Vid den avslutande debatten anknöt Hans Edenhammar, chef för informationsövervakningen vid Stockholms Fondbörs, till detta att allt fler analytiker vill analysera rörelsen för sig och nettoskulden för sig:
– Finns det några problem med att värdera rörelsen och nettoskulden var för sig oberoende av inträffade resultat?
– Det där har rätt mycket att göra med hur man är organiserad, sa Tomas Ericsson, Senior Corporate Officer vid ABB. Vissa företag har en väldigt speciell finansrörelse. Vi har det och vi kan nog ganska lätt separera det ena från det andra. Företag med en finansrörelse som är mycket integrerad med den operativa rörelsen kan få problem. De kan få svårt att lämna väsentliga uppgifter till analytiker.
Men Sigvard Heurlin, auktor revisor vid Öhrlings Coopers & Lybrand inflikade:
– Om marknaden har tydliga krav så finns det också arbetsmetoder för att tillgodose dessa.
– Finns det här tänkandet i IASC? undrade Hans Edenhammar.
– Nja, sa Sigvard Heurlin och pekade på nationella skillnader. De anglosaxiska representanterna tänker mer marknadsinriktat än de saktmodigt tillbakalutade européerna. Men finansanalytikerbehoven är väldigt betydelsefulla vid utformningen av International Accounting Standards. Finns det klart utformade krav så går det lättare.
Elakhet i kassaflödesanalyser
Peter Malmqvist, analytiker vid Aragon, tog ganska snabbt tillfället att betona att han inte tillhör de automatiska tillskyndarna av kassaflödesanalyser:
– Dessutom innehåller modellerna en liten elak faktor som kallas ”G”. Den står för evig tillväxt. Det är en sak som jag inte riktigt vet hur jag ska bedöma. En del säger att G ska vara noll. Andra säger att det ska följa BNP och i snabbväxande fall talas det om dubbla BNP. I kassaflödesmodellerna lägger man alltså in antaganden som man inte kan granska av i historiken. Själv kan jag ta referens i historiken och säga att exakt hur stor tillväxttakten i vinsterna har varit.
Affärsområden utan chef
Rörelsegrensrapporteringen var ett annat ämne som togs upp och Sigvard Heurlin sa:
– Ett svensk problem som inte uppmärksammats efter förtjänst är att när bolag på fina gatan presenterar sig på affärsområden och rörelsegrensvis så motsvarar detta inte alltid den interna operativa kulturen i den meningen att det finns ansvariga chefer för områdena.
– Just det, sa Peter Malmqvist. Finns det en chef för ett affärsområde blir det mer trovärdigt. Men i många fall har man köpt på sig olika bolag och stoppat in dem i affärsområdena utan man inom företaget upplever något inbördes samband. Att affärsområden också är operativa enheter är en trovärdighetsfråga.
Var i världen finns tillgångarna?
– Ett annat problem med rörelsegrensrapporteringen, fortsatte Peter Malmqvist, är att man vill veta i vilka valutaområden tillgångsmassan och försäljningen ligger – gärna rörelseresultaten också.
Tomas Ericsson svarade:
– Man handlar över gränser. Redovisade man affärsområden regionalt uppspaltade på resultat skulle vi få en väldigt skev bild. Vinsten måste få stanna i exportlandet. Det gör dessutom att man bara får hälften så många skattemyndigheter på sig.
Peter Malmqvist kritiserade i debatten också företag som väntar med att lämna positiv information.
– Många blir förstås glada när informationen äntligen kommer, eller läcker ut – men inte de som sålt strax innan. I det korta perspektivet har bolagen lika många ledsna som glada. Företag som gör så hör sköter inte sin verbala ekonomi.
Snabbare information
– Jag tycker också att företagen kan gå ut snabbare med sådan information, sa Hans Edenhammar. De kan berätta om förbättringar i orderingången och kan gå ut med vinstvarningar. Ju längre siffrorna ligger kvar i bolagen, desto större är risken att de läcker ut. Och det är bra att
Inge Wennberg