Euron och skatterna

Den fjärde artikeln från FARs eurogrupp behandlar skatteeffekterna i Sverige. På kort sikt handlar det mest om praktiska problem av engångskaraktär i samband med själva konverteringen. I ett längre perspektiv får de eventuella skatteeffekterna mer spekulativ karaktär, skriver Madeleine Lindblad.

Det är nu färre än 500 arbetsdagar kvar till den 1 januari 1999 när den ekonomiska och monetära unionen EMU de facto bildas, och euron blir Europas officiella gemensamma valuta. Under en övergångsperiod, fram till halvårsskiftet år 2002, fortsätter de nationella valutorna att gälla som betalningsmedel och likställs med euron. Sedlar och mynt i den nya valutan introduceras först mot slutet av övergångsperioden och cirkuleras parallellt med inhemska valutor under upp till sex månader. Därefter blir euron det enda lagliga betalningsmedlet, och valutaunionen är fullbordad. För många kommer övergången först därmed att bli ett konkret faktum.

To be or not to be

Eurons framtid kan sägas vara oviss så till vida att vi inte kan luta oss mot ett historiskt jämförelsematerial vid vår analys. Teoretiskt har den emellertid potential att bli en av de tre ledande valutorna i världen. Fördelarna att tillhöra en valutaunion av den digniteten är uppenbara; om de potentiella fällorna råder däremot betydligt större oenighet. Den treåriga infasningsperioden är säkerligen inte enbart tillkommen för att göra det möjligt för alla medlemsländer att kvalificera sig för deltagande genom att uppfylla konvergensvillkoren. Under devisen ”no compulsion, no prohibition” är den nog lika hög grad tänkt som en tvekanstid där i första hand bank- och finanssektorn genom Det Goda Exemplets makt ska locka resten av marknaden i mål så snabbt och så frivilligt som möjligt.

För Sveriges del försvåras marknadsaktörernas naturliga beslutsprocess av det uppskjutna politiska ställningstagandet; så länge man inte vet vilken politisk verklighet som gäller är det inte så helt lätt att rätta sig efter den. Paradoxen är, att ju längre det politiska beslutet och därmed indirekt företagens möjligheter till praktiskt förberedelsearbete skjuts på framtiden, desto starkare upplevs med eller utan rätta kravet att beslutet ska bli ”rätt” i retrospektiv. Därmed har det i allra högsta grad kommit att bli just ett beslut att stå eller falla med. Att beslutsångesten är stor hos dem som kan falla med det – de politiska makthavarna – är förståeligt.

Ingenting blir längre som förut

Oavsett om vi väljer att gå med i EMU eller inte är emellertid ett säkert; ingenting blir längre som förut. Som ringar på vattnet kommer effekterna av valutaunionen att beröra länderna såväl inom som utanför unionen på nästan samtliga områden; redovisning, marknadsföring, informationsteknologi, juridik, kommunikation, skatter m.m. De relevanta frågorna är därför inte längre om konvergensvillkoren kommer att bli uppfyllda för Sveriges del, om tidtabellen kommer att kunna hållas, eller ens om regeringen kommer att säga ja, nja eller nej. Den enda verkliga frågan just nu är vilka förberedelser som krävs oavsett hur det politiska ställningstagandet kommer att bli, och den frågan är det hög tid för varje svenskt företag att ställa. När valutaunionen väl är ett faktum är det för sent.

Omedelbara skatteeffekter om vi går med

Det är i alla avseenden tänkt att konverteringen till euro ska vara skatteneutral och likformig för alla deltagande länder. Uppenbart leder själva övergången till praktiska skattefrågor av mer tillfällig natur, medan skatteeffekterna på längre sikt är mindre uppenbara och, i brist på erfarenhetsbaserat jämförelseunderlag, mer spekulativa.

Skattefrågorna av övergångsnatur kräver i princip ett gediget fotarbete hos framför allt finansdepartementet i syfte att åstadkomma en fullständig och detaljnoga probleminventering med vidhängande åtgärdskatalog. Detta arbete har redan pågått sedan ett år, och första etappen har redovisats i departementspromemorian Praktiska euroförberedelser i Sverige (Ds 1997:9).

I sin artikel i Balans nr 2/97 om redovisningsaspekter vid övergången till euron har Göran Tidström och Lillemor Karlsson redan berört några frågeställningar inom skatteområdet. Vissa av dessa har numera besvarats i promemorian från finansdepartementet, nämligen:

• När skall kursdifferenser som uppkommer vid omräkning till euro realiseras och hur skall de beskattas?

• Hur beräknas reavinsten vid aktieförsäljning om aktier är inköpta före EMU och försäljningen sker efter?

