En av grunderna bakom miljöskyddslagen (ML) är att den som driver miljöfarlig verksamhet bör ta på sig kostnaderna för den skada och olägenhet som verksamheten orsakar. Den grundläggande bestämmelsen om verksamheten finns i ML 5 § 1 st som lyder:
Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter det att verksamhet har upphört.
Bestämmelsen innebär att en verksamhet skall bedrivas inom ramen för vad som är – tekniskt möjligt
* ekonomiskt möjligt för ett branschtypiskt företag
* ekonomiskt rimligt med hänsyn till skyddet för miljö.
Sista punkten avser s.k. återställningsåtgärder. Någon ”återställning” i egentlig mening är det dock inte fråga om. Snarare rör det sig om ”uppstädning” efter eller ”efterbehandling” av den tidigare verksamheten. Återställningsåtgärderna skall vara skäliga enligt samma grunder som i övrigt gäller enligt bestämmelsen.
Om verksamheten läggs ner kvarstår skyldigheten att vidta skäliga återställningsåtgärder till dess denna skyldighet fullgjorts. Denna skyldighet torde inte vara underkastad preskription. Skyldigheten omfattar all miljöfarlig verksamhet som har pågått och upphört fr.o.m. 1 juli 1969, då ML trädde i kraft.
Om verksamheten bedrivs med tillstånd brukar återställningsåtgärderna vara föreskrivna i tillståndsbeslutet. Om verksamheten bedrivs utan tillstånd – eller bestämmelse saknas i beslutet – kan tillsynsmyndigheten enligt 40 § ML meddela nödvändiga förelägganden och även sätta ut vite. Tillsynsmyndigheten är vanligen länsstyrelsen eller en kommunal myndighet. Tillsynsmyndighetens beslut kan i sista hand överklagas till koncessionsnämnden för miljöskydd. Nämndens beslut kan inte överklagas. Nämnden kan på hemställan av naturvårdsverket också besluta om förbud mot miljöfarlig verksamhet, som inte är tillåten enligt ML, eller meddela föreskrifter om försiktighetsmått. Ett sådant beslut är straffsanktionerat. För sammanhangets skull bör noteras att före 1 juli 1989 avgjorde i sista hand regeringen överklaganden i denna typ av ärenden.
Om det uppkommer behov av återställningsåtgärder i en verksamhet som pågår skall den som driver verksamheten vidta nödvändiga åtgärder. Har verksamheten upphört eller övertagits av någon annan, bör i princip den som bedrev verksamheten när olägenheten uppkom träffas av ett återställningsföreläggande. Hur man skall behandla de praktiska frågor som uppkommer i samband med överlåtelse och nedläggning är dock oklart i vissa delar. En viss praxis har dock utbildats hos regeringen och koncessionsnämnden. Jag skall i korthet redovisa vissa drag i denna praxis utan att göra anspråk på att redovisningen är fullständig. De slutsatser som man kan dra av praxis torde ha intresse för bl.a. olika kreditgivare. Detta torde särskilt gälla den praxis som utbildats angående konkursboets ansvar för konkursgäldenärens miljöfarliga verksamhet och fastighetsägarens ansvar för annans miljöfarliga verksamhet på hans fastighet.
Under konkursen omhändertar konkursboet enligt 1 kap 1 § konkurslagen (KL) gäldenärens tillgångar för borgenärernas räkning. Denna regel har gammalt ursprung. Innebörden är att gälden är en under konkursen behåller äganderätten till egendomen men konkursförvaltaren tar hand om egendomen och skall omvandla denna till pengar om det går. Egendom som tillfaller konkursboet under konkursen anses bli gäldenärens egendom. Överskottet av förvaltningen skall genom utdelning utbetalas till borgenärerna enligt reglerna i förmånsrättslagen. För att vara utdelningsgill skall en fordran ha uppkommit före det att konkursbeslutet meddelades, KL 5 kap 1 §.
När förvaltaren avvecklar boet måste han ibland belasta boet med skulder. Det kan röra sig om exempelvis köp av el och olja till en fastighet, som inte är pantsatt, eller om verksamheten drivs vidare, för materialleveranser etc. Sådana skulder som förvaltaren ådragit boet belastar boets massa och kallas därför för massagäld eller massaskulder. Dessa skall betalas innan utdelning kan ske. Konkursgäldenären ansvarar inte för dessa skulder eftersom han inte ådragit sig dem. Det finns dessutom en tredje kategori skulder som kan kallas ”gäldenärsskulder”. Dessa är skulder som gäldenären dragit på sig under konkursen. De är inte utdelningsgilla eftersom de uppkommit efter konkursbeslutet. Inte heller är de massafordringar eftersom förvaltaren inte ådragit boet skulderna. Exempel på gäldenärsskulder är en fysisk konkursgäldenärs konsumentkrediter samt vissa skatter och avgifter.
Regeringen fastställde i några ärenden i början på 1980-talet att konkursboet ansvarade för omhändertagandet av konkursgäldenärens avfall. Regeringen angav genom jordbruksdepartementet i ett av ärendena som skäl för detta:
Den som enligt miljöskyddslagen är att anse som ansvarig för den miljöfarliga verksamheten i förevarande ärende är utan tvekan konkursboet, vare sig rörelsen under konkursen fortsättes eller inte. Konkursboet kan därför rimligen inte undandra sig ansvaret för ifrågavarande del av verksamheten.
