En ganska grå figur säger han om sig själv, en som arbetar hårt och håller låg profil. Men den som hört auktoriserade Bo Lillieström-Tjus improviserade middagstal på vers kallar honom snarare färgstark.

Ett intressant drag hos den något tillbakadragne revisorn är att han sedan decennier utvecklat en fantastisk förmåga att hålla tal – på vers! Det har varit både lyrik och kritik i talen på revisionsmiddagarna.

Flertalet tal har han hållit helt oförberedd. Möjligen medförande några stolpar har han skaldat direkt vid bordet.

– Det har varit mycket uppskattat. Men nu är det nästan en belastning: dels ställer jag högre krav på mig själv, dels är jag inte lika kvicktänkt som förr. Därför vågar jag normalt inte improvisera numera, i alla fall inte hela talet.

Inga av talen har någonsin publicerats i tryck. De kommer inte här i Balans heller.

Själv beskriver han sig som en ganska grå figur inom revisorsyrket.

När vi träffas säger han:

– Som jag sa till dig i telefon så har jag alltid hållit en ganska låg profil.

Därmed försöker auktor revisor Bo Lillieström-Tjus på SET Svensson, Erikson & Tjus Revisionsbyrå säga att han förmodligen inte är något att skriva om.

Började med pionjärer

Det är inte Bo Lillieström-Tjus som är Tjus i byråns firmanamn. Det är inte hans FAR heller.

Pappan var journalist på Stockholms-Tidningen och lade sig aldrig i sonens yrkesval. I stället påverkades nog Bo Lillieström-Tjus omedvetet av sin farbror. Fritz Tjus, auktoriserad 1921, var en av revisorsyrkets pionjärer. Han dog så sent som förra året, 98 år gammal.

Bo Lillieström-Tjus, 68, började sin revisorsbana 1946 i kontorsgemenskapen STEO, där pionjärerna Oskar Sillén, Fritz Tjus, Arvid Erikson och Nils Olsson i samma kontor drev fyra revisionsbyråer.

För att inte bli anklagad för nepotism började han inte genast hos sin farbror utan arbetade i stället hos Nils Olsson. Efter fem år där var han klar för auktorisation och antog då ett erbjudande att börja hos Fritz Tjus.

– Då hade jag gjort mina ”hundår” och etablerat mig själv, tyckte jag. Ingen kunde tala om nepotism.

STEO delades senare. Sillén och Olsson gick åt var sitt håll. Bo Lillieström-Tjus stannade kvar hos Erikson och Tjus.

Ett bolag kvar

Och det har gått bra. Han har, trots att hans byrå inte tillhör de allra största, varit revisor i ett tiotal börsbolag. Ett har han kvar. Han är fortfarande revisor i Saab-Scania.

Några av de stora bolagen har han överlåtit på andra medarbetare på byrån. Men många har försvunnit genom att de blivit uppköpta och Bo Lillieström-Tjus suttit på den säljande sidan. Det gäller t.ex. Metallverks-koncernen, Wermlandsbanken, Billerud, Svensk Filmindustri, Svenska Rotormaskiner och Fannyudde.

Genom förordnande av bankinspektionen har han varit revisor i S-E-Banken, Sparbankernas Bank och gamla Nordbanken.

Han har fortfarande kvar ICA – som hör till Sveriges största företag även om det inte råkar vara börsnoterat.

Han är också revisor i Svenska Arbetsgivareföreningen och har varit det i några av dess förbund. Genom arbetet för SAF har han kommit i kontakt med många av Sveriges stora företag – inte minst genom att han för SAFs konfliktfonders räkning värderat skador på företag som drabbats av strejker.

Hemligt uppdrag

Bo Lillieström-Tjus har haft en hel del arbeten som skiljeman och också haft utredningsuppdrag för skiljenämnder.

Ett antal stiftelser och akademier har han också reviderat. Svenska Akademien har han kvar ännu. Det är ett mycket udda och mycket hemligt uppdrag som han haft sedan 60-talet. Akademien publicerar ingenting, varken bokslut eller årsberättelse. Revisorn får inte läsa protokollen heller, bara utdrag av det som rör ekonomin.

– Men huvuddelen av mitt arbete har legat i medelstora och mindre familjeföretag, säger Bo Lillieström-Tjus. Det är intressant att skifta mellan stora och små. En dag är jag på ett storföretag och diskuterar principer på hög nivå. Nästa dag sitter jag hemma vid köksbordet hos en familjeföretagare och hjälper till med att göra resultatanalys.

