Reinhold Geijer på Öhrlings Reveko i Norrland lämnar branschen med ålderns rätt. Han byggde upp byråns verksamhet i norr. Han var med redan 1940 när Sveriges i dag största revisionsföretag var en liten byrå med några få anställda. Han förstår utvecklingen mot stora byråer men är glad att han var med tidigt och fick en egen ”sandlåda” att leka i.

Dagen före den här intervjun fick han besked att hans ansökan om upphävande av auktorisationen hade beviljats. Då hade det gått 49 år, en månad och en dag sedan han började hos P-O Öhrling.

Reinhold Geijer har dragit sig tillbaka.

Han föddes i Uppsala för 72 år sedan, känner sig i princip som den värmlänning han varit – men han är Öhrlings ”Mr Norrland” sedan 1947.

Misstänksamhet

Det var genom ekonomföreningen som Reinhold Geijer första gången kom i kontakt med P-O Öhrling. Sedan hade Geijer efter genomgången Handelshögskola i Stockholm under några månader ett tillfälligt hemligt jobb inom krigsorganisationen.

Men det tog slut. Och där stod P-O Öhrling och lockade.

Valet att börja på revisionsbyrå var inte så svårt.

– Du förstår att på den tiden fanns det inte så många civilekonomer i näringslivet, säger Reinhold Geijer. De gamla kamrerarna såg på oss med en viss misstänksamhet. Vår utbildning var för teoretisk för att riktigt accepteras.

Men Reinhold Geijer var redovisningsintresserad och hade examen för att kunna bli auktoriserad revisor. En examen som kan sägas ha varit mer kvalificerad då än den är nu. Det krävdes minst betyget AB i företagsekonomi och juridik. I dag är det ju ”bara” att samla poäng.

Fick stor frihet

– Jag hoppade på jobbet hos Pelle Öhrling. I första hand som praktik. Jag fick ju se hur det gick. Jag kunde ju hoppa av och bli ekonomichef någonstans senare. När de erbjudandena kom var jag dock inte intresserad längre.

– Lönen hos Öhrling var inte fet, säger Reinhold Geijer. 300 kr i månaden.

Undertecknad, som inte var född då men som intervjuat andra revisorsprofiler, påstår dock att det var ganska bra.

– Jodå, det var ganska bra. Det var faktiskt lite hyschhysch kring det.

Reinhold Geijer tyckte mycket bra om P-O Öhrling. En charmig människa som var trivsam att jobba med och som inte la sig i om det inte behövdes. Medarbetarna fick stor frihet.

– Han hade förtroende för oss. Såg det bra ut på sista raden så var det bra nog för Pelle Öhrling. Reinhold Geijer blev nummer fem i hierarkin på kontoret – det fanns fyra äldre kolleger på den Öhrlingska byrån i Stockholm som senare skulle växa och bli Sveriges största revisionsbyrå med över 2.000 anställda under namnet Öhrlings Reveko.

Sällan tråkigt

Hade du aldrig någon känsla av att det skulle bli tråkigt att vara revisor?

– Klart att jag var lite fundersam. Många sa att det skulle bli trist att sitta och pricka verifikationer hela dagarna.

De som sa det hade fel.

– När jag tänkt på det efteråt så hade vi sällan tråkigt. Vi var en liten grupp, det var god kamratanda.

Och man jobbade alltid två och två. Man fick i början inte vara ensam ute på ett företag. Det ansågs alltför äventyrligt.

– Det var så mycket att lära. Så många och så olika redovisningssystem. Så många nya människor att träffa. Visst var det långtråkigt någon gång men för det mesta var det omväxlande.

På sätt och vis hade Reinhold Geijer lite tur även om orsaken till det var mindre angenäm:

– Det här var ju inkallelsernas tid. Man fick då hoppa in för andra och fick därigenom mer kvalificerade jobb snabbare än man annars hade fått.

Inga problem att flytta

Reinhold Geijer blev auktoriserad hösten 1946. Då började han och hustru Margareta diskutera om de skulle stanna i Stockholm. Om inte – hur långt söderut eller norrut kunde de tänka sig att flytta? Reinhold Geijer kunde som den friluftsmänniska han var inte tänka sig att vara hänvisad till att promenera i Slottsparken i Malmö på söndagarna. Uppe i övre Norrland verkade det inte så kul heller.

Gränserna sattes till någonstans mellan Helsingborg och Härnösand. Helsingborg därför att det var en trevlig stad. Härnösand därför att där gick gränsen för det som hette kallortstillägg, som kunde bli intressant om man råkade bli statligt anställd.

Bara en vecka efter dessa familjeöverläggningar blev Reinhold Geijer inkallad till P-O Öhrling. Det var på nyåret 1947.