• Hur skall historiska jämförelsesiffror hanteras?

Finansdepartementets utgångspunkt är därvid att varken låsningen av kurserna eller konverteringen som huvudregel ska utlösa beskattning.

Omedelbara skatteeffekter om vi inte går med

Om Sverige väljer att inte gå med i valutaunionen kommer svenska innehav av tillgångar i unionsvalutor att bli tvångskonverterade. Finansdepartementet menar att en sådan tvångskonvertering inte heller ska utlösa några skattekonsekvenser. Det naturliga är i stället att kursförändringarna beskattas i samband med att tillgången säljs.

Skatteeffekter på längre sikt om vi går med – valuta, penning- och finanspolitik

EMU innebär att penningpolitiken flyttas från Riksbanken till Europeiska Centralbanken, ECB, och i princip görs oåtkomlig för politisk påverkan. Även valutapolitiken flyttas till gemenskapsnivå. Frågan om beskattningsrättens slutliga hemvist har däremot just inte diskuterats men har, kanske just därför, föranlett oroliga spekulationer. I vår hittillsvarande verklighet finns det nämligen ett nära samband mellan penningpolitik och finanspolitik. Balansen mellan de två är viktig, har vi vant oss vid. Den föreslagna bodelningen är naturligen ägnad att mana till eftertanke och debatt.

Det har påpekats i denna debatt att EMU saknar en finanspolitisk utjämningsmekanism i form av en central budget som kan ansvara för transfereringar. I stället är det tänkt att länderna själva ska parera störningar i den interna jämvikten. Kommer stabiliseringspakten att verka tillräckligt stabiliserande trots att de facto inga pengar flyttas mellan länderna eller kommer valutaunionen så småningom att kräva sin oundvikliga tribut i form av en egen beskattningsmakt?

Själva avståendet av och det relativa ointresset för fördelningspolitisk makt på gemenskapsnivå kan upplevas som svårt att förstå, och då och då dyker spekulationer upp på olika håll i den europeiska pressen om att ett totalt övertagande i lönndom redan planeras i maktens korridorer i Bryssel. Vi har länge inskolats i en verklighet där vi värjt oss mot en skattebelastning som i stor utsträckning har motiverats med fördelningspolitik baserad på social omsorg. Sverige som högskatteland men välfärdsstat där omsorgen om den enskilde medborgaren ibland lätt nedlåtande refereras till som ”sperm to worm security” i utländsk press. Naturligtvis är det svårt att omedelbart kunna se ett alternativ i den annorlunda maktfördelning den nya ordningen skulle medföra. Det är en ytterligt hädisk tanke att den svenska modellen måhända inte skulle vara den enda fungerande modellen.

Göran Persson bekymrar sig över svenska folkets urgamla och i folksjälen djupt känslomässigt förankrade rätt att sig självt beskatta och är rädd att EMU kan komma att leda till en gemensam – och underförstått sämre – finanspolitik. Den finanspolitiska nationella suveräniteten kommer att bestå säger Mario Monti, EG-kommissionär med ansvar för skattefrågor, och menar tryggt att stabilitetspakten kommer att fungera som en bro mellan en centraliserad penningpolitik och en decentraliserad finanspolitik. Vem har rätt? Eller har möjligen båda rätt, utifrån sin egen synvinkel, baserat på den nya uppdelning av den politiska makten mellan en normgivande och en fördelningspolitisk makt.

De som har haft anledning att följa EG-anpassningen av svensk skattelag framför allt det senaste året kan inte ha undgått att lägga märke till den beredvillighet till anpassning bortom alla tvivel som genomsyrar propositionstexterna. Tanken ligger snubblande nära att det är så mycket mer tilltalande att anpassa sig till en överstatlig auktoritet som håller sig strikt till sakligt normbildande frågor och som inte blandar sig i de känslomässigt laddade nationella omfördelningsfrågorna. Kanske är det så enkelt att någon boskillnad förvisso inte är möjlig därför att den finanspolitiska makten helt enkelt måste anpassas till de villkor som dikteras av den normgivande makten och makten över valutan, och att det därför är ointressant ur praktisk synvinkel vem som i sista hand har det relativt sett otacksamma jobbet att åstadkomma denna anpassning. Att få kakan från Bryssel att räcka till åt alla. Med utgångspunkt i denna tanke framstår båda herrarnas argument som beaktansvärda och märkligt nog alls inte oförenliga.

