EAA, European Accounting Association, hade i maj sin nittonde kongress. Denna gång vid Norges Handelshöjskole i Bergen och med nära 800 deltagare från ett 30-tal länder varav 12 länder utanför Europa, representerande samtliga kontinenter. Det utomeuropeiska inslaget blir större för varje år.
Programmet uppvisade som vanligt en bred akademisk flora, historia, internationell redovisning, finansiella frågor, doctoral colloquium, etc. Företrädare för EU-kommissionen och FEE deltog också med föredrag rörande direktiven och revisionens framtid, eller brist på sådan.
Konklusionen verkade dock bli att revisionen inte står inför sin nära förestående bortgång, möjligen inför ändrade arbetsuppgifter.
EAA är nu definitivt etablerat som akademiskt forum, också på utomeuropeisk nivå. Även om praktiker i någon mån deltar som medlemmar skulle man önska ett bredare bollplank för akademiska uppkast för att på så sätt känna av tänkbara konsekvenser av dessa. Vid nya idéer kan det lätt bli råskäll eller de tigs ihjäl. Jag har viss erfarenhet av detta.
”Those at the universities ...”
Nyligen doktorerad deltog jag för första gången vid en EAA-kongress i Barcelona år 1981. Jag råkade diskutera ganska ofta med en utländsk revisor, som av någon anledning trodde att jag också var en s.k. praktiker. Därför delgav han mig i förtroende att ”those at the universities come up with so very funny things”. (Jag har ännu inte rett ut om jag skall vara sur eller smickrad.)
Jag hade då nyligen blivit idiotförklarad för mina idéer om riskinformation i årsredovisningar, presenterade i min avhandling ”Risk Management och riskinformation”. Femton år senare ser vi hur det gått. Det var en sådan där ”very funny thing”.
Praktiker – kom loss
Bland annat ovannämnda får mig att önska ett intimare debattforum akademiker/praktiker. Jag hoppas att detta vore möjligt inom ramen för EAA och då med flera ”papper” från revisorer och andra redovisare. Vi skulle då få den jordnära kontakt och dialog som jag vet att många av oss akademiker eftersträvar. Tyvärr kanske det är så att redovisarna ”fått nog” i jobbet eller har något mindre skrivklåda än vi akademiker.
Redovisaren myndigförklarad
Den ”vanlige” konstruktören av redovisningshandlingar på företagen har fått ett ”lyft” som budbärare av redovisningstekniska spörsmål och därmed ”bollplank” för akademiker. Det sammanhänger med kravet på rättvisande bild. På det praktiska planet kanske man gör för stor affär av problemet med framställningen av en sådan. Men teoretiskt innebär kravet på rättvisande bild ett lyft bestående i att redovisaren har mandat och skyldighet att tänka själv. Han kan inte endast hänvisa till lag och etablerade principer. En redovisarens myndighetsförklaring om man så vill. Till sist, måtte jag ha fel beträffande praktikernas skrivklåda!
Alf Sandin är verksam vid Universidad Carlos III i Madrid. Han medverkade senast i Balans nr 5/96.