Under hela sin aktiva tid har Bo Lillieström-Tjus behållit några småföretagsuppdrag och varit mycket engagerad där.

– Man står på jorden då. Man är med i vardagsproblemen.

– Men du som suttit i ledande ställning på en byrå med cirka 175 medarbetare hade inte behövt arbeta så intensivt med små klienter?

Kunde varit bekvämt

– Nej, jag kunde ha haft det mycket bekvämt, suttit och tagit emot rapporter och läst vad andra gjort. Men det är alltid bra att ha några små företag och där göra det mesta av jobbet själv. Då tvingar man sig att hänga med. Dagens lagar och författningar är komplexa. Många familjeföretagare är ”bara” entreprenörer. De är skickliga säljare men har inte så stor känsla för redovisning och administration. Där får man som revisor en känsla av att ha en stor uppgift – även när det inkluderar att diskutera skilsmässor eller om det finns pengar till att köpa sig en ny bil.

Chans att fortsätta

Nu har Bo Lillieström-Tjus trappat ner åtskilligt. Hur mycket han ska göra i fortsättningen vet han inte riktigt.

– Men om jag får chansen sätter jag stort värde på att få fortsätta i yrket. Det finns naturligtvis en gräns. Jag måste följa med i vad som händer. Jag måste kunna skattelagstiftningen och allt det. Den som bara har kvar en eller två klienter kan inte följa med. Det krävs en viss volym.

– Men du är ju inte mer än 68 är?

– Jo, men vet man själv när man ska sluta? Inte får man mycket hjälp med sådana avgöranden av alla snälla och vänliga människor i omgivningen.

– Känner du dig osäker?

– Jo, jag känner en viss osäkerhet. Om jag nu ska tala så mycket om mig själv så har jag nog alltid haft lite dåligt självförtroende.

Uppskattning kostar fritid

– Apropå självförtroende, brukar en revisor få något vidare beröm för sitt arbete?

– Jo, det tycker jag. Jag har alltid försökt ge service och ställt upp när klienterna behövt hjälp, trots att det inneburit att jag fått ge avkall på den personliga bekvämligheten. Man ställer upp på bekostnad av fritid och annat. Men då blir man också uppskattad. Man känner att det bär. Klienterna blir glada och belåtna. Vissa visar inte sin uppskattning men den känns ändå.

– Men att granska redovisningen och förvaltningen, det får väl revisorn inte så mycket tack för?

– Nej. Den direkta revisionen ses mest som något nödvändigt ont. Men man diskuterar ju inte bara bokslut med klienten. Diskussionen brukar vidgas.

Många, särskilt familjeföretagarna, vill ha revisorn som ”bollplank”.

– De vill kanske inte gå ut i företaget och dra sina tankar. Men de vill prata med någon. Då blir det ofta revisorn.

– Och när revisorn tar itu med problemen snabbt och kvickt levererar den önskade ”produkten”, ökar efterfrågan på hans tjänster, eller hur?

– Normalt ger det mera jobb. När man är ung och inte har några förbindelser kan man bygga upp en klientkrets just genom att noga sköta de uppdrag man har.

Måste ha tur

Bo Lillieström-Tjus tror dock ändå att revisorn måste ha en gnutta tur:

– Jag tycker faktiskt att det finns många duktiga revisorer som inte får chansen att visa vad de kan. Ibland behövs lite tur för att hamna på det rätta jobbet.

Bo Lillieström-Tjus konstaterar:

– Själv tycker jag att jag har haft en viss framgång. Och det känns skönt.

– Idogt arbete föder alltså framgång? Man behöver inte ”ragga” klienter?

– Jag känner till kolleger som ”raggar”. Själv har jag inte valt den vägen. Det beror delvis på min person. Jag är inte den där sällskapsmänniskan som berättar vilda historier, slår sig på knäna och skrattar. Det är inte min stil.

”Ekonomisk byfåne”

Till hans stil hör också att hålla på hög moral och etik, både i yrket och privat. Men han tror själv att praktiskt taget hela kåren av auktoriserade revisorer också gör det.

– Jag förmodar att de flesta av mina kolleger fått olika erbjudanden, t.ex. om att få byggmaterial av en klient om man ska bygga en villa. Sånt har jag aktat mig noga för. Skattemässigt måste man vara hundraprocentigt korrekt.

Bo säger att han tillhör, som det stod i någon tidning, de ”ekonomiska byfånarna”, dvs gruppen höginkomsttagare utan stora underskottsavdrag.

Han har aldrig varit särskilt aktiv i FAR.

– När det borde ha varit aktuellt för 20–25 år sedan hade jag som mest att göra här på jobbet.