Koncessionsnämnden har troget följt den av regeringen utstakade vägen. Högsta Domstolen har haft uppe frågan i ett exekutionsrättsligt sammanhang men inte prövat själva sakfrågan. Ett av justitieråden gjorde dock ett uttalande i målet. Han konstaterade bl.a. att ”... I alla händelser torde möjligheterna att ta ut kostnaderna av ett konkursbo böra utnyttjas med stor varsamhet...”. Vidare konstaterades att ”... Länsstyrelsen kan, på ett sätt som måste te sig godtyckligt och svårförutsebart för andra borgenärer, bestämma vilken rätt statens egna betalningsanspråk skall ha i konkursen...”. Detta uttalande tycks dock inte ha gjort något intryck på koncessionsnämnden.
Innan någon åläggs att städa upp skall en skälighetsbedömning ske enligt 5 § ML. Detta är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Sådana skälighetsbedömningar har inte gjorts vare sig av regeringen eller koncessionsnämnden när dessa instanser ålagt konkursbon att städa upp efter gäldenärens verksamhet. I stället har man undvikit svårigheten med skälighetsbedömning genom att blankt påstå att ett konkursbo ansvarar för gäldenärens miljöfarliga verksamhet.
En annan grupp som kan riskera att få städa upp efter ett annat företags verksamhet är fastighetsägarna. I förarbetena till ML uttalades, att fastighetsägare kan komma att ansvara för störningar som orsakats av annan än fastighetsägaren. Vidare sägs, att fastighetsägarens ansvar torde vara beroende av vilken rättsgrund för att bruka fastigheten som vederbörande kan åberopa. Ansvaret kan även i övrigt komma att ställa sig olika allt efter omständigheterna. Detta tycks f.ö. stämma väl med att en skälighetsbedömning skall göras enligt 5 § ML innan någon kan åläggas att städa upp.
Koncessionsnämnden har i olika sammanhang tagit ställning till fastighetsägarens ansvar. I några fall har det rört sig om att vidta åtgärder rörande olägenheter avseende gödselhantering, som uppkommit i arrendatorns verksamhet. I dessa fall har nämnden konstaterat att det är den som bedriver verksamheten som skall vidta nödvändiga åtgärder. I enlighet härmed har nämnden ålagt arrendatorn och inte fastighetsägaren att rätta till förhållandena. I dessa fall har det alltså rört sig om pågående verksamheter.
Om nu arrendatorn inte längre funnits kvar på fastigheten, hade då fastighetsägaren ”kommit undan”? Det är inte säkert. Finns exempelvis gödselstaden kvar och det är risk att denna exempelvis förorenar grundvattnet, finns risk att fastighetsägaren föreläggs att vidta skäliga åtgärder. Anledningen är, att själva förvarandet anses utgöra en pågående verksamhet som fastighetsägaren kan komma att bli ansvarig för. Ett belysande fall är följande:
Makarna Karlsson hade förvärvat en fastighet. På fastigheten fanns vid förvärvet några tankar uppställda som läckte lösningsmedel och förorenade en grundvattentäkt. Företaget som ställt dit tankarna och använt dem fanns inte längre. Nämnden konstaterade att fastighetsägarna numera fick anses vara de som använder marken för förvaring av avfallet. Denna förvaring kunde leda till förorening av mark och vatten. Det fanns en viss släktanknytning till nuvarande och förre ägaren. Den sistnämnde hade tidigare tagit viss befattning med verksamheten. Nämnden gjorde en skälighetsbedömning och ålade makarna vid vite att ombesörja vederbörligt omhändertagande av innehållet.
Anknytningen mellan de nuvarande ägarna och den tidigare innehavaren av verksamheten verkar ganska svag. Ägarnas befattning med tankarna synes ha varit av begränsad omfattning. Trots detta ålades de att städa upp.
Problemen med avfall som skall tas omhand har kommit i fokus ute i Europa. Samma problem finns i Sverige om än inte i samma utsträckning. Samtidigt är det ekonomiska läget kärvt och antalet konkurser är stort. Är den verksamhet som går omkull belastad av miljöproblem torde i många fall kostnaderna för åtgärdandet av problemen gå utöver kreditgivarna och även massaborgenärerna. Detta förhållande kan det finnas anledning att ta hänsyn till vid kreditgivning.
Vidare kan det måhända finnas anledning att ta hänsyn till det förhållandet att en fastighetsägare kan komma att få ansvara för uppstädningen efter tidigare hyresgästs eller arrendators verksamhet.
Till slut vill jag gärna redovisa en ståndpunkt. Koncessionsnämndens ställningstagande beträffande konkursbos ansvar för gäldenärens verksamhet strider enligt min uppfattning mot rättsläget på ett annat viktigt rättsområde – konkursrätten – som anses ha stor betydelse i vårt ekonomiska system. Lagrådet har ansett att de praktiska frågor som kan uppkomma i samband med överlåtelse och nedläggning av rörelse m.m. borde utredas ytterligare. Departementschefen ansåg dock att man borde avvakta ”vunna erfarenheter”. Måhända är det nu dags för den föreslagna utredningen.
Advokat Magnus Pfannenstill är verksam som delägare vid Lagerlöf & Lehmans kontor i Malmö. Han forskar också i ämnet Miljörätt vid Lunds universitet. Han skrev senast i Balans nr 8–9/91.