emissionsinstituts ansvar för den ekonomiska information de lämnar
placerares, analytikers och ekonomijournalisters syn på företagens informationsgivning.
Finforum avslutades med korandet av den Bästa Årsredovisningen 1986.
Per Lindberg, styrelseordförande i SNS, hälsade på arrangörernas vägnar välkommen. Han inledde med att konstatera att ”det här är frågor som jag själv – mer eller mindre motvilligt – kommit i nära kontakt med under mitt yrkesverksamma liv”.
– Omkring 1950 deltog jag i utarbetandet av en normalkontoplan för textilindustrin, den s k T-planen, salig i åminnelse. Det stora föredömet vid den tiden var Mekanförbundets normalkontoplan, den berömda M-planen. Tanken var att lyckliggöra textilindustrin med något liknande. Eftersom jag var lagom okunnig i redovisning fick jag uppdraget att skriva ”bruksanvisningen”, medan en bokföringsexpert stod för planens konstruktion.
– Resultatet blev högst raffinerat och vi drabbade fabrikörerna i Sjuhäradsbygden med pris-, sysselsättnings- och effektivitetsdifferenser som de dittills varit lyckligt omedvetna om. Rätt många textilföretag införde trots allt den nya kontoplanen. Men det hjälpte uppenbarligen inte – på något undantag när är de nu alla döda.
Njutningsmedel för analytisk överklass
– Mina slutsatser av detta är att teori- och principutveckling på redovisningsområdet tenderar lätt – inte minst idag – att bli l’art pour l’art och ett njutningsmedel för en analytisk överklass. Bra redovisning skall inte föraktas men man får inte glömma att en bra affärsidé är bättre.
– Under 1960-talet var jag finansdirektör i Asea. Vi hade en mycket sofistikerad redovisning, som bl a kännetecknades av att vara inflationskorrigerad. Asea hade lärt sig läxan ”the hard way”. I början av 20-talet hade man friskt delat ut inflationsvinster som följd av stigande lagervärden trots att den löpande rörelsen gick med förlust. Asea höll på att gå över styr på kuppen. Den legendariske dr Ragnar Liljebladh fick uppdraget att utforma en redovisning som skulle förhindra ett upprepande.
– På 60-talet hade de s k rektifieringsdifferenserna som uppstod vid inflationsrensningen nått astronomisk storlek och de slussades genom systemet i komplicerade former. Den gamla historien med kamrerns lapp i skrivbordslådan som påminde honom om att debet var den del av T-kontot som vette mot fönstret, gick igen i mitt fall i modern tappning: jag hade alltid en fusklapp som påminnelse om hur ”rektifieringen” behandlades i bokföringen. I Aseas hela organisation var det kanske ett tjog personer som verkligen begrep hur redovisningen fungerade.
Finansiellt ”finlir”
– Mina slutsatser av detta är att redovisningen måste givetvis uppfylla lagens och helst även FARs formella krav, men ändå viktigare är att redovisningen är ett praktiskt och effektivt hjälpmedel i företagsledningens hand. Det finansiella ”finliret” får inte överdrivas. För chefens beslut spelar den sista decimalen ingen roll.
– På 70-talet kom jag att ha det övergripande ansvaret för kreditgivningen inom Handelsbanken. Till den funktionen hörde att utforma enhetliga principer för kreditbedömning. Balansanalys är då det kanske viktigaste verktyget. Balansanalysen försvårades i hög grad av den begreppsförvirring och brist på enhetlighet som rådde – och som fortfarande råder. T.ex. regler för konsolidering av utländska dotterbolag och annan redovisning av växelkursförändringar varierar och ändras tid efter annan. Ett annat exempel är behandlingen av bokslutsdispositioner och skatt i resultaträkningen. Den begriper inte utlänningar och bör därför enligt expertisen ske på ett sätt som ingen tillämpar. Ett tredje exempel är beräkning av vinst per aktie och olika räntabilitetsmått. Tendensen för dessa sistnämnda mått tycks vara att i årsredovisningen duka upp ett smörgåsbord med 2–3 varianter att välja emellan.
– Bristen på fasta normer på väsentliga punkter ger utrymme för ”konjunkturanpassad redovisning” eller ”creative accounting” om man vill uttrycka sig mer eufemistiskt.
Bli sams
– På redovisningsområdet finns det nästan lika många organisationer, dolda bakom bokstavsförkortningar, som det finns på den offentliga arbetsmarknaden. Jag tänker då på FAR, BFN, NBK, SFF o s v. En stilla uppmaning: Experter i alla läger, förenen Eder! Bli sams om grundläggande begrepp och definitioner!
– Mina sista reflexioner är baserade på mina senaste erfarenheter. På senare år har jag på olika sätt varit involverad i att framställa finansiell information för externa konsumenter: aktieägare och ”the financial community” i stort. Det har skett som VD för Industrivärden och som ordförande eller ledamot i olika börsföretags styrelser. Genom intresse för saken, en viss ambition och ett med åren etablerat renommé att vara petig med formuleringar och krav på klarhet och begriplighet har jag blivit ovanligt inblandad i arbetet med årsredovisningar och delårsrapporter.
– Jag har därför verkligen kunnat uppleva den ambition och vilja till ständig förkovran som kännetecknar de flesta börsföretags arbete med sin externa, ekonomiska information. Varje årsredovisning avlämnas med känslan att vi nådde inte ända fram i år heller. Oklarheter, ofullständigheter, pedagogiska brister i presentationen – det finns alltid massor av saker att förbättra till nästa år.
– Den här tävlingsinstinkten stimuleras i hög grad av den kritik och konkurrens som företagens externa ekonomiska information utsätts för, inte minst genom Esseltes, S-E-Bankens och Veckans Affärers prestigetunga tävling om den bästa årsredovisningen.
Uppåtgående spiral
– Det har skett och sker en ständig, positiv utveckling av börsföretagens finansiella information. Vi är här inne i en uppåtgående spiral. För varje år svingar vi oss allt högre. Det är glädjande och det är bra på många sätt.