Kunde Geijer tänka sig att flytta till Sundsvall – en stad som för övrigt var P-O Öhrlings barndomsstad?

– Ja, sa Geijer.

– Måste du inte fråga frun först?

– Jo. Men jag tror inte att det blir några problem.

De hade ju redan pratat om det. Och Sundsvall blev det.

Cellulosabolaget

Bakgrunden till Öhrlings önskan om att öppna ett kontor i Sundsvall var att på den tiden fanns i staden en auktoriserad revisor vid namn C.B. Grill, som hade blivit sjuk.

Han hade sökt upp P-O Öhrling och dennes kompanjon John Wendler och sagt att han ville dra sig tillbaka. Grill ville dock ha sin inkomst tryggad.

Man kom överens om att Grill skulle få pension. Hans änka lever och får ännu 42 år efter överenskommelsen änkepension från Öhrlings Reveko.

Grill hade framför allt ett stort uppdrag. Han var, som man sa på den tiden, siffergranskare för den del av Cellulosabolaget som fanns i Sundsvall. Den här delen hette Sundsvallsbolagens gemensamma förvaltning.

Därutöver fanns också granskningen av vissa filialer till svenska storföretag, bl.a. Asea.

Öhrlings nya kontor i Sundsvall var det andra utanför Stockholm. Sedan tidigare fanns Luleå. Där var det också mest uppdrag för Cellulosabolaget.

En liten bunt papper

Den verksamhet som Reinhold Geijer tog över i Sundsvall hade sysselsatt två personer. Avgående revisor lämnade i all vänskaplighet över befintliga handlingar.

Reinhold Geijer visar mellan tummen och pekfingret att det var en bunt papper som inte var mer än 2–3 centimeter tjock.

Så gällde det att bygga upp och utveckla den här verksamheten.

Som en liknelse berättar Reinhold Geijer historien om de två skosäljarna som åkte till Afrika. Den ene telegraferade: ”Här finns ingen människa som använder skor. Jag åker hem.” Den andre meddelade: ”Ingen har skor – en jättemarknad.”

Ungefär så var det kanske i Sundsvall. Det fanns förutsättningar men marknaden var inte särskilt mogen. Att ha auktoriserad revisor var något av en lyx.

– Men jag hade tur såtillvida att Sundsvallsbanken hade fått en ny modern chef – en civilekonom med nya idéer och stort intresse för företagen. Dittills hade bankerna mest intresserat sig för säkerheter.

Anlitades som konsult

Bankdirektören införde bokslutsanalyser. Han ville se vad kundföretagen var värda och hur det gick för dem.

I det sammanhanget blev Reinhold Geijer konsult och kunde knyta många kontakter till revisionsbyrån.

Så småningom blev han revisor i hela Cellulosabolagskoncernen, som expanderade kraftigt hela tiden och kom med nya uppdrag.

Reinhold Geijer blev förstås snart revisor i Sundsvallsbanken, ett uppdrag som han hade i många år.

Så småningom började verksamheten sträcka sig utanför Sundsvall. Geijer blev revisor i Uddeholm, som ju då var ett stort börsnoterat bolag. Sedan kom det likaledes saligen avsomnade Billerud. Reinhold Geijer blev också revisor i Norrbottens Järnverk och följde med in i Svenskt Stål AB. Plus en hel del andra uppdrag.

Under tiden växte kontoret i Sundsvall. Reinhold Geijer startade nya kontor i Skellefteå, Umeå, Härnösand, Hudiksvall och Söderhamn.

– Det blev en ganska kluven tillvaro att både vara revisor i storföretag och leda kontoret, säger Reinhold Geijer. Det var jobbigt ibland. Kontoret blev nog lidande för att jag var så mycket bortrest.

Det första uppdrag han släppte var just posten som kontorschef. Han lämnade över den till auktor revisor Sune Jämtelid.

Varierat ägande

Öhrlings i Sundsvall har haft en varierande ägarsituation genom åren. Från början ägdes kontoret av P-O Öhrling och John Wendler tillsammans. Så småningom löste Öhrling ut Wendler och bildade Öhrlings Revisionsbyrå Sundsvall AB, där Reinhold Geijer gick in som hälftenägare. När Öhrling började dra sig tillbaka för att pensioneras löste Geijer ut honom och blev ensam ägare, dock hela tiden med täta och goda relationer till Öhrlings i Stockholm. Företaget bytte med tiden namn till Öhrlings Norrland AB. Sedan sålde Reinhold Geijer bolaget till Öhrlings i Stockholm. Han blev en av de stora delägarna i moderbolaget och var styrelseledamot där 1971–83. Du som sett Öhrlings växa från nästan ingenting till Sveriges största byrå – vad tycker du om den utvecklingen?