Skattebas och skattesats

I ”Rudingrapporten”1 publicerad i mars 1992 konstaterades att de olika nationella skattesystemen, både i vad avser formella skattesatser och beräkningen av skattebasen, kan medföra sådana ”snedvridande” effekter att det äventyrar den gemensamma marknadens funktion. Rudingkommittén lämnade ett antal detaljerade förslag till ett europeiskt regelverk som bl.a. innefattade vissa gemensamma regler om beräkning av skattebasen samt en högsta formell skattesats. Kommissionen var dock kallsinnig till rapporten och ansåg att endast vissa av rekommendationerna borde följas.

I ett gemensamt valutasystem kommer förmånliga skatteregler av typ Dublin Docklands att bli en allt större irritationsfaktor för övriga unionsländer i direkt proportion till att skattebas och skattesats blir en väsentligare beslutsfaktor vid investeringsalternativ inom unionen. Skattekonkurrensen blir därmed kontraproduktiv till gemenskapstanken och därmed i allt högre grad angripbar. Ansträngningarna att nå enhetlighet vad gäller skattebas och skattesats kommer därför med största sannolikhet att intensifieras under de närmaste åren.

Omedelbara momseffekter

De flesta specifika övergångsproblemen inom momsområdet vid en övergång från nationell valuta till euro hör ihop med historiska aspekter av vissa varor eller transaktioner. Skatten på mervärdet för begagnade varor är till exempel baserad på det historiska priset av den sålda varan. Beräkningen av marginalen mellan försäljningspriset i euro och inköpspriset i nationell valuta skulle därför kunna orsaka tekniska problem.

Följande tillfälliga problem skulle vid en första inventering kunna uppstå vid övergången till euro:

• Administrativa problem vid beräkning av marginalvärdet för begagnade varor.

• Beräkning av återbetalning av utgående moms om skattebasen förändras (exemptberäkning).

• Återbetalningsrutiner för moms.

• Värdering som en följd av orätta eller orättfärdiga momsgrunder i det förgångna.

Momseffekter på längre sikt

Momsen är en förtvivlans skatt att hålla reda på är vi alla rörande överens om som ska leva med den, alltifrån skattebetalare till Mario Monti och hans medarbetare i Bryssel. Det är ett oavvisligt krav att den bara måste bara bli enklare att hantera. Ändå är det nog inte hela anledningen till att momsen omfattas av ett påtagligt mycket aktivare intresse på gemenskapsnivå än det som visats det direkta skatteområdet. Orsaken kan man i stället hädiskt ana står att finna i den momsrelaterade finansieringsmekanism som håller själva Brysseladministrationen vid liv.

Sparbankens Institut för privatekonomi konstaterade i rapporten Moms och punktskatter 1990–1997 att moms och olika punktskatter tar en allt större del av hushållens resurser. Allt fler varor och tjänster har momsbelagts, och åtskilliga punktskatter har höjts ordentligt. Punktskatterna och momsen drar tillsammans in 230 miljarder kronor till statskassan vilket motsvarar ca 37 procent av statens inkomster.

En federal europeisk moms som ska kontrolleras, betalas och därefter även omfördelas direkt på gemenskapsnivå är mot denna bakgrund ingen orealistisk tanke och har förvisso redan tänkts i Bryssel. En sådan gemensam hantering skulle förvisso bli väsentligen lättare att hantera i en valutaunion.

Offentliga sektorn

Den offentliga sektorn har en avgörande betydelse för företagens möjligheter till en tidig anpassning till euron. Får man redovisa och betala skatt under infasningsperioden eller inte? Beslutet fattas individuellt i varje land. Enligt finansdepartementets promemoria bör alla statliga myndigheter och helst hela den offentliga sektorn i Sverige under övergångsperioden använda svenska kronor i sin redovisning fram till dess att sedlar och mynt i euro tas i bruk. Under övergångstiden bör även uppgifter i deklarationer, skattsedlar m.m. redovisas i svenska kronor.

I promemorian konstateras vidare, att all registerförd valuta i skattesystemens databaser av praktiska skäl måste konverteras vid ett och samma tillfälle oavsett skatteslag, skattskyldig eller beskattningsår. Detta föreslås ske först år 2002 . Med nuvarande tekniska begränsningar är det dessutom ogörligt att särbehandla vissa skatteslag, som t.ex. moms. Även det planerade skattekontosystemet begränsar utrymmet till ytterligare anpassning av beskattningsverksamheten.

Det förefaller inte särskilt troligt att vi kan vänta oss en förändring av detta tidiga ställningstagande. Det är därför klokt att redan nu inse att de skattskyldiga kommer att behöva anpassa sig till skatteförvaltningen i stället för tvärt om och redan nu förbereda nödvändiga mått och steg.

Frågor som återstår att besvara