Då försvann plötsligt hela ”Erikson-avdelningen” på firman. Arvid Erikson blev sjuk och hans närmaste medarbetare dog.

Dålig debattör

– Jag fick hoppa in och ta flera av deras uppdrag förutom mina egna. Det var en oerhörd utmaning och belastning. Det blev inte tid till något större FAR-jobb. Men jag skulle kanske inte heller ha passat i föreningsarbetet. Jag är ju lite tillbakadragen. Jag är visserligen inte rädd för att uppträda i stora församlingar men jag är en dålig debattör. Det är en svag sida. Jag skriver mycket bättre än jag talar. Men det är kanske ett vanligt yrkesdrag.

För övrigt anser Bo Lillieström-Tjus att FAR gjort oerhört mycket för att utveckla revisorsyrket.

– Det är bra att FAR har skött det. Annars hade kanske någon annan gjort det och ställt andra krav.

Bo Lillieström-Tjus arbetsplats, SET Revisionsbyrå, tillhör med sina cirka 175 anställda kategorin medelstora byråer. Vad tycker han om utvecklingen mot allt större byråer?

Inte bara jättar

– Jag är inte så glad över den utvecklingen. Jag tror att näringslivet har glädje och intresse av att det finns en del medelstora byråer och inte bara två, tre jättar.

– Hur stor ska en revisionsbyrå vara?

– Stor nog att klara sina åtaganden. En medelstor byrå bör ha skattejurister, dataexperter och andra konsulter som ligger inom ramen för yrkesområdet. Men man behöver t.ex. inte ha bokföringsbyrå. Vi hör till de revisionsbyråer som inte gått in på den sidan.

Bo är övertygad om att den egna byrån kommer att finnas kvar länge i framtiden trots de förfrågningar om uppköp som kommer då och då. Men han är övertygad om att även SET Revisionsbyrå kommer att fortsätta växa. Utvecklingen kräver det.

”Cirkus” på besök

– Vad ska du göra som pensionär?

– Det är ett problem. Jag har arbetat hårt i hela mitt liv. Jag har jobbat övertid på ett sätt som numera nog anses omänskligt.

Men han har ju familjen att ägna sig åt: hustru Ulla, tre barn och sju barnbarn.

– De är en väsentlig del av livet.

Allihop bor i Stockholm. Ofta kommer ”hela cirkusen” på besök på söndagarna.

Annars har familjen varit ganska van vid att se Bo Lillieström-Tjus ta med sig jobbet hem.

– Jag har förmågan att sitta och jobba även om det är fullt av folk runtomkring mig. Jag kan skärma av dem och ändå med ett halvt öra höra vad de säger.

– Jag vet att andra inte vill ha det så. Men jag har tyckt att det varit skönt att komma hem, kanske umgås med familjen någon timme och sedan sätta sig och jobba.

Bo Lillieström-Tjus ska nog klara sig utan att ha fullt upp av arbete omkring sig.

Han spelar tennis varje vecka sedan många år tillbaka. Han spelar bridge. På vintern åker han gärna skidor i Saltsjöbaden där han bor.

Började segla

Och på sommaren seglar han. Det är en hobby som han börjat med för bara drygt tio år sedan.

– När våra vänner sålde sina båtar köpte vi vår.

Han hade nästan aldrig seglat förr. Tillsammans med hustru Ulla gick han en seglarkurs för vuxna på äldre dagar. Och snart var sonen och döttrarna med sina familjer där och ville köpa en båt tillsammans med föräldrarna. Så fick det bli.

– Det blev mycket positivt att ha båten att jobba på gemensamt, säger Bo Lillieström-Tjus.

Döttrarna har dock numera slutat med båten och gått iland för att sköta små barn. Nu är det bara Bo, Ulla och sonen som seglar – med en nyare, större och bättre båt.

Den har ståhöjd inombords, vilket passar resliga revisorer. Den har bra motor och segel som kan hissas från sittbrunnen, vilket passar den som med åldern blir mindre rörlig.

Hundliv bäst

Hemma i Bo Lillieström-Tjus hus i Saltsjöbaden ska man gärna vara hund för att bli riktigt väl omskött. Hustru Ulla är uppfödare, domare på utställningar, bedömare av hundars mentala egenskaper m.m.

– Jag har alltid haft hund, säger Bo Lillieström-Tjus. Det hade jag också när Ulla och jag träffades i 14–15-årsåldern. Hon fick däremot inte ha hund. Det var väl hunden och inte mig som hon föll för...

Inge Wennberg