– Det är klart att jag är lite ambivalent. Men ska man vara i revisionsbranschen kan man vara stor och kraven på de stora växer hela tiden. Storföretagen söker sig nästan alltid till de stora byråerna. De behöver dessa byråers internationella kontakter och deras sortiment av specialtjänster inom skatter, ADB m.m.

Alltid en lokal marknad

Reinhold Geijer tror inte att de medelstora revisionsbyråerna i längden klarar sig utan att fusionera med någon.

– En helt annan sak är att vara en mindre lokal revisionsbyrå. Där finns och kommer alltid att finnas en marknad med mindre och medelstora företag som klienter. De här byråerna kan köpa specialisttjänster i den mån de behövs. Men kraven på dem är inte lika stora.

Men är detta inte också en fråga om trivseln i revisorsjobbet? När företaget är stort blir det omöjligt att känna alla arbetskamrater.

– Det är sant. Jag har varit gynnad genom att jag kom ut tidigt. Jag fick min egen ”sandlåda” att leka i, eller hur?

Jag har hela tiden upplevt byråns Norrlandsverksamhet som mitt fögderi. Pelle Öhrling var, som sagt, mycket generös med att delegera. Jag har haft en stor frihet. Jag skulle kanske ha haft svårt att inordna mig i en stor byråkratisk process. Det är viktigt att förhindra sådant. Och man har inom Öhrlings Reveko i dag en strävan att decentralisera alla arbetsuppgifter ute på fältet.

Detta är viktigt gentemot klienten och de anställda.

Personen intressant

– Det är ju inte Öhrlings Reveko som klienten är intresserad av. Det är personen revisorn.

Reinhold Geijer fortsätter:

– Det är för övrigt ett stort problem att alla stora företag vill ha de duktigaste revisorerna. Dessa har svårt att räcka till och de blir mycket pressade.

Vad tycker du om utvecklingen i själva yrket?

– Det var ju mycket intensiv siffergranskning i början. Men den var till slut omöjlig att hålla på med när volymerna ökade. Lösningen blev att ersätta sifferprickandet med stickprovsgranskningar och en hård uppföljning av den interna kontrollen.

När Reinhold Geijer började hade Cellulosabolaget ett hundratal kontantkassor ute på olika förvaltningar.

Det var lätt att ”låna” en slant till det ena eller det andra. En stor del av den akuta risken för förskingringar försvann när kassorna togs bort och ersattes med postgiroutbetalningar och liknande. Källskattereglerna gjorde det också svårare att fiffla med lönepengar. Idag är det i stort sett bara detaljhandeln som har kontantkassor och dessa sätts in på bank vid dagens slut.

A fair chance to be honest

– Allt det här har minskat risken för stora och små förskingringar, säger Reinhold Geijer. Det har varit en betydelsefull utveckling. Kassörerna har, som en amerikan sa till mig, fått ”a fair chance to be honest”.

– Hela den här utvecklingen har gett revisorerna möjlighet till ett intressantare arbete.

Reinhold Geijer fortsätter:

– Under åren har också kraven på årsredovisningen skärpts. Jag har upplevt tre aktiebolagslagar och en rad nya rekommendationer. Tidigare andades man ju inte om dolda reserver i varulagret. Det var inte bra. En årsredovisning ska vara informativ så att man kan värdera de stora börsföretagen och rätt bedöma kreditvärdigheten i bolag över huvud taget.

I pappas fotspår

Reinhold Geijer har en son som gått i pappas fotspår. Han heter Wilhelm och är regionchef för Gävle-Dala inom Öhrlings Reveko.

– Han valde yrket helt frivilligt utan press från min sida, säger Reinhold Geijer. Jag är rädd för att en del styr sina barn för hårt. Barnen ska själva vara övertygade om vad de vill och inte vill. Jag har sett alldeles för många företag där fäderna styrt in sina söner och resultatet har blivit mindre lyckat.

Så du varnade Wilhelm?

– Nja, det är väl lite mycket sagt...

De andra tre barnen är direktör i Industrifinans, synpedagog respektive VD på tidningen Z.

Som pensionär ska Reinhold Geijer blåsa mer liv i det frimärkssamlande som han hållit på med sedan pojkåren. Han och hustrun bor kvar i Sundsvall men har också tillgång till sommarstuga och fjällstuga.

– Min fru är, trots att hon är skånska, väldigt övertygad om att vi som pensionärer inte ska flytta härifrån, säger Reinhold Geijer. Vi har bott här i över 40 år, vi känner stan och vi har våra vänner och bekanta här.

Inge Wennberg